Erik Gustaf Geijer on the Battle of Lützen and Gustav Adolf's death

Sources:

Svenska folkets historia, volume 3, pages 255 to 280, by Erik Gustaf Geijer, 1836

https://archive.org/details/bub_gb_8bdAAAAAYAAJ/page/n261/mode/2up

The History of the Swedes, pages 281 to 288, by Erik Gustaf Geijer, translated by J. H. Turner, Esq., M. A., 1845

https://books.google.com/books?id=fs4BAAAAYAAJ&newbks=1&newbks_redir=0&dq=Erik+Gustaf+Geijer&source=gbs_navlinks_s

The account:

Tisdagen d. 6 Nov. 1632 låg en tjock dimma öfver slätten vid Lützen, som först fram på förmiddagen begynte något skringra sig. Svenska hären gjorde bön, och söng Luthers Psalm: Vår Gud är oss en väldig borg; hvarefter Konungen sjelf upptog ännu en andelig lofsång. Allt sedan han blef sårad vid Dirschau hade han haft svårt att fördraga harnesk, och satte i allmänhet ej värde på den hittills brukeliga tunga beväpningen, hvilken han äfven till en stor del afskaffat i sin här. "Gud är mitt harnesk" sade han, då man denna morgon bragte honom hans rustning. Han satte sig till häst, utan att hafva förtärt någon ting. Klädd i kyllertröja och öfverråck, såsom vanligt, red han igenom lederna, och tilltalade sitt folk med ord, som kommit till oss. Till sina Svenskar och Finnar sade han: "Käre Vänner och Landsmän! I dag är tiden kommen, att visa hvad J lärt i så mången drabbning. Der hafven J fienden, ej på ett högt berg och bakom starka förskansningar, utan på fältet. Huru denne fiende hittills skytt öppna fältet veten J; och att han nu låter det komma till fältslag sker icke frivilligt, och af hopp om seger, utan emedan han ej längre kunnat undvika edra vapen. Derföre gören eder färdige, håller eder väl såsom tappre soldater anstår, står faste vid hvarandra, och fäkter ridderligen för eder Gud, för edert fädernesland och eder Konung. Jag vill då belöna eder alla, att J skolen hafva orsak till att tacka mig derför; men om J icke fäkten, så skall intet ben af eder komma till Sverige. Gud bevare eder alla!". Tyskarna tilltalade han sålunda: "Eder, mine redelige bröder och kamrater, heder och förmanar jag vid edert christeliga samvete, och eder egen ära, gören nu eder skyldighet, såsom J ofta med mig gjort den förr, och i synnerhet för ett år sedan, ej långt från denna plats. Då slogen J den gamle Tilly och hans här, och hoppas jag att denne fienden ej skall slippa för bättre köp. Gån friskt på! J skolen ej blott strida under mig, utan med mig och jemte mig. Sjelf skall jeg föregå eder, och här våga lif och blod. Följen J mig, så förtröstar jag till Gud att J vinnen en seger, som skall komma både eder och edre efterkommande till godo. Hvarom ej; så är det slut med eder religion, eder frihet, eder timeliga och eviga välfärd." — Wallenstein har ej talat till sin här. Lösen var på båda sidor, som vid Leipsig: Gud med oss på Svenskarna: Jesus, Maria på de Kejserliges sida. Bernhard af Weimar och de öfrige Generalerna emottogo Konungens sista befallningar. Efter sitt tal, som af båda nationerna besvarades med vapenbrack och glädjeskri, ropade Konungen med blicken åt himmelen: "Nu vilje vi deran i Guds namn: Jesu, Jesu, Jesu, låt oss i dag strida till ditt heliga namns ära", svängde värjan öfver hufvudet och kommenderade: framåt!. Man såg staden Lützen brinna. Den hade blifvit antänd af de Kejserliga. Konungen var i detta ögnablick omgifven af Hertig Frans Albert af Saxen-Lauenburg, sin Hofmarskalk Kreilsheim, Kammarherren Truchsess, Pagen Leubelfing, flere Officerare af de i Erfurt upplösta Regementerna, som nu gjorde Adjustant-tjenst, och två Lifknektar.

Omkring kl. 10 delade sig dimman för någon tid, och solen sken. Kanonaden begynte, med fördel å de Kejserligas sida mot Svenskarna, som gingo rakt emot de fiendtliga batterierna. Några kulor föllo tätt bredevid Konungen, som under detta framryckande bytte om häst. Man nalkades landsvägen, der tillika en liflig eld mötte af de dels i de fördjupade dikena, dels i vallar bakom dem posterade Musketerarne. Någre säga, att då fotfolket här ej framgått nog hastigt, Konungen, med förebråelser, sjelf tagit piken i hand och gjort sig färdig att gå främst i stormen mot grafvarna, men af soldaternas rop och böner låtit förmå sig att derifrån afstå, hvarefter han åter bestigit sin häst och satt sig i spetsen för rytteriet. Anfallet skedde med sådan häftighet, att de tre Svenska infanteri-brigaderna af centern under Gref Nils Brahes befäl, trängde öfver vägen, intogo det fiendtliga batteriet på andra sidan, kastade två af fiendens ofantliga fyrkanter tillbaka, och höllo på att öfverväldiga den tredje, då de af fiendens reserve och kavalleri med öfvermakt angripna måste vika, förlorade åter batteriet och blefvo tillbakadrifna öfver landsvägen. Svenska kavalleriet, som vid första anfallet till en del hade studsat vid grafvarna, kom senare öfver; Konungen var ibland de främsta. Underrättelsen om batteriets första eröfring hade nått honom; han tog af sig hatten och tackade Gud. Midt emot stodo Kroaterna och de Kejserliga Kurassiererna, de senare från hufvud till fot i dunkla rustningar. Han pekade på dessa och sade till Finske Öfversten Stålhandske: "Grip an de der svarta bussarna: de komma att göra oss ondt!". Just nu får han veta att infanteriet viker. Han sätter sig sjelf i spetsen för Smålands kavalleri, för att skynda till hjelp: allt för häftigt; ty han skiljer sig från truppen, och råkar, då dimman med det samma åter utbreder sig, sjelf in på de fiendtliga kurassiererna. Hans häst får ett pistolskott genom halsen: ett annat krossar hans vänstra armpipa. Nu beder han Hertigen af Lauenburg föra sig ur striden; men erhåller med det samma ett nytt skott genom ryggen och faller af hästen, som släpar honom ett stycke i stigböglarna. Detta skott såg Kammarherren Truchsess riktas mot Konungen af en Kejserlig Officerare, hvilken sjelf derefter blef dödad af Luchau, Hertigens af Lauenburg Stallmästare. Hertigen flydde. Af Konungens bägge Ridknektar låg den ene död, den andra sårad. Af alla hans följeslagare var en Tysk Page, Leubelfing, ensam hos honom qvar. Denne adertonårige yngling, som några dagar efter slaget dog af sina sår, har i sina sista stunder gjort en berättelse, som uppskrefs och blifvit bibehållen, af innehåll: att då Konungen fallit af hästen, ynglingen stigit af och erbudit honom sin häst: att Konungen sträckt bägge händerna emot honom, men att han ej förmått ensam upplyfta honom från marken: att fiendtliga kurassierer tillkommit och frågat hvem den sårade var: att Pagen ej velat säga det, men att Konungen sjelf gifvit sig tillkänna, och derpå fått dödsskottet genom hufvudet. Dermed instämmer den berättelse som Hertig Bernhard af Weimar afgaf, tilläggande, att desse kurassierer äfven genomborradt Konungen med flera värjstyng och plundrat honom inpå bara kroppen. — Adler Salvius, åberopande Konungens Sekreterare Grubbe, skrifver hem till Rådet: att Konungen omkring kl. 1 e. m., sättande sig i spetsen för Stenbocks regemente, som blandades med fienden under den tjocka dimman, hade först blifvit skuten genom vänstra armen, så att benpipan stod fram genom kläderna, hvarefter någon skutit honom med en pistol mellan axlarna: att Konungen ännu velat frälsa sig, men ej kunnat uthärda, utan fallit af hästen, som drog honom med sig midt ibland fienderna: att en af dem nalkats och frågat, hvem han vore, då han svarat: »jag är Konungen i Sverige«; hvarpå denne velat släpa honom med sig: men då våre ryttare i det samma, seende Konungens häst löpa ledig och blodig, gjort ett förtvifladt anfall, har den fiendtlige ryttaren gifvit Konungen ett pistolskott tvert igenom hufvudet och räddat sig med flykten.

De Kejserligas högra flygel sträckte i början sig utom Svenskarnas vänstra; hvarföre Konungen här hade befallt tre sqvadroner ur sin andra linia rycka opp i den första. Icke dess mindre omgick Isolani med Kroaterna denna flygel och föll in på trossen vid samma tid, som infanteriet tillbakaträngdes öfver vägen. Detta anfall, som förorsakade oordning och till en del flykt bland eftertroppen, blef likväl tillbakaslaget. — I detta ögonblick föll Konungen. Truchsess berättade det för Hofmarskalken Kreilsheim; bägge meddelade det åt Hertig Bernhard af Weimar, och denne åter åt General-Major Kniphausen. Enligt Hertigens egen förmälan har Kniphausen svarat, att hans troppar voro i god ordning och att man kunde göra en vacker retraite. Svaret öfverensstämmer ej illa med hans karakter. Han var en Officer af högsta förtjenst, klok, pålitlig, täpper, men oftast olycklig, och derföre misstroende lyckan. Bernhard utbrast, att här ej vore fråga om återtåg, utan om hämnd, seger eller död. — Icke dess mindre förtjente General Kniphausens ståndaktighet på denna dag ej mindre än Hertig Bernhards hjeltemod segerkransen.

Hertigen skyndade ifrån vänstra flygeln, hvilken han öfverlemnade åt Gref Nils Brahe, till den högra, och tog sjelf befälet. Gustaf Adolfs blodiga, kringlöpande häst var första olycksbudet för hans här. Ett sorl, att Konungen var sårad och fången, brusade genom lederna. De störtade sig med sådant raseri mot fienden, att ej blott batteriet blef andra gången taget, utan hela Kejserliga kavalleriet på denna flygel tillbakastadt. Förvirringen blef förskräcklig bland den vidlyftiga trossen; flere krutvagnar sprungo i luften. Stora hopar ryttare flydde, och en mängd qvinfolk, som bemäktigat sig trosshästarna, följde dem. Fångar i fiendtliga lägret hörde flygtningarna ropa: "Vi kunna Konungen i Sverige (hans död var dem obekant): han är värst mot slutet af dagen." På samma tid hade den vänstra flygeln af Svenska hären, som emot det talrikaste fiendtliga artilleriet vid väderqvarnarna, med svårighet hållit stånd, äfven på denna sida drifvit fienden tillbaka och vändt emot honom hans egna kanoner. — Då inträffade Pappenheim på slagtfältet. Hans första fråga var: hvarest Konungen kommenderade? En hjeltemodig, fast grym försvarare af sin tro, var han den fiende, som Gustaf Adolf mest hade värderat. Han kastade sig nu midt i Svenskarnas högra flygel, brinnande af begär att personligt kämpa med en motståndare, som ej mera fanns bland de lefvande. Han träffades af tvenne kulor, och dog af sina sår (det säges att han blifvit skuten af Öfverste Stålhandske, som nyss ur fiendens händer eröfrat Konungens lik); men hans ankomst förnyade striden med fördubblad häftighet. Wallensteins både rytteri och fotfolk samlade sig åter, och Bernhard af Weimar förvånades öfver den mängd af nya troppar han fann för sig. Det nu skeende hårdaste anfallet emottogs af Svenskarna med stor tapperhet; och aldrig — säger en samtida berättelse — blef slagtning bättre fäktad, af manskap som så länge stått i elden. Af de Svenska infanteri-brigaderna ledo de tvenne medlersta, under Grefve Nils Brahe och Öfverste Winkel, mest. De Kejserliga störtade emot dem i bataljoner af två till tretusen man, och återtogo ännu en gång batteriet vid landsvägen. Gref Nils Brahe blef skuten ofvan knäet, hvaraf han dog. Öfverste Winkel sårades i handen och armen; hans Öfverste-Lieutnant Caspar Wolf stupade. Flera fanor, med sjelfva det kungliga standaret, gingo förlorade. Men om dessa brigader, som voro blomman af hären, gamla soldater för det mesta, som tjenat i många Konungens fälttåg, måste äfven fienden erkänna, att deras döda kroppar betäckte samma grund, som de i lifstiden försvarat. Nederlaget ibland dem var så stort, att af sex man fem voro döde eller sårade. Den tredje Svenska Brigaden, under Öfverste Carl Hård, som var närmast kavalleriet, led mindre, dock återstod, efter slaget, af den föga mer än fyrahundra man. — Under hela denna tid höll General Kniphausen sina brigader i andra linien och reserven utom träffningen: "Hvilket" — heter det — "var ej en ringa orsak till segern, då tropparna af första linien här funno en stödjepunkt i en stor och obruten massa: och blef Hertig Bernhard ej litet glad, då han vid dimmans skingring såg Kniphausen, hvilken han, enligt sin egen utsaga, fruktade sig finna huggen i stycken, nu i så god ordning." Ty något före solgången bröt dimman åter upp, och det blef klart, ehuru blott för en half timma, hvilket gaf Hertig Bernhard tillfälle att öfverse sin ställning och uppmuntra hären till ett nytt anfall. Man hörde och såg uttröttade soldater ropa till hvarandra: "Kamrat, skola vi ännu en gång deran?" och derefter falla hvarandra i armarna med löfte att segra eller dö. — Detta sista anfall vann segern vid Lützen; och äfven Pappenheims infanteri, som i mörkningen anlände, blef hänfördt i de Kejserligas allmänna flykt. Slaget hade stått i nio timmar. Segrarne tillbragte natten på valplatsen; der tiotusen, jemte Gustaf Adolf, hade fallit.

Vi kunna ej förbigå tvenne berättelser ur Saxiska Archiver om slaget. Den ena ett bref af några rader till Kurförsten af Saxen från Gref Brandenstein, Svensk Kommendant i Naumburg, skrifvet den 6 November om qvällen, förmäler, att slaget stått hela dagen med yttersta häftighet, att Konungen stupat, skuten genom armen, hufvudet och kroppen; men att Generalen öfver Infanteriet Hertig Bernhard, Generalmajoren öfver de kungliga armeerna Kniphausen, Försten af Anhalt, högre och lägre Officerares och soldaternas tapperhet tvungit fienden att rymma fältet med förlust af mycket folk och alla sina stycken, utom trenne. Den andra, en utförligare berättelse till Kurförsten, daterad den 11 November, är uppsatt af tvenne Officerare, som ha befunnit sig på Hertig Bernhards flygel. De begynna med att omtala skärmytsel vid Rippach, der vid byn Bosern ett trångt pass är öfver en brygga och på andra sidan en temmelig höjd, som visade en fronte af Kejserligt rytteri, hvilket Konungen fördref, och den 5:te om aftonen nedsteg på slätten. Då var ännu fienden förströdd i byarna, och Konungens kanoner hade spelat, innan lösen var skuten i fiendtliga högqvarteret. Då mörka natten nu inbrutit, har Konungen med armeen hållit i slagtordning; man såg fiendernas vakteldar i byarna. Följande morgonen, den 6:te i dagningen, har Konungen fortsatt marchen mot fienden: fångar berättade att Pappenheim med åtta regementer dragit till Halle. När Konungen kommit nära till Lützen, har fienden skutit med musketter från murarna: på sidan af staden hafva fyra troppar ryttare hållit: man såg der ofvanför en fronte af rytteri och fotfolk vid väderqvarnarna, och kunde tydligen förnimma mer folk vara i antågande. Alltså har Konungen framryckt med sin slagtordning till högra sidan af staden emot flottgrafven, och, då bägge armeerna nu gjort fronte emot hvarandra, genast marcherat på fienden. Man har först begynt skjuta några salvor ur tvenne halfva kartauer, hvilka fienden besvarade så väl från sitt batteri vid väderqvarnarna, som från de andra batterier, som han hade åt sidan af Scheiditz, och continuerades så med starkt skjutande på båda sidor, vid pass en timma, tills Konungens högra flygel var så långt framkommen, att den nästan vände ryggen mot Ranstädt, hvarmed träffningen till häst och fot på båda sidor började, under oupphörligt skjutande. Fiendens högra flygel, som i början temligen vikit, har ändtligen fattat fast fot vid väderqvarnarna, tills man äfven här trängt in i fiendens förskansningar och vändt hans egna stycken emot honom. Då har Gref Pappenheim återkommit och striden begynt å nyo med osägeligt alfvar å båda sidor, tills mörka natten gjorde derpå en ända. Dock har Konungens folk behållit fältet tillika med fiendens artilleri och största delen af hans munition. Men Konungen sjelf, då han sig alltför mycket vågat, och med tre troppar ryttare träffat emot åtta kompanier kuirassierer, har blifvit skuten genom armen och bröstet, och deraf beklageligen strax tagit döden.

Hjeltens liflösa kropp fanns utplundrad, söndertrampad, höljd af blod och sår, med ansigtet mot marken. Finnarne under Stålhandske återvunno den. Den fördes i en ammunitionsvagn till byn Meuchen bakom Svenska slagtordningen. En skriftelig berättelse om förloppet härvid förvarades intill 1826 (då den genom brand förstördes) hos afkomlingarna af byns då varande Skolmästare, af innehåll 1): att Konungens lik natten emellan d. 6 och 7 November 1632 blifvit från slagtfältet fördt till byns kyrka, åtföljdt af flera ryttare och Officerare, som redo in i kyrkan och rundt omkring altaret, framför hvilket liket lades: det var af såren så vanstäldt, att det ansågs nödigt genast öppna det, hvarefter en del af inelfvorna begrafdes i kyrkan: förut gjordes af Skolmästaren gudstjenst om natten, och en af krigsmännen höll ett sorgetal: derefter blef liket flyttadt i Skolmästarns hus, och då detta befanns för litet, till en grannes, der det lades på ett bord (som ännu finnes), medan Skolmästarn, som tillika var snickare, förfärdigade den enkla kista, hvari det följande dagen fördes till Weissenfels. Med liket hade en Ridknekt, som blifvit sårad vid Konungens sida, också kommit till Meuchen och der uppehållit sig, tills han sår läktes; hvarefter han med tillhjelp af tretton bönder i byn företagit sig att vältra en stor sten till det ställe, der Konungen fallit. Under suck och tårar hafva de endast förmått föra den till det ställe der den nu ligger (det är den så kallade Schwedenstein); men rätta platsen, der Konungen dött, skall vara fyrtio steg derifrån på en åkerren, der fordom ett Acacieträd stått. Den nämnde Ridknekten het Jakob Eriksson. — I Weissenfels blef Konungens kropp (emot han i lifstiden yttrade vilja) balsamerad af Apotekaren Casparus, som derpå räknade nio sår. Hans otrösteliga gemål behöll hans hjerta (som var ovanligen stort) hos sig i en gulddosa, och ville länge sedermera hvarken skiljas derifrån eller från den döda kroppen, så att Svenska Presterskapet i detta afseende måste sluteligen göra henne alfvarsamma föreställningar. Till Lützen hade Gustaf Adolf medfört endast ett litet schatull med Maria Eleonoras bref. Det kungliga liket fördes ifrån Weissenfels till Wittenberg, der det öfver en natt stod i slottskyrkan. Fyrahundra Smålands ryttare, de ende öfrige af det regemente, i spetsen för hvilket Konungen stupat, utgjorde dess betäckning. Åskådare funno ansigtet ännu, till förundran, likt. Från Wittenberg gick sorgetåget till Wolgast. Liket öfverfördes följande sommaren af Riks-Amiralen Gyllenhjelm till Nyköping, der det förblef, tills den högtidliga begrafningen d. 21 Juni 1634 i Stockholm, då Gustaf Adolfs jordiska qvarlefvor emottogos af den graf i Riddarholms kyrkan, som han sjelf i lifstiden åt sig förordnat.

Sjelfva underrättelsen om Konungens död hade först efter en månads förlopp kommit Regeringen i Sverige tillhanda. "I förstone", säger Gref Pehr Brahe, "kommo tidningar att slaget var lyckligen afgånget. Andra dagen derefter, som var d. 8 Decemb. 1632, om morgonen kl. half nio, kom bud efter mig, der jag satt i Hofrätten, att jag skulle komma neder i lilla Räkningekammaren. När jag kom in såg jag alla af Rådet mäktade bedröfvade. Somlige torkade ögonen: somlige vredo händerna. Pfaltzgrefven kom emot mig i dörren och veklagande. Jag blef illa till mods och visste intet hvad som var på färde, då jag strax med stor sorg förnam hvad händt var. I högsta bedröfvelse och perturbation voro både inländske och utländske, tviflade om välståndet och skattade att allt skulle gå under och öfver. Vi utaf Rådet, som tillstädes voro, togo ett fullhugsadt råd, förrän vi skildes åt, att lefva och dö med hvarandra för fäderneslandets värn, nytta och försvar, och ej allenast här hemma i landet hålla med all makt och enighet sakerna upprätt, utan ock fullfölja kriget mot Kejsarn och allt hans anhang, till Högsalig Konungens uppsåt och säker fred". — Med rörelse läser man den ännu om olyckan okunniga Regeringens Berättelse om kriget till Ständerna, daterad d. 7 November, således dagen efter slaget. Den går blott till Konungens uppbrott från lägret vid Nürnberg och slutar med dessa ord: "Hvart Hans Majestät vidare är gången är oss ej för visso kunnigt."

De, hvilkas hopp Gustaf Adolf var, förlorade med honom för mycket, att deras klagan ej tillika skulle söka ett föremål för anklagelse. Redan tidligt yttrades fruktan, att han skulle falla för förrädisk hand. Ryktet derom utspriddes flera gånger: fåfänga försök hade äfven blifvit gjorda. Märkeligt nog tager ett flygande blad, som utkom (troligen i Leipsig) genast efter slaget, just dessa rykten till skäl, att neka Konungens död. Man har slagits hela dagen och intill kl. 9 på qvällen — heter det — Wallenstein säges endast genom sin snabba Turkiska häst blifvit räddad och vid midnatten sårad kommit till Leipsig: somlige berätta, att Hans Kongl. Maj:t i början blifvit något skadad i vänstra armen, och, emedan fienden i Leipsig till och med utropat honom för död, förmenas, att Jesuiterna köpt en ertsbof och mördare i hans egen armee att hemligen skjuta honom strax i begynnelsen af slaget. Men det är bekant nog, huruledes de Påfviske förledet år, efter slaget vid Leipsig, utgifvit att Konungen blifvit skuten, hvilket likaledes var uppdiktadt. Ty Kongl. Maj:t har för visso ej blott efter den herrliga victorian nu tillbragt natten på valplatsen, utan äfven hållit generalmönstring följande morgonen i Lützen. — Så vidt Tidningsskrifvaren. — Sannt är, att nyheten om Konungens död var förr bekant i Weissenfels än i Leipsig. Till Weissenfels kom den genom Hertig Frans Albert af Lauenburg, som, i sin flygt från slagfältet, ej stadnade förr än här; ehuru han på ryktet om segern genast återvände. "Detta" — säger en samtida berättare, — "gjorde att han blef illa beryktad i hela armeen, och anklagad för värre än feghet; ty soldaterna sparade ej att beskylla honom för förräderi: de som bättre kände honom, hafva sökt ursäkta den gifna skandalen: sanningen är, att han hade varit i Wien till slutet af förledne Januari, sedan tjenat de Kejserliga, och var blott för tre veckor eller fjorton dagar kommen till Konungen: fruktande att allt var förloradt, har han gifvit sig ur bataljen, på det i händelse de Kejserliga segrade, han skulle kunna förevända att han aldrig varit der: vid första underrättelsen, att de Svenske segrat, var han kl. 4 nästa morgonen åter på fältet tillbaka, så käck som någon. Visst är, att han var den man, som först berättade Konungens död; och genom honom blef den förr känd i Weissenfels än i Konungens egen här. Denne Hertig, som efter slaget hvarken fann användning eller god vilja i armeen, begaf sig efter några dagar till sin frände Kurförsten af Saxen, som skickade honom till Schlesien, der han nu är Fältmarskalk under General-Lieutnant Arnheim". Vi ha nämnt ett namn, på hvilket den svartaste misstanka hvilar, och tillika de omständigheter under hvilka den uppstod. Om vi tillägge, att intet bevis kan anföras till styrka derför, att Frans Albrecht af Lauenburg midt i fiendens eld mördat Gustaf Adolf, som så litet sparade sitt lif, under det hela förloppet och åsynavittnens berättelse äfven betaga misstankan sannolikhet; så har likväl allt detta icke hindrat denna misstanka att blifva soldat-tro i Svenska armeen, och att med tiden vexa till folk-tro. Den kan anföras såsom exempel, huru en förutfattad mening af tiden vinner styrka, först tager sin plats i Historien, såsom gissning, vinner utrymme såsom misstanka och sluteligen förkunnas såsom visshet. De första underrättelserna förmäla intet derom. Men i December månad 1632 skrifver Adler Salvius: "Det berättas att en viss Prins, ej blott med Saxiske Kurförstens, utan ock Kejsarns och andra stora herrars vettskap, har dödat Hans Maj:t Konungen; och nu hör man offentligen här i Hamburg att samma rådslag skola stämplas emot vår oförlikneliga, hjeltelika Rikskansler. — Råd derföre, förmana, öfvertala, bed att han i mat och dryck, besök och omgängelse tager sig noga till vara!" — Chemnitz, som skref under Axel Oxenstjernas ögon, berättar, att Konungen blef dödad af Kejserliga Ryttare, men tillägger: "detta är den allmänna berättelsen; hvad eljest starkt mumlades, att Konungen skall blifvit skuten, ej af fienden, utan af en förnäm person på vår sida, det lemnar man åt Guds hemliga dom". Puffendorf, Svensk Historiograf femtio år efter händelsen och på en tid, då man ej ostraffad stötte nationella fördomar, förklarar den anklagade skyldig. Hans skäl, utom några smärre obestyrkta omständigheter, äro hufvudsakligen allmänna sannolikheter, såsom: "det är ingen tvifvel, att de Kejserlige trott Svenskarnes sak helt och hållet bero på Gustaf Adolfs tapperhet. Derföre tänkte de på alla utvägar att rödja honom ur vägen, och hvem kunde väl bättre passa till en sådan gärning än Frans Albert" o. s. v.? Hvad vigt Puffendorf lägger på sitt eget intyg, visar sig i ett hans enskilda bref, der han klagar att då varande Hertigen af Lauenburg vredgats på honom för hans yttranden om Hertig Frans, "då jag likväl" — tillägger han — "härutinnan ej uttryckt min egen, utan Svenska Nationens allmänna tanka, hvilken det var nödigt understödja med några skäl, att ej denne Prins med orätt skulle synas hafva blifvit för ett sådant brott anklagad!" Det är sannt, denne Hertig var häftig, flygtig, opålitlig, ändrade ständigt parti och sluteligen religion, och kunde, fången såsom Kejserlig Fältmarskalk vid Schweidnitz 1642 af Torstensson, med möda räddas undan Svenska soldaternas raseri. Men detta bevisar ännu ej att han var mördare. — Vi hafva anmärkt, att, enligt fleras berättelse, Gustaf Adolf fick skottet i ryggen, medan Frans Albert sökte uppehålla den redan sårade Konungen på hästen. Hertigen, som i bref med harm yttrar sig öfver de om honom utspridda smädeliga rykten, har lemnat en dagbok, hvari följande anteckning förekommer: "Den 16 November (nya stilen) hafva vi vid Lützen slagits med fienden, vunnit slagtningen och behållit fältet. Hans Majestät Konungen i Sverige blef då i mina armar skuten. Om natten till Weissenfels, två mil".

Gustaf Adolf bortrycktes i sitt trettiåttonde år. Aldrig har ett dödsfall i en hel verldsdel gjort djupare intryck. Så långt hans namn hade gått var det en hoppets stråle för de förtryckta. Äfven Greken drömde dervid om frihet; och vid den heliga grafven uppsändes böner för Gustaf Adolfs vapen. Hvad skulle han då ej vara för sina trosförvandter? Man kan föreställa sig det, eller, rättare, man kan det, nu mera, icke. — De känslor, med hvilka, under strömmande tårar, menigheten i Augsburg trängdes till den genom Gustaf Adolf återstälda Evangeliska Gudstjensten; de känslor, med hvilka Saxens invånare knäböjande sträckte tacksamma händer mot Hjelten, för andra gången deras räddare, hafva blifvit främmande för vår verld. — Då kände man faran, och visste att värdera befriaren. Vi tala om folket; hvars man Gustaf Adolf var, genom sin sak, som genom sina egenskaper. Verkan af bägge sträckte sig långt, och genombröt äfven hatets och fördomens skrankor; ty kanhända är han den ende, hvars bild med sanning framlyser äfven i fienders berättelser. Så stor var makten af hans dygd. Det är ej endast Axel Oxenstjerna, som om honom sagt: "Han var en herre, gudfruktig i alla sina verk och gärningar intill döden". Lutherske Theologer hafva velat göra honom till ett slags helgon i deras mening. Om han dertill hade för mycket af Cæsar och Alexander (hvilka han beundrade); så måste man å andra sidan erkänna, att han var bättre än sina prester och i christlig tålsamhet högt öfver sin tid.

Hvad honom sjelf, på den höjd, till hvilken han uppsteg, menskligt vederfarits, — att förslag och planer med honom dött, — det hör, så ovanlig han ock var, till mensklighetens gemensamma lott, och må tyst läggas till den omäteliga summan af gäckade förhoppningar. Det finns ett fjerran i hela Gustaf Adolfs lefnad, som lättare låter sig kännas än beskrifvas. Det är den gränslösa blicken öfver verlden, som är alla eröfrare medfödd. Såsom alla sina likar, har han ingalunda blifvit öfverraskad af sin egen lycka, ehuru förvånande den må synas. Den djupa tron derpå framlyser i alla hans handlingar. — Ingen ting förhärdar så som lyckan. Att Gustaf Adolf icke dess mindre var ödmjuk och mild, deri talar högst hans menskliga värde. Han kände sin kallelse såsom en högre ledning. Sig sjelf var han långt ifrån att anse såsom oumbärlig; ty målet satte han vida öfver sin egen personlighet. Derföre har han, såsom den högsinte Romaren, slösat med sitt stora lif. — "Gud Allsmäktig lefver", sade han till Axel Oxenstjerna, då denne i Preussen varnade honom, att ej så öfverdådigt blottställa sig för döden. Ett gladare hjeltemod har på jorden aldrig funnits.

Hvad han för öfrigt velat? En stor Monarki, utan allt tvifvel; för hvars framtida stöd han i Tyskland räknade den unge Fredrik Wilhelm af Brandenburg (sedermera den store Kurförsten) och Bernhard af Weimar, — den förre med hans dotters, den senare med hans systerdotters hand. Troligen var äfven ett protestantiskt Kejsardöme ej främmande för hans tankar. Beslutadt var för öfrigt, äfven hos honom sjelf, intet. Hans blickar spejade vidt omkring. Det var hans lust att i hand hålla tråden af många möjligheter. Så ser man honom uppfatta förslaget att efter Sigismunds död, genom Polska Dissidenterna sjelf blifva Polens Konung. Så finner man honom i förbindelser med Försten i Siebenbürgen, Krimska Tartarerna och Ryssland till försvagande af Österrikiska interesset, så i Polen som i Tyskland.

Så stora tankar voro ej det största, som släcktes med hans lif på Lützens valplats. Men äfven i sin död har han segrat. Att han för samvetstvånget satte en gräns, det är hans odödlighet. Och derföre räknar menskligheten honom ibland sina hjeltar.

English translation (by Turner):

On Tuesday, the 6th of November, 1632, lay a thick fog over the plain at Lutzen, which did not begin to disperse till towards noon. The Swedish army said prayers, and sang Luther's psalm, "To us our God is a strong tower;" after which the king himself intoned another spiritual hymn of praise. Since his wound at Dirschau, he had ever found it painful to wear armour, and he set generally no value on the heavy accoutrement hitherto used, which he in great part abolished in his army. "God is my harness", he said, when his equipments were brought to him on that morning. He mounted his horse, without having taken any refreshments. Clad in his doublet and great coat, as usual, he rode through the ranks, and spoke to his troops in words which have come down to us. To his Swedes and Finns he said; "Dear friends and countrymen, this day the moment is come to show what ye have learned in so many combats. There ye have the foe, not upon a high mountain, or behind strong intrenchments, but on a clear field. How this enemy hath heretofore shunned the open plain, ye well know; and that he lets it now come to a battle, proceeds not from his free-will, nor from hope of victory, but because he can no longer escape your arms. Therefore make yourselves ready, and hold you well as becomes brave soldiers; stand fast by one another, and fight like true knights, for your God, for your fatherland, and your king. I will then so reward you all that ye may have cause to thank me for it; but if ye fight not, no bone of you shall ever come to Sweden. God preserve you all!" To the Germans he thus spake: "You, my sincere brothers and comrades, I pray and exhort by your Christian conscience and your own honour, now do your duty, as ye have done the same with me often before, and especially a year ago, not far from this place. Then ye beat old Tilly and his army, and I hope that this enemy shall not slip for a better bargain. Go freshly to it! Ye shall not merely fight under me, but with me and beside me. I myself will go before you, and here venture life and blood. If ye will follow me, I trust in God that ye will win a victory which shall come to good for you and your descendants. If not, there is an end of your religion, your freedom, your temporal and eternal welfare." Wallenstein did not address his army. On both sides the watchword was as at Leipsic; "God with us", in the Swedish, "Jesus, Maria", in the imperial force. Bernard of Weimar, and the other generals, received the king's last orders. After his speech, which both nations answered with clash of arms and joyful shouts, the king called out, with his face upturned to heaven, "Now will we in God's name onward! Jesu, Jesu, Jesu, may we fight to-day for the honour of thy holy name!" Therewith he waved his sword over his head, and gave the command, "Forward!" The town of Lutzen was observed burning; it had been set on fire by the Imperialists. The king was at this moment surrounded by duke Francis Albert of Saxe-Lauenburg, his court-marshal Kreilsheim, the chamberlain Truchsess, the page Leubelfing, several officers of regiments broken up at Erfurt, who now did staff-duty, and two life-guardsmen.

About ten o'clock the fog parted for some time, and the sun shone forth. The cannonade began, in which the Imperialists had the advantage of the Swedes, who marched straight upon the enemy's batteries. Some balls fell close to the king, who, during this advance, charged his horse. The Swedes drew near the high-road, where they were met by a lively fire from the musketeers, posted partly in the deepened ditches, partly behind walls in the rear of these. Some say, that when the infantry here did not advance quickly enough, the king, reproaching them, took pike in hand himself, and prepared to lead the assault on the ditches; but allowed himself to be moved by the exclamations and entreaties of his soldiers to desist from his purpose, whereupon he mounted his horse and put himself at the head of the cavalry. The onfall was made with such impetuosity, that the three Swedish infantry brigades of the centre, under the command of count Nicholas Brahe, pushed across the high-road, took the hostile batteries on the other side, repulsed two immense squares of the enemy, and were on the point of overpowering the third, when, outmatched in an attack by the enemy's reserve and cavalry, they were obliged to give way, lost the batteries again, and were driven back over the high-road. The Swedish cavalry, which at the first onslaught had partly halted at the ditches, came up afterwards; the king was among the foremost. The tidings of the first capture of the battery had reached him; he uncovered his head and thanked God. Over-against stood the Croats and the imperial cuirassiers; the latter from head to foot in dark accoutrements. He pointed to them, and said to the Finnish colonel Stalhandske (Steelglove), "Tackle to the black lads; they are coming to do us mischief." At the moment he learned that the infantry was giving way. He placed himself at the head of the Smaland cavalry, to hasten to their aid; too impetuously, for he was separated from his troops, and fell himself among the enemy's cuirassiers, the fog again spreading at the same moment. His horse received a pistol-shot through its neck; a second broke the bone of his left arm. He now prayed the duke of Lauenburg to lead him out of the thick of the battle, but at the same moment received a fresh shot through the back, and fell from his horse, which dragged him some distance in the stirrups. The chamberlain Truchsess saw the shot aimed at the king by an imperialist officer, who was immediately slain by Luchau, the equerry of the duke of Lauenburg. The duke fled. Of the king's two orderlies, one lay dead, the other wounded. Of all his attendants, only a German page, Leubelfing, remained by him. This youth of eighteen, who some days after the battle died of his wounds, made a statement in his last hours, which was taken down and preserved, that when the king fell from his horse, he had dismounted and offered his own to his lord; that the king stretched out both hands to him, but he was not in a condition singly to lift him from the ground; that cuirassiers of the enemy came up and inquired who the wounded man was, which he, the page, would not tell, but the king himself had given them to understand it, upon which he received his death-shot through the head. Herewith the account given by duke Bernard of Weimar agrees, and adds, that these cuirassiers likewise ran their sabres through the king several times, and stripped the body naked. Adler Salvius, referring to the king's secretary Grubbé, writes home to the council, that towards one in the afternoon, his majesty having placed himself at the head of Stenbock's regiment, which encountered with the enemy during the thick fog, was first shot through the left arm, so that the arm-pipe came out through the clothes, upon which a man shot him with a pistol between the shoulders; that the king still wished to save himself, but could not hold out, falling from his horse, which carried him along with it amidst the enemy; that one of them approached him, and inquired who he was, to whom he answered, "I am the king of Sweden", whereupon the man wished to lead him off; but as our cavalry at the same moment, seeing the king's horse running riderless and bloody, made a desperate charge, the hostile trooper gave the king a pistol-shot through the head, and saved himself by flight.

The right wing of the Imperialists stretched at first beyond the left of the Swedes; wherefore the king had here ordered three squadrons to march from the second line to the first. Nevertheless, Isolani with his Croats passed round this wing and fell upon the baggage, at the same time that the infantry was driven back across the high-road. This attack, which caused disorder, and in part flight among the rear-troops, was however repulsed. At this moment the king fell. Truchsess carried the information to the court-marshal Kreilsheim; both communicated it to duke Bernard of Weimar, and he to major-general Kniphausen. According to the duke's own declaration Kniphausen answered that his troops were in good order, and could make a fair retreat. The answer agrees not ill with his character. He was an officer of the greatest merit, sagacious, trusty, brave, but often unlucky, and therefore mistrusting fortune. Bernard exclaimed, with heat, that here there was question of no retreat, but of revenge, victory, or death. Nevertheless, general Kniphausen's steadiness on this day, no less than duke Bernard's heroism, deserved the wreath of triumph.

The duke hastened from the left wing, which he committed to count Nicholas Brahe, to the right, and himself assumed the command. The bloody charger of Gustavus Adolphus running loose, was the first messenger of disaster to his army. A murmur that the king was wounded and taken flew through the ranks. They rushed with such fury on the enemy, that not only the battery was for the second time taken, but the whole of the imperial cavalry on this wing was driven back. The confusion was terrible among the vast baggage-train; several powder-waggons were blown up. Large bodies of cavalry fled, and a crowd of women, who had gained possession of the baggage horses, followed them. Prisoners in the hostile camp heard the fugitives calling, "We know the king of Sweden (they had not yet heard of his death); he is ever worst at the end of the day." At the same time the left wing of the Swedish army, which had with difficulty held its ground against the numerous hostile artillery at the windmill, drove back the enemy on this side also, and turned their own cannon upon them. Pappenheim now deployed into the field of battle. His first question was, where commands the king? A heroic, although cruel defender of his religion, he was the enemy whom Gustavus Adolphus had most esteemed. He now threw himself amidst the right wing of the Swedes, burning with the desire of a personal conflict with an adversary who was no longer among the living. Two balls struck him; he died of his wounds (colonel Stalhandske, who had just wrested the king's body from the hands of the enemy, is said to have shot him); but on his arrival the combat was renewed with redoubled violence. Wallenstein's cavalry and infantry rallied, and Bernard of Weimar was amazed at the multitude of fresh troops whom he found in his way. The hardest onslaught of all was now made, and sustained by the Swedes with great valour; and never, says a contemporary, was a battle better fought by troops who had stood so long under fire. Of the Swedish infantry brigades, the two midmost, under count Nicholas Brahe and colonel Winkel, suffered most severely. The Imperialists fell upon them in columns of two to three thousand men, and once again took the battery on the high-road. Count Nicholas Brahe was struck by a ball on the knee; of which he died. Colonel Winkel was wounded in the hand and arm; his lieutenant-colonel Caspar Wolf fell. Several standards, with the royal banner itself, were lost. But of these brigades, which were the flower of the army, and mostly old soldiers, who had served in many of the king's campaigns, even the enemy were obliged to acknowledge, that their dead bodies covered the same spot which they in life defended. The carnage among them was so great, that five out of six men were killed or wounded. The third Swedish brigade, under colonel Charles Hard, which was nearmost to the cavalry, suffered less; yet, after the battle, hardly more than four hundred men of it remained. During this whole time, general Kniphausen kept his brigades in the second line, and his reserve, out of the conflict, which, it is said, "was no small cause of the victory, as the troops of the first line found here a point of support in a great and unbroken mass; and duke Bernard was not a little joyful, when, at the lifting of the fog, he saw Kniphausen, whom he, in his own phrase, feared to find hewn in pieces, now in so good order." For some time before sunset, the fog again broke, and it was clear, though only for half an hour, which gave duke Bernard opportunity to survey his position, and encourage the army to a new assault. The tired soldiers were heard crying to one another, "Comrade, shall we to it again?" and thereupon embracing each other with vows to conquer or die. This last charge won the victory of Lutzen, and even Pappenheim's infantry, which came up in the twilight, was carried away in the general flight of the Imperialists. The battle lasted nine hours. The victors spent the night on the field, where ten thousand had fallen along with Gustavus Adolphus.

We must not pass by two accounts of the battle, preserved in the Saxon archives. The one, a letter of some lines to the elector of Saxony from count Brandenstein, the Swedish commandant at Naumburg, written on the night of the 6th November, states that the battle lasted the whole day with extreme violence, that the king fell, shot through the arm, body, and head; but that the general of the infantry, duke Bernard, the major-general of the royal armies, Kniphausen, the prince of Anhalt, and the valour of the superior and inferior officers and soldiers, compelled the enemy to quit the field with the loss of many men and all his pieces, except three. The other, a more detailed narrative to the elector, dated the 11th November, is drawn up by two officers, who were stationed in duke Bernard's wing. They begin with mentioning the skirmish at Rippach, where, by the hamlet of Posern, is a narrow pass, and beyond it an eminence; on this a line of imperial cavalry showed itself, which the king drove off, and descended into the plain on the 5th, in the evening. There the enemy were still scattered in the hamlets, and the king's cannon played ere the watch was set in their head-quarters. As darkness had now set in, the king kept his army in battle array; the enemy's watch-fires were seen in the villages. With the morning grey of the 6th the king continued his march against the enemy; prisoners brought information that Pappenheim had marched with eight regiments to Halle. When the king had come near Lutzen the enemy shot with muskets from the walls; on the side of the town stood four troops of cavalry; above, at the windmills, they saw a line of cavalry and infantry, and could plainly make out that more men were coming up. Then the king advanced in order of battle on the right of the town towards the canal, and when both armies were facing each other, charged straight upon the enemy. Here they began to shoot first some salvoes from two demi-cannon, which the enemy answered as well from his battery at the windmills as from the batteries he had on the side of Scheiditz. Thus keen firing on both sides continued for about the space of an hour, till the king's right wing was so far advanced, that its rear was almost turned toward Ranstadt, whereat the action began with horse and foot on both sides, amidst incessant firing. The enemy's right wing, which at first gave ground, at length obtained firm footing at the windmills, until here also they had penetrated into the enemy's intrenchments, and turned his own guns upon him. Then count Pappenheim came back, and the action began anew with inexpressible heat on both sides, until night put an end to it. Yet the king's army kept the field, taking the enemy's artillery, with the greatest part of his ammunition. But the king himself, having ventured too boldly, and fallen with three troops of horse upon eight companies of cuirassiers, was shot through the arm and breast, and died lamentably.

The lifeless body of the hero was found stripped, trampled, disfigured by blood and wounds, with the face towards the ground. The Finns under Stalhandske had recovered it. It was brought in an ammunition waggon to the hamlet of Meuchen, behind the Swedish lines. A written narration of the proceedings at its removal was preserved till 1826 (when it was consumed by fire) among the descendants of the person who was then schoolmaster of the village, purporting that the king's body was brought in the night between the 6th and 7th November, 1632, from the battle-field to the church of the village, attended by several troopers and officers, who rode into the church and round the altar, before which the body was laid; it was so disfigured by wounds, that it was considered needful forthwith to open it, after which a portion of the entrails was interred in the church; the schoolmaster previously performing divine service in the night, and one of the military making a funeral oration. Thereafter the body was carried into the schoolmaster's house, and this being found too small, into that of a neighbour. Here it was laid upon a table (which is still preserved), while the schoolmaster, who was also the joiner, prepared the simple coffin in which, next day, it was conveyed to Weissenfels. With the body a trooper, who had been wounded at the king's side, had come to Meuchen, where he stayed until his wounds were healed. The same person then attempted, with the help of thirteen peasants of the hamlet, to roll a great stone to the spot where the king had fallen. With sighs and wailings they were only able to bring it to where it now lies (at the so-called Swede's Stone); but the place where the king actually expired is said to be forty paces further, on a balk, where formerly an acacia tree stood. The trooper was called Jacob Ericson. In Weissenfels the king's body (against his will declared in life) was embalmed by the apothecary Casparus, who counted in it nine wounds. His inconsolable spouse carried about her his heart (which was uncommonly large) in a golden casket, and for a long time after would not be parted either from the heart or from the body, so that the Swedish clergy were at length obliged to make her earnest representations on this head. At Lutzen Gustavus Adolphus had with him only a small coffer with Maria Eleonora's letters. The king's body was conveyed from Weissenfels to Wittemberg, where it lay one night in the church of the castle. Four hundred Smaland troopers, all that were left of the regiment at whose head the king fell, formed the guard of honour. Beholders found the countenance still astonishingly like. From Wittemberg the mournful procession repaired to Wolgast. In the following summer the high-admiral Gyllenhielm brought the corpse to Nyköping. Here it remained until its solemn burial on the 21st June, 1634, in Stockholm, where the earthly relics of Gustavus Adolphus obtained that grave in the church of Riddarholm which he had himself appointed in his lifetime.

Intelligence of the king's death first came to the government of Sweden after the lapse of a month. "First came tidings", says count Peter Brahe, "that the battle had had a prosperous issue. The next day after, which was the 8th December, 1632, at half-past nine in the forenoon, word was sent to me, when I was sitting in the palace court, that I should come into the treasury chamber. When I entered, I saw all the councillors mightily troubled, some wiping their eyes, others wringing their hands. The Palsgrave came to me at the door lamenting. My heart misgave me, and I know not what to fear, till I heard to my sore grief what had occurred. Both strangers and countrymen were in great woe and perturbation, despaired of the public welfare, and deemed that all would go to wreck and ruin. We of the council, as many as were present, agreed to a well-considered resolution, before we parted, to live and die with one another in defence and for the weal of our fatherland; and not only here at home to uphold our cause with all our power and in unity, but also to finish the war against the emperor and all his party, according to the design of the king of happy memory, and for a secure peace." We read with emotion the report on the war addressed to the estates by the government, as yet ignorant of the calamity, dated November 7th, consequently the day after the battle. It comes down only to the king's upbreak from the camp at Nuremberg, and ends with these words: "Whither his majesty further went, of that we have no certain knowledge."

Those of whom Gustavus Adolphus was the hope lost in him too much, for their grief not to have sought an object of accusation. Apprehensions were at an early period expressed that he would fall by the hand of a traitor. Reports of his assassination were several times spread, and unsuccessful attempts had been made. Remarkably enough, a broadside which appeared — probably at Leipsic — immediately after the battle, assumes these very rumours as a ground for denying the king's death. The fight lasted, it is said, the whole day, and up to nine o'clock at night; Wallenstein is asserted to have been saved only by the fleetness of his Turkish horse, and to have come wounded to Leipsic about midnight. Some say that his majesty at the first received some hurt in the left arm; and because the enemy in Leipsic immediately gave him out to be dead, it is thought that the Jesuits bought some arch-knave and murderer in his army to shoot him secretly, and just as the battle began. But it is well enough known that a year ago the Papists, after the battle of Leipsic, alleged the king to have been shot, which was likewise an invention. Since the king's majesty for certain not only spent the night after this noble victory on the field of battle, but also the following morning held a general review in Lutzen. — Thus far the journalist. It is true that the king's death was earlier known in Weissenfels than in Leipsic. To the former place the tidings were brought by duke Francis Albert of Lauenburg, who on his flight from the field of battle did not halt until he arrived there; although on the report of the victory he returned again directly. "This caused him", says a narrative of the time, "to come into evil repute with the whole army, and to be accused of worse than cowardice, for the soldiers spared not to charge him with treason. Those who knew him better have sought to excuse the scandal given. The truth is, that he had been in Vienna at the end of the past January, then served with the Imperialists, and had only come to the king three weeks or a fortnight before, and fearing that all was lost had left the battle, in order that he might be able to pretend, in case the Imperialists conquered, that he had never been present. With the first news that the Swedes were victorious, he was back again on the field of battle at four o'clock the next morning, as bold as any one. It is certain that it was he who first related the king's death; and through him it was earlier known in Weissenfels than in the king's own army. This duke, who after the battle found neither countenance nor good-will in the army, repaired after some days to his kinsman the elector of Saxony, who sent him to Silesia, where he is now field-marshal under lieutenant-general Arnheim."

We have mentioned a name loaded with the blackest suspicions, and also the circumstances under which they arose. We may add, that no proof can be alledged to substantiate the assertion that Francis Albert of Lauenburg, in the midst of the enemy's fire, murdered Gustavus Adolphus, — who so little spared his own life, while the whole course of the affair, and the accounts of eye-witnesses, deprive the suspicion even of probability. Howbeit all this did not prevent the suspicion from becoming the creed of the soldiers in the Swedish army, and growing with time into the belief of the people. This may be quoted as an example how a preconceived opinion gains strength with time, takes its place in history, is propagated first as a conjecture, next as an suspicion, and lastly is proclaimed as a certainty. The first accounts say nothing of it; but in December, 1632, Adler Salvius writes, "It is averred that a certain prince murdered his majesty the king, with the privity not only of the elector of Saxony, but of the emperor and other great princes; and now we hear it publicly said in Hamburg that a like complot is in progress against our incomparable, hero-like chancellor. Advise therefore, exhort, persuade, beseech him to look closely and warily to himself in eating and drinking, in visits and converse." Chemnitz, who wrote under the eye of Axel Oxenstierna, states that the king had been slain by the imperialist troopers, but adds, "This is the general account; for what else is loudly whispered, that the king was not shot by the enemy, but by a leading person on our side, we refer it to God's secret doom." Puffendorf, Swedish historiographer, fifty years after the occurrence, and at a time when national prejudices were not offended with impunity, declares the accused guilty. His reasons, except some trivial circumstances unconfirmed, are principally general probabilities, as: "there can be no doubt that the Imperialists believed the cause of the Swedes to depend singly and solely on the bravery of Gustavus; hence they tried all means to make away with him, and who could be better fitted for such a deed than Francis Albert?" What weight Puffendorf himself laid upon his own testimony, is shown by one of his private letters, wherein he complains that the existing duke of Lauenburg was angry at him for his expressions regarding duke Francis; "albeit herein", he adds, "I expressed not my own, but the general opinion of the Swedish national, which it was necessary to support with some grounds, that this prince might not appear to have been wrongfully accused of such a crime." It is true the duke was passionate, variable, untrustworthy, changed his party constantly, and at last his religion, and when taken prisoner as imperial field-marshal at Schwednitz, in 1642, by Torstenson, could only be saved with difficulty from the rage of the Swedish soldiers; but this does not prove him to have been a murderer. We have remarked that according to several accounts, Gustavus Adolphus received a shot in the back or through the breast, while Francis Albert attempted to support the already wounded king on horseback. The duke, who expresses in his letters concern at the scandalous reports spread abroad respecting him, left a journal, wherein the following observation occurs: "November 16 (N. S.), we fought at Lutzen with the enemy, won the battle, and kept the field. His majesty the king of Sweden was then shot in my arms. At night to Weissenfels, two miles."

Gustavus Adolphus was taken away in his thirty-eighth year. Never has one man's death made a deeper impression throughout a whole quarter of the world. Wheresoever his name had been heard, a ray of hope for the oppressed had penetrated. Even the Greek, at its sound, dreamed of freedom; and prayers for the success of the Swedish monarch's arms were sent up at the Holy Sepulchre. What then must he not have been for the partners of his faith! We may conceive this; nay rather, it is no longer possible to do so. The feelings with which the inhabitants of Augsburg, with streaming tears, crowded to the evangelical worship restored by Gustavus Adolphus; the feelings with which the people in Saxony, on bended knees, stretched out thankful hands to the hero, for the second time their saviour, are become strange to the world in which we live. In those days men felt their dangers, and knew how to requite their deliverer worthily. We speak of the people, whose champion Gustavus Adolphus was by his cause as well as by his qualities. The agency of both extended far, and burst even the bonds of hate and prejudice; for he is perchance the only man (so great was the might of his virtue) whose image is reflected with truth, even in the portraiture of his enemies. It is not only Axel Oxenstierna who has said of him, "He was a prince God-fearing in all his doings and transactions, even to the death." Lutheran theologians have wished in some sort to erect him into a saint of their persuasion. If withal he had too much of Cæsar and Alexander (whom he admired), we must acknowledge on the other side, that he was better than his spiritual advisers, and far above his age in Christian tolerance.

What of mortal destiny befell him at the height of greatness to which he had ascended — by his designs and plans dying with him, — belongs, how extraordinary soever he was, to the common lot of mankind, and may silently be added to the immeasurable sum of hopes frustrated. There is a higher presence in the whole life of Gustavus Adolphus, which may more easily be felt than described. There is that boundless reach of view over the world which with conquerors is inborn. Like all his compeers, he was by no means surprised at his own fortune, amazing as it may appear. His deep belief in it is conspicuous in all the transactions of his life. Nothing hardens the heart so much as prosperity. That Gustavus Adolphus was nevertheless humble and meek, speaks most loudly for his work as a man. In his vocation he acknowledged a guidance from on high. He was far from looking upon himself as indispensable; for his goal was placed far above his own personality. Therefore was he, like the high-hearted Roman, not niggardly of his great life. "God the Almighty liveth", he said to Axel Oxenstierna, when that statesman warned him in Prussia, not so rashly to expose himself to death. More cheerful and heroic courage never walked on earth.

What beside did he purpose? A great monarchy, without doubt; for whose future props in Germany he counted upon the young Frederic William of Brandenburg, afterwards the great elector, and Bernard of Weimar, intending for the one the hand of his daughter, for the other that of his niece. Probably even a Protestant empery was not foreign to his contemplations. For the rest nothing was determined, even in his own breast. The sphere of his vision stretched wide around. It was his pleasure to hold in his hand the threads of many possibilities. Thus we see him entertain the proposal to be himself, after Sigismund's death, elected king of Poland through the Polish dissidents. Thus we find him in alliance with the prince of Transylvania, the Crimean Tartars, and Russia, for the weakening of the Austrian interest, as well in Poland as Germany.

Designs so great were not the greatest which were extinguished with his life on the battle-field of Lutzen. But even in death he conquered. In that he set bounds to constraint of conscience his immortality consists; and therefore does humankind reckon him among its heroes.

Above: Gustav Adolf fighting in the Battle of Lützen, as painted by Carl Walbohm in 1855.

Above: Erik Gustaf Geijer.