Source:
Christine de Suède et le cardinal Azzolino: Lettres inédites (1666-1668), pages 1 to 4, by Baron Carl Bildt, 1899
The account:
Il est admis depuis longtemps qu'on choix scrupuleux des sujets reproducteurs est indispensable pour obtenir et conserver une bonne race. L'expérience a appris aux éleveurs à imiter la sélection naturelle qui s'opère, à l'état sauvage, au profit des plus forts et des plus beaux. Personne ne songerait à admettre dans un haras une jument malade, ou un étalon reconnu faible. Il est vrai, on opère des croisements; cela produit certains avantages. On accouple des individus inférieurs avec des reproducteurs d'un type plus élevé; l'intérêt l'exige. Mais on ne manquera jamais, à moins d'être taxé d'ignorance ou d'insouciance, de chercher à faire naître de sujets les mieux doués l'individu qu'on veut appeler à la vie.
Quand il s'agit de l'homme, c'est alors bien autre chose, et même absolument le contraire, bien que ce contraire essaye de se faire passer pour le vrai principe de la sélection naturelle. En effet, nous entendons parler de «bonne naissance», de «sang noble», de «descendance illustre», de «seize quartiers», etc. On affecte même, dans certains milieux, de tenir à ce que les membres d'une famille donnée ne s'allient pas à des individus réputés inférieurs, éventualité pour laquelle on a inventé le nom de «mésalliance». C'est surtout chez les classes favorisées de la fortune qu'on retrouve cette préoccupation. Au premier abord celle-ci semblerait s'accorder avec les préceptes de la nature, mais c'est là une impression qui ne résiste pas à l'examen.
Dans le langage de convention adopté depuis des siècles par la haute société européenne, être «bien né» ne signifie nullement avoir des parents et des aïeux sains, forts, beaux, bons et honnêtes. Il suffit que les noms de ces ascendants aient été inscrits sur certains livres, parchemins ou papiers, et cela sans le moindre égard à leur condition physique et morale. Le document remplace l'individu. Les qualités de celui-ci sont purement accessoires. Si le document est en règle, l'individu pourra librement porter en soi le germe des fléaux les plus dangereux pour sa progéniture, il n'en sera pas moins «bien né», et éminemment désirable comme reproducteur, aux yeux de ceux qui tiennent à ce qu'ils croient être le maintien d'une bonne race.
En vertu de ce singulier préjugé, c'est le hasard qui se trouve avoir usurpé la place de la sélection, et comme la recherche du document a nécessairement contrecarré la tendance naturelle vers la beauté et la force, tendance qui se manifeste par l'amour, cette action du hasard a souvent été malheureuse. Malgré leurs quartiers, leur sang bleu et leur blason immaculé, les classes «bien nées» offrent des exemples nombreux de décadence, conséquence inévitable d'une série d'ancêtres mal doués pour la reproduction.
L'épuisement, l'étiolement, le dépérissement des familles aristocratiques sont déjà un inconvénient sérieux pour la société, à laquelle elles deviennent incapables de rendre les importants services qu'on a le droit d'exiger d'elles. Mais cet inconvénient est peu de chose en comparaison des véritables malheurs que peut lui apporter la décadence de l'individu chez les familles régnantes. Il importe au premier chef qu'un monarque soit absolument sain de corps et d'esprit. Tous les soins imaginables devraient être pris pour assurer que les princes appelés à monter sur le trône y portent avec eux toute la puissance physique et morale dont l'homme est capable. Dans un État idéal, chaque jeune fille, exceptionnellement bien douée sous tous les rapports, devrait pouvoir aspirer à la main du prince, fût-elle la fille d'un paysan ou d'un pécheur. Se figure-t-on à quelle splendeur une race parviendrait après quelques générations, si le prince avait à choisir sa compagne parmi les cent plus belles, plus fortes et plus aimables filles de son pays? Le monarque serait facilement alors le premier par la beauté, la force, la bonté et l'intelligence, et cette supériorité s'accentuerait de génération en génération, tandis que le règne des décadents, des maniaques, des aliénés ou des abnormes deviendrait une impossibilité.
Malheureusement, cet État idéal n'existait pas en 1620, lorsque Gustave-Adolphe, le grand roi de Suède, se décida à prendre femme. Il avait bien eu quelque velléité de suivre la voix de son jeune cœur et d'épouser une belle jeune fille, appartenant d'ailleurs à la meilleure noblesse du pays, mais cette tendance vers la sélection naturelle avait rapidement succombé devant l'autorité de sa mère, fortement imbue de la nécessité du document. Il choisit donc son épouse dans une famille régnante et offrit sa main à la princesse Marie-Éléonore de Brandebourg. Sous le point de vue des parchemins, cette union ne laissait rien à désirer, mais la jeune épouse ne lui apportait en outre qu'une beauté insignifiante, une intelligence moins que médiocre, et un système nerveux faible et malade.
L'histoire nous montre cette princesse passionnément éprise de son époux, auquel elle ne sait cependant inspirer qu'un amour qui ne s'élève point au-dessus des sens. Elle partage sa couche sans partager sa vie. C'est un instrument de plaisir et rien de plus; elle n'atteindra jamais au rang de compagne. Après la mort de Gustave-Adolphe, elle donne «des marques si excessives de son amour et de sa douleur, qu'on doit les pardonner plutôt que les justifier», comme le dit Christine dans ses Mémoires. Sa fille, à laquelle elle n'a jusqu'alors témoigné que de l'aversion — «elle ne pouvait me souffrir parce que j'étais fille et laide», remarque Christine — devient subitement l'objet d'une tendresse exagérée. Mais cette affection tardive se manifeste d'une manière égoïste et déraisonnable. Pour associer l'enfant à son deuil, elle l'enferme avec elle dans l'appartement drapé de noir, où elle pleure, entourée de bouffons et de nains, sur le cœur du héros renfermé dans une boîte d'argent. Elle la fait coucher dans son lit, elle consent à peine à la perdre de vue pendant les heures d'étude, mais sa tendresse capricieuse et exigeante tourmente l'enfant et compromet sa santé. Enfin, les fidèles ministres de Gustave-Adolphe sont obligés de la séparer de sa fille, dont on confie l'éducation à la sœur du feu roi, la princesse Catherine. Après quelque temps, Marie-Éléonore, se sentant négligée en Suède, passe secrètement en Danemark, puis en Allemagne, pour revenir enfin végéter tranquillement en Suède, où elle meurt peu après l'abdication de Christine, ne laissant d'elle d'autre souvenir que celui d'une vieille poupée encombrante et gênante.
Swedish translation (my own):
Det har länge varit känt att noggrant val av avelsdjur är avgörande att få och behålla en god ras. Erfarenheten har lärt uppfödare att imitera det naturliga urvalet som sker i det vilda, till förmån för de starkaste och vackraste. Ingen skulle drömma om att släppa in ett sjukt sto, eller en erkänt svag hingst, till ett stuteri. Det är sant, vi gör korsningar; detta ger vissa fördelar. Lägre individer paras med uppfödare av högre typ; intresset kräver det. Men vi kommer aldrig att misslyckas, såvida vi inte anklagas för okunnighet eller slarv, att söka skapa av de bäst begåvade subjekten den individ vi vill kalla till liv.
När det gäller människan är det något annat, och till och med absolut motsatsen, även om denna motsats försöker framstå som den sanna principen för naturligt urval. Vi hör faktiskt om »god börd«, »ädelt blod«, »berömd härkomst«, »sexton fjärdedelar« och så vidare. I vissa kretsar påverkar vi till och med för att säkerställa att medlemmarna i en given familj inte allierar sig med individer som anses underlägsna, en möjlighet för vilken ordet »mesallians« har myntats. Det är särskilt bland de rika klasserna som vi finner denna oro. Vid första anblicken tycks detta stämma överens med naturens föreskrifter, men detta är ett intryck som inte håller för granskning.
I det konventionella språket som antagits i århundraden av det europeiska högsamhället, betyder att vara »välbördig« på inget sätt att ha friska, starka, vackra, bra och ärliga föräldrar och förfäder. Det räcker med att namnen på dessa ascendenter har inskrivits på vissa böcker, pergament eller papper, och detta utan minsta hänsyn till deras fysiska och moraliska tillstånd. Dokumentet ersätter individen. Kvaliteterna hos denna är rent tillfälliga. Om dokumentet är i sin ordning, kommer individen att fritt kunna bära inom sig grodden till de farligaste gissel för sin avkomma, han kommer inte mindre att vara »välbördig« och utomordentligt önskvärd som uppfödare, i dessas ögon som håller fast vid vad de tror är underhållet av en god ras.
På grund av denna enastående fördom är det slumpen som visar sig ha tillskansat sig platsen för urvalet, och eftersom sökandet efter dokumentet med nödvändighet har omintetgjort den naturliga tendensen till skönhet och styrka, en tendens som visar sig genom kärlek, denna handling av slumpen har ofta varit olycklig. Trots sina kvarter, sitt blåa blod och sitt obefläckade vapen, erbjuder de »välbördiga« klasserna många exempel på dekadens, den oundvikliga konsekvensen av en rad förfäder som är dåligt begåvade för fortplantning.
De aristokratiska familjernas utmattning, bleknande bort, förtvinande är redan en allvarlig nackdel för samhället, som de blir oförmögna att tillhandahålla de viktiga tjänster som vi har rätt att kräva av dem. Men denna olägenhet är liten jämfört med de verkliga olyckor som individens dekadens bland de regerande familjerna kan medföra. Det är av största vikt att en monark är absolut frisk i kropp och själ. All tänkbar omsorg bör iakttas för att säkerställa att prinsar som kallas att bestiga tronen för med sig all den fysiska och moraliska kraft som människan är kapabel till. I en ideal Stat bör varje ung flicka, utomordentligt välbegåvad i alla avseenden, kunna sträva efter prinsens hand, även om hon är dotter till en bonde eller en syndare. Kan vi föreställa oss vilken prakt en ras skulle uppnå efter några generationer om prinsen fick välja sin följeslagare bland de hundra vackraste, starkaste och mest älskvärda flickorna i sitt land? Monarken skulle då lätt bli den förste i skönhet, styrka, godhet och intelligens, och denna överlägsenhet skulle accentueras från generation till generation, medan de dekadentes, galningarnas, de galna eller onormala skulle bli en omöjlighet.
Tyvärr fanns inte denna ideal Stat 1620, då Gustav Adolf, Sveriges store konung, bestämde sig för att ta en maka. Han hade visserligen haft en viss önskan att följa sitt unga hjärtas röst och gifta sig med en vacker ung flicka, som tillhörde landets bästa adel, men denna tendens till naturligt urval hade snabbt fallit under för hans mors auktoritet, starkt genomsyrad av behovet av dokumentet. Han valde därför sin maka från en härskande familj och räckte sin hand till prinsessan Maria Eleonora av Brandenburg. Ur pergamentens synvinkel lämnade denna förening inget övrigt att önska, men den unga bruden förde honom också endast obetydlig skönhet, en mindre än medelmåttig intelligens och ett svagt och sjukt nervsystem.
Historien visar oss denna prinsessa passionerat förälskad i sin man, i vilken hon dock bara vet hur man inspirerar en kärlek som inte höjer sig över sinnena. Hon delar sin säng utan att dela sitt liv. Den är ett instrument för vällust och inget annat; hon kommer aldrig att nå rangen av kamrat. Efter Gustav Adolfs död gav hon »så överdrivna tecken på sin kärlek och sin smärta att man måste förlåta dem snarare än rättfärdiga dem«, som Kristina säger i sina memoarer. Hennes dotter, som hon fram till dess bara hade visat motvilja — »hon kunde inte stå ut med mig, ty jag var en flicka och ful«, konstaterar Kristina — blir plötsligt föremål för överdriven ömhet. Men denna sena tillgivenhet visar sig på ett själviskt och orimligt sätt. För att associera barnet med sin sorg låser hon in henne med sig i appartemanget draperad i svart, där hon gråter, omgiven av narrar och dvärgar, över hjältens hjärta instängt i en silverlåda. Hon får henne att sova i sin säng, hon samtycker knappt till att tappa henne ur sikte under sina studiestunder, men hennes nyckfulla och krävande ömhet plågar barnet och försämrar hennes hälsa. Slutligen var Gustav Adolfs trogna ministrar skyldiga att skilja henne från hennes dotter, vars uppfostran anförtroddes den salige konungens syster, prinsessan Katarina. Efter en tid begav sig Maria Eleonora, som kände sig försummad i Sverige, i hemlighet till Danmark, sedan till Tyskland, för att slutligen återvända för att vegetera lugnt i Sverige, där hon dog kort efter Kristinas abdikation och lämnade inget annat minne av sig själv än det av en besvärlig och besvärlig och pinsam gammal docka.
English translation (my own):
It has long been recognised that scrupulous choice of breeding stock is essential to obtain and maintain a good breed. Experience has taught breeders to imitate the natural selection that takes place in the wild, for the benefit of the strongest and most beautiful. No one would dream of admitting a sick mare, or a recognised weak stallion, to a stud farm. It is true, we make crossbreeds; this produces certain advantages. Lower individuals are mated with breeders of a higher type; interest demands it. But we will never fail, unless we are accused of ignorance or carelessness, to seek to create from the best endowed subjects the individual we want to call to life.
When it comes to man, it is something else, and even absolutely the opposite, although this opposite tries to pass itself off as the true principle of natural selection. Indeed, we hear of "good birth", "noble blood", "illustrious descent", "sixteen quarters", and so on. In certain circles, we even affect to ensure that the members of a given family do not ally themselves with individuals deemed inferior, a possibility for which the word "misalliance" has been coined. It is especially among the wealthy classes that we find this concern. At first glance this would seem to agree with the precepts of nature, but this is an impression which does not stand up to examination.
In the conventional language adopted for centuries by European high society, being "well-born" in no way means having healthy, strong, beautiful, good and honest parents and ancestors. It is enough that the names of these ascendants have been inscribed on certain books, parchments or papers, and this without the slightest regard to their physical and moral condition. The document replaces the individual. The qualities of this one are purely incidental. If the document is in order, the individual will be able to freely carry within himself the germ of the most dangerous scourges for his offspring, he will no less be "well-born", and eminently desirable as a breeder, in the eyes of those who hold to what they believe to be the maintenance of a good breed.
By virtue of this singular prejudice, it is chance which is found to have usurped the place of selection, and as the search for the document has necessarily thwarted the natural tendency towards beauty and strength, a tendency which manifests itself through love, this action of chance has often been unfortunate. Despite their quarters, their blue blood and their immaculate coat of arms, the "well-born" classes offer numerous examples of decadence, the inevitable consequence of a series of ancestors poorly gifted for reproduction.
The exhaustion, the etiolation, the withering away of aristocratic families are already a serious disadvantage for society, to which they become incapable of rendering the important services that we have the right to demand of them. But this inconvenience is little compared to the real misfortunes that the decadence of the individual among the reigning families can bring. It is of primary importance that a monarch be absolutely healthy in body and mind. Every conceivable care should be taken to ensure that princes called to ascend the throne bring with them all the physical and moral power of which man is capable. In an ideal State, every young girl, exceptionally well gifted in all respects, should be able to aspire to the hand of the prince, even if she is the daughter of a peasant or a sinner. Can we imagine what splendour a race would achieve after a few generations if the prince had to choose his companion among the hundred most beautiful, strongest and most amiable girls of his country? The monarch would then easily be the first in beauty, strength, goodness and intelligence, and this superiority would be accentuated from generation to generation, while the reign of the decadent, the maniacs, the insane or the abnormal would become an impossibility.
Unfortunately, this ideal State did not exist in 1620, when Gustav Adolf, the great king of Sweden, decided to take a wife. He had indeed had some desire to follow the voice of his young heart and marry a beautiful young girl, belonging to the best nobility of the country, but this tendency towards natural selection had quickly succumbed to the authority of his mother, strongly imbued with the need for the document. He therefore chose his wife from a ruling family and offered his hand to Princess Maria Eleonora of Brandenburg. From the point of view of the parchments, this union left nothing to be desired, but the young bride also brought him only insignificant beauty, a less than mediocre intelligence, and a weak and sick nervous system.
History shows us this princess passionately in love with her husband, in whom she however only knows how to inspire a love that does not rise above the senses. She shares her bed without sharing her life. It is an instrument of pleasure and nothing more; she will never reach the rank of companion. After Gustav Adolf's death, she gave "such excessive marks of her love and her pain that one must forgive them rather than justify them", as Kristina says in her Memoirs. Her daughter, to whom she had until then shown only aversion — "she could not stand me because I was a girl and ugly", remarks Kristina — suddenly becomes the object of exaggerated tenderness. But this late affection manifests itself in a selfish and unreasonable way. To associate the child with her mourning, she locks her with her in the apartment draped in black, where she weeps, surrounded by buffoons and dwarves, over the hero's heart enclosed in a silver box. She makes her sleep in her bed, she barely consents to lose sight of her during her hours of study, but her capricious and demanding tenderness torments the child and compromises her health. Finally, Gustav Adolf's faithful ministers were obliged to separate her from her daughter, whose education was entrusted to the late King's sister, Princess Katarina. After some time, Maria Eleonora, feeling neglected in Sweden, secretly went to Denmark, then to Germany, to finally return to vegetate tranquilly in Sweden, where she died shortly after Kristina's abdication, leaving no other memory of herself than that of a cumbersome and embarrassing old doll.
Above: Kristina as a baby with her/his/their parents.
Above: Gustav Adolf and Maria Eleonora.
Above: Baron Carl Bildt.
No comments:
Post a Comment