Source:
Drottning Christinas övergång till katolicismen, article written by Curt Weibull in Scandia: Tidskrift för historisk forskning, volume 1, pages 249 to 257, published by Lauritz Ulrik Absalon Weibull, 1928
The article:
Christinas övergång till katolicismen är icke ett verk av katolska präster och jesuiter, långt mindre en plötsligt påkommen nyck av en religiöst indifferent kvinna.
Vad som skett hade börjat redan med barnets naiva opposition. Denna hade utvecklat sig till en häftig reaktion mot det protestantiska trostvång, som omgav henne. Under tvivlet om vilken av de kristna religionsformerna, som var den sanna, hade hon skapat sig en egen. Från denna till katolicismen hade Christina, så mycket intryck utifrån kunnat bidraga, förts av Chanut och Descartes, tänkarna på katolsk grund. Hon har själv tagit initiativet till förbindelsen med Rom, själv tillkallat jesuitfäderna och samtidigt uttalat sin önskan att övergå till katolicismen. Jesuitfäderna med sin fina slutledningskonst, kanske starkare än hennes egen, ha möjligen tillagt några felande länkar i kedjan. De ha slagit kedjan fastare samman.
Sveriges drottning hade fallit ifrån den evangeliska till den papistiska läran. Vad sade Sveriges lag?
Artikel 10 i 1617 års religionsstadga gällde realiter ännu på 1650-talet. Den återspeglade det svenska folkets rättsåskådning. Artikeln stadgade: »Var ock någon härtill eller efter denna dag, han vare av vad stånd han vill, faller ifrån vår rätta kristliga tro och evangelii lära, som nu genom Guds nåd lyser i vårt kära fädernesland, till den papistiska läran, han skall aldrig hava varken boning eller hemvist, ej heller njuta något arv, rätt eller rättighet inom Sveriges gränser, utan aktas och hållas uti all arv och annan rättighet lika vid en död och vara biltog över allt Sverige».
Christina var enligt Sveriges lag utan fosterland. Hon tog konsekvensen av sin religiösa övertygelse.
I april 1650 skrev Chanut i en depesch till Paris: man kan till och med tänka sig om Christina, att det någon gång fallit i hennes tankar att helt överlämna regeringen till Karl Gustaf. Dessa Chanuts ord äro det första vittnesbördet om att Christina hyst tankar på en tronavsägelse. Den tidpunkt, då de skrevos, faller omedelbart efter den, då Chanut själv och Descartes upplyst Christina om den katolska läran och givit henne den första klarheten om dess sanning.
Tanken på tronavsägelsen mognade hos Christina samtidigt med tanken på trosförändringen. I kamp mot den svenska högadelns aristokratiska, som Christina själv menade, republikanska tendenser hade hon 1649 genomdrivit, att Karl Gustaf på vissa villkor erkändes som tronföljare, för den händelse hon avlede utan livsarvingar. I september 1650 gick Christina längre. Hon genomdrev, att Karl Gustaf och hans äkta manliga bröstarvingar erkändes för Sveriges arvfurstar. Ett år senare var Christinas beslut fattat. Den 2 augusti 1651 hade Christina givit pater Macedo uppdraget att begiva sig till Rom och till jesuiterordens general framföra hennes önskan att omfatta den katolska läran. Fem dagar senare förklarade drottningen i det svenska riksrådet, att det var hennes bestämda beslut att avsäga sig kronan. Som de förnämsta skälen angav hon rikets bästa: att det till härskare fick »en karl och en capiten därhos», som i krig kunde sätta sig till häst och fäkta till dess försvar, därtill en kvinnsperson är incapabel; vidare arvfurstens, Karl Gustafs, tryggande i regementet och sin egen längtan efter ett lugnt liv. Därjämte funnos också andra skäl. Men dessa, heter det i riksrådsprotokollet, »sade H. Kongl. M:t sig ännu intet kunna riksens råd upptäcka». För Axel Oxenstierna och riksrådet var drottningens beslut en fullständig överraskning, något oförståeligt. De inlade den kraftigaste gensaga och förmådde i ögonblicket genom bevekande och allvarliga föreställningar Christina att återkalla sin avsägelse.
Under trycket från Axel Oxenstierna och riksrådet synes Christina under någon tid ha tvekat. Hon har möjligen tänkt sig att behålla kronan och endast i hemlighet leva som katolik. Hon frågade de båda jesuitfäderna, Malines och Casati, om påven icke kunde giva henne tillstånd, att en gång om året taga nattvarden efter lutersk ritus. »Vi svarade: nej», berättar Casati. »Då», sade Christina, »gives ingen hjälp, det är nödvändigt, att jag avsäger mig kronan».
I tre år 1651-1654 styrdes det protestantiska Sverige i religionskrigens tidevarv av en katolsk drottning. Situationen var så utomordentlig som gärna möjligt. En upptäckt av Christinas katolicism och förbindelser med Rom skulle kunnat få oöverskådbara konsekvenser. Men ingen svensk man kände under dessa tre år, att Sveriges drottning var katolik och stod i ständig diplomatisk förbindelse med Rom.
Med en diplomatisk skicklighet och en kall förställningskonst utan like förberedde Christina själv i hemlighet och med hjälp endast av några utländska förtrogna sin tronavsägelse och sitt mottagande i den katolska världen. 1654 var allt färdigt. Sveriges 27-åriga drottning genomtvingade mot riksråd och riksdag sin tronavsägelse. Det talades om mångt och mycket, om Karl Gustaf och säkrandet av arvriket, om Christinas kärlek till vetenskap och konst och hennes längtan efter ett liv i deras tjänst. Christina talade själv mest. Och hon vann, vad hon åsyftade. Ingen i Sverige visste orsaken till att hon avsade sig Sveriges krona. »Rätta orsaken till detta», sade Christina i riksrådet den 15 februari 1654, »skulle med tiden bliva uppenbar nog; men Gud vet rätta grunden därtill». Riksdrotsen Per Brahe inlade sin gensaga mot Christinas tronavsägelse. Christina svarade: »Om riksråden visste hennes skäl, dem hon alldeles förteg, skulle de icke tycka det vara så underligt».
Christina hade vid sin övergång till katolicismen ställts inför frågorna: Skulle hon böja sig under Sveriges lag och offra sin religiösa övertygelse för dess bud? Eller skulle hon hävda sin personliga övertygelse och för den offra sin ställning som Sveriges drottning? Frågorna krävde oblidkeligt ett avgörande. Efter långa, tvekande övervåganden och förberedelser hade avgörandet fallit. Christina hade offrat sin ställning som drottning över ett av Europas mäktigaste riken.
Den närmaste samtiden visste intet om de innersta orsakerna till Christinas tronavsägelse. Den stod överraskad och spörjande. Den förlorade sig i allehanda gissningar och allmänna raisonnement. Christinas handling fann många entusiastiska beundrare, men också många belackare. Eftervärlden ville i religiös fanatism ofta intet veta. Den upprepade länge endast samtidens gissningar och raisonnement och har alltid funnit Christinas handling mer eller mindre oförståelig. Samtidigt ställde eftervärlden Christina inför historiens domstol. Målet gällde, om Christina handlat rätt eller orätt. Historieskrivarna dömde och fördömde. Christina lovprisades; Christina smädades. Målet kan aldrig avgöras. Men ett är säkert. Det mål, som man rest mot Christina, faller utanför vetenskapens råmärken. För historisk vetenskap gäller frågan icke, om Christina handlat rätt eller orätt. Den frågan tillhör moralisterna. Och från sina skiftande principer komma dessa att i alla tider fälla skiftande domar. Frågan för historisk vetenskap är endast att söka klarlägga de faktorer, som ytterst bestämt Christina själv, när hon löste konflikten mellan sin personliga religiösa övertygelse och sin ställning som Sveriges drottning. Svaret på denna fråga torde främst vara att söka med ledning av Christinas uppfattning om vad som var det högsta goda och därmed också det ärorikaste i detta livet.
Det 17. århundradets moraliska föreställningsvärld behärskades av »la vertu»begreppet. Christina levde och andades i dess atmosfär. Chanut talar ofta därom. I sitt porträtt av drottningen från 1648 säger han: »Näst efter gudsfruktan har Christina ingen känsla, som behärskar henne mera än 'l'amour incroyable d'une haute vertu'. I den finner hon sin glädje och sina nöjen, och hon lever i tankarna på de medel, genom vilka hon skall uppnå den». Enligt Chanuts uppfattning skilde Christina emellertid icke härifrån helt och hållet »le desir de la gloire»; efter vad han trodde, strävade hon efter »la vertu accompagnée de l'honneur qui la suit». «C'est, Monseigneur», fortsätter Chanut, »une chose rare de l'entendre quelque fois parler avec ardeur à la stoicisme de cette eminence de la vertu qui fait nostre souverain bonheur en cette vie. Elle est merveilleusement forte sur ce sujet, et quand elle en parle avec des personnes, qui luy sont familieres, et qu'elle entre sur l'estime veritable que l'on doit faire des choses humaines (Elle n'en a jamais fait grand cas. Christinas egenhändiga randanmärkning i Mémoires de Chanut. Martin Weibull, Om Mémoires de Chanut i svensk Historisk tidskrift 1887, 70.): c'est un plaisir extreme de luy voir mettre sa Couronne sous les pieds (Ausi fait elle gloire d'avoir mis sous ses pies ce que le reste [des] rois porte sur leurs testes. Christinas egenhändiga randanmärkning i Mémoires de Chanut. Martin Weibull, a. a. 70.) et publier que la vertu est l'unique bien où tous les hommes doivent s'attacher indispensablement sans tirer avantage de leur conditions.» (Ce sont ses veritables sentiments. Christinas egenhändiga randanmärkning i Mémoires de Chanut. Martin Weibull, a. a. 70.)
Att leva för »la vertu» — för det som hon ansåg vara det rätta, det fullkomliga — har redan 1648 varit en tanke, för vilken Christina entusiasmerat sig. Descartes och Chanut ha kanske ingivit, i varje fall stärkt henne i uppfattningen, att detta var det högsta goda i livet. När Chanut berättade om Descartes' personlighet och liv och Christina läste hans brev, utbrast hon en gång: »Jag föredrager den lycka, som monsieur Descartes njuter, framför alla jordens kronor». Chanut har nedskrivit dessa Christinas ord; han erkänner, att han själv hade samma mening. »Utan att ljuga», säger han, »motsade jag i mitt hjärta icke drottningen; en dag i lugn och meditation är mera värd än de år, som vi leva i denna vardagslivets virvel av visiter och skriverier, som tråka ut oss». I sitt brev till Christina om det högsta goda har Descartes inskärpt samma livssyn. Det kroppsligt och timligt goda avhänger på intet sätt av oss själva, utvecklade han här för den unga drottningen: det andligt goda beror åter på att känna och vilja det goda. Men kunskapen om det goda överstiger ofta våra krafter och det återstår sålunda endast viljan, över vilken vi helt kunna råda. »Toutes les vertus» bestå därför i en fast och orubblig beslutsamhet att i allo fullt och helt göra det man ansåg vara det rätta och att använda alla sina själskrafter på att lära känna vad som är detta rätta. Endast detta förtjänade enligt Descartes' mening beröm och ära; endast detta medförde beständigt den stora och varaktiga tillfredsställelsen i livet. Häri bestode det högsta goda. Descartes tillade, att man ofta skänkte annat timligt gott heder och beröm, »men då jag är förvissad om, att Eders Majestät sätter större värde på sin 'vertu' än på sin krona, drar jag mig icke för att här säga, att efter min mening finnes det ingenting utom denna 'vertu', som man har rätt och skäl att berömma».
Descartes säger, att han vågade hoppas, att dessa hans tankar om det högsta goda icke skulle bliva utan frukt; han tyckte sig av erfarenhet ha funnit, att övervägandet av dessa tankar stärkte själen i utövandet av »la vertu» och mera än någonting annat i världen tjänade till att göra människorna lyckliga. Descartes' förhoppning gick i uppfyllelse. Hans ord om »la vertu» och om värdet av denna och en konungakrona ha liksom många andra hans ord etsat sig djupt in i Christina. »Le mérite vaut mieux que les trônes», skrev hon på ålderdomen korthugget i sina «Pensées». Och orden ha i hennes ungdom burit frukt. «La vertu», icke konungakronan, var för Christina det högsta goda. Hon följde »dygdens» väg. Hon offrade sin konungakrona.
Men den uppfattning om det högsta goda, som Christina ägde, blev tronavsägelsen för henne en plikt mot sig själv. Och plikten mot sig själv kom att för Christina sammanfalla med plikten mot det allmänna, mot fäderneslandet.
Christina var uppfostrad till regerande drottning av Axel Oxenstierna. Hon hade av honom lärt en konungs ansvar och plikter. »Drottningen känner kronans ansvar», säger Chanut i sitt porträtt av Christina; »att väl fylla sin uppgift är för henne det första steget på vägen mot la vertu». Även Descartes har i ett av de brev, som han sänt Christina, inpräglat som en nyttig sanning, att man alltid, om ock med måtta, hade att föredraga det allmännas och fäderneslandets intressen framför sina egna personliga. Om en människa hänförde allt till sig själv, utvecklade Descartes, skulle hon icke draga sig för att tillfoga andra människor stor skada, när hon därav trodde sig vinna någon liten fördel; men om en människa betraktade sig som del av det hela, fann hon ett nöje i att göra gott mot hela världen och fruktade icke ens att sätta sitt liv på spel för att tjäna andra. Här, framhöll Descartes, var källan och grunden för alla heroiska handlingar.
Chanuts ord, att Christina kände kronans ansvar äro sanna. Man har menat, att Christina brast i åtskilligt som regerande drottning. Men hon brast aldrig i ansvarskänsla. I en rad av år hade hon med aldrig svikande energi sökt fylla och fyllt sin uppgift som regerande drottning. Den religiösa krisen kom. Christina blev övertygad katolik. I denna situation stod det klart för henne, att hon icke längre var i stånd att fylla sin uppgift som drottning av Sverige, protestantismens huvudland i Europa. Att under dessa nya förhållanden bevara kronan kom för Christina att te sig uteslutande som ett rent personligt intresse. Och utan tvivel var detta — att bevara kronan — verkligen ett eminent personligt intresse för Christina. Intet yttre hindrade henne. Riksråd och folk sökte tvinga henne. Men Christina nedlade trots detta kronan. Hon brast i en konungs ansvarskänsla mot sitt land, har man menat. Christina själv kände annorlunda. Hon kände en konungs ansvar. Hon handlade i övertygelsen, att det var hennes plikt att för det allmänna, för fädernesland offra sin egen personliga fördel. Tronavsägelsen var för Christina en heroisk handling.
I hela sitt liv hävdade Christina själv, att hon offrat allt för fäderneslandet, föredragit dess räddning framför allt annat, när hon, katoliken, avsagt sig Sveriges krona. I hennes föreställning var detta en den ärorikaste handling. Men Christina såg illusionslöst på människorna och världen. I skarpt formulerade ord har hon vid tiden för sin övergång till katolicismen givit uttryck åt, att hon var fullt medveten om det hat, som följer en konvertit från hans gamla trosförvanter och om det förakt, med vilket han mottages av sina nya trosförvanter. Hon var även övertygad om att endast få skulle döma gynnsamt om hennes tronavsägelse. Få — hon sade själv, endast Chanut och en annan hennes vän — kände hennes skäl. Hon var beredd på att hennes tronavsägelse och övergång till katolicismen skulle ogillas; hon själv smädeskrivas.
Christina dömde rätt. Väl ingen svensk — i varje fall ingen svensk kvinna — har någonsin av samtid och eftervärld smädats och smutskastats så ofta och så infamt som Christina. Christina själv skänkte smädarna sitt förakt. Sin uppfattning gav hon i orden: »Människorna kunna aldrig beundra, aldrig gilla en handling som de själva äro oförmögna att utföra».
Curt Weibull.
English translation (my own):
Kristina's conversion to Catholicism is not the work of Catholic priests and Jesuits, much less a sudden whim of a religiously indifferent woman.
What had happened had already started with the child's naive opposition. This had developed into a violent reaction against the Protestant religious compulsion that surrounded her. In doubt as to which of the Christian forms of religion was the true one, she had created her own. From this to Catholicism, Kristina, as much as outside influence could have contributed, had been brought by Chanut and Descartes, the thinkers, onto a Catholic basis. She herself took the initiative for the connection with Rome, herself summoned the Jesuit fathers, and at the same time expressed her desire to convert to Catholicism. The Jesuit fathers, with their fine art of deduction, perhaps stronger than her own, may have added some missing links in the chain. They joined the chain more firmly.
The Queen of Sweden had fallen from the evangelical to the papist doctrine. What did Sweden's law say?
Article 10 of the Decree on Religion of 1617 still applied realiter in the 1650s. It reflected the Swedish people's view of the law. The article stated: "Whether any one heretofore or after this day, be he of whatever rank he will, falls from our right Christian faith and the Evangelical doctrine, which now, by the grace of God, shines in our dear Fatherland, to the papist doctrine, he shall never have either residence nor domicile, nor shall he enjoy any inheritance or right within the borders of Sweden, but be considered and held in all inheritance and other rights as equal to a dead man and be an outlaw throughout all of Sweden."
According to Swedish law, Kristina was without a homeland. She took the consequence of her religious conviction.
In April 1650, Chanut wrote in a despatch to Paris: one can even think of Kristina that at some point it occurred to her to completely hand over the government to Karl Gustav. These words from Chanut are the first evidence that Kristina harboured thoughts of abdication. The time when they were written falls immediately after that when Chanut himself and Descartes enlightened Kristina about the Catholic doctrine and gave her the first clarity about its truth.
The idea of the abdication matured in Kristina at the same time as the idea of the change of faith. In a fight against the aristocratic, as Kristina herself believed, republican tendencies of the Swedish nobility, she had enforced in 1649 that Karl Gustav was recognised as successor to the throne under certain conditions, in the event that she died without heirs. In September 1650, Kristina went further. She insisted that Karl Gustav and his legitimate heirs male be recognized as Sweden's hereditary princes. A year later, Kristina's decision was made.
On August 2, 1651, Kristina had given Father Macedo the task of going to Rome and presenting to the general of the Jesuit Order her wish to embrace the Catholic doctrine. Five days later, the Queen declared in the Swedish Council that it was her firm decision to renounce the Crown. As the main reasons, she stated the best interests of the kingdom: that it should be ruled by "a man and a captain", who in war could mount a horse and fight in its defense, of which a female is incapable; furthermore, the hereditary prince, Karl Gustav's, assurance in the regiment and her own longing for a quiet life.
There were also other reasons. But these, it says in the protocols of the Council, "Her Royal Majesty said she could not yet discover to the Council."
For Axel Oxenstierna and the Council, the Queen's decision was a complete surprise, something incomprehensible. They opened the strongest objection and in the moment, by moving and serious representations, induced Kristina to withdraw her resignation.
Under pressure from Axel Oxenstierna and the Council, Kristina seems to have hesitated for some time. She may have intended to keep the Crown and only secretly live as a Catholic. She asked the two Jesuit fathers, Malines and Casati, if the Pope could not give her permission to take communion once a year according to the Lutheran rite.
"We answered: no", says Casati.
"Then", said Kristina, "there is no help, it is necessary that I renounce the Crown."
For three years, 1651 to 1654, Protestant Sweden was ruled by a Catholic queen in the era of the wars of religion. The situation was as extraordinary as could possibly be. A discovery of Kristina's Catholicism and connections with Rome could have had incalculable consequences. But no Swedish man knew during these three years that the Queen of Sweden was a Catholic and was in constant diplomatic contact with Rome.
With a diplomatic skill and a cool art of pretense without equal, Kristina herself, secretly and with the help of only a few foreign confidants, prepared her abdication and her reception into the Catholic world. In 1654, everything was finished. Sweden's 27 year old Queen forced her abdication, against the Council and the Riksdag. Lots of things were talked about, about Karl Gustav and the securing of the inherited kingdom, about Kristina's love for knowledge and art and her longing for a life in their service. Kristina herself did most of the talking. And she won what she intended. No one in Sweden knew the reason why she was renouncing the Crown of Sweden.
"The right reason for this", said Kristina in the Riksdag on February 15, 1654, "would in time become obvious enough; but God knows the right basis for that."
The Grand Steward Per Brahe began his objection to Kristina's abdication.
Kristina replied: "If the councilmen knew her reasons, which she completely concealed, they would not find it so strange."
Upon her conversion to Catholicism, Kristina had been faced with the questions: Would she bow to Sweden's law and sacrifice her religious conviction for its commandments? Or would she assert her personal conviction and sacrifice her position as Queen of Sweden for it? The questions inevitably demanded a decision. After long, hesitant deliberations and preparations, the decision had been made. Kristina had sacrificed her position as queen of one of Europe's most powerful kingdoms.
The immediate contemporaries knew nothing of the innermost reasons for Kristina's abdication. It stood surprised and questioning. It lost itself in all kinds of conjecture and general reasoning. Kristina's action found many enthusiastic admirers, but also many detractors. Posterity, in religious fanaticism, often wanted to know nothing. For a long time it only repeated contemporaneous conjectures and reasonings and has always found Kristina's action more or less incomprehensible.
At the same time, posterity brought Kristina before the court of history. The case concerned whether Kristina acted rightly or wrongly. The historians judged and condemned. Kristina was praised; Kristina was insulted. The goal can never be decided. But one thing is certain. The goal, which was raised against Kristina, falls outside the raw marks of science. For historical science, the question whether Kristina acted rightly or wrongly does not apply. That question belongs to the moralists. And from their varying principles, these come to pass varying judgments in all ages.
The question for historical science is only to seek to clarify the factors that Kristina herself ultimately decided, when she resolved the conflict between her personal religious conviction and her position as Queen of Sweden. The answer to this question seems to be primarily to seek guided by Kristina's perception of what was the highest good and thus also the most glorious in this life.
The world of the moral imagination of the 17th century was dominated by the concept of "virtue". Kristina lived and breathed in its atmosphere. Chanut often talks about it. In his portrait of the Queen from 1648, he says: "Next to the fear of God, Kristina has no feeling that dominates her more than incredible love for a high virtue. In it she finds her joy and her pleasures, and she lives in the thoughts of the means by which she shall achieve it."
According to Chanut's view, however, Kristina did not completely separate from this "the desire for glory"; according to what he believed, she strove for "virtue accompanied by the honour that follows it."
"It is, Monseigneur", Chanut continues, "a rare thing to sometimes hear her speak ardour in the manner of the Stoics about this eminence of virtue which gives us our sovereign happiness in this life. She is wonderfully strong on this subject, and when she talks about it with people who are familiar to her, and when she enters into the true esteem that one must have for human things (She has never made much of it. Kristina's own handwritten marginal note in Mémoires de Chanut. Martin Weibull, Om Mémoires de Chanut in the Swedish Historical Magazine 1887), it is an extreme pleasure to see her put her crown under her feet (She is also proud of having placed under her feet what the rest of the kings wear on their heads. Kristina's own handwritten marginal note in Mémoires de Chanut, a. a. 70.) and to publish that virtue is the only good to which men must indispensably attach themselves without taking advantage of their conditions." (These are her true feelings. Kristina's own handwritten marginal note in Mémoires de Chanut. Martin Weibull, a. a. 70.)
Living for "virtue" — for what she considered to be the right thing, the perfect thing — had already been a thought for which Kristina was enthusiastic in 1648. Descartes and Chanut may have suggested, in any case strengthened her view, that this was the highest good in life. When Chanut told about Descartes' personality and life and Kristina read his letter, she once exclaimed: "I prefer the happiness that Monsieur Descartes enjoys over all the crowns of the earth."
Chanut wrote down these words from Kristina; he admits that he himself had the same opinion. "Without lying", he says, "I did not contradict the Queen in my heart; a day of calm and meditation is worth more than the years that we live in this whirlwind of everyday life of visitation and writing, which bores us."
In his letter to Kristina on the highest good, Descartes inculcated the same view of life. Bodily and temporal good in no way depend on ourselves, he elaborated here for the young Queen: spiritual good again depends on knowing and willing good. But the knowledge of the good often exceeds our powers, and so there remains only the will, over which we can completely rule. "All virtues" therefore consist in a firm and unwavering determination to do everything fully and completely what one considers to be the right thing and to use all one's mental powers to learn what this right thing is. Only this, in Descartes' opinion, deserved praise and honour; only this consistently brought the great and lasting satisfaction of life. Herein consisted the highest good.
Descartes added that people often gave other temporal good honour and praise, "but as I am persuaded that Your Majesty places greater value on your 'virtue' than on your crown, I do not hesitate to say here that according to my sense, there is nothing but this 'virtue' which one has the right and reason to praise."
Descartes says that he dared to hope that these thoughts of his about the highest good would not be without fruit; he thought he had found from experience that the consideration of these thoughts strengthened the soul in the exercise of "virtue" and more than anything else in the world served to make men happy.
Descartes' hope came true. His words about "virtue" and about the value of this and a royal crown, like many others, etched themselves deeply into Kristina. "Merit is better than thrones", she wrote in her old age in short in her "Pensées".
And the words had borne fruit in her youth. "Virtue", not the royal crown, was for Kristina the highest good. She followed the path of "virtue". She sacrificed her royal crown.
But the conception of the highest good which Kristina possessed, the abdication, became for her a duty to herself. And the duty to herself came to coincide for Kristina with the duty to the public, to the Fatherland.
Kristina was raised to be a reigning queen by Axel Oxenstierna. She had learned from him the responsibilities and duties of a king. "The Queen knows the responsibility of the Crown", says Chanut in his portrait of Kristina; "fulfilling one's task well is for her the first step on the road to virtue."
Even Descartes, in one of the letters he sent to Kristina, impressed as a useful truth that one always, albeit in moderation, had to prefer the interests of the public and the Fatherland over one's own personal interests. If a person attributed everything to himself, Descartes elaborated, he would not shrink from inflicting great harm on other people, when he thought he would thereby gain some small advantage; but if a man regarded himself as part of the whole, he found pleasure in doing good to the whole world, and was not afraid even to risk his life to serve others. Here, Descartes insisted, was the source and foundation of all heroic actions.
Chanut's words, that Kristina felt the crown's responsibility, are true. It has been said that Kristina burst into several pieces as reigning queen. But she never burst into a feeling of responsibility. For a series of years she had sought with never-failing energy to fulfill and fulfill her task as reigning queen. The religious crisis came. Kristina became a convinced Catholic. In this situation it was clear to her that she was no longer able to fulfill her role as Queen of Sweden, the main country of Protestantism in Europe. Preserving the Crown under these new conditions came to Kristina as purely a personal interest.
And no doubt this — preserving the Crown — was indeed an eminently personal interest for Kristina. Nothing outwardly hindered her. The Council and the people tried to force her. But Kristina still put down the crown. She burst into a king's feeling of responsibility towards his country, it has been said. Kristina herself felt differently. She felt the responsibility of a king. She acted in the conviction that it was her duty to sacrifice her own personal advantage for the common good, for the Fatherland. The abdication was for Kristina a heroic act.
Throughout her life, Kristina herself claimed that she sacrificed everything for the Fatherland, preferred its salvation above all else, when she, the Catholic, renounced the Crown of Sweden. In her view, this was a most glorious act. But Kristina looked at the people and the world without illusions. In sharply formulated words, at the time of her conversion to Catholicism, she expressed that she was fully aware of the hatred that follows a convert from his old co-religionists and of the contempt with which he is received by his new co-religionists. She was also convinced that only a few would judge her abdication favourably. Few — she said herself, only Chanut and another friend of hers — knew her reasons. She was prepared for her abdication and conversion to Catholicism to be disapproved of; she herself is slandered.
Kristina judged correctly. Probably no Swede — in any case no Swedish woman — has ever been insulted and slandered so often and so infamously by contemporaries and posterity as Kristina. Kristina herself bestowed her contempt on the slanderers. She gave her opinion in the words: "People can never admire, never approve of an action that they themselves are unable to perform."
Curt Weibull.
Above: Kristina.
Above: Curt Weibull.
No comments:
Post a Comment