Baron Carl Bildt on Kristina's character, correspondences with Azzolino, their fate, the archives and books he used and recommended, what Kristina's chancellery and letter-writing were like, and how he formatted the letters for publication

Source:

Christine de Suède et le cardinal Azzolino: Lettres inédites (1666-1668), pages IX to XXVIII, by Baron Carl Bildt, 1899

https://litteraturbanken.se/f%C3%B6rfattare/BildtC/titlar/ChristineEtAzzolino/sida/IX/faksimil

Above: Kristina.

Above: Cardinal Decio Azzolino.

Above: Baron Carl Bildt.

Baron Carl Nils Daniel Bildt (born March 15, 1850, died January 26, 1931) was a Swedish diplomat and historian. He spent most of his Foreign Office career as Swedish envoy in Rome and published extensively on Swedish historical topics relating to Rome and Italy. Alongside Saint Birgitta, the medieval Swedish saint who spent her last years in Rome, Kristina and the post-abdication years were the main focus of Bildt's Italian and Italo-Swedish historical publications and essays. Thanks to his excellent connections in Rome, he was able to access until-then unused sources in Roman public and private archives and published many articles on previously unknown episodes in and aspects of Kristina's later years.

I find the following — Bildt's preface to his book about Kristina's 1666-1668 correspondence with Cardinal Decio Azzolino — an important and extremely valuable source of information and guide for any Kristina researcher, whether one is a professional or an amateur like myself; and, as anyone who's been through this blog knows, I have consulted those of the following sources that are (currently) available to me or have so far become available as time goes on, and I hope more will be made available in future.

The preface:

Christine de Suède a été jugée de manières très diverses, tant par ses contemporains que par la postérité, mais le jugement a rarement été impartial. On lui a prodigué les louanges, et le blâme ne lui a pas été épargné; on a rappelé certaines de ses qualités et fermé les yeux sur d'autres, selon le ton qu'on a voulu donner au portrait. En général, cependant, les opinions lui ont été peu sympathiques. Les protestants ne lui ont pas pardonné sa conversion, et les catholiques lui ont reproché d'avoir trompé leur attente en ne devenant pas une sainte. Elle a froissé les Suédois par son manque de patriotisme, et les Italiens en se refusant à respecter leurs traditions. En dehors de ces deux nations, au milieu desquelles elle a passé presque toute sa vie, elle a surtout excité l'étonnement. Elle a traversé l'Europe comme une énigme vivante, errant quelquefois d'un pays à l'autre sans but apparent, agissant sans faire deviner le motif de ses actions et ne laissant après elle que le souvenir d'une apparition excentrique et mystérieuse.

Il n'est pas difficile pour l'histoire de juger ceux qui ont accompli quelque chose de durable. Leurs œuvres révèlent ce qu'ils ont été et témoignent de leur mérite ou démérite. Grandes ou petites, bonnes ou mauvaises, elles marquent la place de leur auteur dans l'humanité. Mais il n'en est pas de même pour ceux dont la vie est pleine d'actions sans résultats. Le personnage alors ne devient intéressant que par les mobiles qui l'ont poussé, et on n'arrive à le comprendre et à le représenter tel qu'il a été, qu'en étudiant son état d'âme.

C'est le cas de Christine. Le mouvement, l'activité fiévreuse, l'inquiétude qui emplissent sa vie, n'ont abouti qu'à bien peu de chose. Elle est morte sans laisser après elle rien dont on se souvienne, soit avec reconnaissance, soit avec colère, — aucune œuvre à conserver, ni à détruire. C'est qu'elle a réalisé durant sa vie, avec autant d'inconscience que d'énergie, cette théorie du développement du Moi, chère aux esprits modernes qui regardent l'altruisme comme un préjugé suranné, et nient l'existence du devoir.

Pour la comprendre, il faut pénétrer sa pensée intime, découvrir les ressorts secrets qui meuvent le capricieux mécanisme de sa personalité, chercher et trouver le pourquoi de tant de paroles et d'actions intéressantes, mais bizarres. Cette tâche, malheureusement, a été rendue difficile à l'historien par la volonté de Christine elle-même, car elle a voulu que ses papiers fussent détruits après sa mort, et ainsi la plus grande partie de sa correspondance intime a péri.

De tous les documents nécessaires à reconstituer la figure d'un personnage historique, les plus précieux sont cependant les lettres confidentielles aux amis sûrs et dévoués. C'est là que tout masque disparaît, et que l'âme se montre à nu. Sans elles, il sera toujours difficile d'entrevoir le côté humain du sujet, et celui-ci appartiendra à la légende, à la poésie, au domaine de l'imagination, plutôt qu'à l'histoire, qui est le domaine de la réalité.

Jusqu'à présent l'histoire n'a eu à sa disposition que très peu de lettres intimes de la Reine, et aucune presque de celles qu'elle adressa au seul véritable ami qu'elle ait jamais eu, au cardinal Azzolino: elles sont cependant les plus intéressantes. La nombreuse correspondance qui a été publiée comprend presque uniquement des lettres de chancellerie ou de cabinet, traitant de religion, de politique, d'affaires, de science, de littérature, de bagatelles même, de tout, excepté de son cœur. C'est pourtant un point essentiel à connaître.

Aussi sa figure ne s'est-elle jamais détachée nettement sur l'ensemble des faits. On a pu nous la montrer comme souveraine, comme voyageuse errante et intrigante, comme savante, en somme, dans tous les rôles qu'elle a joués avec plus ou moins de succès, mais pas dans celui de femme. L'imagination alors a tenté de remplir la lacune que les recherches des écrivains consciencieux n'avaient pu combler, et des auteurs fantaisistes n'ont pu nous présenter que des Christine de fantaisie, auxquelles une critique négligente a permis de prendre place dans les pensées et souvenirs du public. Des poètes bien intentionnés, mais ignorants, comme M. Alexandre Dumas père et M. Browning, se sont emparés de ces Christine, les ont popularisées et les feront probablement vivre encore longtemps après que la science aura démontré la fausseté de leurs conceptions. Car les personnages créés par l'art ne meurent point: témoins Guillaume Tell, Max Piccolomini, la papesse Jeanne, et tant d'autres. Le malheur est que souvent, grâce à leurs couleurs éclatantes, ils cachent, eux qui n'ont vécu que dans le cerveau d'un homme, le personnage moins brillant qui a vécu sur la terre.

Pardonnons aux romanciers et aux poètes! Au moins, en échange de la vérité, nous ont-ils donné le sentiment de la beauté.

Mais l'imagination travaille aussi par des voies plus humbles et beaucoup moins respectables. Il y a toute une classe d'écrivains qui croient faire de l'histoire en puissant, à des sources dont ils ne connaissent pas la valeur, des renseignements dont ils ne peuvent contrôler l'exactitude, et qui arrivent aussi à compiler des volumes parfois très amusants, mais où la vérité n'est due qu'au hasard. Christine devait nécessairement tenter ces plumes faciles. Elle a passé par toutes les formes du mensonge imprimé, depuis le pamphlet ouvertement dénigrant de l'auteur de l'Histoire de la Vie de la Reyne Christine, en 1660, jusqu'à la caricature prétentieuse de madame Arvède Barine en 1890.

Le recueil de documents que je présente aujourd'hui au lecteur lui permettra de connaître Christine telle qu'elle été. C'est une série de lettres écrites par elle au cardinal Azzolino pendant son second voyage dans le nord de l'Europe (1666-1668). Elle y parle avec une entière franchise et une complète confiance, et elle y a peint son portrait avec une vérité que nul autre ne saurait atteindre. Nous la verrons tour à tour hautaine, vaniteuse, humble et simple, quelquefois dure et méchante, plus souvent indulgente et généreuse, toujours spirituelle, quelquefois gaie, toujours persuadée de sa grandeur et remplie de son Moi, mais toujours aussi fidèlement et tendrement attachée à son ami, et dans cette affection se montrant enfin femme. Peut-être nous paraîtra-t-elle un peu amoindrie, mais certainement plus vivante et plus humaine.

Cette série est la seule de cette nature que nous possédions. Il y en a certainement eu deux autres, écrites pendant les voyages précédents (1656-1658 et 1660-1662); mais elles ont disparu, probablement dans la destruction de papiers qui doit avoir eu lieu après la mort de la Reine, le 19 avril 1689.

Christine a pris ses précautions pour ne pas livrer ses secrets à la postérité. Dans son testament elle a prescrit ce qui suit:

«Nous ordonnons à nos secrétaires de consigner à Notre héritier tous les écrits regardant Nos droits, prétentions et intérêts pécuniaires, et de brûler toute autre espèce d'écrits qu'ils auront dans leur chancellerie.»

Ceci ne regardait, bien entendu, que la correspondance officielle. Les documents privés ne se trouvaient naturellement pas entre les mains des secrétaires, mais dans l'appartement de la Reine, et elle savait qu'elle pouvait se fier quant à leur sort à son légataire universel, le cardinal Azzolino, pour lequel elle n'avait pas eu de secrets durant sa vie et qu'elle laissait maître de tout ce qu'elle possédait.

Le testament fut ouvert le jour même de la mort de la Reine, et le cardinal entra immédiatement en possession de tout ce qui était dans le palais. Quelques jours après, tous les papiers de la chancellerie furent transportés au Borgo Nuovo chez le cardinal, qui se trouva ainsi en possession de tous les documents de la Reine, tant officiels que particuliers.

Azzolino était déjà malade lors de la mort de la Reine, et il mourut le 8 juin suivant. Néanmoins, il a sans doute employé ses derniers jours à obéir au désir de son amie en débarrassant les archives de Christine et les siennes de tout les documents intimes. Il paraît avoir commencé par ses propres lettres. Autrement on ne saurait expliquer pourquoi il ne reste que fort peu de chose de tout ce qu'il a écrit à son amie. Une centaine de billets plus ou moins insignifiants, c'est à peu près tout.

Pour les autres papiers, la destruction a procédé, comme de raison, par ordre chronologique. Des documents des premières années de Christine à Rome, la plus grande partie a disparu. Après son dernier retour, en 1668, ils deviennent plus nombreux, et les dernières années (1681-1689) sont fort bien représentées.

Voilà très probablement pourquoi les lettres que Christine a écrites à Azzolino pendant sa première absence de Rome (1656-1658), et pendant son premier voyage en Suède et à Hambourg (1660-1662), n'existent plus. La troisième série, celle que nous allons lire, aurait certainement subi le même sort, si la mort du cardinal n'était survenue. Après 1668 la Reine n'a plus quitté Rome. Il n'y a donc plus eu d'échange de lettres entre elle et le cardinal, mais il reste une quantité de billets, dont une série, celle écrite pendant le conclave de 1670, est importante.

Les papiers de Christine et ceux d'Azzolino concernant les affaires de la Reine, réunis dans la maison du cardinal, formaient encore, malgré ce qu'Azzolino avait eu le temps de brûler, un ensemble très considérable, probablement dix mille pièces environ. Cette collection, qui aurait dû former un tout inséparable, fut cependant de nouveau divisée après quelque temps, en près de quatre mille pièces entrèrent dans les collections de la famille Albani. Monsignor Gio:-Francesco Albani, qui devint en 1700 le pape Clément XI, avait été un des intimes de Christine et d'Azzolino; il fut un des témoins du testament de la Reine, et après la mort de celle-ci il continua à s'intéresser aux affaires de Suède et devint le principal soutien de l'église suédoise de Saint-Brigitte en Rome. J'ignore cependant pour quelle raison il devint possesseur des documents en question. Ceux-ci furent, d'ailleurs, à ce qu'il paraît, choisis au hasard; ainsi beaucoup de séries ou de dossiers ont livré une moitié de leurs documents à la collection Albani, tandis que l'autre moitié a été gardée aux archives de la famille Azzolino. Vers le milieu du siècle dernier, cette collection, qui appartenait alors au cardinal Alexandre Albani, fut mise à la disposition de l'historien suédois Arckenholtz, qui en tira les quatre cents lettres (environ) publiées en 1759 et 1760 dans les tomes III et IV de ses Mémoires pour servir a l'Histoire de Christine. Maintenant les documents en question se trouvant à la bibliothèque de la Faculté de médecine de Montpellier. M. W. J. C. Westzynthius, ancien consul général de Suède et Norvège, maintenant décédé, qui les a catalogués en 1878, a donné sur leur transfert à Montpellier...

... La collection de Montpellier se compose de quinze volumes petit in-folio (20 × 28 centimètres) contenant 3,116 pièces, dont beaucoup de doubles. Il y en a outre sept volumes contenant les «Sentenze della Regina», recueil d'aphorismes publié par Arckenholtz sous le nom d'Ouvrage de loisir. Les volumes ont été reliés plus tard en parchemin, mais cette précaution n'a pas été entièrement à l'avantage des pièces, car celles-ci ont été taillées, rognées et pliées pour être réduites au format voulu. Le classement est très imparfait, mais ce qu'il y a de plus regrettable, c'est la disparition d'un grand nombre de pièces qui s'y trouvaient du temps d'Arckenholtz. Au volume VIII, par exemple, il manque 100 feuilles sur 248. — Un tiers environ des documents sont des lettres de courtoisie sans intérêt; les autres sont pour la plupart des pièces de chancellerie, faisant partie de la correspondance officielle de la Reine; quelques-unes sont d'un intérêt littéraire ou scientifique; il n'y en a pas, ou presque pas, qui aient un caractère intime.

Le reste des papiers de Christine et du cardinal Azzolino sont encore la propriété de la famille du cardinal. Les archives sont maintenant installées à la villa Rinuccini, à Empoli-Vecchio, mais le marquis Piero Azzolino a eu l'obligeance de me permettre de transporter à Rome la partie qui regarde l'histoire de Christine. J'ai obtenu en même temps de l'obligeance du gouvernement français le prêt des manuscrits de Montpellier, et ainsi j'ai pu réunir pour un moment ces deux collections qui se rattachent si intimement l'une à l'autre. Les documents des archives Azzolino sont de beaucoup les plus importants, car ils comprennent non seulement des pièces de chancellerie, mais aussi ce qui reste de la correspondance intime, des comptes et des inventaires. — Avec l'autorisation du marquis, j'ai rangé ces pièces, qui n'avaient reçu qu'un classement des plus sommaires, d'après l'ordre chronologique, en conservant cependant plusieurs dossiers spéciaux. Ce travail a été fort difficile à cause du grand nombre de pièces sans date ni signature, et je ne me flatte nullement d'y avoir réussi comme je l'aurais voulu. Je n'ai pas compté les pièces, mais je ne crois pas me tromper beaucoup en en évaluant le nombre à environ quatre mille cinq cents. Les documents sont en italien, français, suédois, espagnol, latin, allemand et hollandais. L'ordre des langues indique l'importance numérique des documents.

Pour compléter les renseignements fournis par ces deux collections, j'ai eu recours aux sources suivantes. Les rapports des ambassadeurs de Venise (Archivio di Stato, Venise) m'ont été d'une grande utilité. La copie d'un registre écrit tout entier de la main de Mgr Marescotti, nonce à Varsovie pendant l'interrègne (1668-1669), registre qui contient 462 pièces ayant trait à la candidature de Christine au trône de Pologne, m'a été obligeamment fournie par M. Al. Corvisieri, archiviste à l'Archivio di Stato de Rome.

J'ai trouvé d'autres documents aux Archives de l'État à Naples (Carte Farnesiane), Modène et Rome, ainsi que des pièces isolées aux Archives du Vatican, aux Archives Barberini et Santa Croce et aux bibliothèques Chigi, Corsini et Barberini. Un certain nombre de pièces m'ont été fournies par les Archives de Suède (Riks Arkivet) et la Bibliothèque Royale de Stockholm. D'autres proviennent des Archives du Ministère des Affaires Étrangères à Paris.

Les ouvrages imprimés n'ont qu'une valeur relative pour l'étude de l'histoire de Christine après son abdication, par la simple raison qu'aucun auteur n'a jusqu'à présent fait usage des archives Azzolino, source indispensable entre toutes. L'œuvre d'Arckenholtz restera toujours utile et même nécessaire à l'historien. C'est un recueil fait sans art, sans cohésion et quelquefois sans beaucoup de critique, une rudis indigestaque moles, mais les documents qu'il fournit sont précieux, d'autant plus que plusieurs originaux ont disparu depuis. En général, la reproduction est fidèle, mais il convient de se rappeler qu'il ne s'est pas borné à moderniser l'orthographie de la Reine, mais qu'il a cru devoir aussi retoucher son style. ...

Ce sont surtout les textes français qui ont été retouchés ainsi. Les textes italiens et suédois ont subi bien peu de remaniements. Il est fort rare que le sens des documents ait été altéré.

Les ouvrages contemporaines, toujours si intéressants pour l'historien, s'approchent, lorsqu'il s'agit de Christine, trop souvent du libelle, pour ne pas mériter beaucoup de défiance. L'Historia di Christina Alessandra par Galeazzo Gualdo (Rome, 1656) est une exception honorable; c'est une œuvre des plus consciencieuses; le récit s'arrêt malheureusement aux premiers mois de 1656. — L'Histoire des Intrigues galantes (Amsterdam, 1697) n'est pas, comme on l'a cru assez longtemps, un pamphlet ordinaire, mais c'est aussi bien loin d'être une autorité. L'historien néanmoins ne pourra se dispenser de la consulter. Quant aux Mémoires de Chanut (Paris, 1674-75), la critique moderne nous a appris à ne pas accepter sans examen la partie de cet ouvrage qui est due à la plume de Picques.

Je n'ai pas l'intention de faire ici une bibliographie de l'histoire de Christine, mais je ne saurais passer sous silence les ouvrages plus modernes de MM. Catteau-Calleville, Grauert, Greijer et Fryxell, ni la brillante étude de M. Ranke sur la conversion de Christine. Leurs mérites et leurs défauts sont bien connus des hommes de science.

Plusieurs monographies sur des épisodes de la vie de Christine ont été publiées en Italie pendant ces dernières années. MM. Malagola, Sardi, Campori et Sommi Picenardi ont traité avec compétence les relations passagères de Christine avec Bologne, Lucques, Modène et Pesaro. — Quant aux ouvrages plus considérables de MM. Grottanelli et Clareta, ils ont le mérite d'avoir mis en lumière quelques documents des archives de Florence et de Turin, mais c'est aussi tout ce qu'on peut dire en leur faveur. M. Clareta a cependant eu à sa disposition la collection de Montpellier; il en a même publié une quarantaine de documents choisis au hasard, mais ces copies ont été collationnées d'une manière déplorable. On ne saurait reconnaître à son livre que bien peu de valeur scientifique.

Après cet examen sommaire des sources générales, passons aux documents réunis dans ce volume. D'abord quelques notes sur la manière de travailler de la Reine.

Christine a eu comme secrétaires, après l'abdication, les Français Gilbert et d'Alibert; les Italiens Baschi, Rossi et Santini; les Suédois Appelman, Davisson, Gammal, les frères Brobergen, Cederkrantz et Galdenblad. Elle a aussi été souvent assistée par le comte Gualdo et par Azzolino lui-même. De tous ces sécretaires, Santini est resté le plus longtemps à son service, et la plus grande partie des minutes de la Reine est de sa main. Christine cependant n'a jamais abandonné ni à Santini, ni aux autres, la rédaction de lettres importantes. Elle l'a dit souvent elle-même, et ses minutes en font foi. Elle a été en vérité une infatigable travailleuse.

La chancellerie de Christine paraît avoir été tenue avec beaucoup d'ordre. Les minutes autographes de la Reine étaient généralement copiées deux fois: une fois pour une nouvelle minute qui devait rester à la chancellerie, et une seconde fois pour l'original à expédier. Les minutes des secrétaires étaient soumises à la Reine et corrigées par elle. Ses corrections donnent généralement plus de simplicité et de clarté au style, et s'étendent jusqu'aux plus petits détails. Il y a des minutes qui ont été refaites trois ou quatre fois; j'en ai trouvé jusqu'à cinq de la même lettre. — Malgré cela, souvent la Reine faisait encore des corrections à la pièce présentée à sa signature, et quelquefois ces nouvelles corrections étaient de si peu d'importance qu'elles paraissent presque avoir été faites seulement pour taquiner le secrétaire. Dans une lettre de recommandation, par exemple, Christine a mis «me servant de cette occasion» au lieu de «me servant de l'occasion», et comme Santini, auquel elle avait renvoyé la pièce sans la signer, la soumettait de nouveau telle quelle à la signature, elle a écrit en marge: «Ne voyez-vous pas que je l'ai corrigée? Et vous me la renvoyez sans la recopier! Ouvrez les yeux!»

Une autre fois, c'est Christine qui se trompe. Elle croit qu'une lettre au grand-duc de Toscane est destinée à l'électeur de Brandebourg, et elle ajoute les mots «fratello amatissimo» après «Serenissime Signore» et met en marge pour l'édification de Santini: «Il faut que vous n'ayez pas d'yeux.» Puis, s'apercevant de sa méprise, elle efface ce qu'elle a ajouté, et écrit pour s'excuser: «C'est moi qui suis une bête. Pardonnez-moi!»

Christine a fréquemment mis des post-scriptum autographes, qui ont été copiés après sur la minute. Quelquefois, lorsque l'étiquette exigeait qu'une lettre fût entièrement autographe, Christine faisait d'abord elle-même sa minute, puis Santini la recopiait et dictait la lettre à la Reine.

Il y avait encore des registres, où les minutes étaient de nouveau transcrites. On ne voulait rien perdre dans la chancellerie de Christine. De ces registres il ne reste malheureusement que deux fragments, un de l'année 1658, aux archives Azzolino, et un de 1660-1662, à Montpellier.

Christine a plusieurs signatures différentes après qu'elle eut, en 1655, ajouté à son nom celui d'Alexandra. Elle signe en suédois Christina Alexandra; en français Christine Alexandra et en italien Christina Alessandra. Il y a beaucoup de variantes, dues sans doute à quelque distraction. Quelquefois j'ai trouvé Christine Alexandrine (en 1657-58) et deux fois seulement Christine tout court. En écrivant à des Espagnols la Reine signe Yo la Reyna; et à ses employés et serviteurs, ainsi que sur des passeports, attestations et reçus, elle signe ordinairement La Regina.

La Reine écrivait de préférence en français, langue qu'elle maniait, à son propre avis, plus facilement que l'italien, et même que le suédois, sa langue maternelle. Quoique l'italien lui fût très familier, elle se défiait de sa plume, et quand il lui fallait expédier une lettre de quelque importance en cette langue, elle faisait la minute en français et la faisait traduire par un secrétaire ou par Azzolino. — Le cardinal écrivait toujours en italien. — Les deux Texeira, père et fils, banquiers de la Reine à Hambourg, écrivaient généralement en espagnol, mais aussi en français et en italien.

Les lettres de Christine au cardinal Azzolino que nous allons lire sont toutes autographes. Elles ne sont jamais signées. Au fond cela n'était pas nécessaire, car l'écriture de la Reine est si caractéristique qu'il n'est pas possible de se tromper; le lecteur en trouvera plus loin un fac-similé. L'orthographe de la Reine est très capricieuse. Ce n'est pas que Christine ne sût pas l'orthographe française du temps. Elle fait, il est vrai, certaines fautes constamment: ainsi elle mettra toujours ng pour gn; par exemple: Polonge, campange pour Pologne, campagne. Elle écrit toujours aussi austre, lestre pour autre, lettre, etc. Mais à quelques exceptions près, elle se montre familière avec les règles acceptées; seulement elle n'y attache aucune espèce d'importance. Elle écrit au courant de la plume, relisant rarement ou jamais, sautant ici des lettres, des syllables ou des mots, répétant là des mots deux fois, mêlant le singulier au pluriel, le masculin au féminin, et variant l'orthographe à l'infini comme les combinaisions du kaléidoscope. Très souvent un mot écrit correctement à une ligne est grotesquement travesti à la suivante.

J'aurais préféré conserver intacte l'orthographe de la Reine, toute mauvaise qu'elle soit, et reproduire tous les documents absolument comme ils sont, et j'avais même déjà préparé tout mon manuscrit d'après ce système. Il me semblait que les lettres avaient ainsi une certaine saveur que la transcription leur fait perdre, et qu'elles faisaient ressortir la figure de Christine avec plus de vérité. Je me suis cependant rendu aux désirs de mes éditeurs en modernisant l'orthographe, et j'avoue volontiers que la lecture des lettres devient ainsi plus facile. Il est vrai aussi que l'intérêt de conserver l'orthographe est amoindri par le fait que Christine n'était pas Française. Pour donner néanmoins au lecteur une idée exacte de la manière d'écrire de la Reine, je présente trois documents sans aucun changement. Tous les autres ont été modernisés quant à l'orthographe, mais le style n'a pas été touché. Pas un mot n'a changé de place. Lorsque j'ai dû ajouter quelque chose pour réparer un oubli évident, les mots ou syllables ajoutés se trouvent entre crochets.

Beaucoup de passages sont chiffrés dans les originaux. Je crois devoir expliquer comme le déchiffrement a été fait. Christine en 1666-1668 avait deux chiffres: la cifra grande servait à la correspondance officielle, la cifra piccola aux communications intimes avec Azzolino. Christine gardait soigneusement ce dernier chiffre et ne le confiait jamais à ses secrétaires. La clef de la cifra grande se trouve à Montpellier (X. 260). Le déchiffrement des dépêches auxquelles a servi ce chiffre n'offrait donc aucune difficulté; Azzolino lui-même avait d'ailleurs laissé la mise au clair de plusieurs passages. — Mais la clef de la cifra piccola a disparu, et je n'ai dû qu'à un heureux hasard de la retrouver. — Voici comment:

Lorsque Christine quitta Rome en mai 1666, elle comptait se rendre directement à Stockholm, où l'attendait son envoyé Adami, et, comme celui-ci était muni d'un exemplaire du grand chiffre, elle crut pouvoir se dispenser d'en emporter une nouvelle copie. En voyage on n'en aurait pas besoin, et à Stockholm on aurait l'exemplaire d'Adami. Mais Christine dut s'arrêter en Hambourg, et plusieurs semaines se passèrent avant qu'elle pût recevoir le chiffre d'Adami.

Or il arriva que la Reine eut besoin de chiffrer une pièce officielle: un mémoire adressé à M. de Lionne, dont elle envoyait la copie à Azzolino le 4 août 1666. — Force lui fut d'employer à cet effet le petit chiffre, et comme elle ne voulait pas confier celui-ci à Santini, elle fit le travail elle-même; après quoi, Santini recopia comme d'habitude la minute en clair faite par la Reine. Mais, pour s'épargner la besogne, Christine ne chiffra pas tout le mémoire. Les parties les plus intéressantes furent seules chiffrées: le reste, entre autres une phrase entière à la fin, fut laissé en clair.

En parcourant la collection de Montpellier, je retrouvai la minute copiée par Santini, qui s'était égarée au milieu d'autres papiers absolument étrangers à l'affaire (X. 239). Je reconnus la phrase de la fin, et, en comparant les deux pièces, je pus constater leur identité. Ceci fut suffisant pour reconstituer le petit chiffre; les cryptographes s'apercevront que, malgré sa simplicité, il n'est pas à dédaigner.

Les deux tableaux des deux chiffres se trouvent à l'appendice. J'ai cru utile de les imprimer pour servir à ceux qui retrouveront peut-être de nouveaux documents chiffrés de Christine.

La correspondance de la Reine emploie la dénomination «écu» pour les trois différentes monnaies dont il est question dans ses affaires: l'écu de France, le scudo d'argent romain et le riksdaler de Suède. J'ai cru pouvoir suivre cet exemple, car la différence de ces monnaies est assez petite pour qu'on ait pu compter indifféremment dans l'une ou dans l'autre.

En effet, l'écu de France (1651) pesait 27gr., argent fin; le scudo romain (1650) pesait 26gr, 442; le riksdaler (1639) pesait 25gr, 697.

On peut évaluer approximativement l'écu du temps de Christine à 5½ francs en monnaie actuelle.

Les dates sont celles du nouveau style grégorien. Quand une date est donnée d'après le vieux style, qui était encore en vigueur en Suède et dans l'Allemagne protestante, cela est expressément indiqué. La différence était alors de dix jours. — Pour les dates qui ne résultent pas des documents, j'ai généralement suivi Basnage. (Annales des Provinces-Unies, La Haye, 1719.) ...

Mon apport personnel au volume que je publie est modeste. J'ai cherché à retracer dans l'Introduction les grandes lignes de l'histoire de Christine après son abdication, pour rendre le lecteur familier avec la situation, lorsque la Reine prend la plume. J'ai aussi essayé de relier les lettres entre elles par un commentaire qui supplée aux lacunes. En même temps, j'ai voulu mettre en lumière les faits nouveaux ou imparfaitement connus que révèlent les documents, mais je ne me suis pas arrêté aux points déjà suffisamment connus en maintes fois racontés. De là, certaines inégalités dans le développement du récit, qui n'entre dans les détails que quand ceux-ci sont nouveaux.

Je ne connais d'ailleurs que trop bien les défauts de ce travail. Il aurait gagné à être complété par des recherches plus minutieuses dans les archives de Paris et de Stockholm, mais pour cela il aurait fallu un séjour prolongé dans chacune de ces villes, ce qui m'a été impossible. De plus, les ouvrages de ce genre demandent de la continuité dans le travail, et c'est précisément ce que je n'ai pu y donner. Diplomate en activité de service, j'ai dû y consacrer le temps laissé libre par les affaires, élément naturellement des plus variables. Si j'ai cru devoir pourtant l'entreprendre, c'est que des circonstances heureuses m'ont permis de réunir pour quelque temps des documents précieux qui bientôt seront de nouveau séparés.

Il me reste à remercier ceux qui ont bien voulu m'assister dans ce travail: mon collègue M. Van Loo, ministre de Belgique près la cour d'Italie, qui s'est donné la peine de le revoir avec moi; M. Odhner, grand archiviste de Suède, qui m'a indiqué et a fait transcrire pour moi les documents tirés des archives de Stockholm; et M. Tausserat, archiviste au Ministère des Affaires Étrangères à Paris, qui m'a rendu le même service pour les documents provenant des collections qui se trouvent sous sa garde.

Je remplis un agréable devoir en leur exprimant ici ma vive gratitude.

Rome, juin 1898.

Swedish translation (my own):

Kristina av Sverige har bedömts på mycket olika sätt, både av sin samtid och av eftervärlden, men domen har sällan varit opartisk. Hon har blivit överdådig med beröm, och skulden har inte sparats; man har återkallat några av hennes egenskaper och blundat för andra, beroende på vilken ton man har velat ge porträttet. I allmänhet har åsikterna dock varit lite sympatiska för henne. Protestanterna förlät henne inte för hennes omvändelse, och katolikerna kritiserade henne för att ha lurat deras förväntningar genom att inte bli ett helgon. Hon kränkte svenskarna med sin brist på patriotism, och italienarna genom att vägra respektera deras traditioner. Utanför dessa två nationer, bland vilka hon tillbringade nästan hela sitt liv, väckte hon särskilt förvåning. Hon korsade Europa som en levande gåta, ibland vandrade hon från ett land till ett annat utan uppenbart mål, agerade utan att någon gissade motivet till hennes handlingar och lämnade bara minnet av en excentrisk och mystisk andesyn bakom sig.

Det är inte svårt för historien att döma dem som har åstadkommit något bestående. Deras verk avslöjar vad de var och vittnar om deras förtjänster eller brister. Stora eller små, bra eller dåliga, de markerar sin författares plats i mänskligheten. Men det är inte samma sak för dem vars liv är fullt av handlingar utan resultat. Karaktären blir då bara intressant genom de motiv som drev honom, och vi lyckas bara förstå honom och representera honom som han var genom att studera hans sinnestillstånd.

Så är fallet med Kristina. Rörelsen, den febriga aktiviteten, ångesten som fyller hennes liv har åstadkommit väldigt lite. Hon dog utan att lämna efter sig något att minnas, varken med tacksamhet eller med ilska, — inget verk att bevara eller förstöra. Detta beror på att hon under sitt liv, med lika mycket omedvetenhet som energi, insåg denna teori om utvecklingen av Jaget, som är kär för moderna sinnen som betraktar altruism som en föråldrad fördom och förnekar existensen av plikt.

För att förstå henne måste man penetrera hennes inre tankar, upptäcka de hemliga källorna som rör den nyckfulla mekanismen i hennes personlighet, söka och finna orsaken till så många intressanta men bisarra ord och handlingar. Denna uppgift försvårades tyvärr för historikern genom Kristinas egen vilja, ty hon ville ha sina papper förstörda efter sin död, och sålunda gick större delen av hennes intima korrespondens under.

Av alla dokument som är nödvändiga för att rekonstruera figuren av en historisk person, är de mest värdefulla dock de konfidentiella breven till pålitliga och hängivna vänner. Det är här varje mask försvinner, och själen blottas. Utan dem kommer det alltid att vara svårt att skymta den mänskliga sidan av ämnet, och detta kommer att tillhöra legenden, till poesin, till fantasins domän, snarare än till historien, som är verklighetens domän.

Fram till nu har historien haft mycket få av drottningens intima brev till sitt förfogande, och nästan inga av dem som hon riktade till den enda sanna vän hon någonsin haft, till kardinal Azzolino: de är dock de mest intressanta. Den talrika korrespondens som har publicerats omfattar nästan uteslutande brev från kansli eller kabinett, som handlar om religion, politik, ärenden, vetenskap, litteratur, till och med småsaker, allt utom hennes hjärta. Det är dock en viktig punkt att känna till.

Så hennes figur har aldrig stått klart ut från alla fakta. Man har kunnat visa henne för oss som en suverän, som en vandrande och spännande resenär, som en forskare, kort sagt, i alla roller som hon spelade med mer eller mindre framgång, men inte som kvinna. Fantasin har då försökt fylla det tomrum som samvetsgranna författares forskning inte hade kunnat fylla, och fantasifulla författare har bara kunnat presentera för oss fantasi-Kristina, till vilken oförsiktig kritik har givit en plats i allmänhetens tankarna och minnen. Välmenande men okunniga diktare, som monsieur Alexandre Dumas fadern och herr Browning, har gripit tag i dessa Kristina, populariserat dem och kommer förmodligen att hålla dem vid liv långt efter det att vetenskapen har visat falskheten i deras föreställningar. Eftersom karaktärerna som skapas av konsten inte dör: vittnen Wilhelm Tell, Max Piccolomini, påvinnan Johanna och så många andra. Oturen är att de ofta, tack vare sina bländande färger, gömmer sig, de som bara har levt i en mans hjärna, den mindre briljanta karaktären som har levt på jorden.

Låt oss förlåta romanförfattarna och diktarna! Åtminstone, i utbyte mot sanningen, har de givit oss känslan av skönhet.

Men fantasin fungerar också på mer ödmjuka och mycket mindre respektabla sätt. Det finns en hel klass av författare som tror att de skriver historia genom att använda, från källor vars värde de inte känner till, information vars noggrannhet de inte kan kontrollera, och som också lyckas sammanställa volymer ibland mycket underhållande, men där sanningen bara beror på tillfället. Kristina var med nödvändighet tvungen att fresta dessa lätta pennor. Hon har gått igenom alla former av tryckta lögner, från den öppet förnedrande broschyren av författaren till L'Histoire de la Vie de la Reyne Christine, 1660, till den pretentiösa karikatyren av madame Arvède Barine 1890.

Samlingen av dokument som jag presenterar för läsaren idag skall göra det möjligt för honom att känna Kristina som hon var. Det är en serie brev som hon skrivit till kardinal Azzolino under hennes andra resa till norra Europa (1666-1668). Hon talar där med fullständig uppriktighet och fullständigt självförtroende, och hon har målat sitt porträtt med en sanning som ingen annan kan uppnå. Vi skall se henne i tur och ordning högfärdig, fåfäng, ödmjuk och enkel, ibland hård och elak, oftare överseende och generös, alltid kvick, ibland munter, alltid övertygad om sin storhet och fylld av sitt Jag, men alltid lika troget och ömt fäst vid sin vän och, i denna tillgivenhet, äntligen visar sig som kvinna. Kanske kommer det att verka lite förminskat för oss, men säkert mer levande och mer mänsklig.

Den här serien är den enda av detta slag som vi har. Det fanns säkert två andra, skrivna under de föregående resorna (1656-1658 och 1660-1662); men de har försvunnit, troligen i den förstörelse av papper, som torde ha skett efter drottningens död, den 19 april 1689.

Kristina vidtog försiktighetsåtgärder för att inte avslöja sina hemligheter för eftervärlden. I sitt testamente skrev hon följande:

»Vi beordrar våra sekreterare att till Vår arvinge överlämna alla skrifter som respekterar Våra rättigheter, pretensioner och ekonomiska intressen, och att bränna alla andra slags skrifter som de har i sitt kansli.«

Detta gällde naturligtvis bara officiell korrespondens. De privata handlingarna fanns naturligtvis inte i händerna på sekreterarna, utan i drottningens lägenhet, och hon visste att hon kunde lita på deras öde till sin universella legatarist, kardinal Azzolino, från vilken hon inte hade några hemligheter under sitt liv och till vilken hon lämnade allt hon ägde.

Testamentet öppnades på själva dagen för drottningens död, och kardinalen tog omedelbart besittning av allt som fanns i palatset. Några dagar senare transporterades alla kansliets papper till Borgo Nuovo till kardinalen, som därmed befann sig i besittning av alla drottningens dokument, både officiella och privata.

Azzolino var redan sjuk när drottningen dog, och han dog följande 8 juni. Ändå tillbringade han troligen sina sista dagar med att lyda sin väninnas önskningar genom att rensa Kristinas arkiv och sitt eget från alla intima dokument. Han verkar ha börjat med sina egna brev. Annars kan vi inte förklara varför väldigt lite finns kvar av allt han skrev till sin väninna. Hundra mer eller mindre obetydliga sedlar, det är ungefär allt.

När det gäller de andra tidningarna så fortskred förstörelsen naturligtvis i kronologisk ordning. Av dokumenten från Kristinas tidiga år i Rom har större delen av dem försvunnit. Efter hennes sista återkomst, 1668, blir de fler och de sista åren (1681-1689) är mycket väl representerade.

Det är med största sannolikhet därför som de brev Kristina skrev till Azzolino under hennes första frånvaro från Rom (1656-1658), och under hennes första resa till Sverige och Hamburg (1660-1662), inte längre existerar. Den tredje serien, den vi skall läsa, skulle säkerligen ha drabbats av samma öde om kardinalens död inte hade inträffat. Efter 1668 lämnade drottningen aldrig Rom igen. Det har därför inte förekommit någon vidare brevväxling mellan henne och kardinalen, men det finns kvar en mängd sedlar, av vilka en serie skriven under konklaven 1670 är viktig.

Kristinas och Azzolinos papper rörande drottningens angelägenheter, sammanförda i kardinalens hus, utgjorde fortfarande, trots vad Azzolino hunnit bränna, en mycket ansenlig samling, troligen omkring tio tusen stycken. Denna samling, som borde ha utgjort en oskiljaktig helhet, delades dock efter en tid åter upp i nästan fyra tusen stycken som kom in i familjen Albanis samlingar. Monsignor Giovanni-Francesco Albani, som år 1700 blev påve Clemens XI, hade varit en intim av Kristina och Azzolino; han var ett av vittnena till drottningens testamente, och efter hennes död fortsatte han att intressera sig för svenska angelägenheter och blev stöttepelaren i Svenska Heliga Birgittakyrkan i Rom. Jag vet dock inte varför han blev innehavare av handlingarna i fråga. Dessa var dessutom, tycks det, slumpmässigt utvalda; sålunda gav många serier eller filer hälften av sina dokument till Albanissamlingen, medan den andra hälften förvarades i släkten Azzolinos arkiv. Mot mitten av förra seklet ställdes denna samling, som då tillhörde kardinal Alessandro Albani, till den svenske historikern Arckenholtz' förfogande, som från den tog de fyrahundra brev (ungefär) utgivna 1759 och 1760 i volym III och IV av hans Mémoires pour servir a l'Histoire de Christine. Nu finns dokumenten i fråga i biblioteket vid medicinska fakulteten i Montpellier. Herr W. J. C. Westzynthius, tidigare generalkonsul för Sverige och Norge, nu avliden, som katalogiserade dem 1878, gav vid deras överföring till Montpellier...

... Montpelliers samling består av femton små volymer i folio (20 × 28 centimeter) som innehåller 3 116 stycken, varav många är dubbletter. Det finns också sju volymer som innehåller »Sentenze della Regina«, en samling aforismer utgivna av Arckenholtz under namnet Ouvrage de loisir. Volymerna bands senare i pergament, men denna försiktighetsåtgärd var inte helt till fördel för arken, eftersom dessa klipptes, trimmades och böjdes till storlek. Klassificeringen är mycket ofullkomlig, men det som är mest beklagligt är försvinnandet av ett stort antal ark som fanns där på Arckenholtz tid. I volym VIII saknas till exempel 100 ark av 248. — Ungefär en tredjedel av handlingarna är artighetsbrev utan intresse; de andra är mestadels kanslipapper, som utgör en del av drottningens officiella korrespondens; några är av litterärt eller vetenskapligt intresse; det finns inga, eller nästan inga, som har en intim karaktär.

Resten av Kristinas och kardinal Azzolinos papper är fortfarande kardinalfamiljens egendom. Arkiven är nu installerad i villa Rinuccini, i Empoli-Vecchio, men markisen Piero Azzolino var vänlig nog att tillåta mig att transportera delen om Kristinas historia till Rom. Jag erhöll samtidigt av den franska regeringens godhet lånet av manuskripten från Montpellier, och sålunda kunde jag för ett ögonblick återförena dessa två med varandra så intimt förbundna samlingar. Azzolinoarkivets handlingar är i särklass viktigast, eftersom de inte bara omfattar kanslihandlingar, utan också det som återstår av privat korrespondens, räkenskaper och inventeringar. — Med markisens bemyndigande lade jag undan dessa handlingar, som endast hade fått den mest summariska klassificeringen, enligt kronologisk ordning, samtidigt som jag behöll flera speciella akter. Detta arbete var mycket svårt på grund av det stora antalet stycken utan datum eller signatur, och jag smickrar inte mig själv att jag inte har lyckats med det som jag skulle ha velat. Jag har inte räknat bitarna, men jag tror inte att jag har så mycket fel när jag uppskattar antalet till runt fyratusenfemhundra. Dokumenten är på italienska, franska, svenska, spanska, latin, tyska och holländska. Ordningen på språken indikerar den numeriska betydelsen av dokumenten.

För att komplettera informationen från dessa två samlingar har jag anlitat följande källor. Rapporterna från Venedigs ambassadörer (Archivio di Stato, Venedig) har varit till stor nytta för mig. Kopian av ett register skrivet helt och hållet i handen av monsignor Marescotti, nuntien i Warszawa under interregnum (1668-1669), ett register som innehåller 462 handlingar som hänför sig till Kristinas kandidatur till Polens tron, lämnades vänligt till mig av herr Al. Corvisieri, arkivarie vid Archivio di Stato i Rom.

Jag fann andra dokument i statsarkiven i Neapel (Carte Farnesiane), Modena och Rom, samt enstaka delar i Vatikanarkiven, Barberini- och Santa Croce-arkiven och Chigi-, Corsini- och Barberini-biblioteken. Ett antal föremål tillhandahölls av Riksarkivet och Kungliga biblioteket i Stockholm. Andra kommer från utrikesministeriets arkiv i Paris.

Tryckta verk har endast ett relativt värde för studiet av Kristinas historia efter hennes abdikation, av den enkla anledningen att ingen författare hittills har använt sig av Azzolino-arkivet, en oumbärlig källa bland alla. Arckenholtz' arbete kommer alltid att förbli användbart och till och med nödvändigt för historikern. Det är en samling gjord utan konst, utan sammanhållning, och ibland utan mycket kritik, en rudis indigestaque moles, men dokumenten den ger är värdefulla, särskilt som flera original sedan dess har försvunnit. I allmänhet är återgivningen trogen, men man bör komma ihåg att han inte begränsade sig till att modernisera drottningens ortografi, utan att han också ansåg att det var nödvändigt att retuschera hennes stil. ...

Det är särskilt de franska texterna som har retuscherats på detta sätt. De italienska och svenska texterna har genomgått mycket få revisioner. Det är mycket sällsynt att innebörden av handlingarna har ändrats.

De samtida verken, alltid så intressanta för historikern, närmar sig, när det är fråga om Kristina, alltför ofta förtal för att inte förtjäna mycket misstro. L'Historia di Christina Alessandra, av Galeazzo Gualdo (Rom, 1656), är ett hedervärt undantag; det är ett mycket samvetsgrant arbete; historien slutar tyvärr under de första månaderna av 1656. — L'Histoire des Intrigues galantes (Amsterdam, 1697) är inte, som man länge har trott, en vanlig pamflett, men den är också långt ifrån en auktoritet. Historikern kan dock inte avstå från att konsultera den. När det gäller Mémoires de Chanut (Paris, 1674-75), har modern kritik lärt oss att inte utan granskning acceptera den del av detta verk som beror på de Picques penna.

Jag tänker inte här göra en bibliografi över Kristinas historia, men jag kan inte i tysthet förbigå de modernare verken av herrarna Catteau-Calleville, Grauert, Greijer och Fryxell, inte heller den briljanta studien av herr Ranke om Kristinas omvändelse. Deras förtjänster och brister är välkända för vetenskapsmän.

Flera monografier om avsnitt ur Kristinas liv har publicerats i Italien de senaste åren. Signori Malagola, Sardi, Campori och Sommi Picenardi har skickligt hanterat Kristinas flyktiga relationer med Bologna, Lucca, Modena och Pesaro. — Beträffande signori Grottanellis och Claretas mera ansenliga verk har de förtjänsten att ha framlagt några handlingar från Florens och Turins arkiv, men det är också allt som kan sägas till deras fördel. Signor Clareta hade emellertid Montpelliersamlingen till sitt förfogande; han publicerade till och med ett fyrtiotal dokument utvalda slumpmässigt, men dessa kopior sammanställdes på ett bedrövligt sätt. Vi kan bara känna igen hans bok som har mycket litet vetenskapligt värde.

Efter denna sammanfattande granskning av de allmänna källorna, låt oss gå vidare till dokumenten som samlats i denna volym. Först några anteckningar om drottningens sätt att arbeta.

Kristina hade som sekreterare efter abdikationen fransmännen Gilbert och d'Alibert; italienarna Baschi, Rossi och Santini; svenskarna Appelman, Davisson, Gammal, bröderna Broberg, Cederkrantz och Galdenblad. Hon fick också ofta hjälp av greve Gualdo och av Azzolino själv. Av alla dessa sekreterare förblev Santini den längsta i sin tjänst, och större delen av drottningens protokoll är i hans handstil. Kristina övergav dock aldrig skrivandet av viktiga brev till Santini eller de andra. Det sade hon ofta själv, och hennes protokoll vittnar om detta. Hon var verkligen en outtröttlig arbetare.

Kristinas kansli tycks ha underhållits med stor ordning. Drottningens autografprotokoll kopierades vanligtvis två gånger: en gång för en ny minut som skulle finnas kvar i kansliet, och en andra gång för att originalet skulle skickas ut. Sekreterarnas protokoll överlämnades till drottningen och rättades av henne. Hennes korrigeringar ger generellt mer enkelhet och klarhet till stilen och sträcker sig till de minsta detaljerna. Det finns protokoll som har gjorts om tre eller fyra gånger; jag har hittat upp till fem versioner av samma brev. —

Trots detta gjorde drottningen fortfarande ofta rättelser i det dokument som lades fram för hennes underskrift, och ibland var dessa nya rättelser av så liten betydelse att de nästan verkade ha gjorts enbart för att reta sekreteraren. I ett rekommendationsbrev, till exempel, satte Kristina »tjänande mig med det här tillfälle« istället för »tjänande mig med tillfället«, och liksom Santini, till vilken hon hade lämnat tillbaka verket utan att underteckna det, lämnade det in det igen för underskrift, skrev hon i marginalen: »Ser Ni inte att jag har rättat till det? Och Ni skickar tillbaka det till mig utan att kopiera det! Öppna ögonen!«

En annan gång är det Kristina som gör fel. Hon tror att ett brev till storhertigen av Toscana är avsett för kurfursten av Brandenburg, och hon lägger till orden »fratello amatissimo« efter »Serenissime Signore« och sätter i marginalen för Santinis uppbyggelse: »Det är nödvändigt att Ni inte har ögon.« Sedan, när hon insåg sitt misstag, raderade hon det hon hade lagt till och skrev för att be om ursäkt: »Det är jag som är ett odjur. Förlåt mig!«

Kristina skrev ofta autograferade efterskrifter, som senare kopierades till protokollet. Ibland, när etiketten krävde att ett brev skulle vara helt autograferat, skrev Kristina först sitt eget protokoll, sedan kopierade Santini det och dikterade brevet till drottningen.

Det fanns också register, där protokollet skrevs av igen. Man ville inte förlora något i Kristinas kansli. Av dessa register finns tyvärr bara två fragment kvar: ett från år 1658, i Azzolino-arkivet, och ett från 1660-1662, i Montpellier.

Kristina har flera olika signaturer efter att hon lagt till Alexandra till sitt namn 1655. Hon skriver under på svenska Christina Alexandra; på franska Christine Alexandra, och på italienska Christina Alessandra. Det finns många variationer, utan tvekan på grund av viss distraktion. Ibland hittade jag Christine Alexandrine (1657-58) och bara två gånger Christine alls. När drottningen skriver till spanjorerna undertecknar Yo la Reyna; och till sina anställda och tjänare, samt på pass, intyg och kvitton, brukar hon skriva under La Regina.

Drottningen föredrog att skriva på franska, ett språk som hon enligt egen mening hanterade lättare än italienska och till och med svenska sitt modersmål. Även om italienska var mycket bekant för henne, misstrodde hon sin penna, och när hon var tvungen att skicka ett brev av viss betydelse på det språket, skrev hon ner det på franska och lät översätta det av en sekreterare eller av Azzolino. — Kardinalen skrev alltid på italienska. — De två Texeiras, far och son, drottningens bankirer i Hamburg, skrev i allmänhet på spanska, men också på franska och italienska.

Breven från Kristina till kardinal Azzolino som vi skall läsa är alla autografer. De är aldrig undertecknade. I grund och botten var detta inte nödvändigt, eftersom drottningens handstil är så karakteristisk att det inte går att ta fel på den; läsaren kommer att finna en faksimil av den senare. Drottningens stavning är mycket nyckfull. Det är inte så att Kristina inte kunde den franska stavningen av tiden. Det är sant att hon ständigt gör vissa misstag: hon kommer alltså alltid att sätta ng för gn; till exempel: Polonge, campange för Pologne, campagne. Hon skriver också alltid austre, lestre för autre, lettre osv. Men, med några få undantag, verkar hon vara bekant med de vedertagna reglerna; bara hon lägger inte någon form av vikt vid det. Hon skriver med pennans flöde, läser sällan eller aldrig om, hoppar över bokstäver, stavelser eller ord här, upprepar ord två gånger där, blandar singular med plural, maskulinum med femininum, och varierar stavningen oändligt som kombinationerna i ett kalejdoskop. Mycket ofta blir ett ord skrivet korrekt på en rad groteskt förvrängt i nästa.

Jag hade föredragit att behålla drottningens stavning intakt, hur dålig den än må vara, och återge alla dokument absolut som de är, och jag hade till och med redan förberett hela mitt manuskript enligt detta system. Det föreföll mig som om breven alltså hade en viss smak som transkriptionen fick dem att tappa, och att de med mer sanning förde fram Kristinas gestalt. Jag uppfyllde dock mina redaktioners önskemål genom att modernisera stavningen och jag erkänner villigt att läsningen av breven därmed blir lättare. Det är också sant att intresset för att behålla stavningen minskar av att Kristina ju inte var fransman. För att ändå ge läsaren en exakt uppfattning om drottningens sätt att skriva, presenterar jag tre dokument utan någon förändring. Alla andra har moderniserats vad gäller stavningen, men stilen har inte påverkats. Inte ett ord har bytt plats. När jag har behövt lägga till något för att rätta till ett uppenbart utelämnande står de tillagda orden eller stavelserna inom hakparenteser.

Många passager är krypterade i originalen. Jag tror att jag borde förklara hur dekrypteringen gjordes. Kristina 1666-1668 hade två figurer: cifra grande användes för officiell korrespondens, cifra piccola för intim kommunikation med Azzolino. Kristina vaktade noga denna sista figur och anförtrodde den aldrig till sina sekreterare. Nyckeln till cifra grande finns i Montpellier (X. 260). Dechiffreringen av de försändelser, som använde detta chiffer, innebar därför inga svårigheter; Azzolino själv hade också lämnat flera stycken förtydligade. — Men nyckeln till cifra piccola har försvunnit, och det var bara en lycklig olycka att jag hittade den. — Så här:

När Kristina i maj 1666 lämnade Rom, tänkte hon bege sig direkt till Stockholm, där hennes sändebud Adami väntade på henne, och eftersom han försågs med en kopia av det stora chiffern, trodde hon att hon kunde avstå från att ta ett nytt exemplar med sig. När man reser skulle man inte behöva det, och i Stockholm skulle man ha Adamis exemplar. Men Kristina var tvungen att stanna i Hamburg och det gick flera veckor innan hon kunde ta emot chiffret från Adami.

Nu hände det att drottningen behövde kryptera ett officiellt dokument: ett memorandum adresserat till monsieur de Lionne, en kopia av vilket hon skickade till Azzolino den 4 augusti 1666. — Hon var tvungen att använda det lilla chiffret för detta ändamål, och som hon ville inte anförtro detta åt Santini, hon gjorde arbetet själv; varefter Santini kopierade som vanligt protokollet i klartext gjord av drottningen. Men för att rädda sig arbetet krypterade Kristina inte hela promemorian. Endast de mest intressanta delarna krypterades: resten, inklusive en hel mening i slutet, lämnades i klartext.

När jag bläddrade i Montpelliers samling hittade jag protokollet kopierat av Santini, som hade gått förlorat bland andra tidningar som absolut inte hade något samband med affären (X. 239). Jag kände igen meningen i slutet, och genom att jämföra de två delarna kunde jag se deras identitet. Detta var tillräckligt för att återskapa den lilla figuren; kryptografer kommer att inse att det, trots sin enkelhet, inte är att förakta.

De två tabellerna för de två figurerna finns i bilagan. Jag har tänkt att det skulle vara bra att skriva ut dem för att hjälpa dem som kan hitta nya krypterade dokument från Kristina.

Drottningens korrespondens använder valören »écu« för de tre olika valutorna som diskuteras i hennes angelägenheter: den franska écuen, den romerska silverscudo och den svenska riksdaler. Jag har tänkt att jag skulle kunna följa det här exemplet eftersom skillnaden mellan dessa valutor är tillräckligt liten för att vi skall kunna räkna in det ena eller det andra likgiltigt.

Ja, Frankrikes écu (1651) vägde 27 gram, fint silver; den romerska scudo (1650) vägde 26 gram, 442; riksdalern (1639) vägde 25 gram, 697.

Vi kan ungefär uppskatta écuen för Kristinas tid till 5½ franc i dagens valuta.

Datumen är de i den nya gregorianska stilen. När ett datum anges enligt den gamla stilen, som fortfarande gällde i Sverige och det protestantiska Tyskland, anges detta uttryckligen. Skillnaden var då tio dagar. — För datum, som inte framgår av handlingarna, har jag i allmänhet följt Basnage. (Annales des Provinces-Unies, Haag, 1719.) ...

Mitt personliga bidrag till den volym som jag ger ut är blygsamt. I inledningen har jag sökt återskapa de stora linjerna i Kristinas historia efter hennes abdikation, för att göra läsaren bekant med situationen när drottningen tog upp pennan. Jag försökte också koppla ihop breven med en kommentar som fyller i luckorna. Samtidigt ville jag lyfta fram de nya eller ofullkomligt kända fakta som dokumenten avslöjar, men jag stannade inte vid de punkter som redan var tillräckligt kända och berättade många gånger. Därifrån kommer vissa ojämlikheter i berättelsens utveckling, som bara går in på detaljer när de är nya.

Jag känner bara alltför väl till felen i detta arbete. Den skulle ha tjänat på att fullbordas genom noggrannare efterforskningar i Paris och Stockholms arkiv, men för det hade det krävts en långvarig vistelse i var och en av dessa städer, vilket var omöjligt för mig. Vidare kräver arbeten av detta slag kontinuitet i arbetet, och det är just det som jag inte har kunnat tillhandahålla. Som diplomat i aktiv tjänst var jag tvungen att ägna den tid som affärerna lämnade fri, vilket naturligtvis är ett mycket varierande inslag. Om jag ändå ansåg att det var nödvändigt att göra det, så beror det på att lyckliga omständigheter gjorde det möjligt för mig att för en stund sammanföra värdefulla handlingar som snart kommer att skiljas åt igen.

Det återstår för mig att tacka dem som har varit vänliga nog att hjälpa mig i detta arbete: min kollega herr Van Loo, Belgiens minister vid Italiens hov, som tog sig besväret att granska det med mig; herr Odhner, Sveriges store arkivarie, som angav för mig och hade transkriberat åt mig de ur Stockholms arkiv tagna handlingarna; och monsieur Tausserat, arkivarie vid Utrikesministeriet i Paris, som gav mig samma tjänst för handlingar ur de samlingar som han förfogade över.

Jag uppfyller en angenäm plikt genom att uttrycka min djupa tacksamhet till dem här.

Rom, juni 1898.

English translation (my own):

Kristina of Sweden has been judged in very diverse ways, both by her contemporaries and by posterity, but the judgment has rarely been impartial. She has been lavished with praise, and blame has not been spared; one has recalled some of her qualities and turned a blind eye to others, depending on the tone one has wanted to give to the portrait. In general, however, opinions have been little sympathetic to her. The Protestants did not forgive her for her conversion, and the Catholics criticised her for having deceived their expectations by not becoming a saint. She offended the Swedes with her lack of patriotism, and the Italians by refusing to respect their traditions. Outside of these two nations, among which she spent almost her entire life, she especially aroused astonishment. She traversed Europe like a living enigma, sometimes wandering from one country to another without apparent aim, acting without anyone guessing the motive of her actions and leaving behind only the memory of an eccentric and mysterious apparition.

It is not difficult for history to judge those who have accomplished something lasting. Their works reveal what they were and testify to their merit or demerit. Large or small, good or bad, they mark their author's place in humanity. But it is not the same for those whose lives are full of actions without results. The character then only becomes interesting through the motives which pushed him, and we only manage to understand him and represent him as he was by studying his state of mind.

This is the case with Kristina. The movement, the feverish activity, the anxiety that fills her life has achieved very little. She died without leaving behind her anything to remember, either with gratitude or with anger, — no work to preserve or destroy. This is because she realised during her life, with as much unconsciousness as energy, this theory of the development of the Self, dear to modern minds who regard altruism as an outdated prejudice and deny the existence of duty.

To understand her, one must penetrate her inner thoughts, discover the secret springs that move the capricious mechanism of her personality, seek and find the reason for so many interesting but bizarre words and actions. This task, unfortunately, was made difficult for the historian by the will of Kristina herself, for she wanted her papers destroyed after her death, and thus the greater part of her intimate correspondence perished.

Of all the documents necessary to reconstruct the figure of a historical personage, the most precious, however, are the confidential letters to reliable and devoted friends. This is where every mask disappears, and the soul is laid bare. Without them, it will always be difficult to glimpse the human side of the subject, and this will belong to legend, to poetry, to the domain of the imagination, rather than to history, which is the domain of reality.

Until now, history has had at its disposal very few of the Queen's intimate letters, and almost none of those she addressed to the only true friend she ever had, to Cardinal Azzolino: they are, however, the most interesting. The numerous correspondence which has been published includes almost entirely letters from chancellery or cabinet, dealing with religion, politics, affairs, science, literature, even trifles, everything except her heart. However, it is an essential point to know.

So her figure has never stood out clearly from all the facts. One has been able to show her to us as a sovereign, as a wandering and intriguing traveler, as a scholar, in short, in all the roles that she played with more or less success, but not in that of a woman. Imagination has then tried to fill the gap that the research of conscientious writers had not been able to fill, and fanciful authors have only been able to present to us fantasy Kristinas, to which careless criticism has allowed a place in the thoughts and memories of the public. Well-intentioned but ignorant poets, like Monsieur Alexandre Dumas the father and Mr. Browning, have seized on these Kristinas, popularised them and will probably keep them alive long after science has demonstrated the falsity of their conceptions. Because the characters created by art do not die: witnesses William Tell, Max Piccolomini, Pope Joan, and so many others. The misfortune is that often, thanks to their dazzling colours, they hide, they who have only lived in the brain of a man, the less brilliant character who has lived on earth.

Let us forgive the novelists and poets! At least, in exchange for the truth, they have given us the feeling of beauty.

But the imagination also works in more humble and much less respectable ways. There is a whole class of writers who believe they are making history by using, from sources whose value they do not know, information whose accuracy they cannot control, and who also manage to compile volumes sometimes very amusing, but where the truth is only due to chance. Kristina necessarily had to tempt these easy plumes. She has gone through all forms of printed lies, from the openly denigrating pamphlet by the author of L'Histoire de la Vie de la Reyne Christine, in 1660, to the pretentious caricature by Madame Arvède Barine in 1890.

The collection of documents that I present to the reader today will allow him to know Kristina as she was. It is a series of letters written by her to Cardinal Azzolino during her second journey to northern Europe (1666-1668). She speaks there with complete frankness and complete confidence, and she has painted her portrait with a truth that no one else can attain. We will see her by turns haughty, vain, humble and simple, sometimes harsh and wicked, more often indulgent and generous, always witty, sometimes cheerful, always persuaded of her greatness and filled with her Ego, but always just as faithfully and tenderly attached to her friend, and, in this affection, finally showing herself as a woman. Perhaps it will seem a little diminished to us, but certainly more alive and more human.

This series is the only one of this nature that we have. There were certainly two others, written during the previous voyages (1656-1658 and 1660-1662); but they have disappeared, probably in the destruction of papers which must have taken place after the death of the Queen, on April 19, 1689.

Kristina took precautions not to reveal her secrets to posterity. In her will, she prescribed the following:

"We order Our secretaries to hand over to Our heir all writings respecting Our rights, pretensions and pecuniary interests, and to burn all other kinds of writings that they have in their chancellery."

This, of course, only concerned official correspondence. The private documents were, of course, not in the hands of the secretaries, but in the Queen's apartment, and she knew that she could trust their fate to her universal legatee, Cardinal Azzolino, from whom she had no secrets during her life and to whom she left everything she owned.

The will was opened on the very day of the Queen's death, and the Cardinal immediately took possession of all that was in the palazzo. A few days later, all the papers of the chancellery were transported to the Borgo Nuovo to the Cardinal, who thus found himself in possession of all the Queen's documents, both official and private.

Azzolino was already ill when the Queen died, and he died the following June 8. Nevertheless, he probably spent his last days obeying his friend's wishes by clearing Kristina's archives and his own of all intimate documents. He seems to have started with his own letters. Otherwise we cannot explain why very little remains of all that he wrote to his friend. A hundred more or less insignificant notes, that is about all.

As for the other papers, the destruction proceeded, of course, in chronological order. Of the documents of Kristina's early years in Rome, the greater part of them have disappeared. After her last return, in 1668, they become more numerous, and the last years (1681-1689) are very well represented.

This is most likely why the letters Kristina wrote to Azzolino during her first absence from Rome (1656-1658), and during her first trip to Sweden and Hamburg (1660-1662), no longer exist. The third series, the one we are about to read, would certainly have suffered the same fate if the Cardinal's death had not occurred. After 1668, the Queen never left Rome again. There has therefore been no further exchange of letters between her and the Cardinal, but there remains a quantity of notes, of which a series written during the conclave of 1670 is important.

The papers of Kristina and those of Azzolino concerning the affairs of the Queen, brought together in the Cardinal's house, still formed, despite what Azzolino had had time to burn, a very considerable collection, probably about ten thousand pieces. This collection, which should have formed an inseparable whole, was, however, again divided, after some time, into nearly four thousand pieces entering the collections of the Albani family. Monsignor Giovanni-Francesco Albani, who in 1700 became Pope Clement XI, had been an intimate of Kristina and Azzolino; he was one of the witnesses to the Queen's will, and after her death he continued to take an interest in Swedish affairs and became the mainstay of the Swedish Church of Saint Birgitta in Rome. I do not know, however, why he became the possessor of the documents in question. These were, moreover, it seems, chosen at random; thus, many series or files gave half of their documents to the Albani collection, while the other half was kept in the archives of the Azzolino family. Towards the middle of the last century, this collection, which then belonged to Cardinal Alessandro Albani, was placed at the disposal of the Swedish historian Arckenholtz, who took from it the four hundred letters (approximately) published in 1759 and 1760 in volumes III and IV of his Mémoires pour servir a l'Histoire de Christine. Now the documents in question are in the library of the Faculty of Medicine of Montpellier. Mr. W. J. C. Westzynthius, former consul general of Sweden and Norway, now deceased, who catalogued them in 1878, gave on their transfer to Montpellier...

... The Montpellier collection consists of fifteen small in-folio volumes (20 × 28 centimeters) containing 3,116 pieces, many of which are duplicates. There are also seven volumes containing the "Sentenze della Regina", a collection of aphorisms published by Arckenholtz under the name of Ouvrage de loisir. The volumes were later bound in parchment, but this precaution was not entirely to the advantage of the pieces, as these were trimmed, trimmed, and bent to size. The classification is very imperfect, but what is most regrettable is the disappearance of a large number of pieces which were there in Arckenholtz's time. In volume VIII, for example, 100 sheets out of 248 are missing. — About a third of the documents are courtesy letters of no interest; the others are mostly chancery papers, forming part of the Queen's official correspondence; some are of literary or scientific interest; there are none, or almost none, that have an intimate character.

The rest of Kristina's and Cardinal Azzolino's papers are still the property of the Cardinal's family. The archives are now installed in the Villa Rinuccini, in Empoli-Vecchio, but the Marquis Piero Azzolino was kind enough to allow me to transport the part concerning Kristina's history to Rome. I obtained at the same time from the kindness of the French government the loan of the manuscripts from Montpellier, and thus I was able to reunite for a moment these two collections which are so intimately connected with each other. The documents of the Azzolino archives are by far the most important, as they include not only chancellery documents, but also what remains of private correspondence, accounts and inventories. — With the authorisation of the Marquis, I put away these documents, which had received only the most summary classification, according to chronological order, while keeping several special files. This work was very difficult because of the large number of pieces without date or signature, and I do not flatter myself that I have not succeeded in it as I would have liked. I have not counted the pieces, but I do not think I am much wrong in estimating the number at around four thousand five hundred. The documents are in Italian, French, Swedish, Spanish, Latin, German and Dutch. The order of the languages indicates the numerical importance of the documents.

To supplement the information provided by these two collections, I have had recourse to the following sources. The reports of the ambassadors of Venice (Archivio di Stato, Venice) have been of great use to me. The copy of a register written entirely in the hand of Monsignor Marescotti, nuncio in Warsaw during the interregnum (1668-1669), a register which contains 462 documents relating to Kristina's candidacy for the throne of Poland, was kindly supplied to me by Mr. Al. Corvisieri, archivist at the Archivio di Stato in Rome.

I found other documents in the State Archives in Naples (Carte Farnesiane), Modena and Rome, as well as isolated pieces in the Vatican Archives, the Barberini and Santa Croce Archives, and the Chigi, Corsini and Barberini Libraries. A number of items were provided to me by the Archives of Sweden (Riksarkivet) and the Royal Library in Stockholm. Others come from the Archives of the Ministry of Foreign Affairs in Paris.

Printed works have only a relative value for the study of the history of Kristina after her abdication, for the simple reason that no author has up to now made use of the Azzolino archives, an indispensable source among all. Arckenholtz's work will always remain useful and even necessary for the historian. It is a collection made without art, without cohesion, and sometimes without much criticism, a rudis indigestaque moles, but the documents it provides are precious, especially as several originals have since disappeared. In general, the reproduction is faithful, but it should be remembered that he did not limit himself to modernising the Queen's orthography, but that he also thought it necessary to retouch her style. ...

It is especially the French texts that have been retouched in this way. The Italian and Swedish texts have undergone very few revisions. It is very rare that the meaning of the documents has been altered.

The contemporary works, always so interesting for the historian, approach, when it is a question of Kristina, too often the libel, not to deserve much mistrust. L'Historia di Christina Alessandra, by Galeazzo Gualdo (Rome, 1656), is an honourable exception; it is a most conscientious work; the story unfortunately ends in the first months of 1656. — L'Histoire des Intrigues galantes (Amsterdam, 1697) is not, as has been believed for a long time, an ordinary pamphlet, but it is also far from being an authority. The historian, however, cannot dispense with consulting it. As for the Mémoires de Chanut (Paris, 1674-75), modern criticism has taught us not to accept without examination the part of this work which is due to the pen of de Picques.

I do not intend to make here a bibliography of the history of Kristina, but I cannot pass over in silence the more modern works of Messieurs Catteau-Calleville, Grauert, Greijer and Fryxell, nor the brilliant study by Mr. Ranke on Kristina's conversion. Their merits and defects are well known to men of science.

Several monographs on episodes from Kristina's life have been published in Italy in recent years. Signori Malagola, Sardi, Campori and Sommi Picenardi have ably handled Kristina's fleeting relationships with Bologna, Lucca, Modena and Pesaro. — As for the more considerable works of Signori Grottanelli and Clareta, they have the merit of having brought to light some documents from the archives of Florence and Turin, but that is also all that can be said in their favour. Signor Clareta, however, had the Montpellier collection at his disposal; he even published around forty documents chosen at random, but these copies were collated in a deplorable manner. We can only recognise his book as having very little scientific value.

After this summary examination of the general sources, let us move on to the documents collected in this volume. First, a few notes on the Queen's way of working.

Kristina had as secretaries, after the abdication, the Frenchmen Gilbert and d'Alibert; the Italians Baschi, Rossi and Santini; the Swedes Appelman, Davisson, Gammal, the Broberg brothers, Cederkrantz and Galdenblad. She was also often assisted by Count Gualdo and by Azzolino himself. Of all these secretaries, Santini remained the longest in her service, and the greater part of the Queen's minutes are in his handwriting. Kristina, however, never abandoned the writing of important letters to Santini or the others. She often said so herself, and her minutes attest to this. She was indeed an indefatigable worker.

Kristina's chancellery appears to have been maintained with great order. The Queen's autograph minutes were usually copied twice: once for a new minute which was to remain in the chancellery, and a second time for the original to be sent out. The secretaries' minutes were submitted to the Queen and corrected by her. Her corrections generally give more simplicity and clarity to the style and extend to the smallest details. There are minutes that have been redone three or four times; I have found up to five versions of the same letter. —

Despite this, the Queen often still made corrections to the document presented for her signature, and sometimes these new corrections were of so little importance that they almost seemed to have been made only to tease the secretary. In a letter of recommendation, for example, Kristina put "serving myself of this occasion" instead of "serving myself of the occasion", and like Santini, to whom she had returned the piece without signing it, submitted it again for the signature, she wrote in the margin: "Don't you see that I have corrected it? And you send it back to me without copying it! Open your eyes!"

Another time, it is Kristina who makes a mistake. She believes that a letter to the Grand Duke of Tuscany is intended for the Elector of Brandenburg, and she adds the words "fratello amatissimo" after "Serenissime Signore" and puts in the margin for Santini's edification: "It is necessary that you not have any eyes." Then, realising her mistake, she erased what she had added, and wrote to apologise: "It is I who am a beast. Forgive me!"

Kristina frequently wrote autographed postscripts, which were later copied to the minute. Sometimes, when etiquette required that a letter be entirely autographed, Kristina first wrote her own minute, then Santini copied it and dictated the letter to the Queen.

There were also registers, where the minutes were transcribed again. One did not want to lose anything in Kristina's chancellery. Of these registers, unfortunately only two fragments remain: one from the year 1658, in the Azzolino archives, and one from 1660-1662, at Montpellier.

Kristina has several different signatures after she added Alexandra to her name in 1655. She signs in Swedish Christina Alexandra; in French Christine Alexandra, and in Italian Christina Alessandra. There are many variations, undoubtedly due to some distraction. Sometimes I found Christine Alexandrine (in 1657-58) and only twice Christine at all. When writing to Spaniards the Queen signs Yo la Reyna; and to her employees and servants, as well as on passports, certificates and receipts, she usually signs La Regina.

The Queen preferred to write in French, a language which she handled, in her own opinion, more easily than Italian, and even than Swedish, her mother tongue. Although Italian was very familiar to her, she distrusted her pen, and when she had to send a letter of some importance in that language, she wrote it down in French and had it translated by a secretary or by Azzolino. — The cardinal always wrote in Italian. — The two Texeiras, father and son, bankers to the Queen in Hamburg, generally wrote in Spanish, but also in French and Italian.

The letters from Kristina to Cardinal Azzolino that we are going to read are all autographs. They are never signed. Basically this was not necessary, because the Queen's handwriting is so characteristic that it is not possible to mistake it; the reader will find a facsimile of it later. The Queen's spelling is very capricious. It is not that Kristina did not know the French spelling of time. It is true that she constantly makes certain mistakes: she will thus always put ng for gn; for example: Polonge, campange for Pologne, campagne. She also always writes austre, lestre for autre, lettre, etc. But, with a few exceptions, she appears familiar with the accepted rules; only she does not attach any kind of importance to it. She writes with the flow of the pen, rarely or never rereading, skipping letters, syllables or words here, repeating words twice there, mixing the singular up with the plural, the masculine with the feminine, and varying the spelling infinitely like the combinations of the kaleidoscope. Very often a word written correctly in one line is grotesquely distorted in the next.

I would have preferred to keep the Queen's spelling intact, however bad it may be, and reproduce all the documents absolutely as they are, and I had even already prepared my entire manuscript according to this system. It seemed to me that the letters thus had a certain flavour that the transcription caused them to lose, and that they brought out Kristina's figure with more truth. However, I complied with the wishes of my editors by modernising the spelling, and I readily admit that reading the letters thus becomes easier. It is also true that the interest in retaining the spelling is diminished by the fact that Kristina was not French. To nevertheless give the reader an exact idea of the Queen's way of writing, I present three documents without any change. All others have been modernised as to the spelling, but the style has not been affected. Not a word has changed place. When I have had to add something to correct an obvious omission, the added words or syllables are in square brackets.

Many passages are encrypted in the originals. I think I should explain how the decryption was done. Kristina in 1666-1668 had two figures: the cifra grande was used for official correspondence, the cifra piccola for intimate communications with Azzolino. Kristina carefully guarded this last figure and never confided it to her secretaries. The key to the cifra grande is found in Montpellier (X. 260). The deciphering of the dispatches which used this cipher therefore presented no difficulty; Azzolino himself had also left several passages clarified. — But the key to the cifra piccola has disappeared, and it was only a happy accident that I found it. — Here is how:

When Kristina left Rome in May 1666, she intended to go directly to Stockholm, where her envoy Adami was waiting for her, and, as he was provided with a copy of the big cipher, she thought she could dispense with taking a new copy with her. When traveling one would not need it, and in Stockholm one would have Adami's copy. But Kristina had to stop in Hamburg, and several weeks passed before she could receive the cipher from Adami.

Now it happened that the Queen needed to encrypt an official document: a memorandum addressed to Monsieur de Lionne, a copy of which she sent to Azzolino on August 4, 1666. — She was forced to use the small cipher for this purpose, and as she did not want to entrust this to Santini, she did the work herself; after which, Santini copied as usual the minute in plain text made by the Queen. But, to save herself the work, Kristina did not encrypt the entire memorandum. Only the most interesting parts were encrypted: the rest, including an entire sentence at the end, was left in the clear.

While browsing the Montpellier collection, I found the minute copied by Santini, which had been lost among other papers absolutely unrelated to the affair (X. 239). I recognised the sentence at the end, and, by comparing the two pieces, I could see their identity. This was enough to reconstitute the small figure; cryptographers will realise that, despite its simplicity, it is not to be disdained.

The two tables of the two figures are in the appendix. I have thought it would be useful to print them to help those who may find new encrypted documents from Kristina.

The Queen's correspondence uses the denomination "écu" for the three different currencies discussed in her affairs: the French écu, the Roman silver scudo, and the Swedish riksdaler. I have thought I could follow this example because the difference between these currencies is small enough for us to be able to count in one or the other indifferently.

Indeed, the écu of France (1651) weighed 27 grams, fine silver; the Roman scudo (1650) weighed 26 grams, 442; the riksdaler (1639) weighed 25 grams, 697.

We can approximately estimate the écu of Kristina's time at 5½ francs in today's currency.

The dates are those of the new Gregorian style. When a date is given according to the old style, which was still in force in Sweden and Protestant Germany, this is expressly indicated. The difference was then ten days. — For dates which do not result from the documents, I have generally followed Basnage. (Annales des Provinces-Unies, The Hague, 1719.) ...

My personal contribution to the volume that I publish is modest. In the Introduction, I have sought to retrace the broad outlines of Kristina's history after her abdication, to make the reader familiar with the situation when the Queen took up her pen. I also tried to connect the letters together with a commentary that fills in the gaps. At the same time, I wanted to highlight the new or imperfectly known facts that the documents reveal, but I did not stop at the points already sufficiently known and recounted many times. From there, certain inequalities in the development of the story, which only goes into details when they are new.

I know only too well the faults of this work. It would have benefited from being completed by more careful research in the archives of Paris and Stockholm, but for that it would have required a prolonged stay in each of these cities, which was impossible for me. Furthermore, works of this kind require continuity in the work, and this is precisely what I have been unable to provide. As a diplomat in active service, I had to devote the time left free by affairs, which is naturally a highly variable element. If I nevertheless thought it necessary to undertake it, it is because fortunate circumstances allowed me to bring together for a while precious documents which will soon be separated again.

It remains for me to thank those who have been kind enough to assist me in this work: my colleague Mr. Van Loo, Minister of Belgium to the court of Italy, who took the trouble to review it with me; Mr. Odhner, great archivist of Sweden, who indicated to me and had transcribed for me the documents taken from the Stockholm archives; and Monsieur Tausserat, archivist at the Ministry of Foreign Affairs in Paris, who provided me with the same service for documents from the collections in his care.

I fulfill an agreeable duty by expressing my deep gratitude to them here.

Rome, June 1898.