Baron Carl Bildt on Kristina's birth, childhood, personality and life before the abdication, part 5

Sources:

Christine de Suède et le cardinal Azzolino: Lettres inédites (1666-1668), pages 22 to 27, by Baron Carl Bildt, 1899

https://litteraturbanken.se/f%C3%B6rfattare/BildtC/titlar/ChristineEtAzzolino/sida/22/faksimil

The account:

L'histoire du règne de Christine est trop bien connue pour qu'il soit nécessaire d'en retracer ici les événements. Nous nous contenterons d'examiner brièvement sa conversion et son abdication, puisque ce sont là les points de départ de sa nouvelle vie. Ces deux faits ont entre eux une connexité qui fait que l'on ne peut expliquer l'un sans l'autre.

Christine avait coutume de dire qu'elle n'avait jamais été luthérienne. «Je ne croyais rien», écrit-elle, «de la religion dans laquelle je fus nourrie. Tout ce qu'on m'en disait me semblait peu digne de Vous. Je crus que les hommes Vous faisaient parler à leur mode et qu'ils me voulaient tromper et me faire peur pour me gouverner à la leur. Je haïssais mortellement les longs et les fréquents sermons des luthériens, mais je connus qu'il fallait les laisser dire et avoir patience, et qu'il fallait dissimuler ce que j'en pensais. Mais quand je me trouvai un peu agrandie, je me formai une espèce de religion à ma mode en attendant celle que Vous m'avez inspirée, à laquelle j'avais naturellement une si forte inclination. Vous savez combien de fois, par un langage inconnu au commun des hommes, je Vous ai demandé la grâce d'être éclairée de Vous, et que je Vous fis vœu de Vous obéir au prix de ma fortune et de ma vie.»

C'est dans de telles dispositions d'esprit que se trouvait Christine lorsqu'elle connut Descartes, qu'elle avait appelé auprès d'elle sur les conseils de Chanut. L'enseignement du grand philosophe fut de courte durée, car Descartes mourut quatre mois après son arrivée à Stockholm (le 11 février 1650); mais le fait que le maître de la spéculation métaphysique du siècle était en même temps un fervent catholique devait nécessairement produire une forte impression sur la Reine.

«Nous certifions même par les présentes», écrira Christine dix-sept ans plus tard, «qu'il a beaucoup contribué à notre glorieuse conversion, et que la providence de Dieu s'est servie de lui et de son illustre ami, le dit sieur de Chanut, pour nous en donner les premières lumières, que sa grâce et miséricorde achevèrent après à nous faire embrasser les vérités de la religion catholique apostolique romaine que ledit sieur de Cartes a toujours constamment professée, et dans laquelle il est mort avec toutes les marques de la vraie piété que notre religion exige de tous ceux qui la professent.»

Descartes et Chanut ne sont cependant pas des convertisseurs. Bien loin de là. Chanut est même contraire à une résolution qui doit fatalement entraîner la perte de la couronne et pourra compromettre les intérêts de la France dans le Nord. Mais Christine n'a pas besoin d'une influence extérieure. Elle prend elle-même l'initiative, et le premier religieux catholique qu'elle trouve sur son chemin amène sans effort à son église cette précieuse recrue. Ce religieux fut le jésuite Antonio Macedo, confesseur de l'ambassadeur de Portugal. La Reine profite, pour s'ouvrir à lui, des occasions où il sert de truchement à l'ambassadeur et bientôt lui confie la mission de se rendre à Rome auprès du général de son ordre. Là, il communiquera à celui-ci l'inclination de la Reine pour le catholicisme et lui demandera l'envoi de deux théologiens avec lesquels elle pourra discuter, éclaircir ses doutes et vaincre ses hésitations.

Macedo arriva à Rome vers la fin de 1651, fit part de la mission que lui avait confiée Christine au père Nickel, général des jésuites, ainsi qu'au cardinal Fabio Chigi, l'ancien négociateur du congrès de Münster, alors secrétaire d'État, et il obtint l'envoi en Suède de deux religieux, les pères Alessandro Malines et Paolo Casati. Ceux-ci, à leur arrivée à Stockholm en février 1652, n'eurent pas de grandes difficultés à surmonter auprès de la Reine. La résolution de celle-ci était plus qu'à moitié prise déjà lorsqu'elle avait dépêché Macedo à Rome. Presque en même temps elle avait communiqué pour la première fois au Sénat sa résolution d'abdiquer, et quoiqu'elle se rendit aux vives instances de ses ministres la priant de garder la couronne, elle laissa bien entrevoir à ses intimes que l'abdication n'était que partie remise. Aussi lorsque Fabio Chigi, devenu pape sous le nom d'Alexandre VII, annonça aux cardinaux la prochaine arrivée de la Reine à Rome, fixa-t-il la date de sa conversion à l'année 1651.

Le dernier point sur lequel Christine hésite encore est de savoir si le pape ne pourrait lui permettre de ne se faire catholique qu'en secret et de rester luthérienne devant le monde. Mais à la réponse formellement négative des deux jésuites elle se rend immédiatement. «Donc, il faut déposer la couronne», dit-elle simplement, et dès ce jour les préparatifs commencent. Elle renvoie le P. Casati à Rome et confie au P. Malines une mission en Espagne. Elle a compris qu'après son abdication, lorsque la Suède et tous les pays protestants se tourneront contre elle, l'appui d'un monarque catholique lui sera nécessaire, et elle a jeté les yeux sur Philippe IV. L'Empereur et le roi de France pourraient avoir trop de ménagements à garder envers la Suède; Louis XIV d'ailleurs n'est encore qu'un enfant. Philippe IV, lui, se montre à la hauteur de la confiance de la Reine. Il accepte de suite de la couvrir de sa protection lorsqu'elle fera son entrée dans le monde catholique, et il tient religieusement parole. Néanmoins Christine joue gros jeu, car malgré toutes les précautions, il est toujours possible que l'indignation des Suédois, lorsqu'ils apprendront sa conversion, ne force son successeur à lui retrancher ses ressources financières.

Cette éventualité doit nécessairement s'être présentée aux yeux de Christine, et le fait d'avoir passé outre prouve la sincérité de sa conviction.

L'envoyé de Philippe IV devint donc le confident de la Reine néophyte. Lui, son confesseur et Bourdelot sont les seuls à connaître le secret. D'autres, sans doute, le soupçonnent, mais eux seuls savent la vérité. Faut-il s'étonner si leur intimité devient grande, trop grande même aux yeux des étrangers?

Ce qui rend l'abdication moins pénible à Christine, c'est sa position délicate vis-à-vis de son cousin, le comte palatin, Charles-Gustave. Elle lui a promis sa main, puis elle a rompu avec lui, et en compensation elle l'a fait déclarer son successeur. Mais il est ambitieux, l'attente lui est longue, il retourne à la charge. De tous côtés on a presse de se marier, elle qui a maintenant le mariage en horreur. Elle a jadis promis à Charles-Gustave que s'il ne devenait point son époux, personne au monde ne le serait jamais. Or elle sent tous les jours davantage qu'elle ne voudra jamais de lui. L'abdication, c'est donc pour elle la délivrance de cette fausse position dont la gêne lui devient de plus en plus pénible. Et puis, une autre puissance commence à exercer sur elle son invincible attrait: l'amour des sciences, des lettres et des arts, amour dont pourra peut-être sourire celui qui n'en a pas goûté, ou qui n'est pas en mesure de l'éprouver, mais dont nul de ceux qui l'ont une fois ressenti ne méconnaîtra la force dominatrice et absorbante.

La couronne avait bientôt donné à la jeune femme (elle n'avait que vingt-huit ans) toute la mesure de ce qu'elle pouvait donner. Christine avait connu de bonne heure l'ivresse des grands succès. Il lui restait, après la jouissance d'un brillant début, le dur labeur des difficultés sans cesse renaissantes qu'amène l'exercice du pouvoir. Les menus devoirs de tous les jours la fatiguaient sans l'intéresser. Son âme, remplie de soi-même, ne pouvait voir aucune grandeur dans le rôle d'un souverain se soumettant consciencieusement à la besogne journalière. La grandeur, pour elle, c'était de remplir le monde entier de son nom, et quelle action pourrait faire retenir avec plus d'éclat les trompettes de la renommée — j'allais dire de la réclame — que celle de renoncer au trône pour la foi? Elle irait vivre — libre, heureuse et plus célèbre que jamais — sous un ciel dont la splendeur inconnue, mais vantée, comprise, devinée, fascinait son imagination de névrosée — au milieu des chefs-d'œuvre de l'art qui enflammaient de loin son tempérament esthétique — entourée de lettrés qu'elle applaudissait et qui l'applaudissaient — enfin, elle respirerait de nouveau l'encens des louanges et des flatteries que ne manquerait pas de lui valoir une action qui lui paraissait à elle-même héroïque.

Qu'y avait-il qui pût la retenir? Le respect dû au nom illustre de Gustave-Adolphe, mort pour la religion qu'elle allait abandonner? Elle n'avait de son père qu'un souvenir d'enfant, et il devait lui paraître bien moins grand qu'il ne se montre à nous après deux siècles. Il faut que l'histoire ait le temps de dessiner tous les traits d'un héros pour que la postérité apprenne à le connaître. On ne voit bien une tour qu'en s'éloignant d'elle. — L'amour de son pays, de son peuple? Hélas! on avait oublié d'inspirer à Christine ses grands sentiments; on avait négligé de lui apprendre à aimer. On avait cultivé son esprit et laissé son cœur se dessécher. — Le sentiment du devoir? Existe-il seulement pour les névropathes? Ceux-ci connaissent, au contraire, un autre «impératif catégorique» pour employer la formule de Kant; c'est l'idée fixe. Une fois la suggestion acceptée, soit d'eux-mêmes, soit d'autrui, ils poursuivent avec une redoutable ténacité leur but, quitte à l'abandonner dès qu'ils l'auront atteint. Mais, coûte que coûte, il faut que l'idée fixe se réalise.

Swedish translation (my own):

Historien om Kristinas regeringstid är för välkänd för att det skall vara nödvändigt att återge händelserna här. Vi nöjer oss med att kortfattat undersöka hennes omvändelse och hennes abdikation, för det är utgångspunkterna för hennes nya liv. Dessa två fakta har ett samband mellan sig, vilket gör att det ena inte kan förklaras utan det andra.

Kristina brukade säga att hon aldrig varit luthersk. »Jag trodde ingenting«, skriver hon, »på den religion som jag uppfostrades i. Allt som sades till mig verkade ovärdigt Dig. Jag trodde att människorna fick Dig att tala på sitt eget sätt och att de ville lura och skrämma mig för att styra mig på deras eget sätt. Jag hatade dödligt lutheranernas långa och frekventa predikningar, men jag visste att jag måste låta dem tala och ha tålamod, och att jag var tvungen att dissimulera vad jag tyckte om dem. Men när jag fann mig själv lite större, bildade jag ett slags egen religion medan jag väntade på den som Du inspirerade i mig, som jag naturligtvis hade en så stark böjelse för, på ett språk okänt till vanliga män har jag bett Dig om nåden att bli upplyst av Dig, och att jag avgav ett löfte om att lyda Dig till priset av min lycka och mitt liv.«

Det var i en sådan sinnesstämning som Kristina befann sig när hon träffade Descartes, som hon hade kallat till sin sida på inrådan av Chanut. Den store filosofens lära blev kortvarig, för Descartes dog fyra månader efter ankomsten till Stockholm (11 februari 1650); men det faktum att århundradets mästare i metafysiska spekulationer samtidigt var en brinnande katolik måste med nödvändighet ha gjort starkt intryck på drottningen.

»Vi intygar till och med härmed«, skrev Kristina sjutton år senare, »att han i hög grad bidragit till Vår härliga omvändelse, och att Guds försyn begagnade sig av honom och hans berömde vän, nämnde monsieur Chanut, för att ge Oss de första insikterna, att hans nåd och barmhärtighet senare fick Oss att omfamna sanningarna i den romersk-katolska apostoliska religionen som nämnde monsieur Descartes alltid ständigt bekände sig till, och i vilken han dog med alla tecken på den sanna fromhet som vår religion kräver av alla dem som bekänner sig till den.«

Descartes och Chanut är dock inte omvandlare. Långt därifrån. Chanut strider till och med mot en resolution som oundvikligen måste leda till Kronans förlust och som kan äventyra Frankrikes intressen i Norden. Men Kristina behöver inte påverkas utifrån. Hon tar initiativet själv, och den förste katolske präst hon hittar på sin väg tar utan ansträngning denna dyrbara rekryt till sin Kyrka. Denne präst var jesuiten António Macedo, biktfader till den portugisiska ambassadören. Drottningen utnyttjade de tillfällen då han fungerade som mellanhand för ambassadören för att öppna sig för honom och anförtrodde honom snart uppdraget att resa till Rom till generalen för hans orden. Där kommer han att meddela honom drottningens benägenhet för katolicism och kommer att be honom att skicka två teologer som hon kan diskutera med, klargöra sina tvivel och övervinna hennes tvekan.

Macedo anlände till Rom i slutet av 1651, rapporterade uppdraget som Kristina anförtrott honom till fader Nickel, jesuiternas general, samt till kardinal Fabio Chigi, den tidigare förhandlaren av Münsters kongress, dåvarande Statssekreterare, och han fick två religiösa sändningar till Sverige, fäderna Alessandro Malines och Paolo Casati. De hade vid ankomsten till Stockholm i februari 1652 inga större svårigheter med drottningen. Den senares resolution hade redan mer än hälften fattats när hon hade skickat Macedo till Rom. Nästan samtidigt hade hon för första gången meddelat Rådet sin resolution om att abdikera, och även om hon gav upp till de starka vädjanden från sina ministrar som bad henne att behålla Kronan, lät hon tydligt sina intima vänner se att abdikationen var bara uppskjuten. Så när Fabio Chigi, som blev påve under namnet Alexander VII, tillkännagav för kardinalerna drottningens kommande ankomst till Rom, satte han datumet för hennes omvändelse till år 1651.

Den sista punkten som Kristina fortfarande tvekar på är om inte påven kunde tillåta henne att bli katolik endast i hemlighet och förbli luthersk inför världen. Men till det formellt negativa svaret från de två jesuiterna kapitulerade hon omedelbart. »Så, jag måste avsätta kronan«, sade hon enkelt, och från den dagen började förberedelserna. Hon skickade tillbaka fader Casati till Rom och anförtrodde fader Malines ett uppdrag i Spanien. Hon förstod att efter hennes abdikation, när Sverige och alla protestantiska länder vände sig mot henne, skulle stödet från en katolsk monark vara nödvändigt, och hon kastade blicken på Filip IV. Kejsaren och konungen av Frankrike kunde vara för mycket försiktighet för att visa Sverige; Ludvig XIV var dessutom fortfarande bara ett barn. Filip IV å sin sida lever upp till drottningens förtroende. Han går genast med på att täcka henne med sitt skydd när hon går in i den katolska världen, och han håller religiöst sitt ord. Kristina spelar dock ett högt spel, för trots alla försiktighetsåtgärder är det alltid möjligt att svenskarnas indignation, när de får veta om hennes omvändelse, kommer att tvinga hennes efterträdare att skära av hennes finansiella resurser.

Denna möjlighet måste med nödvändighet ha presenterat sig för Kristina, och det faktum att hon har ignorerat den bevisar uppriktigheten i hennes övertygelse.

Filip IV:s sändebud blev därför neofytdrottningens förtrogne. Han, hennes biktfader och Bourdelot är de enda som känner till hemligheten. Andra misstänker det utan tvekan, men bara de vet sanningen. Är det märkligt om deras intimitet blir stor, alltför stor även i främlingars ögon?

Det som gjorde abdikationen mindre smärtsam för Kristina var hennes känsliga ställning gentemot sin kusin, pfalzgreven Karl Gustav. Hon lovade honom sin hand, sedan bröt hon upp med honom och som kompensation lät hon förklara honom som sin efterträdare. Men han är ambitiös, väntan är lång för honom, han återvänder till laddningen. Det är bråttom från alla håll att gifta sig, hon som nu har en horrör för äktenskapet. En gång lovade hon Karl Gustav att om han inte blev hennes make så skulle ingen i världen någonsin göra det. Men nu känner hon mer för varje dag att hon aldrig kommer att vilja ha honom. Abdikationen är därför hennes befrielse från denna falska position, vars pinsamhet blir mer och mer smärtsam för henne. Och så börjar en annan makt utöva sin oövervinnerliga dragningskraft på henne: kärleken till vetenskap, lettres och konst, en kärlek som kanske kan le mot dem som inte har smakat den, eller som inte är kapabla att uppleva den, men som ingen av dem som en gång har känt det kommer att misslyckas med att känna igen den dominerande och absorberande kraften.

Kronan hade snart givit den unga kvinnan (hon var bara tjugoåtta år) hela måttet på vad hon kunde ge. Kristina hade tidigt upplevt ruset av stora framgångar. Det som återstod för henne, efter njutningen av en lysande början, var det hårda arbetet med de ständigt återkommande svårigheter som maktutövningen medför. De små dagliga sysslorna tröttade henne utan att intressera henne. Hennes själ, full av sig själv, kunde inte se någon storhet i rollen som en suverän som samvetsgrant underkastade sig det dagliga arbetet. Storhet, för henne, var att fylla hela världen med hennes namn, och vilken handling kunde med större glans återföra berömmelsens trumpeter — jag skulle säga reklam — än att avsäga sig tronen för tron? Hon skulle gå för att leva — fri, lycklig och mer berömd än någonsin — under en himmel vars prakt, okänd men hyllad, förstod, gissad på, fascinerade hennes neurotiska fantasi — mitt i konstens mästerverk som tände på långt håll hennes estetiska temperament — omgiven av forskare som hon applåderade och som applåderade henne — äntligen skulle hon än en gång andas rökelsen av beröm och smicker som inte skulle misslyckas med att ge henne en handling som verkade heroisk för henne.

Vad fanns det som kunde hålla henne tillbaka? Respekten till följd av det lysande namnet Gustav Adolf, som dog för religionen hon skulle överge? Hon hade bara ett barndomsminne av sin far, och han måste ha verkat mycket mindre stor för henne än han förefaller oss efter två århundraden. Historien måste ha tid att beskriva alla egenskaper hos en hjälte så att eftervärlden kan lära känna honom. Man kan bara se ett torn tydligt om man rör sig bort från det. — Kärlek till sitt land, till sitt folk? Ack! man hade glömt att inspirera Kristina med stora känslor; man hade försummat att lära henne att älska. Hennes sinne hade kultiverats och hennes hjärta torkade ut. — Pliktkänslan? Är det bara för neuropater? De känner tvärtom till ett annat »kategoriskt imperativ«, för att använda Kants formel; det är fix idén. När suggestionen väl har accepterats, antingen från dem själva eller från andra, strävar de efter sitt mål med formidabel uthållighet, även om det innebär att överge det så snart de har uppnått det. Men vad det än kostar måste fix idén förverkligas.

English translation (my own):

The history of Kristina's reign is too well known for it to be necessary to retrace the events here. We will content ourselves with briefly examining her conversion and her abdication, as these are the starting points of her new life. These two facts have a connection between them, which means that one cannot be explained without the other.

Kristina used to say that she had never been a Lutheran. "I believed nothing", she writes, "of the religion in which I was brought up. Everything that was said to me seemed unworthy of You. I believed that men were making you speak in their own way and that they wanted to deceive and frighten me in order to govern me in their own way. I mortally hated the long and frequent sermons of the Lutherans, but I knew that I had to let them speak and to have patience, and that I had to dissimulate what I thought about them. But when I found myself a little bigger, I formed a kind of religion of my own while waiting for the one that You inspired in me, to which I naturally had such a strong inclination. You know how many times, in a language unknown to common men, I have asked You for the grace to be enlightened by You, and that I made a you vow to obey You at the price of my fortune and my life."

It was in such a frame of mind that Kristina found herself when she met Descartes, whom she had called to her side on the advice of Chanut. The great philosopher's teaching was short-lived, as Descartes died four months after his arrival in Stockholm (February 11, 1650); but the fact that the master of metaphysical speculation of the century was at the same time a fervent Catholic must necessarily have made a strong impression on the Queen.

"We even hereby certify", wrote Kristina seventeen years later, "that he contributed greatly to Our glorious conversion, and that the providence of God made use of him and his illustrious friend, the said Monsieur Chanut, to give Us the first insights, that His grace and mercy later made Us embrace the truths of the Roman Catholic apostolic religion that the said Monsieur Descartes always constantly professed, and in which he died with all the marks of the true piety that our religion demands of all those who profess it."

Descartes and Chanut are not converters, however. Far from it. Chanut is even contrary to a resolution which must inevitably lead to the loss of the Crown and could compromise the interests of France in the North. But Kristina does not need outside influence. She takes the initiative herself, and the first Catholic priest she finds on her path effortlessly brings this precious recruit to his Church. This priest was the Jesuit António Macedo, confessor to the Portuguese ambassador. The Queen took advantage of the occasions when he served as an intermediary for the ambassador to open up to him and soon entrusted him with the mission of going to Rome to the general of his order. There, he will communicate to him the Queen's inclination towards Catholicism and will ask him to send two theologians with whom she can discuss, clarify her doubts and overcome her hesitations.

Macedo arrived in Rome towards the end of 1651, reported the mission entrusted to him by Kristina to Father Nickel, general of the Jesuits, as well as to Cardinal Fabio Chigi, the former negotiator of the Congress of Münster, then Secretary of State, and he obtained the sending to Sweden of two religious, Fathers Alessandro Malines and Paolo Casati. They, on their arrival in Stockholm in February 1652, did not have any great difficulties with the Queen. The latter's resolution had already been more than half taken when she had dispatched Macedo to Rome. Almost at the same time she had communicated for the first time to the Senate her resolution to abdicate, and although she surrendered to the strong entreaties of her ministers begging her to keep the Crown, she clearly allowed her intimate friends to see that the abdication was only postponed. So when Fabio Chigi, who became pope under the name of Alexander VII, announced to the cardinals the Queen's upcoming arrival in Rome, he set the date of her conversion to the year 1651.

The last point on which Kristina still hesitates is whether the Pope could not allow her to become Catholic only in secret and to remain Lutheran in front of the world. But to the formally negative response from the two Jesuits, she surrendered immediately. "So, I must depose the crown", she said simply, and from that day the preparations began. She sent Father Casati back to Rome and entrusted Father Malines with a mission in Spain. She understood that after her abdication, when Sweden and all the Protestant countries turned against her, the support of a Catholic monarch would be necessary, and she cast her eyes on Philip IV. The Emperor and the King of France could be too much circumspection to show Sweden; Louis XIV, moreover, was still only a child. Philip IV, for his part, lives up to the Queen's trust. He immediately agrees to cover her with his protection when she enters the Catholic world, and he religiously keeps his word. However, Kristina is playing big, because despite all the precautions, it is always possible that the indignation of the Swedes, when they learn of her conversion, will force her successor to cut off her financial resources.

This possibility must necessarily have presented itself to Kristina, and the fact of her having ignored it proves the sincerity of her conviction.

The envoy of Philip IV therefore became the confidant of the neophyte Queen. He, her confessor and Bourdelot are the only ones who know the secret. Others no doubt suspect it, but only they know the truth. Is it any wonder if their intimacy becomes great, too great even in the eyes of strangers?

What made the abdication less painful for Kristina was her delicate position vis-à-vis her cousin, the Count Palatine, Karl Gustav. She promised him her hand, then she broke up with him, and in compensation she had him declared her successor. But he is ambitious, the wait is long for him, he returns to the charge. There is a rush on all sides to get married, she who now has a horror of marriage. She once promised Karl Gustav that if he did not become her husband, no one in the world ever would. But now every day she feels more that she will never want him. Abdication is therefore her deliverance from this false position, the embarrassment of which becomes more and more painful for her. And then another power begins to exert its invincible attraction on her: the love of sciences, letters and the arts, a love which can perhaps smile at those who have not tasted it, or who are not capable of experiencing it, but of which none of those who have once felt it will fail to recognise the dominating and absorbing force.

The crown had soon given the young woman (she was only twenty-eight years old) the full measure of what she could give. Kristina had experienced the intoxication of great success early on. What remained for her, after the enjoyment of a brilliant beginning, was the hard work of the constantly recurring difficulties that the exercise of power brings. The small daily duties tired her without interesting her. Her soul, full of itself, could see no greatness in the role of a sovereign conscientiously submitting to daily work. Greatness, for her, was to fill the whole world with her name, and what action could bring back with more brilliance the trumpets of fame — I was going to say advertising — than that of renouncing the throne for the faith? She would go to live — free, happy and more famous than ever — under a sky whose splendour, unknown but praised, understood, guessed at, fascinated her neurotic imagination — in the middle of the masterpieces of art which ignited from afar her aesthetic temperament — surrounded by scholars whom she applauded and who applauded her — finally, she would once again breathe the incense of praise and flattery which would not fail to earn her an action which seemed heroic to her.

What was there that could hold her back? The respect due to the illustrious name of Gustav Adolf, who died for the religion she was going to abandon? She only had a childhood memory of her father, and he must have seemed much less great to her than he appears to us after two centuries. History must have time to outline all the traits of a hero so that posterity can learn to know him. One can only see a tower clearly if one moves away from it. — Love for one's country, for one's people? Alas! one had forgotten to inspire Kristina with great feelings; one had neglected to teach her to love. Her mind had been cultivated and her heart dried up. — The feeling of duty? Is it only for neuropaths? They know, on the contrary, another "categorical imperative", to use Kant's formula; it is the idée fixe. Once the suggestion is accepted, either from themselves or from others, they pursue their goal with formidable tenacity, even if it means abandoning it as soon as they have achieved it. But, whatever the cost, the idée fixe must be realised.

Above: Kristina.

Above: Baron Carl Bildt.

Note: Kristina was almost 27½ at the time of the abdication.