Source:
Berättelser ur svenska historien, nionde delen: Drottning Kristina, första afdelningen, pages 56 to 64, by Anders Fryxell, 1841
The account:
Jakob De la Gardie och Ebba Brahe hade tillsammans fjorton barn. De trenne äldsta dogo vid späda år. Den fjerde i ordningen var den sedermera så ryktbara Magnus Gabriel De la Gardie, född i Revel d. 15 Oct. 1622. Första undervisningen erhöll han i föräldrarnas hus och var nog lycklig att till lärare bekomma den utmärkte Mylonius, sedermera adlad under namnet Björnklou. Med lätt fattning gjorde unga De la Gardie snabba framsteg och redan vid tolf års ålder höll han inför rikets församlade ständer ett latinskt tal öfver Gustaf Adolfs död. Om ock Mylonius hade mesta förtjensten deraf, så bevisade dock försöket de goda tankar, man hade om den unga ädlingen. Samma år eller 1635 for han med sin lärare till Uppsala. Här arbetade han flitigt, höll flere latinska tal och valdes slutligen 1639 till akademiens Rector illustris. Det var under denna tid, som han hos en och annan af professorerna studerade tillsammans med sitt årsbarn, pfaltsgrefven, sedermera konungen Karl den tionde Gustaf.
År 1640 anträdde han i sällskap med unga Erik Oxenstjerna en utrikes resa och uppehöll sig derunder någon tid i Holland, mest i Leiden, der han under den lärde Boxhornius läste Taciti verk. Dessutom skulle han jemnte studier vinnlägga sig om kroppsöfningar, samt krigs- och befästningskonsten. För detta sednare ändamål besåg han noga flere af de holländska fästningarna och infann sig tvänne gånger i lägret hos prins Henrik af Oranien för att närmare lära känna dennes fältordning. Härifrån togs vägen till Frankrike, der han blef på det mest smickrande sätt mottagen, icke blott för faderns och den fransyska härkomstens skull, utan ock för sitt eget älskvärda uppförande. Prinsen, sedermera konung Ludvig den fjortonde skänkte honom sitt porträtt med diamanter, värderadt till 10,000 R:dr; drottningen en ganska dyrbar ring, och Mazarin erböd ett regemente, hvilket den unga grefven likväl i enighet med föräldrarnas önskan icke mottog. Gamla Jakob De la Gardie rådde honom dessutom att snart flytta från Paris till någon mindre stad för att kunna ostördare egna sig åt studier och öfningar. Från Frankrike skulle resan fortsättas till Italien; men vid underrättelsen om den mot Danmark 1644 utbrustna fejden, skyndade grefve Magnus (så kallades han vanligen) hemåt för att i samma krig deltaga. Han tjenstgjorde någon tid under Gustaf Horn; men när fälttåget slutade, återvände han om hösten 1644 till Stockholm.
Här väckte han innan kort allmän och fördelaktig uppmärksamhet genom goda kunskaper, lyckligt umgängessätt, hedrande uppförande samt ett serdeles behagligt utseende. Han var en vacker och välväxt herre; hela hans väsende en angenäm förening af höghet och behag förskönade genom den liflighet, den själens och kroppens hälsa, som en i allo vårdad ungdom gifver. Med dessa egenskaper vann grefve Magnus snart den unga just då myndiga drottningens ynnest, och det i hög grad. Redan första dagarna af år 1645 utnämndes den 22:åriga ynglingen till öfverste för lifgardet, med 1,500 riksdalers årsunderhåll utöfver den vanliga lönen. Genast började förtalet fästa sig vid den stora tillgifvenhet, drottningen visade för den unga och sköna ädlingen; och somliga gissade, att hon ämnade förmäla sig med honom. I några dåtidens partiskrifter finner man till och med påståendet, att gamla Jakob De la Gardie skulle med flit låtit gifva Kristina en lättsinnig och fransysk uppfostran, på det hon så mycket lättare skulle fatta tycke för grefve Magnus, och denne sålunda kunna uppstiga på konungatronen; ett rykte, i alla hänseenden osannt och osannolikt; dock af många trodt. Detta likasom andra dylika gissningar och sägner förargade emellertid drottningen. Kanske var det för att göra slut derpå, som hon önskade bortgifta gref Magnus med sitt syskonbarn, unga pfaltsgrefvinnan Maria Eufrosyna. Orsaken till valet synes hafva varit verklig välvilja dels för pfaltsgrefvinnan, dels för grefve Magnus, hvilken allt ifrån sitt adertonde år hyst för sistnämnde furstinna en varm tillgifvenhet och nu, som det tyckes, verkligen friat. Kristina ville äfven genom denna förbindelse med sjelfva konungaslägten gifva än mera anseende åt sin gunstling. Hon visade mycken ifver i saken och förordade densamma hos gamla pfaltsgrefven. Redan i Mars 1645 firades den högtidliga förlofningen.
Kristina ville vid denna tid upphöja den blott tjugutvååriga grefve Magnus till riksråd. Axel Oxenstjerna satte sig deremot och föreställde, att grefven vore för ung och oerfaren; att rådsvärdigheten borde hållas i helgelse o. s. v. Troligen fick han medhåll inom rådet, ty drottningen måste gifva efter; men för att skaffa gunstlingen tillfälle att utmärka sig och samla förtjenster, föll hon på den tankan att till Fransyska hofvet afsända en beskickning, och i spetsen för densamma unga grefve Magnus. Uppdraget var att lyckönska till fransyska vapnens framsteg; att tacka för fredsunderhandlingen vid Brömsebro; att uppmana till trofasthet i förbundet och till ökade troppar i Tyskland, att varna för Bäjern o. s. v. Flere bland de uppgifna ärenderna voro toma ceremonier, och alla hade ganska väl kunnat uträttas af det vanliga sändebudet. Rikskansleren satte sig derföre emot hela företaget såsom öfverflödigt och alltför dyrt. Det hjelpte ej. Kristina dref sin vilja igenom (Uti rådsprotokollen saknas bladen för denna dag.). Man insatte till och med det uttryckliga tillägget, att beskickningen skulle ske med prakt såsom den första under drottningens egen regering (Rådsprot. d. 30 Apr. 1646.). Och så skedde äfven. Sällskapet utgjordes å Kristinas vägnar af en hofmarskalk, två kammarherrar, sexton utvalda ädlingar, trettio dylika frivilliga, åtta garder, fyra pager, sex lakejer och fyra trumpetare, allt af drottningens folk. Af egna tjenare hade grefve Magnus dubbelt så många. Dessutom medföljde unga pfaltsgrefven Adolf Johan, dels såsom hörande till sviten, dels för att derute öfva sig i studier och idrotter. Slutligen anmärkte gamla pfaltsgrefven, det man också borde hafva i sällskapet någon, som förstode och vore van att sköta underhandlingar, och han föreslog dertill Strassburg, hvilken förut varit svenskt sändebud i Konstantinopel; och som också blef antagen. Sällskapet utgjordes nu af 200, andra säga 250 personer. Sedan gref Magnus redan tagit afsked, anställde han till drottningens ära en serdeles präktig högtid. Man satt vid bordet uti fem hela timmar och derefter uppfördes ett så kalladt värdskap, d. v. s. ett slags skådespel. Sedan begaf sig sällskapet till vägs. Ett linieskepp och tre fregatter, allt kronans fartyg, voro beordrade och utrustade för att öfverföra den nu tjugutreåriga ambassadören.
Chanut hade i förväg underrättat Fransyska hofvet om den unga grefvens stora inflytande, om hans framtida utsigter på första ministerplatsen, om vigten att vid detta tillfälle för alltid vinna honom för Frankrike. Man lydde vinken. De la Gardie blef emottagen på ett ovanligt lysande sätt. Uti S:t Denis utanför Paris mötte å hofvets vägnar ceremonimästaren, som med konungens vagnar och genom talrika menniskoskaror förde De la Gardie in uti staden, der man åt honom låtit iordningställa ett vackert palats. Tvenne dagar blef han på konungens bekostnad och af dess betjening uppassad och med 50 rätter dagligen bespisad. Derpå följde i oafbruten rad högtidligheter, måltider, jagt, dans, skådespel m. m. och den unga svenska grefven vann allmänt bifall antingen det var fråga om utseende, umgängessätt, jagt eller dans. Kanske ock att till berömmet bidrog den utmärkta frikostighet, hvarmed han utströdde penningar. Ändtligen efter tre veckor var underhandlingen slutad. Större delen af sviten för hem på tvänne af krigsskeppen; men graf Magnus sjelf landvägen. Han medförde franska hofvets försäkringar, om trohet i förbundet samt om varsamhet mot Bäjern m. m. Dessa blotta löften, ty det sednare hölls ej, utgjorde underhandlingens hela vinst. Den hade varit dyr. Hvad tillredelserna hemma i Sverge, fartygens utrustande, samt underhållet på resan kostade, det vet man ej; men af fransyska underhållspenningarna uttog De la Gardie dessutom 100,000 R:dr i kontanta medel, hvilka också helt och hållet gingo åt. Det var denna summa, som Salvius sedermera på drottningens enträgna begäran måste låna upp för att åt hären tillhandahållas.
Vid hemkomsten blef grefve Magnus ganska väl mottagen och man skyndade att fira hans förmälning. Det skedde i Mars 1647 med utmärkt prakt och på drottningens bekostnad.
De nådebevisningar, som Kristina slösade på grefve Magnus, äro i anseende till storhet och mängd utan exempel i Sverges historia. Vi vilja derföre framställa en förteckning, hvilken dock troligen är ofullständig; ty många af gåfvorna hafva visserligen aldrig kommit till efterverldens kännedom.
År 1645 i Januari blef grefve Magnus utnämnd till öfverste för gardesregementet; och bekom utom sin lön ett årsunderhåll af 1,500 riksdaler. Oaktadt alla sednare riktande befordringar fick han likväl behålla denna syssla med dess anslag ända till 1650, då den gafs åt brodern Jakob Kasimir.
År 1646 tillställdes för hans skull beskickningen till Frankrike, och han erhöll i förläning godset Magnushof på Ösel.
År 1647. Kristina gjorde åt grefve Magnus och pfaltsgrefvinnan Maria Eufrosyna deras bröllopp, hvilket varade i fem dagar; brölloppet för pfaltsgrefvinnans systrar hade räckt blott i tre. Vid samma tillfälle skänkte drottningen åt bruden Höjentorps kungsgård till evärdelig ägo, samt 3,000 riksdaler till brölloppsgåfva, 5,000 dukater till brölloppskläder samt ett årligt underhållsbref på 3,000 riksdaler; dessutom hvarje jul gåfvor, mest bestående i juveler, för 2 eller 3,000 riksdaler. Ytterligare lemnade hon åt de nygifta boningsrum på sjelfva slottet; och när de efter tre månader flyttade derifrån skänkte hon dem tapeter till tvenne rum. Samma år gaf hon åt gamla Jakob De la Gardie Håtuna och Tibble socknar och dessutom den tomt, hvarpå han uppförde det De la Gardiska palatset, hvilket sedan var bekant under namnet arsenalen eller lilla operan och nedbrann år 1825. Uti September utnämndes grefve Magnus till riksråd och bisittare i krigskollegium och i Dec. samma år till häradshöfdinge öfver Walla härad i Westergöthland. — Vid brölloppet afstod Jakob De la Gardie åt sin son hela friherreskapet Ekholmen, bestående af flere hemman och inkomsten af två socknar.
År 1648 i Februari utnämndes grefve Magnus till general-guvernör i Leipzig. Lönen säges ha varit 10,000 riksdaler; sportlerna inemot lika stora. Uti Mars förläntes honom Marieholm med Onsjö fiske och Gullspångs sågqvarn. Uti April blef han näst under Wrangel general öfver allt svenskt och finskt i Tyskland varande krigsfolk också med 10,000 riksdalers lön. Han hade sjelf deltagit i icke mer än ett halft fälttåg, och Kristina satte honom dock öfver de pröfvade krigshöfdingarna Paikull, Wittenberg, Duglas, m. fl. Utom nämnde löner fick han samma år d. 16 Sept. till ärftlig besittning slottet Arnsberg på Ösel med alla inventarier (undantagande antiqviteter); likaså flere på Ösel varande amter; dessutom 29 hemman i Uppland, och i handom 15,000 riksdaler af de fransyska underhållspenningarna.
År 1649 i Maj blef han generalguvernör öfver Liffland och erhöll vid fördelningen af de tyska ersättningspenningarne 22,500 riksdaler; det sista enligt drottningens hemliga skrifvelse till pfaltsgrefven Karl Gustaf.
År 1650 af början af året fick grefve Magnus 7,000 r:dr i stället för några bremiska gods, hvilka förut varit honom förlänade, men nu användes till andra ändamål. — I Juni erhöll han den stora tomten längst söder på Blasieholmen. I Augusti fick han, enligt löfte år 1648, alla kanoner med tillbehör på fästningen Benfelden, hvilket allt han sålde åt konungen af Frankrike för 26,000 riksdaler. — I November fick han all tullen och staten af hela ön Ösel, så inom, som utom grefskapet Arensberg. — Till drottningens kröning kom han hem ifrån Liffland och skänkte henne den silfverstol, hvilken sedan tjenat henne och alla Sverges konungar till tron. Hon skänkte honom tillbaka en värja och en halskrage, båda af guld och rikt besatta med diamanter. Dessutom förbättrade hon hans grefvevapen medelst tilläggande af fyra nya fält. Tvänne af dem innehålla en Örn på ett berg, svarande mot slottet Arensberg. De andra två innehålla palmqvistar, och skulle vara en erinran om grefve Magni nit all befrämja westfaliska freden. — Slutligen till julklapp samma år fick han betydliga förläningar på ön Wollin.
År 1651 blef han riksmarskalk och erhöll återigen fria rum på slottet, der han, som allrådande gunstling, utdelade drottningens nådebetygelser. Den utlefvade faderns grefskap, Leckö, hvilket snart skulle tillfalla grefve Magnus, förökades med Lidköpings stad och Kinnefjerdings härad. — Uti December fick han bekräftelse på både amten Poel och Neukloster bredvid Wismar.
År 1652 i Januari blef han på olagligt sätt och med fleres förbigående ordförande rikskammarråd eller president i kammarkollegium; i Mars lagman öfver Westergöthland och Dal, hvarjemte han fick bekräftelse på Liffländska godsen Fellin, Tarvest och Helmet, som varit förlänade åt fadern. I Maj fick han Räfsnäs kungsgård och några hemman i Österbotten; i October likaledes några gårdar i Nerike. Nyårsafton blef han utnämnd till verklig riksskattmästare. I Juni samma år hade den döende fadern i förläning fått Pedersöre socken, bestående af 186 hela hemman.
År 1653 fick grefve Magnus kyrkotionden af Ilmola socken i Finnland; ytterligare 60 hela hemman i Medelpad och Westerbotten, laxfisket i Umeå och laxskatten af 20 hemman. Som grefven hade i förläning några gods i Halland, hvilka han nu måste till kronan för annat ändamål afstå, erhöll han i deras ställe det nya De la Gardiska palatset, som drottningen nyss förut af fadern inköpt och betalt med 70,000 riksdaler. Kristina lät genom ett öppet bref förklara alla räkningar mellan kronan och arfvingarna efter gamla Jakob De la Gardie afslutade. Detta år lärer grefve Magnus hafva på drottningens önskan skänkt henne Jakobsdal till lustställe. Han fick tillbaka 30,000 riksdaler och ett amt i Pommern.
Man beräknade, att grefve Magnus vid denna tiden hade endast af sina jordagods en årlig inkomst af 80,000 riksdaler.
Många sade och trodde, att orsaken till denna oerhörda frikostighet vore en oloflig kärleksförbindelse mellan drottningen och den unga grefven. En mängd derhän syftande osanningar utspriddes t. ex. att Kristina velat gifta sig med De la Gardie, men att rikskansleren afböjt det genom den i tysthet gifna underrättelsen, att grefve Magnus skulle vara Gustaf Adolfs son och således Kristinas halfbroder. Andra mente, att Kristinas egen stolthet och hennes ministrars råd hindrat äktenskapet; men att hon vid grefvens bröllopp med Maria Eufrosyna just vid brudstolen sagt åt denna sednare: »jag gifver dig här den, som jag icke sjelf får taga«, hvilket egentligen är en förvrängning af de ord, hon yttrade till gref Magnus, och som syftade på hennes tillgifvenhet för bruden. Sägner af smutsig beskaffenhet hade äfven sin krets. Alla dessa rykten äro likväl ogrundade. Det tyckes af många anledningar, som emellan grefve Magnus och pfaltsgrefvinnan Maria Eufrosyna herrskat en öm och verklig kärlek, och den förre hade ej varit mer än några månader vid hofvet, förr än han blef med den sednare förlofvad, som det tyckes just på Kristinas egen tillställning. De la Gardies förhållanden till drottningen visar också beundran, tillgifvenhet, undergifvenhet å hans, samt förtroende och välvilja å hennes sida. Af någon innerligare böjelse kan, utom en fransysk gissning, intet spår upptäckas. Också finner man, att grefve Magnus ofta och länge var borta från hofvet; t. ex. halfva året 1646 och flere månader 1647 dels i Frankrike, dels på Höjentorp; nästan hela åren 1648, 1649 och halfva året 1650 i Tyskland eller Liffland.
Orsaken till Kristinas nåd tycktes hafva varit dels det behag, hon fann uti De la Gardies lätta och angenäma umgänge, dels hennes stora begrepp om hans egenskaper, i följe hvaraf hon trodde honom kunna fylla platsen efter Axel Oxenstjerna och således göra denne umbärlig. Man finner dock, att grefve Magnus hade i ledningen af det hela föga inflytande, och att han i vigtigare statsaker betydde nästan ingen ting. Drottningen följde sin egen vilja. Grefve Magnus tjenade i allmänhet endast till medel eller svepskäl vid utförandet. Egentligen var han blott en prydnad för hofvet, och en skicklig ledare af dess nöjen.
Utom hans deltagande i förföljelsen mot Oxenstjernorna spordes ingenting egentligt ondt om De la Gardie: men under hela denna tiderymd af åtnjutna nådebevisningar kan man ej heller hos honom upptäcka någon enda större förtjenst om fäderneslandet.
English translation (my own):
Jakob de la Gardie and Ebba Brahe had fourteen children together. The three oldest died at an early age. The fourth in the order was the then notorious Magnus Gabriel de la Gardie, born in Reval on October 15, 1622. He received his first education in his parents' house and was lucky enough to have as a teacher the excellent Mylonius, later ennobled under the name Biörneclou. With an easy grasp, young de la Gardie made rapid progress, and already at the age of twelve he gave a Latin speech on the death of Gustav Adolf before the assembled estates of the kingdom. Even if Mylonius had most of the merit from it, the trial nevertheless proved the good thoughts they had about the young nobleman. In the same year, or 1635, he went with his teacher to Uppsala. Here he worked diligently, gave several Latin speeches, and was finally elected in 1639 as rector illustris of the academy. It was during this time that he studied with one or another of the professors together with his agemate, the Count Palatinate, later King Karl X Gustav.
In 1640, in the company of young Erik Oxenstierna, he embarked on a trip abroad and spent some time in Holland, mostly in Leiden, where he read the works of Tacitus under the scholar Boxhornius. In addition, he would constantly study physical exercises, as well as the art of war and fortification. For this later purpose, he carefully visited several of the Dutch fortresses and twice visited the camp of Prince Henrik of Orange to get to know his field order more closely. From here the road was taken to France, where he was received in the most flattering manner, not only on account of his father and his French descent, but also on account of his own amiable conduct. The prince, later King Louis XIV, presented him with his portrait with diamonds, valued at 10,000 riksdalers; the Queen presented him with a rather expensive ring, and Mazarin offered a regiment, which the young count nevertheless, in agreement with his parents' wishes, did not receive. Old Jakob de la Gardie also advised him to soon move from Paris to some smaller town in order to devote himself more undisturbed to studies and exercises. From France the journey would be continued to Italy; but on the news of the feud that broke out against Denmark in 1644, Count Magnus (as he was usually called) hastened home to take part in the same war. He served for some time under Gustaf Horn; but when the campaign ended, he returned to Stockholm in the autumn of 1644.
Here he soon attracted general and favourable attention through his good knowledge, happy manners, honourable conduct, and a very pleasant appearance. He was a handsome and well-built gentleman; his whole being was a pleasant union of loftiness and pleasure beautified by the vivacity, the health of soul and body which a well-cared for youth gives. With these qualities, Count Magnus soon won the favour of the young, just then of-age Queen, and to a great degree. Already in the first days of the year 1645, the 22 year old youth was appointed colonel of the life guard, with 1,500 riksdalers' annual maintenance in addition to the usual salary. At once the calumny began to attach itself to the great affection the Queen showed to the young and beautiful nobleman; and some guessed that she intended to marry him. In some party writings of the time, one even finds the claim that old Jakob de la Gardie would have purposely given Kristina a frivolous and French upbringing, because she would so much more easily take a liking to Count Magnus, and he would thus be able to ascend to the royal throne; a rumour, in all respects untrue and improbable; however, believed by many.
This, like other such conjectures and legends, however, angered the Queen. Perhaps it was to put an end to that that she wished to marry off Count Magnus to her cousin, the young Countess Palatine Marie Euphrosyne. The reason for the choice seems to have been genuine goodwill partly for the Countess Palatine, partly for Count Magnus, who ever since his eighteenth year had harboured a warm affection for the said princess and now, as it seems, really proposed. Kristina also wanted to give even more prestige to her favourite through this connection with the royal family itself. She showed great zeal in the matter and recommended the same to the old Count Palatine. As early as March 1645, the solemn engagement was celebrated.
At this time, Kristina wanted to elevate the only twenty two year old Count Magnus to the position of councilman. Axel Oxenstierna sat down on the other hand and represented that the count was too young and inexperienced; that the dignity of the Council should be held in sanctity, etc. He probably gained support within the Council, for the queen had to yield; but in order to give the favorite an opportunity to distinguish herself and collect merit, she conceived the idea of sending a legation to the French court, and at the head of the same young count Magnus. The mission was to congratulate the progress of French arms; to thank for the peace negotiations at Brömsebro; to call for fidelity in the confederation and for increased troops in Germany, to warn of Bavaria, etc. Several of the matters given were empty ceremonies, and all could quite well have been carried out by the usual envoy. The Chancellor therefore opposed the whole enterprise as redundant and too expensive. It did not help. Kristina got her way (In the council minutes, the pages for this day are missing.). They even inserted the explicit addition that the legation would take place with splendour as the first during the Queen's own reign (Council minutes, April 30, 1646.).
And so it happened. The company was made up on Kristina's behalf of one court marshal, two chamberlains, sixteen selected nobles, thirty such volunteers, eight guards, four pages, six lackeys and four trumpeters, all of the Queen's people. Count Magnus had twice as many of his own servants. In addition, the young Count Palatine Adolf Johan accompanied, partly as a member of the suite, partly to practice his studies and sports there. Finally, the old Count Palatine remarked that one should also have in the company someone who understood and was used to managing negotiations, and he also suggested Strassburg, who had previously been the Swedish envoy in Constantinople; and which was also adopted. The company now consisted of 200, others say 250 people. Since Count Magnus had already taken his leave, he arranged, for the Queen's honour, to have a very splendid feast. One sat at the table for five whole hours and then a so-called Wirtschaft was performed, that is, a kind of spectacle. Then the party set off. A ship of the line and three frigates, all ships of the Crown, were ordered and equipped to convey the now twenty three year old ambassador.
Chanut had informed the French court in advance of the young count's great influence, of his future prospects for the first ministerial place, of the importance of winning him over for France on this occasion forever. The beckon was obeyed. De la Gardie was received in an unusually brilliant manner. At Saint Denis, outside Paris, he was met by the master of ceremonies on behalf of the court, who brought de la Gardie with the King's carriages and through numerous crowds of people into the city, where a beautiful palace had been prepared for him. For two days he was attended at the King's expense and by his attendants and fed with 50 dishes daily. Then followed an uninterrupted series of celebrations, meals, hunting, dancing, plays, etc., and the young Swedish count won general approval, whether it was a question of appearance, manners, hunting or dancing. Perhaps also the excellent liberality with which he distributed money contributed to his fame.
Finally, after three weeks, the subcontract was closed. Most of the suite brought home two of the warships; but Magnus himself went over land. He brought with him assurances from the French court, about fidelity to the alliance and caution towards Bavaria, etc. These mere promises, because the latter were not kept, constituted the entire profit of the negotiations. It would have been expensive. What the preparations at home in Sweden, the equipment of the ships, and the maintenance on the voyage cost, is not known; but of the French maintenance money de la Gardie also took 100,000 riksdalers in cash, which was also completely spent. It was this sum that Salvius later, at the Queen's insistent request, had to borrow to provide for the army.
On his return, Count Magnus was quite well received and people hurried to celebrate his marriage. It took place in March 1647 with excellent pomp, and at the Queen's expense.
The favours that Kristina lavished on Count Magnus are, in terms of magnitude and quantity, unprecedented in Sweden's history. We would therefore like to produce a list, which, however, is probably incomplete; for many of the gifts have certainly never come to the knowledge of posterity.
In 1645 in January, Count Magnus was appointed colonel of the guards regiment; and received, in addition to his salary, an annual allowance of 1,500 riksdalers. Regardless of all subsequent promotions, he still had to keep this job with its grant until 1650, when it was given to his brother Jakob Kasimir.
In 1646, the legation to France was sent on his behalf, and he received the estate Magnushof on Ösel as a fief.
In 1647 Kristina arranged for Count Magnus and the Countess Palatine Marie Euphrosyne their wedding, which lasted five days; the wedding of the Countess Palatine's sisters had only been enough for three. On the same occasion, the Queen gave the bride the Höjentorp royal estate as a valuable possession, as well as 3,000 riksdalers as a wedding gift, 5,000 ducats for wedding clothes and an annual maintenance letter of 3,000 riksdalers; in addition, every Christmas gifts, mostly consisting of jewels, for 2 or 3,000 riksdalers. Furthermore, she left the newlyweds living quarters in the castle itself; and when they moved out after three months, she gave them wallpaper for two rooms. In the same year, she gave old Jakob de la Gardie Håtuna and Tibble parishes and also the plot of land on which he built the De la Gardie Palace, which was then known under the name of the Arsenal or the Little Opera and burned down in 1825.
In September, Count Magnus was appointed a councilman and assistant in the military college and in December of the same year to county chief over Valla härad in Västergötland. — At the wedding, Jakob de la Gardie ceded to his son the entire barony of Ekholm, consisting of several manors and the income of two parishes.
In 1648 in February, Count Magnus was appointed governor-general in Leipzig. The salary is said to have been 10,000 riksdalers; the sportulae to equal size. In March was bequeathed to him Marieholm with Onsjö fishery and Gullspång sawmill. In April he became second under Wrangel general over all Swedish and Finnish soldiers in Germany, also with a salary of 10,000 riksdalers. He himself had participated in no more than half a campaign, and Kristina, however, placed him above the tried war chiefs Paijkull, Wittenberg, Douglas, etc. In addition to the aforementioned salaries, he received the same year on September 16 for hereditary possession the castle Arensburg on Ösel with all fixtures (except antiquities); also several counties in Ösel; in addition, 29 homesteads in Uppland, and in hand 15,000 riksdalers of the French maintenance money.
In May 1649, he became governor general of Livonia and received 22,500 riksdalers during the distribution of the German compensation money; the last according to the Queen's secret letter to Count Karl Gustav.
In 1650, from the beginning of the year, Count Magnus received 7,000 riksdalers instead of some estates in Bremen which had previously been granted to him, but were now used for other purposes. — In June he received the large plot of land furthest south on Blasieholmen. In August, according to a promise from 1648, he received all the cannons with accessories at the Benfeld fortress, all of which he sold to the King of France for 26,000 riksdalers. — In November he received all the customs and government of the entire island of Ösel, both inside and outside the county of Arensburg. — For the Queen's coronation, he came home from Livonia and presented her with the silver chair which has since served her and all the kings of Sweden as the throne. She gave him in return a sword and a collar, both of gold and richly studded with diamonds. In addition, she improved his Count's coat of arms by adding four new fields. Two of them contain an Eagle on a mountain, corresponding to Arensburg Castle. The other two contain palm leaves and would be a reminder of Count Magnus' zeal in promoting the Westphalian peace. — Finally, as a Christmas present that year, he received significant fiefs on the island of Wollin.
In 1651, he became Grand Marshal and again received free rooms in the castle, where, as all-ruling favourite, he distributed the Queen's pardons. His elderly father's county, Läckö, which would soon fall to Count Magnus, was multiplied by the city of Lidköping and the county of Kinnefjärding. — In December he received confirmation in both the counties of Poel and Neukloster next to Wismar.
In 1652 in January, he became illegally and with with several temporary chairmanships of the Chamber of the Council or president of the College of the Chamber; in March lawman over Västergötland and Dal, where he received confirmation of the Livonian estates Fellin, Tarwast and Helmet, which had been granted to his father. In May he received Räfsnäs royal estate and some men in Ostrobothnia; in October also some estates in Närke. On New Year's Eve, he was appointed real grand treasurer. In June of the same year, his dying father had bequeathed to him Pedersöre parish, consisting of 186 whole households.
In 1653 Count Magnus received the church tithe of Ilmola parish in Finland; another 60 whole households in Medelpad and Westrobothnia, a salmon fishery in Umeå and the salmon tax of 20 households. As the Count had some estates in Halland, which he now had to give up to the Crown for other purposes, he received in their place the new De la Gardie Palace, which the Queen had just bought from his father and paid for with 70,000 riksdalers. Through an open letter, Kristina had all accounts between the Crown and the heirs explained after old Jakob de la Gardie passed away. This year Count Magnus is said to have, at the Queen's wish, given her Jakobsdal as a place of pleasure. He got back 30,000 Riksdalers and a county in Pomerania.
It was calculated that at this time Count Magnus had an annual income of 80,000 riksdalers from his land holdings alone.
Many said and believed that the reason for this incredible generosity was an illicit love affair between the Queen and the young count. A number of untruths aimed at this were spread, for example, that Kristina wanted to marry de la Gardie, but that the Chancellor declined it through the information given in silence that Count Magnus was supposed to be Gustav Adolf's son and thus Kristina's half-brother. Others believed that Kristina's own pride and the advice of her ministers prevented the marriage; but that at the Count's wedding with Marie Euphrosyne, right at the bridal chair, she said to this suitor: "I give you here what I myself cannot take", which is actually a distortion of the words she uttered to Count Magnus, and which meant her affection for the bride. Sayings of a dirty nature also had their circle. However, all these rumours are unfounded.
It seems, for many reasons, that a tender and real love reigned between Count Magnus and the Countess Palatine Marie Euphrosyne, and the former had not been at court for more than a few months before he became betrothed to the latter, as it seems precisely at Kristina's own event. De la Gardie's relationship with the Queen also shows admiration, affection, submission on his part, and trust and goodwill on her part. Of any deeper inclination, except a French conjecture, no trace can be discovered. It is also found that Count Magnus was often and for a long time away from the court; for example, half the year 1646 and several months in 1647 partly in France, partly at Höjentorp; almost the whole of the years 1648, 1649 and half of the year 1650 in Germany or Livonia.
The reason for Kristina's grace seemed to have been partly the pleasure she found in de la Gardie's easy and pleasant company, partly her great concept of his qualities, as a result of which she thought he could fill the place after Axel Oxenstierna and thus make him indispensable. One finds, however, that Count Magnus had little influence in the management of the whole, and that he meant almost nothing in more important matters of state. The Queen followed her own will. Count Magnus generally only served as a means or a pretext for the execution. In reality, he was merely an ornament to the court and a skillful leader of its pleasures.
Apart from his participation in the persecution against the Oxenstiernas, nothing really bad was said about de la Gardie: but during this whole period of graces enjoyed, one cannot discover in him any greater merit for the Fatherland either.
Above: Kristina.
Above: Magnus Gabriel de la Gardie.
Above: Anders Fryxell.
Notes: Reval is the old German name for the Estonian capital city of Tallinn.
Ösel is the old German and Swedish name for the Estonian island of Saaremaa.
Arensburg is the old German name for the town of Kuressaare on the Estonian island of Saaremaa (formerly Ösel).
Wollin is the German name for the Polish island of Wolin and a town on it, in the Baltic Sea.
Fellin is the old German and Swedish name for the Estonian city of Viljandi.
Tarwast is the old German name for the Estonian village of Tarvastu.
Helmet is the old German name for the Estonian borough of Helme.
Jakobsdal is the old name for Ulriksdal Castle.
No comments:
Post a Comment