Arvède Barine on Kristina's life and character, part 3

Source:

Christine de Suède, article written by Arvède Barine for Revue des deux mondes, pages 791 to 794, 1888

https://archive.org/details/p5revuedesdeux1888pariuoft/page/790/mode/2up

The account:

Les états avaient toujours recommandé, très sagement, d'en faire avant tout une bonne Suédoise, dressée aux manières et coutumes du pays, «tant pour l'esprit que pour le corps.» Le sénat et la régence étaient d'accord sur cet article avec les états. Le but qu'ils se proposaient tous étant aussi nettement défini, on demeure stupéfait des moyens choisis pour l'atteindre. Plus on considère la Suède de Gustave-Adolphe, moins on conçoit que des études à outrance et une culture raffinée aient paru la voie la plus propre à en faire aimer et adopter les mœurs.

Un grand prince l'avait comblée de gloire, mais les guerres de Gustave-Adolphe, en rendant la Suède redoutable, ne lui avaient pas permis de s'adoucir. Rude il l'avait trouvée, rude il la laissa. A son avènement, en 1611, l'ignorance était épaisse; il existait une seule et médiocre école, à Upsal, et peu de jeunes gens, par diverses raisons, fréquentaient les universités étrangères. La bourgeoisie n'était pas riche. La noblesse méprisait l'instruction, selon une tradition à laquelle les aristocraties européennes ont infiniment de peine à renoncer. Un grand nombre de magistrats pouvaient à peine signer leur nom, et d'excellens généraux n'en savaient guère plus long. Gustave-Adolphe fonda des écoles et fit venir un libraire d'Allemagne. Il ne put improviser des maîtres; la faculté de médecine d'Upsal se composa quelque temps d'un seul professeur, et c'était assez pour le nombre des élèves. Un mal général à cette époque, le pédantisme, florissait autant que le permettait la rareté des savans. Le docteur Pancrace et Trissotin auraient trouvé à qui parler.

La seule théologie prospérait dans ce désert intellecteul. Un clergé plein de zèle catéchisait et prêchait le peuple avec une sorte de fureur, jusqu'à le contraindre, malgré sa foi ardente, à des plaintes publiques contre la longueur des sermons. Le peuple ajoutait à ce qu'on lui enseignait les mille superstitions qui représentent la poésie dans l'existence des petits, quand les petits sont très pauvres, très ignorans, et qu'ils ont la vie triste et dure.

Les mœurs étaient primitives comme les idées. Les députés de l'ordre des paysans assistaient aux états en haillons. Les logis des grands étaient badigeonnés de blanc, à peine meublés et grossièrement. Au moment des repas, on tendait un baldaquin au-dessus de la table, afin d'empêcher les toiles d'araignées de tomber dans les plats. Le service de table était en harmonie avec le mobilier; au festin de noce de Gustave-Adolphe, on mangea dans de la vaisselle d'étain, et encore elle était empruntée. La nourriture était grossière; même chez le roi, presque point de superfluités telles que sucreries et pâtisseries; rien que de la viande, et l'on resservait les restes. La mère de Gustave-Adolphe achetait elle-même son vin et faisait attendre le paiement au marchand. Le prince Charles-Gustave, qui régna après Christine, eut une longue correspondance avec sa mère pour décider s'il serait plus avantageux de se faire faire un habit de tous les jours, ou de sacrifier un de ses habits du dimanche. Un voyageur [Huet] rapporte que la monnaie était de cuivre, et «aussi grosse que des tuiles.» Si le détail est exact, il est caractéristique.

On n'avait qu'un luxe, l'ivrognerie, mais on l'avait bien. Au mariage de Gustave-Adolphe, on but cent soixante-dix-sept muids de vin du Rhin et cent quarante-quatre charges de bière, sans compter les autres espèces de vin et l'eau-de-vie. Les grandes réjouissances consistaient à s'attabler devant des bouteilles, à jurer son saoûl, se jeter les verres à la tête et rouler sous la table dans une mêlée finale. Il n'en allait pas autrement à la cour que dans un cabaret. Personne, pas même un évêque, n'avait le droit de refuser de rendre raison le verre à la main.

Stockholm gardait une figure de capitale de demi-sauvages. La ville n'était pas encore sortie de l'île où elle était née. De loin, on n'apercevait que des monumens et des palais, dont les toits étincelans, formés de grandes lames de cuivre, dominaient de petits monticules verts. Il y avait des tours massives, des minarets turcs, des clochers de toutes formes, des palais à colonnades grecques, enfin l'assemblage le plus baroque et le plus pittoresque: de maisons, point. On approchait, et l'on découvrait que les petits monticules verts étaient les maisons, construites en bois et recouvertes de prairies. Il est bon, en pareille matière, de citer ses auteurs. Nous laissons la parole au très véridique Huet, évêque d'Avranches, qui visita Stockholm en 1652. «Les fenêtres», dit-il, «sont enchâssées dans le toit, qui lui-même est fait de planches et d'écorces d'une espèce de bouleau qui ne pourrit point, et est recouvert de gazon; ce dernier mode de couverture était, au témoignage de Virgile, appliqué en Italie aux chaumières des paysans. On sème alors sur ce gazon de l'avoine ou d'autres graines dont les racines le font adhérer fortement au toit. Ainsi, les faîtes des maisons sont des champs de verdure et de fleurs, et j'y ai vu paître des moutons et des porcs. Les toits, dit-on, sont faits de cette manière, tant pour que les maisons, qui sont formées de matières résineuses, ne s'embrasent pas au contact de la foudre, que pour avoir, en temps de guerre et au cas où on serait assiégé et bloqué par l'ennemi, des pâturages pour nourrir les troupeaux.» Stockholm pouvait se vanter d'être une capitale unique au monde.

Il aurait fallu à la Suède un élan vigoureux pour rattraper les états de l'Occident, et le règne de Gustave-Adolphe lui avait interdit pour longtemps les grands efforts pacifiques. Le héros savait bien ce qu'il disait, lorsqu'il assurait ses officiers étonnés que Dieu fait «un coup d'amour envers les peuples quand il ne donne aux rois que des âmes ordinaires.» Il laissa son royaume épuisé d'argent, abîmé par des passages continuels de troupes, écrasé d'impôts, et sa mort ne termina point la guerre. Son confident politique, Oxenstiern, la continua, et le sort des campagnes devint intolérable. Le paysan n'en pouvait plus. Tourmenté par le soldat, tourmenté par le noble, tourmenté par le collecteur d'impôts et ne trouvant ni appui ni pitié chez le tout-puissant chancelier, il se révoltait, gâtait encore plus ses affaires et émigrait de désespoir. Une partie de la Suède était retombée en friche.

Pour gouverner ce peuple simple, on forma une reine nourrie de fine littérature, éprise de poésie, connaisseuse en livres rares et manuscrits. Pour gouverner ce peuple pieux, on forma une reine imprégnée d'antiquité païenne et de philosophie. Pour gouverner ce peuple pauvre, on forma une reine adorant les beaux meubles, les tableaux, les statues, les médailles, les pompes royales. Pour habiter cette contrée âpre, on forma une reine qui rêvait des paysages du Midi et des ciels italiens. Pour assurer ce calme profond des idées, on forma une reine de l'esprit le plus curieux, le plus inquiet, le plus audacieux, le plus indiscipliné, le plus agitant qui fût jamais. Pour clore cette ére d'aventure, on forma une reine virile, qui jugeait le mariage dégradant pour la femme et ne voulait point avoir d'enfans, mais apprendre la guerre. Et lorsqu'il se découvrit que la vaillante Suède, loyale et dévouée, mais rustique et fanatique, ennuyait Christine, la Suède demeura étonnée et scandalisée. Christine a eu assez de torts de son côté pour qu'on insiste sur ce qui peut l'excuser. On l'avait élevée pour régner sur Florence, et il fallait régner sur Stockholm et ses toiles d'araignées. Ce ne fut pas tout à fait sa faute si cela lui sembla dur.

Oxenstiern avait été le vrai souverain de la Suède pendant la minorité. A lui revenait donc la meilleure part de tant d'imprudences, et ce fut aussi lui qui en recueillit les premiers fruits amers. Depuis huit ans, il passait tous les jours trois heures à enseigner la politique et les affaires à la reine, et, depuis huit ans, il trouvait en elle une élève docile et reconnaissante. Christine prit le pouvoir: adieu la soumission! Ce petit page en jupons avait ses idées à lui sur le gouvernement, et elles n'étaient pas du tout celles qu'on lui avait professées. Oxenstiern l'avait nourrie de la plus pure tradition aristocratique, et elle avait des opinions qui sentaient le ruisseau. Elle soutenait que le mérite est tout et que la naissance n'est rien: «Il y a», disait-elle, «des paysans qui naissent princes et des rois qui naissent paysans; et il y a une canaille de rois comme il y en a une de faquins.» Ayant découvert un Suédois de basse naissance qui avait des talens, elle le nomma ambassadeur et sénateur, et l'imposa au sénat, avec ces mots qu'on dirait empruntés à Beaumarchais: «Salvius serait sans doute un homme capable s'il était de grande famille.»

Mêmes surprises en politique étrangère. On lui avait tant vanté son esprit supérieur, qu'elle était résolue à ne supporter aucun guide. Elle voulait la paix, en quoi il semble qu'elle n'eût pas si tort, et elle pressa le traité de Westphalie, malgré Oxenstiern. Le vieil homme d'état fut obligé de reconnaître qu'il avait trouvé son maître. Il avait affaire à une fille impérieuse et ne craignant pas la lutte. «Les passions», disait-elle, «sont le sel de la vie; on n'est heureux ni malheureux qu'à proportion qu'on les a violentées.»

Swedish translation (my own):

Ständerna hade alltid rekommenderat, mycket klokt, att först av allt göra henne till en god svensk kvinna, tränad i landets seder, »så mycket för sinnet som för kroppen«. Rådet och förmyndarregeringen var överens om denna artikel med Ständerna. Målet som de alla sätter upp sig är så tydligt definierat, man förblir förvånad över de medel som valts för att uppnå det. Ju mer man tänker på Gustav Adolfs Sverige, desto mindre antar man att överdrivna studier och en förfinad kultur verkade vara det lämpligaste sättet att få någon att älska och anamma dess seder.

En stor furste hade fyllt det med ära, men Gustav Adolfs krig hade, genom att göra Sverige formidabelt, inte låtit det mjukna. Obildat han hade hittat den, obildat han lämnade den. Vid hans tillträde, 1611, var okunnigheten tjock; det fanns bara en medelmåttig skola, i Uppsala, och få ungdomar gick av olika anledningar på utländska universitet. Borgarna var inte rika. Adeln föraktade utbildning, enligt en tradition som europeiska aristokratier har oändligt svårt att ge upp. Ett stort antal magistrater kunde knappt skriva under sina namn, och utmärkta generaler visste inte mycket mer. Gustav Adolf grundade skolor och tog med sig en bokhandlare från Tyskland. Han kunde inte improvisera lärare; medicinska fakulteten i Uppsala bestod en tid av en enda professor, och det räckte till antalet studenter. Ett allmänt ont på den tiden, pedanteri, blomstrade så mycket som bristen på forskare tillät. Doktor Pancrace och Trissotin skulle ha hittat någon att prata med.

Endast teologin blomstrade i denna intellektuella öken. Ett nitiskt prästerskap katekiserade och predikade för folket med ett slags raseri, till den grad att de tvingade dem, trots sin brinnande tro, att framföra offentliga klagomål mot predikningarnas längd. Folket lade till vad de fick lära sig de tusen vidskepelser som representerar poesi i de små människornas existens, när de små människorna är mycket fattiga, mycket okunniga och har ett sorgligt och hårt liv.

Sederna var primitiva, liksom idéerna. Bondeordens deputerade besökte Ständerna i trasor. Adelsmännens bostäder var vitkalkade, knappt och grovt möblerade. Vid måltiderna hängdes en baldakin över bordet för att förhindra att spindelväv ramlade ner i disken. Bordsserveringen var i harmoni med möblerna; vid Gustav Adolfs bröllopsfest åt man ur ett tennfat, och redan då lånades det. Maten var grov; även hos konungen fanns det nästan inga överflöd som konfekt och bakverk; endast kött, och matresterna serverades om. Gustav Adolfs mamma köpte eget vin och fick köpmannen att vänta på betalning. Prins Karl Gustav, som regerade efter Kristina, hade en lång korrespondens med sin mor för att avgöra om det skulle vara mer fördelaktigt att få en vardagsdräkt för sig själv, eller att uppoffra en av hans söndagsdräkter. En resenär [Huet] rapporterar att pengarna var gjorda av koppar och »stora som plattor.« Om detaljen är korrekt, så är den karakteristisk.

Det fanns bara en lyx, fylleri, men det var gott. Vid Gustav Adolfs bröllop drack man hundrasjuttiosju muids rhenskt vin och etthundrafyrtiofyra tunnor öl, andra sorters vin och konjak ej medräknat. Den stora glädjen bestod av att sätta sig till flaskor, svära i sitt berusning, kasta glas på varandra och rulla under bordet i en sista närkamp. Det var inte annorlunda vid hovet än på en krog. Ingen, inte ens en biskop, hade rätt att vägra att framföra förnuft med ett glas i handen.

Stockholm behöll utseendet av en huvudstad av halvvildar. Staden hade ännu inte kommit upp från ön där den föddes. På långt håll kunde man bara se monument och palats, vars gnistrande tak, bildade av stora kopparblad, dominerade små gröna högar. Det fanns massiva torn, turkiska minareter, klocktorn av alla former, palats med grekiska pelargångar, slutligen den mest barocka och pittoreska församlingen: inte husen. En närmade sig och en upptäckte att de små gröna högarna var husen, byggda av trä och täckta med ängar. Det är bra att i en sådan fråga citera sina författare. Vi lämnar ordet till den mycket sanningsenlige Huet, biskop av Avranches, som besökte Stockholm 1652.

»Fönstren«, säger han, »är insatta i taket, som självt är gjort av brädor och bark av ett slags björk som inte ruttnar och är täckt med torv; denna senare täckningsmetod, enligt Vergilius, applicerades i Italien på bondstugor. Havre eller andra frön sås på denna gräsmatta, vars rötter gör att den fäster starkt på taket. Husens åsar är fält av grönska och blommor, och jag har sett får och grisar som betar där.

Taken, sägs det, är gjorda på detta sätt, både för att husen, som är gjorda av hartsartade material, inte skall fatta eld vid blixtnedslag, och för att ha, i krigstid och om man skulle bli belägrad och blockerad av fienden, betesmarker för att mata hjordarna.«

Stockholm kunde skryta med att vara en unik huvudstad i världen.

Sverige skulle ha behövt en kraftfull impuls för att komma ikapp västvärldens stater, och Gustav Adolfs regeringstid hade länge förbjudit det några stora fredliga ansträngningar. Hjälten visste väl vad han sade när han försäkrade sina förvånade officerare att Gud gör »ett kärleksbetygelse till folket när han bara ger konungar vanliga själar«. Han lämnade sitt rike utmattad av pengar, skadad av ständiga trupper, krossad av skatter, och hans död avslutade inte kriget. Hans politiske förtrogne Oxenstierna fortsatte det, och landsbygdens öde blev outhärdligt.

Bonden orkade inte längre. Plågad av soldaten, plågad av ädlingen, plågad av skatteindrivaren och fann varken stöd eller medlidande hos den allsmäktige kanslern, gjorde han uppror, förstörde hans angelägenheter ännu mer och emigrerade i förtvivlan. En del av Sverige hade fallit tillbaka i en ödemark.

För att styra detta enkla folk bildades en drottning som fick näring av fin litteratur, förtjust i poesi, en kännare av sällsynta böcker och manuskript. För att styra detta fromma folk bildades en drottning som var genomsyrad av hednisk antiken och filosofi. För att styra detta fattiga folk bildades en drottning som avgudade vackra möbler, målningar, statyer, medaljer, kunglig pompa. För att bebo detta hårda land bildades en drottning som drömde om landskapen i söder och den italienska himlen. För att säkerställa detta djupa lugn av idéer bildades en drottning som hade det mest nyfikna, det mest rastlösa, det modigaste, det mest odisciplinerade, det mest upprörda sinne som någonsin fanns till. För att avsluta denna era av äventyr bildades en manlig drottning som ansåg att äktenskapet var förnedrande för kvinnor och som inte ville ha barn, utan att lära sig krig.

Och när det upptäcktes att det tappra Sverige, troget och hängivet, men rustikt och fanatiskt, irriterade Kristina, förblev Sverige förvånat och skandaliserat. Kristina hade blivit tillräckligt kränkt på sin sida för att vi skulle insistera på vad som kan ursäkta henne. Hon hade fostrats till att regera över Florens, och hon var tvungen att regera över Stockholm och dess spindelväv. Det var inte helt hennes fel om detta verkade svårt för henne.

Oxenstierna hade varit Sveriges verklige suverän under minoriteten. För honom tillföll därför den bästa delen av så mycket oförsiktighet, och det var också han som skördade de första bittra frukterna. I åtta år hade han ägnat tre timmar varje dag åt att lära drottningen politik och angelägenheter, och i åtta år hade han hos henne funnit en foglig och tacksam elev. Kristina tog makten: ajöken med dej, underkastelse!

Denna lilla page i underkjolar hade hennes egna idéer om regeringen, och de var inte alls de som hade bekännts till henne. Oxenstierna hade närt henne med den renaste aristokratiska traditionen och hon hade åsikter som luktade rännstenen. Hon hävdade att förtjänst är allt och att börd är ingenting:

»Det finns«, sade hon, »bönder som är födda furstar och konungar som är födda bönder, och det finns ett rabblande av konungar som det finns ett slyngelband.«

Efter att ha upptäckt en svensk av låg börd som hade talanger, utnämnde hon honom till ambassadör och riksråd och påtvingade honom Rådet, med dessa ord som man kan säga var lånade från Beaumarchais:

»Salvius skulle utan tvekan vara en duglig man om han var av stor familj.«

Samma överraskningar dök upp i utrikespolitiken. Hennes överlägsna sinne hade blivit så mycket beröm att hon var fast besluten att inte tolerera någon vägvisare som helst. Hon ville ha fred, där det verkar som om hon inte hade så fel, och hon pressade på westfaliska fördraget, trots Oxenstierna. Den gamle statsmannen var tvungen att erkänna att han hittat sin herre. Han hade att göra med en imperiös flicka som inte var rädd för ett slagsmål.

»Passionerna«, sade hon, »är livets salt; man är lycklig eller olycklig bara i proportion som man har kränkt dem.«

English translation (my own):

The Estates had always recommended, very wisely, to make her first of all a good Swedish woman, trained in the manners and customs of the country, "as much for the mind as for the body." The Senate and the regency were in agreement on this article with the Estates. The goal that they all set themselves being so clearly defined, one remains astonished at the means chosen to achieve it. The more one considers the Sweden of Gustav Adolf, the less one conceives that excessive studies and a refined culture seemed the most appropriate way to make someone love and adopt its customs.

A great prince had filled it with glory, but Gustav Adolf's wars, by making Sweden formidable, had not allowed it to soften. Rude he had found it, rude he left it. At his accession, in 1611, ignorance was thick; there was only one mediocre school, at Uppsala, and few young people, for various reasons, attended foreign universities. The burghers were not rich. The nobility despised education, according to a tradition which European aristocracies have infinite difficulty in giving up. A large number of magistrates could barely sign their names, and excellent generals knew little more. Gustav Adolf founded schools and brought a bookseller from Germany. He could not improvise teachers; the faculty of medicine at Uppsala consisted for a time of a single professor, and that was enough for the number of students. A general evil at that time, pedantry, flourished as much as the scarcity of scholars allowed. Dr. Pancrace and Trissotin would have found someone to talk to.

Only theology flourished in this intellectual desert. A zealous clergy catechised and preached to the people with a sort of fury, to the point of forcing them, despite their ardent faith, to make public complaints against the length of the sermons. The people added to what they were taught the thousand superstitions which represent poetry in the existence of the little people, when the little people are very poor, very ignorant, and have a sad and hard life.

The customs were primitive, as were the ideas. The deputies of the peasant order attended the Estates in rags. The lodgings of the nobles were whitewashed, barely furnished and coarsely so. At mealtimes, a baldaquin was hung over the table in order to prevent cobwebs from falling into the dishes. The table service was in harmony with the furniture; at Gustav Adolf's wedding feast, one ate from a pewter dish, and even then it was borrowed. The food was coarse; even with the King, there were almost no superfluities such as sweets and pastries; only meat, and leftovers were re-served. Gustav Adolf's mother bought her own wine and made the merchant wait for payment. Prince Karl Gustav, who reigned after Kristina, had a long correspondence with his mother to decide whether it would be more advantageous to have an everyday outfit made for himself, or to sacrifice one of his Sunday outfits. A traveler [Huet] reports that the money was made of copper, and "as big as tiles." If the detail is correct, it is characteristic.

There was only one luxury, drunkenness, but it was good. At Gustav Adolf's wedding, one hundred and seventy-seven muids of Rhenish wine and one hundred and forty-four barrels of beer were drunk, not counting other kinds of wine and brandy. The great rejoicing consisted of sitting down to bottles, swearing in one's drunkenness, throwing glasses at one another, and rolling under the table in a final melee. It was no different at court than in a tavern. No one, not even a bishop, had the right to refuse to render reason with a glass in his hand.

Stockholm retained the appearance of a capital of semi-savages. The city had not yet emerged from the island where it was born. From afar, one could see only monuments and palaces, whose sparkling roofs, formed of large copper blades, dominated small green mounds. There were massive towers, Turkish minarets, bell towers of all shapes, palaces with Greek colonnades, finally the most baroque and picturesque assembly: not the houses. One approached, and one discovered that the small green mounds were the houses, built of wood and covered with meadows. It is good, in such a matter, to quote one's authors. We leave the word to the very truthful Huet, Bishop of Avranches, who visited Stockholm in 1652.

"The windows", he says, "are set into the roof, which itself is made of boards and bark of a kind of birch that does not rot, and is covered with turf; this latter method of covering was, according to Virgil, applied in Italy to peasant cottages. Oats or other seeds are then sown on this turf, the roots of which make it adhere strongly to the roof. Thus, the ridges of the houses are fields of greenery and flowers, and I have seen sheep and pigs grazing there.

The roofs, it is said, are made in this way, both so that the houses, which are made of resinous materials, do not catch fire when struck by lightning, and to have, in time of war and in case one is besieged and blockaded by the enemy, pastures to feed the herds."

Stockholm could boast of being a unique capital in the world.

Sweden would have needed a vigorous impulse to catch up with the states of the West, and Gustav Adolf's reign had for a long time forbidden it any great peaceful efforts. The hero knew well what he was saying when he assured his astonished officers that God makes "a stroke of love towards the people when He gives kings only ordinary souls." He left his kingdom exhausted of money, damaged by continual passages of troops, crushed by taxes, and his death did not end the war. His political confidant, Oxenstierna, continued it, and the fate of the countryside became intolerable.

The peasant could stand it no longer. Tormented by the soldier, tormented by the noble, tormented by the tax collector, and finding neither support nor pity in the all-powerful chancellor, he rebelled, spoiled his affairs still more, and emigrated in despair. A part of Sweden had fallen back into a wasteland.

To govern this simple people, a queen was formed who was nourished by fine literature, fond of poetry, a connoisseuse of rare books and manuscripts. To govern this pious people, a queen was formed who was steeped in pagan antiquity and philosophy. To govern this poor people, a queen was formed who adored beautiful furniture, paintings, statues, medals, royal pomp. To inhabit this harsh land, a queen was formed who dreamed of the landscapes of the South and the Italian skies. To ensure this profound calm of ideas, a queen was formed who had the most curious, the most restless, the most audacious, the most undisciplined, the most agitated mind that ever existed. To close this era of adventure, a virile queen was formed who considered marriage degrading to women and who did not want to have children, but to learn war.

And when it was discovered that valiant Sweden, loyal and devoted, but rustic and fanatical, was annoying Kristina, Sweden remained astonished and scandalised. Kristina had been wronged enough on her side for us to insist on what can excuse her. She had been brought up to rule over Florence, and she had to rule over Stockholm and its cobwebs. It was not entirely her fault if this seemed hard to her.

Oxenstierna had been the real sovereign of Sweden during the minority. To him, therefore, fell the best part of so much imprudence, and it was also he who reaped the first bitter fruits. For eight years he had spent three hours every day teaching politics and affairs to the Queen, and for eight years he had found in her a docile and grateful pupil. Kristina took power: goodbye to submission!

This little page in petticoats had her own ideas about government, and they were not at all those which had been professed to her. Oxenstierna had nourished her with the purest aristocratic tradition, and she had opinions which smelled of the gutter. She maintained that merit is everything and that birth is nothing:

"There are", she said, "peasants who are born princes and kings who are born peasants; and there is a rabble of kings as there is a rabble of scoundrels."

Having discovered a Swede of low birth who had talents, she named him ambassador and senator, and imposed him on the Senate, with these words which one might say were borrowed from Beaumarchais:

"Salvius would doubtless be a capable man if he were of great family."

The same surprises appeared in foreign policy. Her superior mind had been so highly praised that she was determined not to tolerate any guide. She wanted peace, in which it seems she was not so wrong, and she pressed the Treaty of Westphalia, in spite of Oxenstierna. The old statesman was obliged to recognise that he had found his master. He was dealing with an imperious girl who did not fear a fight.

"The passions", she said, "are the salt of life; one is happy or unhappy only in proportion as one has violated them."

Above: Kristina.

Above: Chancellor Axel Oxenstierna.

Above: Arvède Barine.

Note: Turf houses like the ones Huet describes are still commonplace in the traditional architecture of Iceland as well as of the Faroe Islands, and, to a lesser extent, Norway.