Tuesday, July 16, 2024

Joachim Friedrich Feller on the general state of things at Kristina's court

Source:

Otium Hanoveranum sive Miscellanea ex ore Godofr. Guilielmi Leibnitii, pages 201 to 202, by Gottfried Wilhelm von Leibnitz and Joachim Friedrich Feller, 1718


The account:

CXXV. Regina Christina cum adolesceret, ut erat cata, adiunxit sibi homines nihili eosque fecit senatores, ut inter cæcos lusca regnaret. Hi erant iuvenes nuper forte ex Gallia reduces, saltatoribus qvam senatoribus aptiores. At senior Oxenstirnius & alii magni viri spreti in aula lasciviente, pleriqve in prædia rustica sua recessere. Regina læta voluptatibus indulget. Interim spreti senatores parochos locorum tota provincia sibi familiares reddunt, eorum conciones visitant, conviviis eos adhibent, Reginæ cum Pontificiis, inprimis vero cum Piementello, Legato Hispanico, Bourdelotio, Medico Gallo, & Joanne Bapt Dominicano sub specie lingvæ docendæ familiaritatem, ad religionis veræ contemptum spectantem exaggerant. Ita inflammata plebe certi rerum id efficiunt, ut nomine Statuum omnium apud Senatum insinuetur supplicatio, pro remedicandis gravaminibus Regni per Comitia a tempore regiminis Christinæ non habita. Regina tandem consentit. In Comitiis proponitur Reginæ de marito, & commendatur ut proximus Carolus Gustavus. Hunc ut crassum aversabatur Regina iuvencula. Ergo declarat cum se habere nolle. Ergo petit populus declarari successorem. Fit hoc invitissima Regina, sed coacta. Hoc effecto, adhuc semel petunt instantissime nuptias irritandæ magis Reginæ. Bourdelotius, (qvem insinuabant corpori Reginæ familiarem fuisse adeo, ut Stockholmiæ mulieres essent, qvæ infantem ab ea exceptum, ubi esset, monstrarent,) facultatem discedendi a Regina obtinet, atqve accipit ter centum mille thaleros præparandis animis Ministrorum Regis Galliæ, noctu ingrediens navem atqve effugiens destinata plebis odia & certam necem. Regina adhuc cunctans tandem impellitur concione Erici, Concionatoris aulici. Is in concione aulica præsentibus omnibus senatoribus in hæc verba erupit: Deus tandem evomet pravos Regentes &c. Illa profecto concio Reginam loco pepulit. Videbat se hominem castigare non posse, destinatis iam Magnatum famulis armatis ad ejus defensionem. Tandem Regina ad ultimas pro nuptiis sollicitationes, ergo habete, respondit, "qvem optatis, ille ipse me ulciscetur." Ita ait Regina, conata ante regnum perdere. Hinc tot Barones, tot Comites creavit, qvin constituerat Principes facere & perpetuos gubernatores, alium Livoniæ, alium Ingermanniæ, idqve Benedicto, (ni fallor) Oxenstirnio obtulit, qui Reginam eleganti effugio elusit.

With modernised spelling:

125. Regina Christina cum adolesceret, ut erat cata, adjunxit sibi homines nihili eosque fecit senatores, ut inter cæcos lusca regnaret. Hi erant juvenes nuper forte ex Gallia reduces, saltatoribus quam senatoribus aptiores. At senior Oxenstiernius et alii magni viri spreti in aula lasciviente, plerique in prædia rustica sua recessere.

Regina læta voluptatibus indulget. Interim spreti senatores parochos locorum tota provincia sibi familiares reddunt, eorum conciones visitant, conviviis eos adhibent, reginæ cum pontificiis, inprimis vero cum Pimentello, legato hispanico; Bourdelotio, medico gallo; et Johanne Bapt., dominicano, sub specie linguæ docendæ familiaritatem, ad religionis veræ contemptum spectantem exaggerant. Ita inflammata plebe certi rerum id efficiunt, ut nomine Statuum omnium apud Senatum insinuetur supplicatio, pro remedicandis gravaminibus regni per comitia a tempore regiminis Christinæ non habita. Regina tandem consentit.

In comitiis proponitur reginæ de marito, et commendatur ut proximus Carolus Gustavus. Hunc ut crassum aversabatur regina juvencula. Ergo declarat cum se habere nolle. Ergo petit populus declarari successorem. Fit hoc invitissima regina, sed coacta. Hoc effecto, adhuc semel petunt instantissime nuptias irritandæ magis reginæ.

Bourdelotius (quem insinuabant corpori reginæ familiarem fuisse adeo, ut Stockholmiæ mulieres essent, quæ infantem ab ea exceptum, ubi esset, monstrarent), facultatem discedendi a regina obtinet, atque accipit ter centum mille thaleros præparandis animis ministrorum regis Galliæ, noctu ingrediens navem atque effugiens destinata plebis odia et certam necem.

Regina adhuc cunctans tandem impellitur concione Erici, concionatoris aulici. Is in concione aulica præsentibus omnibus senatoribus in hæc verba erupit: "Deus tandem evomet pravos regentes", etc. Illa profecto concio reginam loco pepulit. Videbat se hominem castigare non posse, destinatis jam magnatum famulis armatis ad ejus defensionem.

Tandem regina ad ultimas pro nuptiis sollicitationes, ergo habete, respondit: "Quem optatis, ille ipse me ulciscetur." Ita ait regina, conata ante regnum perdere. Hinc tot barones, tot comites creavit, quin constituerat principes facere et perpetuos gubernatores, alium Livoniæ, alium Ingermaniæ, idque Benedicto (ni fallor) Oxenstiernio obtulit, qui reginam eleganti effugio elusit.

French translation (my own):

125. Quand la reine Christine fut majeure, parce qu'elle était habile, elle s'adjoignit des hommes de rien et les fit sénateurs, afin de pouvoir gouverner avec la vue parmi les aveugles. C'étaient des jeunes gens récemment revenus de France, plus aptes à être danseurs que sénateurs. Mais l'aîné Oxenstierna et d'autres grands hommes furent méprisés à la cour, et la plupart se retirèrent dans leurs propriétés de campagne. 

L'heureuse reine se livrait aux plaisirs. Cependant, les sénateurs, dédaigneusement, leur faisaient connaître les curés de toute la province, visitaient leurs assemblées, les employaient aux fêtes, la reine avec les pontificaux, et d'abord avec Pimentel, l'ambassadeur d'Espagne, Bourdelot, un médecin Français, et Jean-Baptiste, un dominicain. Sous prétexte de leur apprendre à se familiariser avec la langue, ils exagéraient son mépris pour la vraie religion. Les roturiers, irrités par certaines choses, firent en sorte que, au nom de tous les États, on supplia le Sénat de redresser les torts du royaume par des élections qui n'avaient pas eu lieu depuis le règne de Christine. La reine finit par y consentir.

A l'occasion des élections, on proposa à la reine Charles-Gustave comme époux et on le recommanda. La jeune reine le refusa, car ce jeune était gros. Elle déclara donc qu'elle ne voulait pas de lui. Le peuple demanda donc qu'il soit déclaré son successeur. La reine le fit à contrecœur, mais elle fut obligée de le faire. Lorsque cela fut fait, on demanda une fois de plus avec insistance à la reine exaspérée de se marier.

Bourdelot (qui, comme on l'a laissé entendre, connaissait si bien le corps de la reine qu'il y avait à Stockholm des femmes qui, après lui avoir pris l'enfant, lui indiquaient où il se trouvait) obtint la permission de se séparer de la reine, et il reçut trois cent mille dalers en préparant les esprits des serviteurs du roi de France, en montant de nuit sur un navire et en s'échappant, destiné à la haine du peuple — et à une mort certaine. 

La reine, hésitant encore, fut finalement poussée par le sermon d'Eric, le prédicateur de la cour. Il s'écria à tous les sénateurs présents pour le sermon de la cour: «Dieu chassera enfin les méchants dirigeants», etc. La reine fut effectivement chassée de cet endroit. Elle vit qu'il ne pouvait châtier cet homme, car les magnats avaient déjà désigné des serviteurs armés pour le défendre. 

Enfin la reine, aux dernières sollicitations pour son mariage, répondit: «Qui que vous désiriez, il me vengera lui-même.» Ainsi parla la reine, ayant déjà essayé de perdre le royaume. Aussi créa-t-elle tant de barons, tant de comtes, sans se décider à en faire des princes et des gouverneurs perpétuels, l'un de Livonie, l'autre d'Ingrie, et elle les présenta à Benoît (si je ne me trompe) Oxenstierna, qui échappa à la reine par une évasion élégante.

Swedish translation (my own):

125. När drottning Kristina blev myndig, emedan hon var slug, fäste hon sig till män av ingenting och gjorde dem till riksråd, för att hon skulle styra med syn bland de blinda. Dessa var ynglingar som nyligen återvänt från Frankrike, mer skickliga att vara dansare än riksråd. Men den äldre Oxenstierna och andra stora män föraktades vid hovet, och de flesta drog sig tillbaka till sina lantgårdar.

Den glada drottningen ägnade sig åt nöjen. Emellertid gjorde riksråden föraktfullt kyrkoherdena i hela provinsen bekanta med dem, besökte deras församlingar, anställde dem vid fester, drottningen med de påviska [katolikerna] och först av allt med Pimentel, den spanske ambassadören; Bourdelot, en franske läkare; och Giovanni Battista, en dominikan. Under sken av att lära känna språket överdrev de hennes förakt för den sanna religionen. Allmogen, som var så upprörd över vissa saker, gjorde det så att i alla Ständernas namn en bön gjordes till Rådet om rättelse av rikets klagomål genom val som inte hade hållits sedan Kristinas regeringstid. Drottningen samtyckte till slut.

I valen föreslogs Karl Gustav till drottningen som sin man, och rekommenderades. Den unga drottningen vägrade honom, ty han var en tjock yngling. Hon förklarade därför att hon inte ville ha honom. Folket bad därför att han skulle förklaras som hennes efterträdare. Drottningen gjorde detta motvilligt, men hon var tvungen att göra det. När detta var gjort bad de än en gång den irriterade drottningen att gifta sig.

Bourdelot (som, en insinuerade, var så bekant med drottningens kropp att det fanns kvinnor i Stockholm som, efter att ha tagit spädbarnet ifrån henne, skulle peka ut var det fanns) fick tillstånd att skiljas från drottningen, och han fick trehundratusen daler genom att förbereda sinnena hos den franske konungens tjänare, gå in i ett skepp på natten och fly, avsett för folkets hat — och för en säker död.

Drottningen, som fortfarande tvekade, blev till sist påtryckt av hovpredikanten Eriks predikan. Han utbröt med dessa ord till alla riksråden som var närvarande för hovpredikan: »Gud kommer äntligen att driva ut de onda härskarna«, etc. Drottningen blev minsann utdriven från den platsen. Hon såg att han inte kunde tukta mannen, ty magnaten redan hade utsett beväpnade tjänare till hans försvar.

Till sist svarade drottningen, till de sista uppmaningarna om sitt äktenskap, »Vem ni än vill, han kommer själv att hämnas mig.« Så sade drottningen, efter att ha försökt förlora konungariket tidigare. Därför skapade hon så många friherrar, så många grevar, utan att besluta att göra dem till furstar och eviga guvernörer, en av Livland, en annan av Ingermanland, och hon presenterade dem för Bengt (om jag inte har fel) Oxenstierna, som gäckade drottningen av en elegant flykt.

English translation (my own):

125. When Queen Kristina came of age, because she was clever, she attached to herself men of nothing and made them senators, so that she might rule with sight among the blind. These were young men recently returned from France, more fit to be dancers than senators. But the elder Oxenstierna and other great men were scorned at court, and most of them retired to their country estates.

The happy Queen indulged in pleasures. In the meantime, the senators, disdainfully, made the parish priests of the whole province familiar to them, visited their assemblies, employed them at feasts, the Queen with the pontificals [the Catholics], and first of all with Pimentel, the Spanish ambassador; Bourdelot, a French; and Giovanni Battista, a Dominican. Under the pretense of teaching familiarity with the language, they exaggerated her contempt for the true religion. The commoners, so enraged by certain things, made it so that, in the name of all the Estates, a supplication was made to the Senate for the redress of the grievances of the kingdom by elections which had not been held since the reign of Kristina. The Queen finally consented.

In the elections, Karl Gustav was proposed to the Queen as her husband, and was recommended. The young Queen refused him, as he was a fat young man. She therefore declared that she did not want to have him. The people therefore asked that he be declared her successor. The Queen did this reluctantly, but she was forced to do it. When this was done, they once more urgently asked the exasperated Queen to marry.

Bourdelot (who, one insinuated, was so familiar with the Queen's body that there were women in Stockholm who, having taken the infant from her, would point out where it was) obtained permission to part from the Queen, and he received three hundred thousand dalers by preparing the minds of the servants of the King of France, entering a ship at night, and escaping, destined for the hatred of the people — and for certain death.

The Queen, still hesitating, was finally pushed by the sermon of Erik, the court preacher. He burst out in these words to all the senators present for the court sermon: "God will at last cast out the wicked rulers", etc. The Queen indeed was driven out of that place. She saw that he could not chastise the man, as the magnates had already appointed armed servants for his defense.

At last the Queen, to the last solicitations for her marriage, answered, "Whoever you desire, he himself will avenge me." Thus said the Queen, having tried before to lose the kingdom. Hence she created so many barons, so many counts, without deciding to make them princes and perpetual governors, one of Livonia, another of Ingria, and she presented them to Bengt (if I am not mistaken) Oxenstierna, who eluded the Queen by an elegant escape.


Above: Kristina.

Note: Erik, the court preacher = Erik (Ericus) Emporagrius.

No comments:

Post a Comment