Source:
Drottning Christinas övergång till katolicismen, article written by Curt Weibull in Scandia: Tidskrift för historisk forskning, volume 1, pages 242 to 249, published by Lauritz Ulrik Absalon Weibull, 1928
The article:
Några månader efter Descartes' död kom Christina i förbindelse med en jesuitpater.
På sommaren 1650 hade en portugisisk ambassadör, Joseph Pinto de Pereyra, anlänt till Stockholm. Portugisen förstod endast portugisiska. Hans sekreterare och tolk insjuknade. En kavaljer i hans följe kom på grund härav att tjänstgöra som tolk vid hans underhandlingar med Christina. Men Christina upptäckte, att kavaljeren-tolken var en förklädd portugisisk jesuit, ambassadörens biktfader, pater Antonio Macedo. Ingen katolsk munk, och minst av allt en jesuit, kunde i dessa tider öppet visa sig i Sverige. Christina begagnade det gynnsamma tillfället. Hon förde samtal i religion med Macedo både när denne inställde sig hos henne på sin ambassadörs order och under sina muntliga förhandlingar med ambassadören. Det förvånade denne, att drottningens och Macedos samtal voro något långa i förhållande både till vad han själv sade Macedo och till vad Macedo såsom tolk återgav för honom. Macedo sade orsaken vara, att drottningen insköt litterära och vetenskapliga frågor i sina yttranden. Ambassadören lugnade sig. Men diskussionen mellan Christina och Macedo blev slutligen så livlig, att han började misstänka, att Macedo bedrog honom.
En dag i augusti 1651 rymde pater Macedo från den portugisiske ambassadörens hus. Han efterspanades och häktades i Hamburg. Förvåningen var stor, när det upptäcktes, att Macedo hade pass och reskassa av den svenska drottningen. Macedo lössläpptes omedelbart.
Macedo reste i Christinas uppdrag. Han hade rymt för att kunna fullgöra detta, när den portugisiske ambassadören vägrat honom att lämna Stockholm. Christina hade fattat ett avgörande beslut. Macedo reste till Rom. Han medförde ett hennes brev till jesuiterordens general, pater Francesco Piccolomini. Vid Macedos framkomst var Piccolomini död, men Macedo överlämnade Christinas brev till jesuiterordens tjänstförrättande general, pater Gosvin Nickel. Brevet lyder:
»Den aktning, som jag med rätta hyser för den berömda orden, vars högt skattade överhuvud I haven äran vara, har redan för flera år sedan väckt min lifliga önskan att lära känna Eder och betyga Eder den tillgivenhet, som förmår mig att söka Eder vänskap. Då jag nu haft den stora lyckan få ett så gynnsamt tillfälle härtill genom min bekantskap med pater Macedo, skulle jag anse det som en skam för mig själv, om jag uppsköt längre att förskaffa mig förmånen av Eder bekantskap. Jag ber Eder därför, min fader, att lyssna till vad pater Macedo skall säga Eder å mina vägnar och sätta full tilltro till honom; jag ber Eder vara förvissad om, att jag skulle skatta mig lycklig, om jag genom någon av Eder orden och Eder nation kunde få mottaga försäkran om, att I ansen mig, fastän Eder obekant, vara värdig Eder vänskap och Eder brevväxling. Jag har givit pater Macedo i uppdrag att förskaffa mig denna förmån och har bett honom säga Eder orsakerna, varför jag önskar den. Jag ber Eder enträget att så fort som möjligt låta mig veta, vad jag kan hoppas av Eder och om I finnen de förslag lämpliga, som nämnde pater å mina vägnar skall göra Eder. Jag kommer alltid att bliva Eder mycket tacksam, om I förskaffen mig den tillfredsställelse, jag begär av Eder, och jag skall icke försumma att vid de tillfällen, som komma att yppa sig för mig, visa Eder min sanna erkänsla. Eder tillgivna
Christina».
Macedo utvecklade närmare muntligen för jesuiterordens general Christinas begäran och orsakerna till denna: »den svenska drottningen begärde, att två lärda, italienska patres av jesuiterorden skulle sändas till henne för att konferera med henne i religiösa frågor; hon önskade omfatta den katolska läran och göra stora gärningar i Guds tjänst, när hon i sitt inre vore övertygad om sanningen».
Christinas direkta hänvändelse till jesuiterordens general är ett av de märkligare steg en svensk monark tagit. Den kom som en överraskning. Efter samråd med den påvlige statssekreteraren, kardinal Fabio Chigi, senare påven Alexander VII, besvarade generalen den i ett brev till Christina av den 4 november 1651. Han lovade att med all möjlig skyndsamhet och omsorg utföra allt vad hon begärde; han var sysselsatt med att utvälja de lämpligaste patres. Valet föll på Francesco Malines, professor i teologi i Turin, och Paolo Casati, professor i matematik och teologi vid Collegio Romano i Rom. Klädda som resande lekmän och under namnen D. Lucio Bonanni och D. Bonifacio Ponginibbio skulle de oförtövat begiva sig till Stockholm. De fingo kreditivbrev till Christina av jesuiterordens general. Alla tänkbara försiktighetsmått vidtogos för att för världen fördölja deras förehavanden.
Den 20 november undertecknade Gosvin Nickel instruktionen för de båda jesuitfäderna. Ändamålet med deras beskickning, heter det i denna, var att utbreda den katolska religionen och främst att omvända den person, som tillkallat dem. Beskickningen var hemlig. Christina kallas i instruktionen Signor Teofilo, ett namn, som även skulle användas i all brevväxling; i jesuitfäderna inpräntas att icke för någon yppa varken vilka de voro eller i vad syfte de kommo. De skulle därigenom utsätta både sig själva och Signor Teofilo för fara. Med en klarhet som icke lämnar något övrigt att önska, inskärptes dessutom främst hos de båda jesuitfäderna deras beskicknings natur och art. Denna var rent andlig. Jesuitfäderna skulle ha i minne storheten av det verk, som Gud anförtrott dem såsom sina medhjälpare och arbetare vid evangeliets utbredande; med orubblig ödmjukhet, flitig bön och ständig späkning skulle de söka bliva lämpliga verktyg för att befordra hans ära. De viktigaste medlen för att vinna beskickningens ändamål borde vara: ett fullständigt uppgivande av sig själva, då människan, som är stoft och aska, av sig själv icke förmår göra något gott; en fast förtröstan på Guds godhet, som låter allt uppväxa ur intet och ofta utser de svaga för att förödmjuka de starka. I allt skulle de båda fäderna hålla fullständig endräkt och sämja sinsemellan och alltid besjälas av ömsesidig kärlek. De skulle vakta sig för att med den världsliga dräkten lägga sig till med någon världslig frihet, utan eniga i Gud söka leva som om de vore i sitt kollegium; sin tid skulle de, så mycket de kunde, använda till bön och betraktelse och till prövning av sina samveten; de skulle noggrant iakttaga hela ordensregeln i den mån ort och tid tillläto det. Genom gott exempel i sitt leverne skulle de söka förmå sin nästa till att älska dygden; och om de någonsin råkade i diskussion med heretici, skulle de icke glömma religiös blygsamhet och alltid undvika buller och gräl. Världsliga förehavanden och ännu mycket mer politiska skulle de båda jesuitfäderna däremot helt och hållet avhålla sig från, väl vetande hur främmande dylika vore för deras orden. De fingo icke under några förhållanden låta förleda sig till dylika utan under aktgivande på sig själva och sin katekisation endast och allenast inskränka sig till sin andliga uppgift. I Stockholm skulle de i övrigt bemöda sig om att foga sig efter Signor Teofilos vilja och skaplynne och icke utan hans samtycke inlåta sig på andra omvändelser. De båda jesuitfäderna erhöllo ytterligare ett råd. »Det berättas», heter det i deras instruktion, »att Signor Teofilo är mycket intresserad av att studera grekisk litteratur och antik filosofi. Det vore därföre mycket bra, om de båda fäderna under resan drevo studier i grekiska och grekisk litteratur. Dessutom böra de ha de viktigaste teologiska kontroverserna aktuella, då diskussionen sannolikt kommer att röra sig om dessa».
Instruktioner för en beskickning, vars uppgift är att omvända en person, kunna skrivas på många och skiftande sätt. Instruktionerna avse alltid att anvisa den rätta och säkraste vägen att vinna målet. De måste därför utformas individuellt och med hänsyn till den person, som skall omvändas. Gosvin Nickel har skrivit sin instruktion för de båda jesuitfäder, som Christina tillkallat, med utgångspunkt från den kännedom han ägde och väl främst fått av pater Macedo om Christina. Instruktionen visar, att jesuiterordens general uppfattat Christina som en djupt religiös människa med höga tankar om den katolska kyrkan och dess män. De båda jesuitfäderna ha fått i uppdrag att uppträda och handla på ett sätt, som motsvarat Christinas religiösa ideal och hennes förväntningar av den katolska kyrkans män. Syftet har varit, att Christina i de båda jesuitfäderna liksom tidigare i Descartes skulle möta den katolska religionen i dess ädlaste form.
En dag i början av mars 1652 kommo två resande italienska adelsmän till Stockholm. De hade haft ressällskap i Danmark med riksrådet Schering Rosenhane. Till Stockholm kommo de i sällskap med riksstallmästaren, general Wachtmeister. Christina hörde tillfälligtvis denne senare tala om de båda italienarna. »Är det musikanter?» frågade hon. »Nej, det är två adelsmän, som resa för att se landet», svarade Wachtmeister. Christina misstänkte, att det kunde vara jesuiterna, och förklarade, att hon för allt i världen ville göra dessa adelsmäns bekantskap. De tillsades att följande dag begiva sig till slottet. De mottogos här av drottningen i hela hovets närvaro. Men i ett obevakat ögonblick frågade drottningen Casati med låg röst: »kanske haven I något brev till mig?» Casati svarade utan att vända sig: »ja». Drottningen lät sin kammartjänare Johan Holm hämta brevet och mottog redan följande dag de båda jesuiterna i audiens i «Fyrkanten». På fintligt sätt visste hon att bliva ensam med dem. Ingen i Stockholm anade, att de två italienarna icke voro två vanliga, resande italienska adelsmän. Christina sade en gång helt kallblodigt till Schering Rosenhane: hon visste icke, vad hon skulle tänka om dessa två italienare. Han svarade: av dem vore intet att frukta; det var utmärkta och älskvärda människor.
Malines och Casati ha själva skildrat sin beskickning hos Christina. »Vi häpnade», berättar Malines, »då vi mötte en furstinna på 25 år, så fullständigt fri från mänsklig storhets fåfängligheter och med så riktig uppskattning av allt till dess rätta värde, att hon syntes uppfödd med själva märgen av moralfilosofien.» Jesuitfäderna märkte Christinas fullkomliga böjelse för katolicismen, fastän hon till en början sökte fördölja den. I samtalen med Christina sökte de först följa den vanliga ordningen i sin katekes. Men Christina underställde dem helt andra frågor: om det fanns någon skillnad på gott och ont eller allt komme an på en handlings nytta eller skada; om det fanns en försyn; om människans själ verkligen var odödlig; om det icke var rådligast, att i det yttre följa sitt lands religion och i övrigt leva efter förnuftets lagar; om man borde åkalla och dyrka helgon, bilder och reliker. Man kretsade i samtalen ständigt kring satsen, att det måste finnas en religion i världen, som var sann. »Vår huvudsträvan var att bevisa», säger Casati, »att vår heliga tros läror voro höjda över förnuftet, men ingalunda stredo mot förnuftet». »Drottningen», fortsätter han, »fattade med skarpsinne hela tyngden av vår argumentering, annars hade vi behövt använda lång tid».
Christina yppade snart nog utan omsvep sitt beslut för de båda jesuitfäderna. Redan vid mitten av maj 1652 lämnade Casati Stockholm. Han reste till Rom. Christina hade beslutat övergå till katolicismen.
English translation (my own):
A few months after Descartes' death, Kristina became involved with a Jesuit father.
In the summer of 1650, a Portuguese ambassador, José Pinto de Pereira, had arrived in Stockholm. The Portuguese man only understood Portuguese. His secretary and interpreter fell ill. A cavalier in his retinue consequently came to act as interpreter in his negotiations with Kristina. But Kristina discovered that the cavalier-interpreter was a disguised Portuguese Jesuit, the ambassador's confessor, Father António Macedo.
No Catholic monk, and least of all a Jesuit, could openly show himself in Sweden in those times. Kristina seized the favourable opportunity. She conversed in religion with Macedo both when he came to her at his ambassador's order and during his oral negotiations with the ambassador. He was surprised that the Queen's and Macedo's conversations were somewhat long in relation both to what he himself said to Macedo and to what Macedo as an interpreter gave him. Macedo said the reason was that the Queen interspersed literary and scientific issues in her statements. The ambassador calmed down. But the discussion between Kristina and Macedo finally became so lively that he began to suspect that Macedo was deceiving him.
One day in August 1651, Father Macedo escaped from the Portuguese ambassador's house. He was tracked down and detained in Hamburg. The surprise was great when it was discovered that Macedo had a passport and travel fund from the Swedish Queen. Macedo was immediately released.
Macedo traveled on Kristina's mission. He had escaped in order to fulfill this when the Portuguese ambassador refused him to leave Stockholm. Kristina had made a critical decision. Macedo traveled to Rome. He brought a letter from her to the General of the Jesuit order, Father Francesco Piccolomini. When Macedo arrived, Piccolomini was dead, but Macedo handed Kristina's letter to the Jesuit Order's Executive General, Father Goswin Nickel. The letter reads:
"The esteem which I rightly have for the famous Order whose highly esteemed head you have the honour to be already several years ago awakened my lively desire to get to know you and show you the affection which induces me to seek your friendship. Having now had the great good fortune to obtain such a favourable opportunity for this through my acquaintance with Father Macedo, I should consider it a shame to myself if I delayed longer in obtaining the benefit of your acquaintance. I therefore beg you, my Father, to listen to what Father Macedo has to say to you on my behalf and put full faith in him; I beg you to be assured that I would esteem myself happy if, through one of your words and your nation, I could receive the assurance that you consider me, although unknown to you, to be worthy of your friendship and your exchange of letters. I have commissioned Father Macedo to procure me this favour and have asked him to tell you the reasons why I desire it. I beg you insistently to let me know as soon as possible what I can expect from you and if you find the proposals suitable that the mentioned Father will make to you on my behalf. I will always be very grateful to you if you give me the satisfaction I ask of you, and I will not neglect to show you my true appreciation on the occasions that will present themselves to me. Your affectionate
Kristina."
Macedo elaborated orally for the Jesuit General Kristina's request and the reasons for it: "the Swedish Queen requested that two learned Italian fathers of the Jesuit Order should be sent to her to confer with her on religious matters; she wanted to embrace the Catholic doctrine and do great deeds in the service of God, when she was convinced of the truth in her heart."
Kristina's direct appeal to the General of the Jesuit Order is one of the more strange steps taken by a Swedish monarch. It came as a surprise. After consultation with the Papal Secretary of State, Cardinal Fabio Chigi, later Pope Alexander VII, the General answered it in a letter to Kristina of November 4, 1651. He promised to carry out with all possible haste and care whatever she requested; he was busy selecting the most suitable fathers. The choice fell on Francesco Malines, professor of theology in Turin, and Paolo Casati, professor of mathematics and theology at the Collegio Romano in Rome. Dressed as traveling laymen and under the names Don Lucio Bonanni and Don Bonifacio Ponginibbio, they would head to Stockholm without delay. They got a letter of credence for Kristina from the general of the Jesuit order. All possible precautions were taken to conceal their activities from the world.
On November 20, Goswin Nickel signed the instruction for the two Jesuit fathers. The purpose of their mission, it says, was to spread the Catholic religion and primarily to convert the person who summoned them. The mission was secret. Kristina is called Signor Teofilo in the instructions, a name that would also be used in all correspondence; it is inculcated in the Jesuit fathers not to reveal to anyone either who they were or for what purpose they came. They would thereby expose both themselves and Signor Teofilo to danger. With a clarity that leaves nothing to be desired, the nature and nature of their mission was also inculcated primarily in the two Jesuit fathers. This one was purely spiritual. The Jesuit fathers would have in mind the greatness of the work which God entrusted to them as His helpers and workers in the propagation of the Gospel; with steadfast humility, diligent prayer, and constant temperance, they would seek to become fit instruments for the advancement of His glory. The most important means to win the purpose of the mission should be: a complete surrender of oneself, as man, who is dust and ashes, cannot do anything good by himself; a firm trust in God's goodness, which allows everything to grow out of nothing and often chooses the weak to humble the strong. In all things the two fathers were to be in perfect harmony and reconciled to each other, and always animated by mutual love. They would beware lest, with the worldly clothes, they add themselves to some worldly freedom, but seek to live united in God as if they were in their college; they would use their time, as much as they could, for prayer and contemplation and for testing their consciences; they would carefully observe the whole rule of order as far as place and time permitted. By good example in their lives, they would seek to induce their neighbour to love virtue; and if they ever happened to be in discussion with heretics, they would not forget religious modesty, and always avoid noise and quarrels. The two Jesuit fathers, on the other hand, would completely abstain from worldly activities and even more political ones, knowing full well how foreign such things would be to their order. Under no circumstances would they allow themselves to be seduced into such things, but while paying attention to themselves and their catechisation only and exclusively limited themselves to their spiritual task.
In Stockholm, they would otherwise endeavour to conform to Signor Teofilo's will and temperament and not engage in other conversions without his consent. The two Jesuit fathers received another piece of advice.
"It is said", says their instruction, "that Signor Teofilo is very interested in studying Greek literature and ancient philosophy. It would therefore be very good if both the fathers studied Greek and Greek literature during the journey. In addition, they should have the most important theological controversies current, as the discussion will likely revolve around these."
Instructions for a mission whose task is to convert a person can be written in many and varied ways. The instructions are always intended to indicate the correct and safest way to win the goal. They must therefore be designed individually and with regard to the person who is to be converted. Goswin Nickel wrote his instructions for the two Jesuit fathers whom Kristina summoned based on the knowledge he possessed and mainly obtained from Father Macedo about Kristina. The instruction shows that the General of the Jesuit order perceived Kristina as a deeply religious person with high thoughts about the Catholic Church and its men. The two Jesuit fathers were instructed to behave and act in a way that corresponded to Kristina's religious ideals and her expectations of the men of the Catholic Church. The aim was that in the two Jesuit fathers, as before in Descartes, Kristina would meet the Catholic religion in its noblest form.
One day in early March 1652, two traveling Italian noblemen arrived in Stockholm. They had had travel companions in Denmark with the councilman Schering Rosenhane. They came to Stockholm in the company of the national stable master, General Wachtmeister. Kristina coincidentally overheard the latter talking about the two Italians. "Are they musicians?", she asked. "No, they are two noblemen who are traveling to see the country," replied Wachtmeister.
Kristina suspected that they might be the Jesuits and explained that she wanted to make the acquaintance of these noblemen before anything else in the world. They were told to go to the castle the following day. They were received here by the Queen in the presence of the whole court. But, in an unguarded moment, Queen Casati asked in a low voice: "Perhaps you have a letter for me?"
Casati answered without turning: "Yes."
The Queen had her chamberlain Johan Holm pick up the letter and the very next day received the two Jesuits in an audience in the "Fyrkanten." In a subtle way, she knew how to be alone with them. No one in Stockholm had any idea that the two Italians were not two ordinary, traveling Italian noblemen. Kristina once said completely cold-bloodedly to Schering Rosenhane that she did not know what to think of these two Italians. He answered that there was nothing to fear from them; they were excellent and amiable people.
Malines and Casati themselves described their mission to Kristina. "We were astonished", says Malines, "when we met a princess of 25 years of age, so completely free from the vanities of human greatness, and with such a true appreciation of everything at its proper value that she seemed to have been bred with the very marrow of moral philosophy."
The Jesuit fathers noticed Kristina's complete inclination towards Catholicism, although at first she tried to hide it. In their conversations with Kristina, they first sought to follow the usual order of their catechesis. But Kristina asked them completely different questions: whether there was any difference between good and evil or whether everything depended on the benefit or harm of an action; if there was a Providence; whether the soul of man was really immortal; if it were not most advisable to outwardly follow the religion of one's country and otherwise live according to the laws of reason; whether one should invoke and worship saints, images and relics. The conversations revolved around the proposition that there must be one religion in the world that was true.
"Our main endeavour was to prove", says Casati, "that the teachings of our holy faith were raised above reason, but in no way contradicted reason."
"The Queen", he continues, "with shrewdness grasped the full weight of our argument, otherwise we would have had to take a long time."
Soon enough, Kristina announced her decision to the two Jesuit fathers without hesitation. Already in the middle of May 1652, Casati left Stockholm. He traveled to Rome. Kristina had decided to convert to Catholicism.
_(David_Beck)_-_Nationalmuseum_-_17258.tif.jpg)
Above: Kristina.
Above: Curt Weibull.
No comments:
Post a Comment