Source:
Berättelser ur svenska historien, nionde delen: Drottning Kristina, första afdelningen, pages 49 to 55, by Anders Fryxell, 1841
The account:
Vid tidpunkten af westfaliska fredens afslutande stod Salvius uti serdeles nåd hos drottning Kristina. Orsaken dertill, utom hans stora skicklighet och många förtjenster, var det biträde han lemnade uti några kinkiga mål. Första betydliga tillfället härtill erböd sig under Magnus Gabriel De la Gardies beskickning till Paris. För att göra denna så lysande som möjligt hade Kristina utom andra medel enskildt tillåtit De la Gardie att af fransyska underhållspenningar lyfta 100,000 riksdaler. Summan uttogs och gick åt. Den var stor. Som den också var påräknad för härrens behof, så inlupo öfver dess uteblifvande genast klagomål, hvilka så mycket lifligare uppfattades af Oxenstjernska partiet, som detta alltid förklarat hela beskickningen öfverflödig. Kristina vände sig i förlägenheten till Salvius med ett bref af följande innehåll: »Ni vet, att jag låtit grefve Magnus upptaga 100,000 riksdaler i Paris. Emedan nu summan synes något stor, så börja några glunka derom, att dess uteblifvande skall förhindra de framsteg fältmarskalken Wrangel eljest kunnat göra. Ni kan lätteligen dömma, huru detta tal länder mig till förfång, häldst alla veta, det penningarna blifvit med mitt bifall uttagna. Om nu någon olycka sker, då skall man ej underlåta lägga den mig till last; ty alltid finnas de, som vilja göra nya välden förhatliga. I denna nöd flyr jag till eder, som alltid försäkrat mig om den trognaste tjenst; och vill jag nu sätta denna eder trohet och tillgifvenhet på det osvikligaste prof. Jag nödgas derföre utan vidare omsvep bedja eder på egen kredit anskaffa så mycket penningar, att nämnde summa kan för härens behof tillhandahållas. Jag försäkrar vid allt, det högt och dyrbart är, ja så högt, som någon försäkring kan göras, och ni sjelf henne åstundar, att jag skall hålla eder skadeslös, så att ni icke skall ångra detta handtag. Jag skall också i öfrigt visa min tacksamhet; och finnes i vårt land intet kall så högt, att ni icke kan det samma vänta, om Gud spar eder lifvet.« Det tyckes som Salvius fullgjordt drottningens begäran. Han steg också mer och mer i gunsten. Redan i Jan: 1647 förklarade hon, att Salvius skulle blifva riksråd, hvem som också lade sig deremot. Då man nämnde, att Salvius af fruktan för ovänner icke ville återvända till Sverge, yttrade hon: »så länge jag lefver, skola de ändå lemna honom i fred. Jag skall göra honom lika hög som de, och skulle redan hafva upphöjt honom till riksråd; men emedan kansleren nu någon tid varit borta, hade man sagt, att jag af fruktan passat på hans frånvaro.« Vid ett annat tillfälle sade hon sig längta efter Salvii hemkomst, skulle då beständigt hafva honom vid sidan, äfven i vagnen för att af en sådan lärare få undervisning om verldens tillstånd. Emellertid ville hon med hvarje post hafva från honom enskilda bref. Rikskansleren kunde visserligen också sätta en sak väl på papperet; Salvii skrifter vore dock än bättre o. s. v. Jemnförelsen lär hafva hunnit och retat den gamle. Han skref vid samma tid till sonen sålunda: »uti sina bref fortfar din medbroder att efter sitt vanliga sätt öfverflöda med lärdom och framkasta en hop småsaker, likasom han för skoledjeknar läste Plautus och Terentius, och ville dervid visa sina kunskaper.» Kort härefter eller d. 27 Mars 1648 föreslog Kristina i sittande råd, att Axel Lilje och Johan Salvius måtte till rådsherrar upptagas. Enhvar insåg, att Salvius väl förtjent denna utmärkelse; men förslaget var dock för de flesta en nagel i ögat. Det stridde på sätt och vis mot 1634 års regeringsform, hvilken förbehöll rådsvärdigheten åt infödda adelsmän, då deremot Salvius var född ofrälse, ehuru sedermera adlad. Det stridde än mera emot vanan; ty för det mesta hade man hittills uti rådet upptagit endast sådana personer, som härstammade från landets äldre och anseddare slägter. Alldramest stridde det mot högadliga partiets stolthet. Slutligen, i anseende till den allmänt kända spänningen mellan drottningen, Salvius och Oxenstjerna, hade detta undantag från lag och häfd mycket sken af ett bemödande att förtreta Oxenstjerna. Det var således en partisak såväl mellan drottningen och Oxenstjerna, som mellan frälse och ofrälsestånden. Allmänna uppmärksamheten var derföre mycket fästad vid målet. Uti rådet yttrade sig Per Brahe först. Han ansåg Lilje värdig rådsämbetet, herr Salvius likaledes; så framt man ej kunde invända hans härkomst. Gyllenhjelm sade: »Salvius är en gammal trogen och berömlig tjenare. Jag hoppas, att ingen af rådet är emot hans inträde; häldst han är uti kanslisakerna serdeles förfaren.« Kristina sade: »Salvius skulle utan tvifvel anses ganska skicklig, om han vore af hög adel; men man bör just räkna honom till ära, att ingenting annat fattas.« Brahe svarade: »Salvii egenskaper äro goda; dock vore bäst, om enhvar finge plats efter sitt villkor.« Kristina invände: »men, när man behöfver goda råd, så frågar man ej efter sexton anor.« Brahe svarade: »för denna plats fordras likväl stora förtjenster.« Kristina sade: »Salvius har ock förtjenster så stora, att de äro verldskunniga.« Axel Oxenstjerna yttrade: »när man ämnar intaga nya riksråd, plägar man ock höra de förut varande ämbetsbröderna.« Kristina sade: »man intager dem ock stundom, ämbetsbröderna ohörda.« Brahe invände: »man kunde dröja, tills freden blifvit afslutad. Undantaget passade då bättre såsom ett lysande bevis på statens tacksamhet.« »Men«, invände Kristina, »han rår ej för, om freden fördröjes eller tillintetgöres.« Brahe sade: »eders majestät gör efter godtfinnande. Jag har blott velat säga min mening.« Kristina återtog: »det är godt, ty då får också jag säga mina skäl. Mig är angeläget hafva dugligt folk. Om i gode herrar, hafven andvändbara söner, så skola de gerna antagas, dock endaste om de i allt annat äro jemngoda. Rådsvärdigheten får ej stängas inom några få slägter.« Brahe sade: »men månne ej härigenom förvirring och oreda kan uppstå?« Drottningen svarade: »det är ej heller min mening, att det så om hvart annat ske skall. Men jag har lofvat Salvius denna befordran, ehuru han den visserligen icke begärt.« Oxenstjerna yttrade: »mot Lilje har jag ingenting. Som jag i afseende på Salvius kan synas partisk, beder jag underdånigast att slippa yttra mig om hans person.« Kristina sade: »rikskansleren är allt för ädelsinnad att låta något sådant på sig inverka.« Oxenstjerna yttrade då: »Salvius har tjenat väl; men också blifvit väl belönad. Rådsvärdigheten är den högsta, eders majestät i sitt rike kan bortgifva.« Kristina invände: »herr Johan Skytte, ehuru född ofrälse, blef ändå riksråd.« Oxenstjerna svarade: »han var en man af stora egenskaper och stora förtjenster, hade varit konungens lärare, förestått räknekammaren och vigtiga beskickningar. Jag sjelf rådde dertill. Herr Salvius har ock stora förtjenster, som kräfva uppmärksamhet. Eders majestät gör, som hon vill.« Kristina sade: »om min salig far lefvat, så hade Salvius långt för detta varit riksråd.« Oxenstjerna svarade: »det vill jag för Gud betyga hade aldrig skett; och det kunde jag väl säga herr Salvius i ögonen.« Nu befallte Kristina omröstning. Yngsta rådsherren, Gustaf Oxenstjerna, som af förre riksdrotsen, sade: »herr Salvius är ganska skicklig, men ej af riddare eller väpnareklass. Jag hoppas derföre, att han icke mot lag och privilegier varder oss påtvingad.« Sex rådsherrar, alla mindre ryktbara män, anförda af Gyllenhjelm, röstade för Salvii intagande. Per Brahe samt båda Oxenstjernorna, Gabriel Bengtsson och Axel röstade emot; således sju, för och fyra emot. Kristina sade: »efter han är både skicklig och behöflig, så måsten i hålla till godo, att jag ser på dessa egenskaper. Jag hoppas, att ingen blifver deröfver misslynt; och att rikskansleren, som är en ädelsinnad herre, icke låter detta sig något bekomma.« Dermed var saken afgjord och Salvius riksråd. Likväl fick han betala den äran drygt nog. Oaktadt Kristinas ofvan anförda löften om betalning, var hon dock vid Salvii död skyldig honom 146,000 riksdaler, och lånte sedermera af enkan ytterligare 50,000, hvilka summor troligen aldrig blefvo betalda.
Missförståndet angånde fredsunderhandlingen fortfor. Kristina kom ej ur den förblindelse, hvari Fransyska partiet försatt henne, neml. att rikskansleren motarbetade freden i allmänhet. Då denna var nära att afslutas, skref hon till Salvius: »Nu få vi godt köp på långa näsor här hemma; och kunna säga:
Victrix causa Diis placuit, sed victa Catoni — Sat Sapienti!«
Under loppet af 1648 yppade sig också ett annat oenighetsfrö. Enkedrottning Maria Eleonora ville komma tillbaka till Sverge. Ärendet föredrogs uti rådet och alla, äfven Axel Oxenstjerna, röstade för bifall, och visade sig i allmänhet eftergifvande för enkedrottningens önskningar. Sedan hon anländt till Stockholm, det var i Aug. 1648, gjorde rikskansleren henne sin uppvaktning. Man känner icke de närmare omständigheterna vid detta besök; dock berättas, att en häftig ordvexling förefallit, och att rikskansleren i anledning deraf begärde och fick tillstånd att resa till sina gods.
På hösten samma år och efter återkomsten till Stockholm, fick rikskansleren ett så häftigt anfall af slag, att man till och med tviflade om vederfåendet. Det finnes ej antecknadt, att Kristina under denna långvariga sjukdom hedrade honom med något enda besök. Äfven 1649 fortfor oviljan. Under riksdagen samma år hade rådspartiet sina sammankomster hos Axel Oxenstjerna; drottningens anhängare deremot hos Bengt Skytte, då för tiden hennes förtrogne handtlangare. Spänningen var allvarsam och i staden berättades allmänt ett rikskanslerens yttrande: »man vet nog, huru mycket man efter svensk lag är en konglig fröken skyldig.« Likaså berättades, huru han, i fråga om striden mellan konungen och parlamentet i England, tog det sistnämnde i försvar. Då frampå hösten rikskanslerens fru dog, bevistade Kristina icke begrafningen, ehuru hon eljest plägade med sin närvaro hedra alla högre personers likbegängelser. Hon skyllde uteblifvandet på illamående. Året derpå eller 1650 inföll den märkvärdiga riksdagen, hvars uppträden vi framdeles skola närmare beskrifva.
Axel Oxenstjernas förtjenster, erfarenhet och anseende voro så stora, att oaktadt drottningens onåd var öppet visad och allmänt känd, funnos dock få, som vågade eller ville stöta honom för hufvudet. De, som ej skonade honom af aktning och öfvertygelse, gjorde det dock af beräkning; ty något hvar tog för afgjordt, att de stora egenskaperna skulle snart göra honom åter gällande. Midt under den största onåden sökte Kristina sjelf uti kinkigare förhållanden hans råd, t. ex. vid Bäjerns stilleståndsbrott 1647, Polska konungavalet 1648, o. s. v. Franska sändebudet Chanut, ehuru genom ämbetspligt Oxenstjernas motståndare, och kanske den farligaste, uttalar på flere ställen sin stora aktning för rikskansleren, och det är ej svårt att se, det han mången gång högre värderade Oxenstjerna, som gjorde Frankrike emot, än drottningen, som gjorde Frankrike till viljes. En gång lade han sin hand på rikskanslerens axel och uttalande följande för tillfället sammansatta vers:
»Axis hic est, circum quem totus volvitus orbis.«
Han sökte bibehålla Oxenstjernas välvilja, så af öfvertygelse som beräkning. Han klagade öfver svårigheten att underhandla i Sverge; ty man fick ej uteslutande hålla sig till hvarken drottningen eller Oxenstjerna af fruktan att stöta den försummade; och man fick ej heller för någondera visa denna sin dubbla fruktan. Likväl förekommer ett märkeligt undantag från detta sista förhållande neml: ett exempel, att Kristina vid något tillfälle biföll ett Chanuts förslag, men också på samma gång hans bön att få vända sig till rikskansleren med samma förslag, och dervid dölja, att drottningen redan bifallit saken, på det ej rikskansleren skulle anse sig förbigången. Den sluge Mazarin hade också uttryckligen befallt Fransmannen att uppföra sig med all grannlagenhet mot rikskansleren, fastän denna för tillfället var i onåd.
English translation (my own):
At the time of the conclusion of the Westphalian peace, Salvius was very much at the mercy of Queen Kristina. The reason for this, apart from his great skill and many merits, was the assistance he left in some troublesome cases. The first significant opportunity for this offered itself during Magnus Gabriel de la Gardie's mission to Paris. In order to make this as brilliant as possible, Kristina, among other means, had individually allowed de la Gardie to withdraw 100,000 riksdalers from French maintenance money. The sum was withdrawn and spent. It was large. As it was also calculated for the lord's needs, complaints about its non-appearance immediately flowed in, which were much more enthusiastically perceived by the Oxenstierna party, which had always declared the whole mission superfluous.
In her embarrassment, Kristina turned to Salvius with a letter of the following content:
"You know that I have let Count Magnus withdraw 100,000 riksdalers in Paris. As the sum now seems somewhat large, some begin to wonder that its absence will prevent the progress that Field Marshal Wrangel would otherwise have been able to make. You can easily judge how this speech offends me, I suppose everyone knows that the money was taken with my approval. Now, if any accident happens, then one must not fail to put it to my charge, for there are always those who want to make new governments hateful.
In this distress I flee to you, who have always assured me of the most faithful service; and I now want to place this your loyalty and affection on the most unfailing proof. I am therefore obliged without further ado to ask you on your own credit to procure so much money that the said sum can be provided for the needs of the army. I assure everything, it is high and precious, yes, as high as any insurance can be made, and you yourself allow it, that I will hold you indemnified, so that you will not regret this handle.
I shall also in other respects show my gratitude; and there is no calling so high in our country that you cannot expect the same, if God spares your life."
It seems that Salvius fulfilled the Queen's request. He also rose more and more in favour. As early as January 1647, she declared that Salvius would become a councilman, regardless of whoever opposed it. When it was mentioned that Salvius did not want to return to Sweden for fear of enemies, she said: "As long as I live, they will still leave him alone. I shall make him as high as they, and I would have already elevated him to the position of councilman; but because the Chancellor had now been away for some time, it had been said that out of fear I took care of his absence."
On another occasion, she said she longed for Salvius' return, would then have him constantly by her side, even in the carriage, in order to receive instruction from such a teacher about the state of the world. In the meantime, she wanted individual letters from him with each post. The Chancellor could certainly also put one thing well on paper; however, Salvius' letters would be even better, etc. The leveling must have had time and annoyed the old man. He wrote at the same time to his son as follows:
"In his letters, your colleague continues to overflow with learning, according to his usual manner, and to throw out a bunch of little things, just as he read Plautus and Terentius to school deacons, and thereby he wanted to show his knowledge."
Shortly after this, or on March 27, 1648, Kristina proposed to the sitting Council that Axel Lillie and Johan Salvius should be admitted as councilmen. Everyone realised that Salvius well deserved this distinction; but the proposal was, however, for most people a thorn in the side. It was, in a way, against the Form of Government of 1634, which reserved the dignity of councilman for native noblemen, while Salvius, on the other hand, was born a commoner, although later ennobled. It was even more contrary to custom, because, for the most part, up to now only such persons had been admitted to the Council as came from the country's older and more respectable families. Above all, it ran counter to the pride of the noble party.
Finally, in view of the well-known tension between the Queen, Salvius, and Oxenstierna, this exemption from law and authority had much the appearance of an effort to upset Oxenstierna. It was thus a partisan affair both between the Queen and Oxenstierna as well as between the noble and the commoner Estates. Public attention was therefore very much attached to the target. Out of the council, Per Brahe spoke first. He considered Lillie worthy of the council office, Lord Salvius likewise; as long as one could not object to his parentage.
Gyllenhielm said: "Salvius is an old, faithful and illustrious servant. I hope that none of the Council is against his entry; perhaps he is quite advanced in Chancellery matters."
Kristina said: "Salvius would doubtless be considered quite skillful if he were of high nobility, but one should count him precisely to his credit, that nothing else is lacking."
Brahe answered: "Salvius' qualities are good; however, it would be best if everyone were given a place according to their condition."
Kristina objected: "But when one needs good advice, one doesn't ask for sixteen ancestors."
Brahe answered: "For this place, great merit is still required."
Kristina said: "Salvius also has merits so great that the whole world knows them."
Axel Oxenstierna said: "When one intends to take in new members of the Council, one also usually listens to the former government officials."
Kristina said: "Sometimes one takes them in without listening to the government officials."
Brahe objected: "One could delay until the peace is concluded. The exception would then be better suited as a shining proof of the State's gratitude."
"But", objected Kristina, "he does not care if the peace is delayed or destroyed."
Brahe said: "Your Majesty does as you please. I just wanted to say my opinion."
Kristina retorted: "That is good, because then I also get to say my reasons. It is important for me to have competent people. If you, good gentlemen, have useful sons, they will gladly be accepted, but only if they are equally good in everything else. The dignity of councilman must not be exclusive to a few families."
Brahe said: "But might not confusion and disorder arise through this?"
The Queen replied: "Nor is it my opinion that this should happen everywhere else. But I have promised Salvius this promotion, although he certainly did not request it."
Oxenstierna said: "I have nothing against Lillie. As I may seem biased in regard to Salvius, I humbly ask not to comment on his person."
Kristina said: "The Chancellor is far too noble-minded to let something like that affect him."
Oxenstierna then said: "Salvius has served well, but also been well rewarded. The dignity of the council is the highest Your Majesty in your kingdom can give."
Kristina objected: "Lord Johan Skytte, although born a commoner, still became a councilman."
Oxenstierna replied: "He was a man of great qualities and great merits, had been the King's teacher, presided over the Chamber of Accounts and important missions. I myself advised for it. Lord Salvius also has great merits, which require attention. Your Majesty does as you please."
Kristina said: "If my late father had lived, Salvius would have been made councilman a long time ago."
Oxenstierna replied: "I will testify to God that that would never have happened; and I could say that to Lord Salvius's face."
Now Kristina ordered a vote. The youngest councilman, Gustaf Oxenstierna, as of the former king, said: "Lord Salvius is quite skillful, but not of the knight or squire class. I therefore hope that he will not be forced upon us against the law and privileges."
Six councilmen, all less reputable men, led by Gyllenhielm, voted for Salvius' entrance. Per Brahe and both Oxenstiernas, Gabriel Bengtsson and Axel, voted against; thus seven for and four against.
Kristina said: "Since he is both skillful and useful, I must consider these qualities in good faith. I hope that no one will be disappointed and that the Chancellor, who is a noble-minded gentleman, will not let this get in the way."
Thus the matter was settled, and Salvius became councilman. Nevertheless, he had to pay that honour more than enough. Regardless of Kristina's above-mentioned promises of payment, she still owed Salvius 146,000 riksdalers at his death, and she later borrowed another 50,000 from his widow, which sums were probably never paid.
The misunderstanding regarding the peace negotiations continued. Kristina did not get out of the blindness in which the French party put her, namely that the Chancellor opposed peace in general. When this was close to completion, she wrote to Salvius: "Now we get a good deal on long noses here at home and are able to say:
Victrix causa Diis placuit, sed victa Catoni — sat sapienti!"
During the course of 1648, another seed of discord also emerged. The Dowager Queen Maria Eleonora wanted to come back to Sweden. The matter was preferred in the Council and all, including Axel Oxenstierna, voted in favour, and generally showed themselves yielding to the Dowager Queen's wishes. After she arrived in Stockholm, it was in August 1648, the Chancellor attended her. The details of this visit are not known; however, it is said that a fierce exchange of words took place and that the Chancellor therefore requested and received permission to travel to his estates.
In the autumn of the same year and after his return to Stockholm, the Chancellor had such a violent stroke that people even doubted his recovery. It is not recorded that Kristina honoured him with a single visit during this prolonged illness. Even in 1649, the dislike continued. During the Riksdag that same year, the Council party had its gatherings at Axel Oxenstierna's house; the Queen's followers, on the other hand, at the house of Bengt Skytte, who was at the time her trusted henchman.
The tension was serious, and the Chancellor's statement was widely reported in the city: "One knows how much one owes to a royal lady, according to Swedish law."
It was also told how, in regard to the conflict between the King and the Parliament in England, he took the latter in defense. When in the autumn the Chancellor's wife died, Kristina did not attend the funeral, although she otherwise used to honour the funerals of all higher-ups with her presence. She blamed her absence on indisposition. The following year, or 1650, the remarkable Riksdag took place, whose performances we shall further describe in more detail.
Axel Oxenstierna's merits, experience and reputation were so great that, despite the Queen's displeasure being openly shown and widely known, there were, however, few who dared or wanted to offend him. Those who did not spare him out of respect and conviction, however, did so out of calculation, for something somewhere took for granted that the great qualities would soon make him important again.
In the midst of the greatest disgrace, Kristina herself sought his advice in more complicated circumstances, for example at Bavaria's breach of the truce in 1647, the election of the Polish king in 1648, etc. The French envoy Chanut, albeit through official duty Oxenstierna's opponent, and perhaps the most dangerous, states in several places his great esteem for the Chancellor, and it is not difficult to see that he valued Oxenstierna many times higher, who displeased France, than the Queen, who pleased France. Once he put his hand on the Chancellor's shoulder and uttered the following verse composed for the occasion:
"Axis hic est, circum quem totus volvitus orbis."
He sought to maintain Oxenstierna's goodwill, both out of conviction and calculation. He complained of the difficulty of negotiating in Sweden, for one could not stick exclusively to either the Queen or Oxenstierna for fear of offending the neglected one; and one was also not allowed to show this one's double fear to either. Nevertheless, there is a notable exception to this last relationship, namely an example that Kristina at some point approved a proposal of Chanut's, but also at the same time his request to turn to the Chancellor with the same proposal, thereby hiding that the Queen had already approved the matter, on which the Chancellor would not consider himself to have passed. The cunning Mazarin had also expressly ordered the Frenchman to behave with all neighbourliness towards the Chancellor, even though the latter was at the moment out of favour.
Above: Kristina.
Above: Axel Oxenstierna.
Above: Johan Oxenstierna.
Above: Johan Adler Salvius.
Above: Anders Fryxell.
Notes: "Victrix causa Diis placuit, sed victa Catoni — Sat Sapienti!" = »Segrarens sak var Olympens behag; den besegrade Catos — I förstån mig väl?« ("The victor's cause was the pleasure of Olympus; the vanquished Catos — Do you understand me?")
"Axis hic est, circum quem totus volvitus orbis" = »Detta den axel är, kring vilken verlden sig hvälfver« ("This is the Axel (shoulder) around which the world revolves.") This is a play on words based on his name Axel (a Scandinavian variant of Absalon) being based on the Swedish word for shoulder, "axel", which is related to the Latin word "axis".
No comments:
Post a Comment