Baron Carl Bildt on Kristina's birth, childhood, personality and life before the abdication, part 4

Source:

Christine de Suède et le cardinal Azzolino: Lettres inédites (1666-1668), pages 14 to 22, by Baron Carl Bildt, 1899

https://litteraturbanken.se/f%C3%B6rfattare/BildtC/titlar/ChristineEtAzzolino/sida/14/faksimil

The account:

A dix-huit ans, Christine devient majeure. Elle règne et gouverne en vraie souveraine. Elle s'intéresse aux affaires, les étudie, les discute, de décide avec une capacité qui étonne même les vieux ministres. Aussi entend-elle de toutes parts un unanime concert d'éloges. La jeune Reine n'est plus seulement la fille de Gustave-Adolphe, l'orpheline que son abandon et sa faiblesse faisaient aimer; elle s'empare elle-même du cœur de ses sujets; on admire sa sagesse, son application, sa modération. La protection qu'elle accorde aux lettres, aux sciences, aux arts la rend aussi célèbre que les victoires des armées suédoises. On la compare à Minerve, elle est la Pallas Nordica dont le règne présage la félicité des peuples, l'âge d'or. Il n'y a pas de flatterie qu'on ne lui prodigue, du moment surtout qu'on s'aperçoit qu'elle la récompense royalement. Deux paix glorieuses pour la Suède, celle de Brömsebro avec la Danemark en 1645 et celle de Westphalie en 1648, se suivent à de courts intervalles, augmentant à la fois le territoire du royaume et le prestige de la souveraine. Un souffle de grandeur passe sur la Suède et se personnifie en Christine. Faut-il s'étonner si elle acquiert de soi une opinion que rien ne pourra plus rabaisser? Les mots «ma grandeur» et «ma gloire» reviendront dorénavant constamment sur ses lèvres et sous sa plume. Elle goûtera aussi la sensation mystique de la communication directe avec Dieu. Quand, dans sa vieillesse, elle écrit sa Vie, c'est à Dieu qu'elle la dédie. Dieu seul est assez grand pour cet honneur.

A cette première ivresse du pouvoir et du succès une première amertume vient se mêler. Christine a senti parler son cœur. Comme il arrive souvent, c'est le petit cousin qui est l'objet de sa passionnette. Le petit cousin, c'est le comte palatin Charles-Gustave, le fils de la bonne tante Catherine qui a été sa gouvernante, le frère des jeunes princesses Marie-Euphrosyne et Éléonore qui ont partagé ses jeux et quelquefois ses leçons. Il est court, gros et laid, il n'a pas l'âme tendre, ce n'est pas non plus un modèle de vertu. La bonne bière et les robustes appas de maritornes ont bien des attraits pour lui. Mais il est le premier. C'est avec lui que Christine échange, à dix-sept ans, de timides serments d'amour. L'idylle cependant ne dure pas longtemps. Christine ne tarde pas à s'apercevoir que c'est sa couronne plutôt que sa personne que recherche son cousin. L'imprudent même de front avec la cour qu'il fait à la Reine des amours de bas étage. Une jeune fille forte, saine, sûre de ses charmes, aurait peut-être facilement pardonné, mais Christine n'est pas dans ce cas. Peut-être a-t-elle même déjà la conscience de quelque secrète infériorité physique, de quelque faiblesse sexuelle à se faire pardonner? Les femmes dans de telles conditions sont nécessairement plus exigeantes. Elles savent d'instinct que pour retenir l'homme, auquel la possession aura apporté une désillusion, il faudra pouvoir compter sur une affection de l'âme exceptionnellement solide. Leur amour-propre est aussi plus ombrageux, plus facilement blessé. Une beauté se rira d'une infidélité qui fera pleurer un laideron.

Christine ne pardonne pas, elle ne rompt pas non plus ouvertement, mais dans son cœur le cousin est irrévocablement condamné. Presque en même temps elle laisse paraître un engouement pour un jeune seigneur, beau, brillant, séduisant sous tous les rapports, le comte Magnus Gabriel de la Gardie. Le comte devient le favori de cette reine de vingt ans; elle le comble de faveurs et de cadeaux, le fait colonel, général, ambassadeur, sénateur, grand maréchal de la cour. Sa fortune étonne, choque et fait jaser. Diplomates et courtisans voient en lui l'amant de la Reine. Comment expliquer autrement sa faveur? Christine, il est vrai, lui fait épouser sa cousine, la princesse Marie-Euphrosyne, et cette union se montre des plus heureuses. La médisance néanmoins ne désarme pas; elle ne trouve dans ce mariage qu'une accusation de plus contre la Reine.

J'ai appelé le sentiment de la Reine un engouement. Lui donner un autre nom n'est guère possible. Était-ce de l'amitié, était-ce de l'amour, voilà ce que personne n'a probablement jamais su ni ne saura jamais. Peu importe, du reste. S'il faut appeler de l'amour cette liaison entre une reine de vingt ans et un beau garçon de vingt-cinq, du moins faut-il se souvenir qu'aucun historien n'a pu encore retrouver la moindre preuve que la Reine ait passé le Rubicon avec le comte de la Gardie. On ne retrouve non plus dans leurs relations aucune trace permettant d'établir qu'il ait jamais exercé sur elle, même passagèrement, la domination du mâle triomphant. Il exploite habilement sa faveur, voilà tout. Et lorsque plus tard il tombe en disgrâce, d'ailleurs à cause d'une bagatelle, il ne se défend pas en amant qui aurait des droits; il implore et s'humilie plutôt comme un domestique chassé. Nous le verrons dans la suite devenir le redoutable, mais pas toujours loyal adversaire de Christine.

Il est temps d'examiner plus attentivement le rôle, ou plutôt ce que nous savons du rôle qu'a joué l'amour dans la vie de Christine. Laissons-la d'abord parler elle-même:

«Mon tempérament impétueux et ardent», écrit-elle, «ne m'a pas donné aussi moins de penchant à l'amour qu'à l'ambition. En quel malheur ne m'eût précipité un si terrible penchant, si Votre grâce n'eût employé mes défauts mêmes pour m'en corriger? Mais mon ambition, ma fierté incapable de se soumettre à personne, mon orgueil méprisant tout, m'ont servi de merveilleux préservatifs, et par Votre grâce Vous y avez mêlé une délicatesse si fine, par laquelle Vous m'avez garantie d'un penchant si périlleux pour Votre gloire et pour mon bonheur. Aussi, quelque proche que j'aie été du précipice, Votre puissante main m'en a retirée. Vous savez, quoi qu'en puissent dire l'envie et la médisance, que je suis innocente de toutes les impostures dont elles ont voulu noircir ma vie. J'avoue que si je ne fusse née fille, le penchant de mon tempérament m'aurait entraînée peut-être en des terribles désordres, mais Vous, qui m'avez fait aimer toute ma vie la gloire et l'honneur plus qu'aucun plaisir, Vous m'avez préservée des malheurs, où les occasions, la licence de ma condition et l'ardeur de mon tempérament m'auraient précipitée. Je me serais infailliblement mariée, si j'eusse reconnu en moi la moindre faiblesse, mais ayant connu par Votre grâce la force que Vous m'avez donnée de me passer des plaisirs, même des plus légitimes, j'ai suivi l'aversion naturelle que j'avais pour le mariage...»

Ce document est naturellement sujet à caution. Il était destiné à la publicité et il a été écrit à Rome, où les mauvaises langues trouvaient fort à redire sur les relations de la Reine avec le cardinal Azzolino. Confesser une faute aurait été compromettre non seulement soi-même, mais aussi son ami, et cet ami était un prince de l'Église. Quelle femme d'ailleurs livrerait gratuitement son secret au public? Christine parle volontiers de l'ardeur de son tempérament; c'est là un faible assez commun justement aux individus mal doués pour l'amour. Ils aiment à mettre leur froideur au compte de la retenue plutôt qu'à celui de l'impuissance. Elle manque aussi de franchise lorsqu'elle parle de «la license de sa condition». Une reine n'est-elle pas cent fois une surveillée qu'une bourgeoise? A moins d'être une amoureuse sans vergogne, sa «license» sera toujours moindre que celle de ses femmes de chambre. — Tout bien considéré, la confession de Christine me semble plutôt indiquer un tempérament physiquement apathique, ce qui d'ailleurs n'exclut nullement les passions du cœur ou de la tête. Ce que nous appelons le sang peut très bien n'y être pour rien, surtout lorsqu'il s'agit d'un sujet neurasthénique.

Christine cependant a des favoris, quelquefois plusieurs en même temps, — quelle jeune femme dans sa situation n'en aurait pas? C'est, par exemple, le médecin français Pierre Bourdelot, appelé à Stockholm sur la recommandation de Saumaise. Peut-être n'était-ce pas un homme d'un caractère bien élevé — ses lettres nous montrent plutôt un esprit frivole, épris de petites affaires et de cancans — mais c'était certainement un bon médecin. Il a le don si rare de comprendre son client et de ne lui demander que ce qu'il peut faire. Il inspire la confiance et parvient à obtenir qu'on obéisse à ses prescriptions et à ses conseils. Il réussit aussi à guérir. Rien d'étonnant donc si la Reine lui témoigne de la reconnaissance, de la considération, de l'amitié même. Dans les cas de névrose, rien n'est plus naturel que ces relations intimes et très personnelles entre le client et le médecin, puisque celui-ci ne peut guérir le corps sans s'occuper aussi de l'âme. Mais il arrive souvent, surtout lorsque l'envie s'en mêle, qu'elles sont mal interprétées, et que la médisance essaye de trouver sous la robe du médecin le galant ou le chercheur de fortune. Ce fut précisément le cas de Bourdelot. On a voulu voir en lui l'intrigant, l'ambitieux, le charlatan, même l'amant perverti et pervertisseur. Rien de tout cela n'est documenté. Le Bourdelot qui ressort des matériaux sérieux de l'histoire n'est qu'un médecin assez sympathique à sa cliente pour en devenir quelquefois le confident. Ajoutons qu'il restera pendant de longues années le correspondant de Christine, et que si ses lettres souvent triviales, elles sont du moins toujours innocentes.

Puis c'est le jeune comte Tott, cavalier brillant comme de la Gardie, mais plus viril et plus loyal. C'est l'écuyer Steinbergh, c'est le diplomate Dohna et d'autres encore. Les cours sont les cours, — il n'y en a guère sans favoris, car après tout les souverains sont des hommes et ont bien de droit d'avoir des préférences. Christine, certainement, en avait; peut-être je les a-t-elle pas très bien choisies. On peut lui reprocher ses largesses envers ses protégés, leur carrière rapide, souvent imméritée, et d'autres choses encore, mais il serait souverainement injuste de faire d'eux ses amants. Les documents enregistrent bien des on dit à ce sujet, mais ne nous montrent pas de faits, et les cancans, même après deux siècles, ne font pas de histoire.

Un des hommes distingués par Christine mérite une place à part: c'est Pimentel. — Don Antonio Pimentel de Prado, mestre de camp et chevalier de Saint-Jacques, arrive à la cour de Suède en août 1652, comme envoyé du roi d'Espagne. Dès sa première entrevue avec la Reine, il devient l'objet d'une distinction spéciale. Elle lui accorde de longues audiences, l'invite constamment au château, recherche son entretien, le veut à ses côtés à la promenade, aux bals, aux dîners. Cela fait jaser en 1652, absolument comme cela le ferait de nos jours. Et des bavardages sur ce que l'on a vu, on en arrive souvent aux médisances sur ce qu'on n'a pas vu. C'est ainsi que, contre toute vérité, la légende s'est accréditée que Pimentel logeait au château même et qu'il passait des nuits entières dans le cabinet de la Reine. — La faveur de Pimentel s'explique d'ailleurs facilement sans qu'il soit besoin d'y mêler l'amour. Il était le confident du projet de conversion qui occupait alors toutes les pensées de la Reine. Cet événement devait se produire sous les auspices du roi d'Espagne, et c'est avec Pimentel que la Reine élaborait les détails de son plan. Ce secret entre eux explique suffisamment une intimité que les courtisans, dans leur ignorance, n'étaient que trop portés à mettre sur le compte du petit dieu badin. Pimentel, du reste, n'était pas un jeune muscadin. Il avait quarante-huit ans, et au dix-septième siècle on vieillissait plus vite que de nos jours. C'était un homme posé et sérieux, ayant fourni une belle carrière militaire, et que ses qualités de prudence et de circonspection avaient désigné pour ses nouvelles fonctions diplomatiques.

Le lecteur verra plus tard quel rôle jouera le sentiment dans la seconde période de la vie de la Reine, après l'abdication. Il suffit pour le moment de constater que tout débordement lui a été étranger pendant la première période, celle de son règne.

Christine, sur le trône, n'est pas une Messaline, esclave sans retenue d'un tempérament impérieux, ni même une Catherine II, aux sens puissants et exigeants. C'est une jeune femme à la santé chétive, organisant sa vie au mépris des lois de l'hygiène, surexcitant son cerveau et ses nerfs, recherchant des satisfactions d'orgueil et d'amour-propre, avide de flatterie et d'applaudissements, jouissant de sa supériorité intellectuelle autant que matérielle, active sans relâche, menant du même train endiablé les affaires, les études et les divertissements, goûtant un moment toute la douceur, un autre, toute l'amertume du pouvoir, enivrée de la grandeur et bientôt fatiguée d'en sentir le poids, être énigmatique, complexe et redoutable, auquel il a manqué une main sûre pour guider son enfance et un cœur dévoué pour donner à sa jeunesse un peu de bonheur. On a bourré son cerveau de lectures, mais personne ne lui a appris à aimer, et elle marche dans la vie dure et froide sans tendresse, sans miséricorde, sans patriotisme; en somme, une égoïste névropathe.

Swedish translation (my own):

Vid arton år blir Kristina myndig. Hon regerar och styr som en sann suverän. Hon är intresserad av ärenden, studerar dem, diskuterar dem, bestämmer med en förmåga som förvånar även gamla ministrar. Så hon hör en enhällig lovordskör från alla håll. Den unga drottningen är inte längre bara dotter till Gustav Adolf, den föräldralösa som blev älskad ty hon var övergiven och svag; hon själv griper sina undersåtars hjärtan; man beundrar hennes visdom, hennes tillämpning, hennes måttlighet. Det skydd hon ger lettres, vetenskaper och konster gör henne lika känd som de svenska arméernas segrar. Man jämför henne med Minerva, hon är Pallas Nordica vars regeringstid förebådar folkens lycka, guldåldern. Det finns inget smicker som inte öser på henne, särskilt från det ögonblick som man inser att det belönar henne kungligt. Två härliga freder för Sverige, den Brömsebro med Danmark 1645 och den i Westfalen 1648, följde varandra med korta mellanrum, vilket ökade både rikets territorium och suveränens prestige. En fläkt av storhet far över Sverige och personifieras i Kristina. Är det konstigt om hon skaffar sig en uppfattning om sig själv som ingenting kan förnedra ytterligare? Orden »min storhet« och »min ära« kommer hädanefter ständigt tillbaka till hennes läppar och under hennes penna. Hon kommer också att smaka på den mystiska känslan av direkt kommunikation med Gud. När hon på sin ålderdom skrev sitt liv var det till Gud som hon tillägnade det. Endast Gud är stor nog för denna ära.

Detta första berusning av makt och framgång blandas med en första bitterhet. Kristina kände hur hjärtat talade. Som ofta händer är det den lille kusinen som är föremål för hennes svärmeri. Den lille kusinen är pfalzgreve Karl Gustav, son till den goda faster Katarina som var hennes guvernant, bror till de unga prinsessorna Marie Euphrosyne och Eleonora, som delade med sig av hennes lekar och ibland hennes lektioner. Han är kort, tjock och ful, han har ingen öm själ och är inte heller en dygdmodell. God öl och de robusta delikatesserna hos manliga, fula slampor har många attraktioner för honom. Men han är den förste. Det är med honom som Kristina, vid sjutton års ålder, byter skygga kärlekseder. Idyllen varade dock inte länge. Kristina tar inte lång tid innan hon inser att det är hennes krona snarare än hennes person som hennes kusin letar efter. Den oförsiktiga, till och med frontal med uppvaktningen han betalar till drottningen av lågklassiga kärlekar. En stark, frisk ung flicka, säker på sin charm, skulle kanske lätt ha förlåtit honom, men Kristina är inte i den här situationen. Kanske är hon till och med redan medveten om någon hemlig fysisk underlägsenhet, om någon sexuell svaghet som skall förlåtas? Kvinnor i sådana tillstånd är nödvändigtvis mer krävande. De vet instinktivt att för att behålla mannen, för vilken besittning kommer att ha medfört besvikelse, kommer det att vara nödvändigt att kunna räkna med en exceptionellt solid tillgivenhet för själen. Deras självkänsla är också mer misstänksam, lättare sårad. En vacker flicka kommer att skratta åt en otrohet som kommer att få en ful flicka att gråta.

Kristina förlåter inte och gör inte heller öppet slut, men i hennes hjärta är hennes kusin oåterkalleligt fördömd. Nästan samtidigt avslöjar hon en förälskelse i en ung herre, stilig, lysande, tilltalande i alla avseenden, greve Magnus Gabriel de la Gardie. Greven blir den här tjugoåriga drottningens favorit; hon överöser honom med förmåner och gåvor, vilket gör honom till överste, general, ambassadör, riksråd, hovmarskalk. Hans lycka förvånar, chockerar och får folk att tala. Diplomater och hovmän ser honom som drottningens älskare. Hur skulle man annars förklara hans gunst? Det är sant att Kristina fick honom att gifta sig med sin kusin, prinsessan Marie Euphrosyne, och denna förening visade sig vara mycket lycklig. Förtal avväpnas ändå inte; det finner i detta äktenskap endast ytterligare en anklagelse mot drottningen.

Jag har kallat drottningens känsla för en förälskelse. Att ge den ett annat namn är knappast möjligt. Var det vänskap, var det kärlek, det är vad ingen förmodligen någonsin visste eller någonsin kommer att veta. Det spelar ingen roll i alla fall. Om vi måste kalla denna affär mellan en tjugoårig drottning och en stilig tjugofemårig pojke kärlek, måste vi åtminstone komma ihåg att ingen historiker ännu har kunnat finna det minsta bevis på att drottningen hade korsat Rubicon med greve de la Gardie. Vi kan inte heller hitta några spår i deras förhållande som gör det möjligt för oss att fastställa att han någonsin utövade över henne, även tillfälligt, dominansen av den triumferande mannen. Han utnyttjar skickligt sin gunst, det är allt. Och när han senare faller i onåd, dessutom på grund av en bagatell, försvarar han sig inte som en älskare som skulle ha rättigheter; snarare bönfaller han och förödmjukar sig själv som en jagad tjänare. Vi kommer att se honom senare bli Kristinas formidable, men inte alltid trogne, motståndare.

Det är dags att titta närmare på rollen, eller snarare vad vi vet om rollen, som kärleken spelade i Kristinas liv. Låt oss låta henne tala för sig själv först:

»Mitt häftiga och brinnande temperament«, skriver hon, »har inte heller givit mig mindre benägenhet till kärlek än till ambition. Till vilken olycka skulle inte en sådan fruktansvärd böjelse ha fällt mig om inte Din nåd hade använt mina egna fel för att rätta mig? Men min ärelystnad, min stolthet oförmögen att underkasta sig någon, min stolthet som föraktade allt, tjänade mig som underbara preservativer, och genom Din nåd blandade Du med det en sådan fin delikatess, genom vilken Du garanterade mig från en böjelse så farlig för Din ära och för min glädje Så, hur nära jag än var branten, drog Din kraftfulla hand mig tillbaka därifrån. Jag erkänner att om jag inte hade fötts som flicka, så skulle mitt temperament kanske ha lett mig in i fruktansvärda störningar, men Du, som fick mig att älska ära och ära hela mitt liv, mer än något nöje, Du har bevarat mig från olyckor till vilka tillfällena, min konditions licens och mitt temperaments glöd skulle ha precipiterat mig. Jag skulle ofelbart ha gift mig om jag hade erkänt den minsta svaghet hos mig själv, men efter att ha känt till genom Din nåd styrkan som Du gav mig att klara mig utan nöjen, även de mest legitima, har jag följt den naturliga motvilja som jag hade mot äktenskapet.«

Detta dokument är naturligtvis föremål för försiktighet. Den var avsedd för publicitet och den skrevs i Rom, där onda tungor fann mycket att kritisera om drottningens förbindelser med kardinal Azzolino. Att erkänna ett fel skulle ha varit att kompromissa inte bara med sig själv, utan också sin vän, och denna vän var en furste av Kyrkan. Vilken kvinna skulle dessutom avslöja sin hemlighet för allmänheten gratis? Kristina talar lätt om hennes temperaments iver; detta är en svaghet som är ganska vanlig för individer som är dåligt begåvade för kärlek. De gillar att tillskrivas sin kyla återhållsamhet snarare än hjälplöshet. Hon saknar också uppriktighet när hon talar om »hennes konditions licens«. Är inte en drottning hundra gånger mer övervakad än en borgerlig kvinna? Såvida hon inte är en skamlös älskarinna, kommer hennes »licens« alltid att vara mindre än hennes kammarpigors. — Allt övervägt synes mig Kristinas bekännelse tyda på ett fysiskt apatiskt temperament, som på intet sätt utesluter hjärtats eller huvudets passioner. Det vi kallar blod kan mycket väl inte ha något med det att göra, särskilt när det gäller ett neurasteniskt subjekt.

Kristina har dock favoriter, ibland flera samtidigt — vilken ung kvinna i hennes situation skulle inte ha en? Det är till exempel den franske läkaren Pierre Bourdelot, kallad till Stockholm på rekommendation av Saumaise. Kanske var han inte en man av väluppfostrad karaktär — hans brev visar oss snarare en lättsinnig ande, förtjust i småsaker och skvaller — men han var verkligen en god läkare. Han har den sällsynta gåvan att förstå sin klient och bara fråga henne vad han kan göra. Han inger förtroende och lyckas få folk att lyda hans föreskrifter och råd. Han lyckades också läka. Det är därför inte förvånande att drottningen visar honom erkännande, hänsyn, till och med vänskap. I fall av neuros är inget mer naturligt än dessa intima och mycket personliga relationer mellan klienten och läkaren, för den senare inte kan läka kroppen utan att också ta hand om själen. Men det händer ofta, särskilt när avundsjukan blir inblandad, att de misstolkas, och att förtal försöker hitta den galante eller lycksökaren under läkarens dräkt. Detta var just fallet med Bourdelot. Man ville i honom se intriganten, den ambitiöse, charlatanen, till och med den perverse och perverterande älskaren. Inget av detta är dokumenterat. Bourdeloten som kommer fram ur berättelsens allvarliga material är bara en läkare som är tillräckligt sympatisk för sin klient för att ibland bli hennes förtrogne. Låt oss tillägga att han förblev Kristinas korrespondent i många år och att om hans brev ofta var triviala, så var de åtminstone alltid oskyldiga.

Sedan finns det den unge greve Tott, en briljant kavaljer som de la Gardie, men manligare och trognare. Det är stallmästaren Steinberg, det är diplomaten Dohna osv. Hoven är hoven — det finns knappast några utan favoriter, för trots allt är suveräner män och har all rätt att ha preferenser. Kristina hade dem förvisso; kanske valde hon dem inte särskilt väl. Vi kan förebrå henne för hennes generositet mot sina skyddslingar, deras snabba, ofta oförtjänta karriär och andra saker, men det skulle vara ytterst orättvist att göra dem till hennes älskare. Dokumenten registrerar många saker som sägs om detta ämne, men de visar oss inte fakta, och skvaller, även efter två århundraden, gör ju inte historia.

En av männen som utmärks av Kristina förtjänar en speciell plats: det är Pimentel. — Don Antonio Pimentel de Prado, mester de camp och riddare av Santiago, anlände till svenska hovet i augusti 1652, som sändebud för konungen av Spanien. Från sin första intervju med drottningen blev han föremål för särskild utmärkelse. Hon ger honom långa audienser, bjuder honom ständigt till slottet, söker hans välfärd, vill ha honom vid sin sida på promenader, på baler, på dinéer. Detta var det som pratades om 1652, precis som det skulle vara idag. Och prat om det vi har sett leder ju ofta till förtal om det vi inte har sett. Så här mot all sanning växte legenden att Pimentel logerade på själva slottet och att han tillbringade hela nätter i drottningens kabinett. — Pimentels gunst är lätt att förklara utan att det finns något behov av att involvera kärlek. Han var förtrogen till omvändelsesprojektet som då upptog alla drottningens tankar. Denna händelse skulle äga rum i Spaniens konung, och det var med Pimentel som drottningen utarbetade detaljerna i sin plan. Denna hemlighet dem emellan förklarar tillräckligt en intimitet som hovmännen i sin okunnighet bara var alltför benägna att lägga ner till den lille lekfulle guden. Pimentel var dessutom ingen ung sprätt. Han var fyrtioåtta år gammal och på 1600-talet åldrades människor snabbare än idag. Han var en lugn och seriös man, som hade en framgångsrik militär karriär och vars egenskaper av prudens och försiktighet hade utsett honom för hans nya diplomatiska funktioner.

Läsaren kommer senare att se vilken roll känslorna kommer att spela under den andra perioden av drottningens liv, efter abdikationen. Det räcker för ögonblicket att notera att varje överskott var främmande för henne under den första perioden, den av hennes regeringstid.

Kristina, på tronen, är inte en Messalina, en ohämmad slav av ett imponerande temperament, inte ens en Katarina II, med ett kraftfull och krävande sinne. Hon är en ung kvinna med dålig hälsa, organiserar sitt liv i strid med hygienlagarna, överpirrar sin hjärna och sina nerver, söker tillfredsställelsen av stolthet och självkärlek, ivrig efter smicker och applåder, njuter av sin intellektuella såväl som materiella överlägsenhet, aktiv outtröttligt, leder angelägenheter, studier och underhållning i samma frenetiska takt, smakar ett ögonblick av all maktens sötman, en annan, all maktens bitterhet, berusad av storheten och snart trött på att känna tyngden av den, en gåtfull, komplex och formidabel varelse som saknade en säker hand att vägleda sin barndom och ett hängivet hjärta för att ge sin ungdom lite lycka. Hennes hjärna har varit fullproppad med läsningar, men ingen har lärt henne att älska, och hon går genom livet härdad och kall, utan ömhet, utan barmhärtighet, utan patriotism; sammanfattningsvis en neuropatisk egoist.

English translation (my own):

At eighteen years old, Kristina comes of age. She reigns and governs as a true sovereign. She is interested in affairs, studies them, discusses them, decides with an ability that astonishes even old ministers. So she hears a unanimous chorus of praise from all sides. The young Queen is no longer just the daughter of Gustav Adolf, the orphan who was made loved by her abandonment and weakness; she herself seizes the hearts of her subjects; one admires her wisdom, her application, her moderation. The protection she grants to letters, sciences and the arts makes her as famous as the victories of the Swedish armies. One compares her to Minerva, she is the Pallas Nordica whose reign presages the happiness of peoples, the golden age. There is no flattery that is not lavished on her, especially from the moment that one realise that it is rewarding her royally. Two glorious peaces for Sweden, that of Brömsebro with Denmark in 1645 and that of Westphalia in 1648, followed each other at short intervals, increasing both the territory of the kingdom and the prestige of the sovereign. A breath of greatness passes over Sweden and is personified in Kristina. Is it any wonder if she acquires an opinion of herself that nothing can further demean? The words "my greatness" and "my glory" will henceforth constantly return to her lips and under her pen. She will also taste the mystical sensation of direct communication with God. When, in her old age, she wrote her Life, it was to God that she dedicated it. Only God is great enough for this honour.

This first intoxication of power and success is mixed with a first bitterness. Kristina felt her heart speak. As often happens, it is the little cousin who is the object of her crush. The little cousin is the Count Palatine Karl Gustav, the son of the good aunt Katarina who was her governess, the brother of the young princesses Marie Euphrosyne and Eleonora, who shared her games and sometimes her lessons. He is short, fat and ugly, he does not have a tender soul, nor is he a model of virtue. Good beer and the robust delicacies of mannish, ugly wenches have many attractions for him. But he is the first. It is with him that Kristina exchanges, at seventeen, timid oaths of love. The idyll, however, did not last long. Kristina does not take long to realise that it is her crown rather than her person that her cousin is looking for. The imprudent, even head-on with the courtship he pays to the Queen of low-class loves. A strong, healthy young girl, sure of her charms, would perhaps have easily forgiven him, but Kristina is not in this situation. Perhaps she is even already aware of some secret physical inferiority, of some sexual weakness to be forgiven? Women in such conditions are necessarily more demanding. They know instinctively that to retain the man, to whom possession will have brought disillusionment, it will be necessary to be able to count on an exceptionally solid affection of the soul. Their self-esteem is also more suspicious, more easily hurt. A beautiful girl will laugh at an infidelity that will make an ugly girl cry.

Kristina does not forgive, nor does she openly break up, but in her heart her cousin is irrevocably condemned. Almost at the same time, she reveals an infatuation with a young lord, handsome, brilliant, attractive in all respects, Count Magnus Gabriel de la Gardie. The count becomes the favourite of this twenty year old queen; she showers him with favours and gifts, making him colonel, general, ambassador, senator, grand marshal of the court. His fortune astonishes, shocks and makes people talk. Diplomats and courtiers see him as the Queen's lover. How else to explain his favour? Kristina, it is true, made him marry her cousin, Princess Marie Euphrosyne, and this union proved to be very happy. Slander nevertheless does not disarm; it finds in this marriage only one more accusation against the Queen.

I have called the Queen's feeling an infatuation. Giving it another name is hardly possible. Was it friendship, was it love, that is what no one probably ever knew or ever will know. It does not matter anyway. If we must call this affair between a twenty year old queen and a handsome twenty five year old boy love, at least we must remember that no historian has yet been able to find the slightest proof that the Queen had crossed the Rubicon with Count de la Gardie. Nor can we find in their relationship any trace allowing us to establish that he ever exercised over her, even temporarily, the domination of the triumphant male. He skillfully exploits his favour, that is all. And when later he falls into disgrace, moreover because of a trifle, he does not defend himself as a lover who would have rights; rather, he implores and humiliates himself like a hunted servant. We will see him later become Kristina's formidable, but not always loyal, adversary.

It is time to take a closer look at the role, or rather what we know about the role, that love played in Kristina's life. Let us let her speak for herself first:

"My impetuous and ardent temperament", she writes, "has also not given me less inclination towards love than towards ambition. Into what misfortune would such a terrible inclination not have precipitated me if Your grace had not used my very faults to correct me? But my ambition, my pride incapable of submitting to anyone, my pride contemptuous of everything, served me as marvelous preservatives, and by Your grace, You mixed with it such fine delicacy, by which You guaranteed me from an inclination so perilous to Your glory and for my happiness. So, however close I was to the precipice, Your powerful hand pulled me back from it. You know, whatever envy and slander may say, that I am innocent of all the impostures with which they have wanted to blacken my life. I admit that if I had not been born a girl, the inclination of my temperament would perhaps have led me into terrible disorders, but You, who made me love glory and honour all my life more than any pleasure, You have preserved me from misfortunes, to which the opportunities, the license of my condition and the ardour of my temperament would have precipitated me. I would have infallibly married if I had recognised in myself the slightest weakness, but having known through Your grace the strength that You gave me to do without pleasures, even the most legitimate, I have followed the natural aversion that I had for marriage..."

This document is naturally subject to caution. It was intended for publicity and it was written in Rome, where evil tongues found much to criticise about the Queen's relations with Cardinal Azzolino. To confess a fault would have been to compromise not only oneself, but also one's friend, and this friend was a prince of the Church. What woman, moreover, would reveal her secret to the public for free? Kristina speaks readily of the ardour of her temperament; this is a weakness quite common to individuals who are poorly gifted for love. They like to put their coldness down to restraint rather than helplessness. She also lacks frankness when she speaks of "the license of her condition". Is a queen not a hundred times more surveilled than a bourgeoise woman? Unless she is a shameless lover, her "licence" will always be less than that of her chambermaids. — All things considered, Kristina's confession seems to me to indicate a physically apathetic temperament, which in no way excludes the passions of the heart or of the head. What we call blood may very well have nothing to do with it, especially when it concerns a neurasthenic subject.

Kristina, however, has favourites, sometimes several at the same time — what young woman in her situation would not have one? It is, for example, the French doctor Pierre Bourdelot, called to Stockholm on the recommendation of Saumaise. Perhaps he was not a man of a well-bred character — his letters show us rather a frivolous spirit, fond of small matters and gossip — but he was certainly a good doctor. He has the rare gift of understanding his client and only asking her what he can do. He inspires confidence and manages to get people to obey his prescriptions and advice. He also managed to heal. It is therefore not surprising that the Queen shows him recognition, consideration, even friendship. In cases of neurosis, nothing is more natural than these intimate and very personal relationships between the client and the doctor, as the latter cannot heal the body without also taking care of the soul. But it often happens, especially when envy gets involved, that they are misinterpreted, and that slander tries to find the gallant or the seeker of fortune under the doctor's robe. This was precisely the case with Bourdelot. One wanted to see in him the intriguer, the ambitious, the charlatan, even the perverted and perverting lover. None of this is documented. The Bourdelot who emerges from the serious material of the story is only a doctor sympathetic enough to his client to sometimes become her confidant. Let us add that he remained Kristina's correspondent for many years, and that if his letters were often trivial, they were at least always innocent.

Then there is the young Count Tott, a brilliant chevalier like de la Gardie, but more virile and more loyal. It is the equerry Steinberg, it is the diplomat Dohna and others. Courts are courts — there are hardly any without favourites, because, after all, sovereigns are men and have every right to have preferences. Kristina, certainly, had them; perhaps she did not choose them very well. We can reproach her for her generosity towards her protégés, their rapid, often undeserved career, and other things, but it would be supremely unfair to make them her lovers. The documents record many things said on this subject, but they do not show us the facts, and gossip, even after two centuries, does not make history.

One of the men distinguished by Kristina deserves a special place: it is Pimentel. — Don Antonio Pimentel de Prado, mester de camp and knight of Santiago, arrived at the Swedish court in August 1652, as envoy of the King of Spain. From his first interview with the Queen, he became the object of special distinction. She grants him long audiences, constantly invites him to the castle, seeks his welfare, wants him at her side on walks, at balls, at dinners. This was the talk of the town in 1652, just as it would be today. And chatter about what we have seen often leads to slander about what we have not seen. This is how, against all truth, the legend grew that Pimentel lodged in the castle itself and that he spent entire nights in the Queen's cabinet. — Pimentel's favour is easily explained without there being any need to involve love. He was the confidant of the conversion project which then occupied all the Queen's thoughts. This event was to take place under the auspices of the King of Spain, and it was with Pimentel that the Queen worked out the details of her plan. This secret between them sufficiently explains an intimacy that the courtiers, in their ignorance, were only too inclined to put down to the little playful god. Pimentel, moreover, was not a young dandy. He was forty-eight years old, and in the seventeenth century people aged more quickly than today. He was a calm and serious man, having had a successful military career, and whose qualities of prudence and circumspection had designated him for his new diplomatic functions.

The reader will see later what role sentiment will play in the second period of the Queen's life, after the abdication. It is enough for the moment to note that any excess was foreign to her during the first period, that of her reign.

Kristina, on the throne, is not a Messalina, an unrestrained slave of an imperious temperament, nor even a Catherine II, with powerful and demanding senses. She is a young woman in poor health, organising her life in defiance of the laws of hygiene, overexciting her brain and her nerves, seeking the satisfaction of pride and self-love, eager for flattery and applause, enjoying her intellectual as well as material superiority, active tirelessly, leading affairs, studies and entertainments at the same frenzied pace, tasting one moment all the sweetness, another, all the bitterness of power, intoxicated by the grandeur and soon tired of feeling the weight of it, an enigmatic, complex and formidable being who lacked a sure hand to guide her childhood and a devoted heart to give her youth a little happiness. Her brain has been stuffed with readings, but no one has taught her to love, and she walks through life hardened and cold, without tenderness, without mercy, without patriotism; in sum, a neuropathic egoist.

Above: Kristina.

Above: Baron Carl Bildt.