Kristina in Ellen Fries' biography of Princess Katarina

Source:

Märkvärdiga qvinnor, serie 2: Svenska qvinnor, pages 150 to 159, by Ellen Fries, 1891

https://runeberg.org/feqvinnor/2/0154.html

The biography:

... Under deras unga dagar var det Johan Kasimir, som för offentliga ärendens vård drog ifrån hemmet, under de senare åren af deras äktenskap är det Katarina, som af plikter mot sin broder, konungen, och mot Sveriges rike nödgas långa tider vistas skild ifrån Johan Kasimir. Hon kallades nämligen först af Gustaf Adolf och sedan af förmyndarstyrelsen att taga vård om konungabarnet Kristina.

—

Då Gustaf Adolf på våren 1630 skulle resa ut till Tyskland, nödgades han, som bekant är, för vidriga vindar ligga flere veckor vid Elfsnabben, och en gång var till och med hans fartyg i fara att förlisa. Han var då ofta orolig och modfälld. Katarina tillbragte flere dagar hos honom. Möjligtvis förnyades då ett redan förut omtaladt förslag, att i fall konungen länge komme att stanna ute, skulle hans gemål följa honom och Katarina taga vård om hans dotter.

Gustaf Adolfs framgångar i Tyskland öfverträffade allt hvad Katarina hade väntat. »Guds hand var öfver honom», och ingen kunde längre misstänka, att han dragit i härnad för världsliga skäl. Hans verk var Guds och icke människors, sådan var Katarinas och andra fromma protestanters tro.

På våren 1631 for Maria Eleonora verkligen ut till sin gemål i Tyskland. Pfalzgrefvinnan slog sig för den skull ned hos sin brorsdotter i Stockholm, där nu äfven Johan Kasimir skulle vistas för att sköta Räknekammaren. Endast de två yngsta barnen stannade på Stegeborg hos fru Heldin.

Denna gamla fru, som var född redan 1549, men oaktadt sin höga ålder skrifver både långa och läsliga bref, var ett dyrbart inventarium i den pfalzgrefliga familjen[.] Hon hade ... vårdat Katarina i hennes ungdom, följdt med henne till Tyskland och sedan åter tillbaka till Sverige. Katarinas barn älskade hon som om de varit hennes egna. Hon var visserligen nu gammal och led af många krämpor, så att Katarina fick plåstra om henne på bästa vis, skicka henne rökt lax, som jämte friskt vatten var den enda föda hennes klena mage tålde (!), men hon var ändå en skatt, en bepröfvad vän, en from, älsklig gammal dam, som lemnade ett oersättligt tomrum, då hon 1636 skildes hädan, efter att åt pfalzgrefven hafva testamenterat en del af sin ej obetydliga förmögenhet. En lika bepröfvad tjenarinna var fru Anna Tepel, som äfven vid sin död begräts af hela familjen, ej minst af den känslige Karl Gustaf, som alltid varit dessa damers älskling.

Kristina, Gustaf Adolfs dotter, var endast fem år, då hon kom under Katarinas vård. Två år hade dock ej förflutit, innan till Sverige kom det bud, som spred en sorg lika stor i slott som koja. På hvad sätt Katarina mottog underrättelsen om sin broders död veta vi ej, men den måste djupt hafva gripit henne. Huru ofta hade hon ej för hans skull ängslats, haft onda drömmar, ej kunnat sofva af oro! Midt under segerjublet, då hon måste tacka Gud, som gjort den älskade brodern till ett underbart redskap i sin hand, hade hon under orofyllda, genomvakade nätter känt saknadens och orons ångest.

Till sorgen öfver Gustaf Adolfs bortgång kom den stegrade ovissheten för hennes egna barns framtid. Gustaf Adolf hade så ofta yttrat, att han skulle draga försorg om systern och hennes barn, och på hans ord hade hon aldrig tviflat. Men när han var nu borta fanns, egendomligt nog, intet testamente, intet dokument, som tillförsäkrade dem någon rätt i Sverige, förutom hennes morgongåfva. Skulle hon enligt Norrköpings arfsförening hafva arfsrätt till kronan, i fall Kristina aflede utan arfvingar, eller hade hon genom sitt giftermål förspillt densamma?

Katarina var dock ... till sitt temperament sangvinisk, och hon synes hoppats, att allt skulle reda sig till det bästa. Hennes djupa gudsfruktan gjorde henne resignerad. Ej så pfalzgrefven. Han hemsökte den nya styrelsen med fordringar och förfrågningar, han ville ha sina barns arfsrättsställning klar, affärerna med hustruns brudskatt uppgjorda, han fordrade bekräftelse på de län han innehade, och han önskade dessutom få dem på lifstid och ärftliga. Han beklagade sig öfver att hans barn ej ens voro svenska adelsmän och att det i Sverige ej fanns något furstligt stånd. När rådet skulle underhandla med honom, grät han och jämrade sig, åberopade Gustaf Adolfs ord och frågade efter dennes testamente.

Förmyndarestyrelsen och rådet togo ej väl upp dessa pfalzgrefvens jeremiader. De respekterade Gustaf Adolfs vilja, att Katarina skulle till Maria Eleonoras återkomst ha hand om Kristinas uppfostran, och pfalzgrefven fick till ständernas sammanträde bibehålla sin plats i Räknekammaren, men oviljan mot honom märkes redan i rådets förhandlingar före riksdagens öppnande 1633. Den sjuåriga Kristina skulle vara närvarande vid detta högtidliga tillfälle, och alla rådsherrarne voro ense om, att pfalzgrefvinnan borde åtfölja henne och få en stol att under ceremonierna hvila sig på. Men pfalzgrefven ville ingen unna denna heder. Till och med den gamle riksamiralen, Karl Karlsson Gyllenhjelm, som var sedan ungdomen Katarinas synnerligen goda vän, ansåg det omöjligt att till en sådan grad hedra pfalzgrefven. Ville han nödvändigt vara närvarande, kunde han stå i en fönstersmyg, men ej på något annat ställe.

Sårad genom rådets beteende, drog sig Johan Kasimir tillbaka till Stegeborg, och sedan Maria Eleonora återkommit till Sverige på sommaren 1633, öfverlemnade Katarina den unga drottningen i hennes vård och slog sig, äfven hon, ned på Stegeborg.

Johan Kasimir hemsökte emellertid regeringen fortfarande med förfrågningar och fordringar. Han fick endast försäkran om att få behålla sina förläningar till drottningens myndiga år. På hans klagan, att barnen ej voro af svensk adel, svarades helt pikant, att man hade orsak nog akta hans barn högre än honom själf, att man alltid behandlat svenska prinsessors barn väl och att uppfostrades de bra, så kunde man, då de blefvo fullväxta, bringa på tal deras införande på riddarhuset. Pfalzgrefvens fordran att få arfsrättsfrågan afgjord, afspisades med den förklaring, att ett sådant tal förutsatte drottningens död och sårade därför allt för mycket enkedrottningen för att kunna vara föremål för öfverläggning. Man tyckte, att pfalzgrefven hade allt för höga tankar om sin börd, och många af de svenska ädlingarne ville ej erkänna, att de tyska furstarne skulle öfver dem ega några anspråk, allra helst om de voro fattiga, såsom Johan Kasimir. Det fanns ett parti, som sökte pfalzgrefvens bästa. Dess förnämsta medlemmar voro Per Brahe, Per Banér och främst Karl Karlsson Gyllenhjelm, den ende af rådet, som erkände Katarinas arfsrätt till svenska kronan enligt Norrköpings successionsordning. Till det andra partiet hörde Oxenstiernorna, främst den store rikskanslären. Denne hade i Tyskland sett så många drag af de små tyska furstarnes snikenhet och öfvermod, att han fruktade få se sitt fädernesland af dem inkräktas. Han ville ej hugna pfalzgrefven med några fördelar och yttrade helt föraktligt: »att det där släktet kan ingen blifva qvitt, om icke det uthungras».

Vid återkomsten till Sverige 1636 fann likväl rikskanslären, att den unga drottningen i sin egen moder hade ett inflytande långt farligare, än hvad det pfalzgrefliga huset någonsin kunde blifva. Maria Eleonoras besynnerligheter, hennes hat till riksförmyndarne, hennes förakt för Sverige och allt svenskt gjorde henne omöjligt till att handleda Kristinas uppfostran. Åt pfalzgrefvinnan Katarina hade Gustaf Adolf anförtrott sin dotter, i hennes vård beslöt nu också förmyndarstyrelsen att lemna detta den store konungens dyrbara arf. Riksdrotsen Gabriel Oxenstierna skref i sina ämbetsbröders namn den 23 sept. 1636 till Katarina med begäran att hon ville åtaga sig Kristinas uppfostran. Om pfalzgrefven nämndes inte ett ord. Hans ställning var redan förut klar. För honom fanns ingen plats på Stockholms slott. Katarina nödgades lemna man och hem, men hon kunde ej afsäga sig detta uppdrag, kärleken till broderns minne och till hennes egna barn lemnade henne intet val. Hon skulle få hafva omkring sig alla sina barn, och dessa skulle uppfostras tillsammans med Sveriges drottning. Hvad kunde väl för deras framtid gifvas lugnare? ...

Ehuru kärleken till Gustaf Adolf, till fäderneslandet, ehuru sparsamhet och plikttrohet borde hafva förenat Katarina och Axel Oxenstierna, voro de likväl vid denna tid ej riktigt goda vänner. Axel Oxenstierna fruktade påtagligen, att Katarina skulle begagna sitt inflytande hos den unga drottningen till sin egen familjs bästa, allt under det han erkände, att en bättre moder kunde denna ej erhålla, äfven om hon vore något för svag för brorsdottern och behandlade henne allt för mycket såsom barnen behandlas af farmödrarne, hvilka ej kunna »slå till». Äfven Katarina betraktar rikskanslären med ett visst misstroende, hon visste nogsamt, att han var hennes makes störste motståndare, hon skämtar öfver hans långsamhet och öfver den omständlighet, med hvilken han alltid framförde sina ärenden. Men när den store statsmannen talat till henne om den yttre politiken eller när han visat intresse för Karl Gustafs studier och framtid, då glömmer hon sina anmärkningar, hon liksom alla kände, att det dock var han allena, som hade makten och kunde bruka den.

Men Axel Oxenstierna lika litet som någon annan af de höge herrarne vållade Katarina daglig förtret. Detta gjorde några damer af det pfalziska husets motståndare, som flitigt använde sina vapen, stickord och ovänligheter, för att såra pfalzgrefvinnan, som var van vid ömhet och vänskap och därföre lätt nog kände sig missförstådd och öfvergifven. Särskildt fru Ebba Leijonhufvud, hofmästarinna hos Maria Eleonora, känd för sitt häftiga lynne, synes ej varit Katarina bevågen. Det tyckes som hon och med henne flere af de förnäma damerna eftersträfvat Katarinas plats såsom drottningens uppfostrarinna. Katarina hade en sårbar punkt — hennes barn och deras osäkra ställning i Sverige, och af denna begagnade sig hennes motståndare. De gjorde upp giftermålspartier för hennes döttrar, och de uttydde hennes handlingar såsom syftande till att i tid vända Kristinas hjärta till Karl Gustaf.

Största obehaget hade Katarina att utstå af enkedrottningen. I början hade pfalzgrefvinnan stått på den bästa fot med Maria Eleonora, hon hade nära på tagit hennes parti, då hon låg i delo med rådet, åtminstone sökte hon för rådsherrarne uttyda hennes handlingssätt till det bästa och bad dem betänka, hvems gemål hon varit och hvilka sorger hon utstått. Då Maria Eleonora vägrade att låta begrafva Gustaf Adolf och sedan begrafningen väl var skedd, var mycket ifrig för att få hans lik med sig till Strömsholm, var det Katarina, som bäst förstod att lugna enkedrottningen och bringa henne till besinning. Äfven sedan Kristina kommit i pfalzgrefvinnans vård, var förhållandet emellan moder och fostermoder i förstone godt, och pfalzgrefven besökte enkedrottningen för att utreda hennes affärer. Men snart blef det annorlunda — ej utan andras beställsamma prat och förtal. Maria Eleonora upphörde skrifva till Katarina, talade ej vid henne, då hon besökte Kristina, och ville ingifva denna sistnämnda ovilja mot sin uppfostrarinna. Hennes uppförande ute på Gripsholm blef för hvar dag besynnerligare, Katarina kunde ej längre försvara henne, utan sörjde i stället djupt öfver att Gustaf Adolfs enka skulle uppföra sig på ett så ovärdigt sätt.

Dessa missförhållanden nedstämde Katarinas af naturen goda lynne. Hon längtade ofta till sin make och undrade om det verkligen var rätt, att hon lemnat honom. Men med tanke på Kristina och barnen kunde hon ej handla annorledes.

Katarinas hälsa hade varit vacklande allt sedan Adolf Johans födelse 1629. Hon led af värk i hufvud och ben samt af svår hosta och trodde därföre ej, att hennes lifstid skulle blifva lång. Under året 1638 aftog hennes krafter märkbart.

Hofvet uppehöll sig sedan några veckor tillbaka i Vesterås, emedan pesten ansågs gå i Stockholm, då Katarina häftigt insjuknade, fredagen den 7 dec. 1638. På lördagen försökte pfalzgrefvinnan gå upp för att till drottningen, som denna dag fyllde tolf år, framföra sina på en gång underdåniga och moderliga lyckönskningar, men efter denna ansträngning voro också hennes krafter brutna. Hon lades ned på den bädd, som skulle varda hennes sista.

Katarina beredde sig till döden. Hon talade mycket och länge vid de närvarande riksråden, särskildt vid riksdrotsen Per Brahe. Hon bad dem taga vård om hennes man och barn och ej efter hennes död stöta bort dem som främlingar. Alla voro djupt rörda och sökte i detta fall lugna henne. Katarina mottog förtroendefullt deras försäkringar. Hon förmanade döttrarne och Adolf Johan till lydnad och alla dygder, bad hälsa till Karl Gustaf, som just nu var ute på sin utrikesfärd, och lade sedan med innerlig bön all de sinas framtid i Guds hand. Honom anbefallde hon också det barn, som blifvit henne anförtrodt. Hon bad Kristina med kärlek tänka på sin moder och än mera på sina undersåtars bästa och sitt fäderneslands välfärd. Varma och innerliga voro de ord, som kommo från den sjukas läppar, och på samma gång talade hon med kraft och klarhet. Per Brahe uppmanade Kristina att flitigt bedja Gud, att hon måtte få behålla sin faster som för henne vore mera värd än det halfva konungariket.

Oaktadt Katarina sålunda ansåg sin död förestå, dröjde hon dock i det längsta att eftersända Johan Kasimir, som uppehöll sig på Bråborg. Katarina ville ej han skulle för häftigt oroas, ty hon fruktade, att han då skulle begagna de ännu osäkra isarne för att skynda till hennes dödsbädd så fort som möjligt. Själf trodde hon väl ej heller, att döden vore så nära förestående som den var. Hon hade inga svåra plågor, endast feber och allmän svaghet. Katarina hade just talat med riksmarskalken Axel Banér, om en lärare för sin yngste son, då hon lungt och stilla, utan att ens de kringstående märkte det, somnade in. En bredvid dödslägret stående prestman märkte en viss förändring hos henne och ropade henne an, men då var allt redan slut, och med ett stilla, ljuft leende på sina läppar hade Katarina gått till en bättre värld. Dette skedde torsdagen den 13. dec. kl. 10 f. m.

Drottning Kristina underrättades genast om dödsfallet. Hon uppsökte Katarinas äldsta dotter, som ännu ingenting anade, omtalade för henne allt och lugnade henne. »Kära fröken Kerstin», så föllo hennes ord, »gifven Eder till freds, fastän Eder fru moder är död, så vill jag vara Eder en moder» — ett löfte, som den tolfåriga drottningen höll intill det sista, ty hvad man än kan tillvita Kristina, inte är det att hafva förgätit sin uppfostrarinnas barn.

Ej förr än den 12 dec. blef pfalzgrefven underrättad om Katarinas sjukdom. Han skyndade till Vesterås, så fort de dåliga vägarne medgåfvo, men kom först dit på fredag morgon tidigt. Han anade intet, förrän riksmarskalken Per Banér mötte honom i slottsporten och omtalade, att allt var slut.

För pfalzgrefven var Katarinas död ett hårdt slag. Han höll varmt af sin gemål, och det var ett starkt band som nu brustit. Äfven en annan anledning fanns, ej blott till sorg, utan också till oro. Det kritiska ögonblick hade inträffat, då Johan Kasimir och hans barns ställning i Sverige ej längre kunde anses berättigad, då han var endast en främling. Men pfalzgrefvens oro i detta fall lugnades likväl snart, när han såg hur allmänt värderad och afhållen Katarina varit och huru uppriktigt alla beklagade hans förlust. Hade det funnits några intriger, någon afund mot henne, så voro de nu glömda. Från Axel Oxenstierna, den mest fruktade af alla, mottog pfalzgrefven en skrifvelse, som djupt rörde honom. Rikskanslären förklarade, att han hellre för andra gången hade begrafvit sin egen mor än han var vittne till huru denna ädla furstinna i förtid rycktes bort. Äfven Maria Eleonora var djupt gripen af hennes död.

Förberedelserna till pfalzgrefvinnans jordafärd uppskötos, tills rikskanslären hann anlända till Vesterås. I samråd med honom bestämde pfalzgrefven, att hans gemål skulle begrafvas i Strängnäs domkyrka, vid sidan af sina föräldrar.

För sextonhundratalets människor var aldrig något, som sammanhängde med en begrafning, en oväsentlig sak, utan alla enskildheter afhandlades och sköttes med största omständlighet. Rikskanslärens fru, Anna Bååt, ställde på bästa vis med likets vård och utstyrsel, och den lilla drottning Kristina var mycket ifrig att få vara henne behjälplig för att visa den kärlek hon hyste för sin fasters minne. Katarina hade önskat svepas i sin bruddräkt och i den mössa hon burit vid sina barns födelse, men då dessa saker förvarades på Stegeborg, var det omöjligt att villfara hennes önskan. Katarina hade äfven önskat begrafvas i Linköping, men i det ena som det andra fallet tröstade sig Johan Kasimir öfver att man bröte mot hennes önskningar, därmed att hans maka alltid hade varit förståndig och gärna velat göra honom till viljes i alla sparsamhetsåtgärder. För öfrigt åsidosattes ingenting, som kunde hedra den aflidnas minne. Vakt hölls kring liket, i tre stifts kyrkor ringdes dagligen, och en ståtlig procession anordnades.

Den 5 februari kunde ändtligen affärden till Strängnäs ega rum. Den berömde Vesteråsbiskopen Johannes Rudbeckius talade samma dag på slottet till pfalzgrefvinnans minne, inga grannlåter, utan enkelt och allvarligt.

Till text hade han valt den 121 psalmen, i hvilken Katarina hade haft, sade han, »sin kristendoms lösen». I likhet med så många andra fromma hjärtan, hvilka under sekel efter sekel, i pröfningar och i glädje däruti sökt sin tröst, hade äfven hon mer än en gång instämt i psalmistens ord: »Jag lyfter mina ögon upp till bergen, ifrån hvilka min hjälp kommer. Min hjälp kommer ifrån Herranom, den himmel och jord gjort hafver.»

Bättre än alla andra ord uttrycka just dessa kärnpunkten i Katarinas karaktär och lefnad — kärlek till Gud i ord och gärningar.

English translation (my own):

... During their young days it was Johan Kasimir, who left home to take care of public affairs; during the later years of their marriage it was Katarina, who, due to duties to her brother, the King, and to the kingdom of Sweden, was forced to stay apart from Johan Kasimir for long periods of time. Namely, she was first called by Gustaf Adolf and then by the regency government to take care of the royal child Kristina.

—

When Gustav Adolf was going to travel to Germany in the spring of 1630, he was forced, as is well known, to lie for several weeks at Älvsnabben due to nasty winds, and once his ship was even in danger of sinking. He was then often worried and discouraged. Katarina spent several days with him. It is possible that a previously mentioned proposal was then renewed, that if the King was to stay out for a long time, his consort would follow him, and Katarina would take care of his daughter.

Gustav Adolf's success in Germany exceeded everything Katarina had expected. "God's hand was upon him", and no one could suspect any more that he had gone to war for worldly reasons. His works were of God and not of men — such was the belief of Katarina and other pious Protestants.

In the spring of 1631, Maria Eleonora truly went out to her husband in Germany. For that reason, the Countess Palatine settled down with her niece in Stockholm, where Johan Kasimir would now also be staying to manage the Chamber of Accounts. Only the two youngest children stayed at Stegeborg with Lady Heldin.

This old lady, who was born as early as 1549, but despite her advanced age writes both long and legible letters, was a precious asset in the Palatine family. She had ... cared for Katarina in her youth, accompanied her to Germany and then back to Sweden. She loved Katarina's children as if they were her own. She was certainly old now and suffered from many ailments, so that Katarina had to patch her up in the best way possible, send her smoked salmon, which, along with fresh water, was the only food her small stomach could tolerate (!), but she was still a treasure, a proven friend, a pious, amiable old lady, who left an irreplaceable void when she parted ways in 1636, after bequeathing to the Count Palatine a portion of her not inconsiderable fortune. An equally proven servant was Lady Anna Tepel, who was mourned even at her death by the whole family, not least by the sensitive Karl Gustav, who had always been the darling of these ladies.

Kristina, Gustav Adolf's daughter, was only five years old when she came under Katarina's care. However, two years had not passed before word came to Sweden which spread a sadness as great in castles as in huts. We do not know how Katarina received the news of her brother's death, but it must have deeply affected her. How often she had been worried about him, had bad dreams, been unable to sleep because of worry! In the midst of the jubilation of victory, when she had to thank God, who had made the beloved brother a wonderful instrument in her hand, she had felt the anguish of loss and worry during restless, wakeful nights.

To the grief over Gustav Adolf's passing was added the increased uncertainty for her own children's future. Gustav Adolf had often said that he would take care of his sister and her children, and she had never doubted his words. But now that he was gone, there was, oddly enough, no will, no document, which assured them of any rights in Sweden, except for her morning gift. According to the Union of Inheritance of Norrköping, would she have an inheritance right to the Crown in case Kristina died without heirs, or had she lost it through her marriage?

However, Katarina was ... sanguine in her temperament, and she seems to have hoped that everything would turn out for the best. Her deep fear of God made her resigned. Not so with the Count Palatine. He haunted the new government with demands and requests, he wanted his children's inheritance rights settled, the business with his wife's bride tax settled, he demanded confirmation of the counties he held, and he also wanted them for life and heredity. He complained that his children were not even Swedish nobles and that there was no princely status in Sweden. When the Council was about to negotiate with him, he wept and wailed, invoked Gustav Adolf's words and asked for his will.

The regency government and the Council did not take up well these jeremiads of the Count Palatine. They respected Gustav Adolf's will, that Katarina should take care of Kristina's upbringing until Maria Eleonora's return, and the Count Palatine was allowed to keep his seat in the Chamber of Accounts for the meeting of the Estates, but the dislike towards him was already felt in the Council's negotiations before the opening of the Riksdag in 1633. The seven year old Kristina was to be present on this solemn occasion, and all the councilmen agreed that the Countess Palatine should accompany her and be given a chair to rest on during the ceremonies. But the Count Palatine did not wish to indulge this honour. Even the old Grand Admiral, Carl Carlsson Gyllenhielm, who had been Katarina's extremely good friend since her youth, considered it impossible to honour the Count Palatine to such an extent. If he wanted to be present, he could stand in a window, but not in any other place.

Hurt by the Council's behaviour, Johan Kasimir retreated to Stegeborg, and after Maria Eleonora returned to Sweden in the summer of 1633, Katarina left the young Queen in her care and she, too, settled down at Stegeborg.

In the meantime, Johan Kasimir still haunted the government with requests and demands. He was only assured of keeping his fiefs until the Queen came of age. His complaint that the children were not of Swedish nobility was answered quite piquantly, that they had reason enough to esteem his children higher than himself, that they always treated the children of Swedish princesses well and that if they were brought up well, then one could, when they were fully grown, bring up their introduction to the House of Nobility.

The Count Palatine's demand to have the succession issue settled was rejected with the explanation that such a speech presupposed the Queen's death and therefore hurt the Dowager Queen far too much to be subject to negotiation. It was thought that the Count Palatine had much too high thoughts about his burden, and many of the Swedish nobles did not want to admit that the German princes would have any claims on them, especially if they were poor, like Johan Kasimir. There was a party that sought the good of the Count Palatine. Its leading members were Per Brahe, Per Banér and, above all, Carl Carlsson Gyllenhielm, the only one of the Council who recognised Katarina's right of inheritance to the Crown of Sweden according to Norrköping's succession order. To the other party belonged the Oxenstiernas, mainly the great chancellor. He had seen in Germany so many features of the sneakiness and arrogance of the little German princes that he feared to see his fatherland invaded by them. He did not want to reward the Count Palatine with any favours and uttered contemptuously: "that family cannot be quits unless it is starved out."

On his return to Sweden in 1636, the Chancellor nevertheless found that the young Queen had an influence from her own mother far more dangerous than what the Count Palatine's house could ever have. Maria Eleonora's eccentricities, her hatred of the regents, her contempt for Sweden and everything Swedish made it impossible for her to supervise Kristina's upbringing. Gustav Adolf had entrusted his daughter to the Countess Palatine Katarina; in her care the regency government now also decided to leave this precious legacy of the great King. The Grand Steward Gabriel Oxenstierna wrote in the name of his fellow officials on September 23, 1636 to Katarina with the request that she would undertake Kristina's upbringing. Not a word was mentioned about the Count Palatine. His position was already clear. There was no place for him at Stockholm Castle. Katarina was forced to leave her husband and home, but she could not renounce this mission, the love for her brother's memory and for her own children left her no choice. She would have all her children around her, and these would be brought up together with the Queen of Sweden. What could be more peaceful for their future? ...

Although the love for Gustav Adolf, for the Fatherland, although frugality and faithfulness to duty should have united Katarina and Axel Oxenstierna, they were still not really good friends at this time. Axel Oxenstierna clearly feared that Katarina would use her influence with the young Queen for the good of her own family, all the while admitting that a better mother could not be obtained, even if she was a bit too weak for her niece and treated her all too well, much like how children are treated by the grandmothers, who cannot "hit". Even Katarina viewed the Chancellor with a certain mistrust, she knew well enough that he was her husband's greatest opponent, she joked about his slowness and the circumstantiality with which he always presented his affairs. But when the great statesman spoke to her about foreign policy or when he showed interest in Karl Gustav's studies and future, then she forgot her remarks. She, like everyone else, felt that it was he alone who had the power and could use it.

But Axel Oxenstierna as little as any other of the high lords caused Katarina daily annoyance. This was done by some ladies of the opponents of the Palatine house, who diligently used their weapons, stinging words and unkindness, to hurt the Countess Palatine, who was used to tenderness and friendship and therefore easily enough felt misunderstood and abandoned. Especially Lady Ebba Leijonhufvud, mistress of the court to Maria Eleonora, known for her fierce temper, does not seem to have been keen on Katarina. It seems that she, and with her several of the distinguished ladies, sought Katarina's place as the Queen's governess. Katarina had a vulnerable point — her children and their precarious position in Sweden, and her opponents took advantage of this. They arranged marriage parties for her daughters, and they interpreted her actions as aimed at turning Kristina's heart to Karl Gustav in time.

Katarina had the greatest discomfort to endure from the Dowager Queen. In the beginning the Countess Palatine had been on the best terms with Maria Eleonora, she had almost taken her side when she was in trouble with the Council, at least she tried to explain to the councilmen her course of action for the best and begged them to consider whose wife she had been and what sorrows she endured. When Maria Eleonora refused to have Gustav Adolf buried and, after the burial had taken place, was very eager to take his body with her to Strömsholm, it was Katarina who knew best how to calm the Dowager Queen and bring her to her senses.

Even after Kristina came into the Countess Palatine's care, the relationship between the mother and the foster mother was initially good, and the Count Palatine visited the Dowager Queen to investigate her affairs. But soon it became different — not without the orderly talk and slander of others. Maria Eleonora stopped writing to Katarina, did not speak to her when she visited Kristina, and wanted to convey this last-mentioned dislike to her governess. Her behaviour out at Gripsholm became more strange every day, Katarina could no longer defend her, but instead grieved deeply that Gustav Adolf's widow should behave in such an undignified manner.

These mishaps dampened Katarina's naturally good disposition. She often longed for her husband and wondered if it was really right that she had left him. But with Kristina and the children in mind, she could not act differently.

Katarina's health had been faltering ever since Adolf Johan's birth in 1629. She suffered from pain in the head and legs as well as from a severe cough and therefore did not believe that her life would be long. During the year 1638, her powers waned noticeably.

The court had been stating in Västerås for a few weeks, because the plague was considered to be in Stockholm, when Katarina fell violently ill on Friday, December 7, 1638. On Saturday the Countess Palatine tried to get up to convey to the Queen, who turned twelve years old that day, her at once submissive and motherly wishes, but after this effort her strength was also broken. She was laid down on the bed that would be her last.

Katarina prepared herself for death. She spoke a lot and for a long time to the members of the Council present, especially to the Grand Steward Per Brahe. She begged them to take care of her husband and children and not to reject them as strangers after her death. Everyone was deeply moved and in this case tried to calm her down. Katarina confidently received their assurances. She admonished the daughters and Adolf Johan to obedience and all virtues, wished health to Karl Gustav, who was currently on his journey abroad, and then, with a heartfelt prayer, placed all their futures in God's hands. To him she also recommended the child who had been entrusted to her. She begged Kristina to think lovingly of her mother and even more of the good of her subjects and the welfare of her homeland. Warm and heartfelt were the words that came from the sick woman's lips, and at the same time she spoke with power and clarity. Per Brahe urged Kristina to diligently pray to God that she might be allowed to keep her aunt, who was worth more to her than half the kingdom.

Despite the fact that Katarina thus considered her death imminent, she, however, delayed for the longest time in sending for Johan Kasimir, who was staying at Bråborg. Katarina did not want him to worry too violently, because she feared that he would then use the still uncertain ice to rush to her deathbed as quickly as possible. She herself probably did not think that death would be as imminent as it was. She had no severe pains, only fever and general weakness. Katarina had just spoken to Grand Marshal Axel Banér, about a teacher for her youngest son, when she quietly, without even those around her noticing, passed away. A priest standing next to the deathbed noticed a certain change in her and called out to her, but then everything was already over, and with a quiet, sweet smile on her lips, Katarina had gone to a better world. This happened on Thursday, December 13, at 10 before midnight.

Queen Kristina was immediately informed of the death. She sought out Katarina's eldest daughter, who still had no idea, told her everything and reassured her. "Dear Lady Kerstin", were her words, "be at peace, although your lady mother is dead, I will to a mother to you" — a promise that the twelve year old Queen kept until the end, because whatever one can reproach Kristina for, it is not to have forgotten her governess's children.

No sonner than December 12 was the Count Palatine was informed of Katarina's illness. He hurried to Västerås, as soon as the bad roads permitted, but only got there early on Friday morning. He had no idea until the Grand Marshal Per Banér met him at the castle gate and announced that everything was over.

For the Count Palatine, Katarina's death was a severe blow. He loved his wife dearly, and it was a strong bond that had now been broken. There was also another reason, not only for sadness, but also for anxiety. The critical moment had come when Johan Kasimir and his children's position in Sweden could no longer be considered justified, as he was only a foreigner. But the Count Palatine's anxiety in this case was nevertheless soon calmed, when he saw how universally esteemed and loved Katarina had been, and how sincerely everyone lamented her loss. If there had been any intrigues, any envy against her, they were now forgotten. From Axel Oxenstierna, the most feared of all, the Count Palatine received a letter that moved him deeply. The Chancellor declared that he would rather bury his own mother for the second time than witness how this noble princess was taken away prematurely. Even Maria Eleonora was deeply affected by her death.

The preparations for the Countess Palatine's funeral were postponed until the Chancellor arrived in Västerås. In consultation with him, the Count Palatine decided that his wife would be buried in Strängnäs Cathedral, next to her parents.

For the people of the seventeenth century, nothing connected with a funeral was ever an unimportant matter, but all details were dealt with and attended to with the greatest care. The Chancellor's wife, Anna Bååt, did her best to care for and dress the body, and little Queen Kristina was very eager to help her to show the love she had for her aunt's memory. Katarina had wished to be wrapped in her wedding dress and in the cap she wore at the births of her children, but as these things were kept at Stegeborg, it was impossible to grant her wish. Katarina had also wished to be buried in Linköping, but in both cases Johan Kasimir took comfort in the fact that her wishes were violated, thus that his spouse had always been sensible and willing to do his will in all thrifty measures. Otherwise, nothing was overlooked that could honour the memory of the deceased. A vigil was kept around the body, bells were rung daily in the churches of three bishoprics, and a stately procession was organised.

On February 5, the departure could finally take place in Strängnäs. The famous Bishop of Västerås, Johannes Rudbeckius, spoke the same day at the castle in memory of the Countess Palatine, no furbelows, but simply and seriously.

For the text he had chosen the 121st Psalm, in which Katarina had, he said, "the key of her Christianity." In common with so many other pious hearts, which in century after century, in trials and in joy, have sought their comfort therein, she too had more than once agreed with the Psalmist's words: "I lift up mine eyes to the mountains, from whence my help cometh. My help cometh from the Lord, who made Heaven and Earth."

Better than any other words, these express the core point of Katarina's character and life — love for God in word and deed.

Above: Princess Katarina.

Above: Kristina.

Above: Ellen Fries.