Source:
Historiska Märkwärdigheter till Uplysning af Swenska Häfder, volume 1, pages 7 to 24, edited by Samuel S. Loenbom, 1767
Above: Kristina.
Above: Karl Gustav.
Posted on June 6, 2024, in honour of the 370th anniversary of Kristina's abdication...
The account:
I Lördags, som war den 3 Junii, slogs om, at nästföljande den 6 Junii skulle Hennes Kongl. Maj:t opsäga sitt Regemente och öfwerantwarda thet Hans Kongl. Höghet. I måndags, som war den 5 Junii, slogs åter om thet samma, med strängt förbod, att ingen skulle drista sig till, öfwer instundande Krönings-Högtid, att slås eller perlmentera, wid Lifsstraff utan all nåde.
Äfwen wid samma tid som thetta omslogs, blef af Ständerne och sedan af Riksens Råd Resolverat, och underskrifwit Ösels och Pommerns Revocation ifrån Adelen och till Hennes Kongl. Maj:ts Lifgeding. Detta skedde med största försigtighet, och utan alt buller, therom behöfdes en särdeles relation.
Om Tisdagen steg Hans Kongl. Höghet bittida opp, satte sig att concipera Bönedags-Patent, och sade sig intet wilja lägga sig till hwila, förr än han det finge underskrifwa, hwilket ock skedde: war altså detta det första bref wår Konung underskref, efter som han detta allredo länge tillförene sig föresatt hafwer.
Klockan sex woro alle Ständerne och Wi Professores efter gifne ordres på Riks-Salen. Klockan 9 kom Hennes Kongl. Maj:t, samt med Hans Kongl. Höghet och Rådet in, med Krona på Hufwudet, Spira i högra och Äplet i wänstra Handen, såsom ock Krönings Kjortelen på sig, satte sig på Krönings-Stolen, af Silfwer gjord, then Gref Magnus för 5 år sedan lät förfärdiga och till Krönings-Acten, nempe CHRISTINÆ, tå förärade.
Försten stod på högra sidan, neder för trapporna, thernäst alle Fem ämbetsmännerne och omkring, Riksens Råd, hwilke nu äro, som mig är berättadt 48, men 32 allenast woro tå tillstädes. Bänkarne woro upbyggde, alt in emot taket, der Fruntimren sutto. På golfwet woro bänkar, där sutto Präster och Borgare på högra, Adel och Bönder på wänstra sidan. När de hade satt sig, steg Schering Rosenhane upp, (efter Cancellarius hade sig förwägrat att tala uti renunciations-Acten, hwilket hafwer sina särdeles skäl och orsaker: säges ock att Herr Schering skall wara förordnad att assistera Cantzleren uti Ämbetet, och sedan honom deruti succedera) laas och renunciations brefwet, med Hennes Kongl. Maj:ts Sigill på pergament, att Hennes Kongl. Maj:t afsäger sig all then rätt och prætension, som Hon och Hennes Fäder hafwa haft på Sweriges Rike och der under hörige Länder; att Hon aldrig i ewig tid, anten sjelf, eller genom någon annan, directe eller indirecte, skall fråga eller söka derefter, utan opdrager all sin rätt Hans Kongl. Höghet, såsom en utwald efter Henne Arf-Furste, och begärde allenast blifwa försörgd med ett nödtorftigt Lifgeding, Hennes Stat och wilkor likmätigt. Sedan detta war upläst lefwererade Herr Schering brefwet till Hans Kongl. Höghet, tagande af honom et annat bref, innehållande deremot en försäkring af Hans K. Höghet, Riksens Råd och Ständer, om Hennes Kongl. Maj:ts Lifgeding, så lydandes, att Hennes Kongl. Maj:t skall hafwa uti Sin lifstid, Norrköpings Stad och Skatt [Slott], Gottland, Öland, Ösel, Pommern, och the orter wid hafwet i Mechlenburg, att deröfwer råda och regera independenter, ingens dom eller inquisition wara underkastad; dock så att derigenom Kronan och Fäderneslandet icke skall ske något i någon måtto förfång eller skada. Ej heller skall Hon hafwa magt något af deßa länder så abalienera, att det icke efter Hennes död skall komma under Kronan igen. När detta så opläst war, lefwererade Herr Schering brefwet till Hans K. Höghet igen och Hans K. Höghet åt Drottningen, stigandes småningom up för trapporne, med stor reverentz och wyrdning. Sedan detta skedt war, tog Drottningen af sitt Hufwud Kronan och lefwererade Gref Pehr, Swärdet General Kagge, Nyckelen Herman Flemming. Derpå kommo twänne Hennes Kammar-Herrar och afklädde Henne Kjortelen, hwilket ganska få utan tårar kunde anse.
Straxt Hon war afklädder, steg Hon ned af sin Kongl. Stol, stadnade först på den första Trappan, sedan på den andra, sist på den tredje, och när Riks-Marskalken Gref Johan Oxenstierna hade klappat ljud, begynte Hon tala och aldraförst giorde Tacksägelse till Gud, som hafwer Henne låtit födas af den Högsta Familien och uphögt henne till det Höga Ämbetet, och satt till Drottning och Regentinna öfwer ett sådant mäktigt Rike, och beskärt Henne en sådan stor framgång och wälsignelse. Sedan till de Fem sina Förmyndare uti Hennes omyndiga år: tertio, till Riksens Råd, och sist till Sweriges Rikes Ständer; gaf ingen orsak före, hwarföre Hon afsade Regementet, utan allenast att Hon dermed sökte Riksens och Fäderneslandets gagn och bästa: Och såsom de hade 4 år förut bewiljat Henne Hertig CARL GUSTAF till Successorem; altså glädde Hon sig att Hon uti sin Lifstid och wälmagt, fick detta Ämbetet på Honom lefwerera, tackandes alla sina undersåtare, att de intill det yttersta hafwa låtit påskina sin kärlek emot Henne, ock nu uti denna Riksdagen på det ödmjukeligaste anhållit, at Hon ännu längre och hela sin Lifstid öfwer dem regera wille, och likwäl nu på det sista låtit Hennes wilja winna sin framgång. Sist lofwade Hon på sin Ära, at Hon uti alla sina actioner och hela sin lifstid intet annat söka skulle, utan det som kunde lända Sweriges Rike och sine fordne undersåtare till säkerhet och wälfärd. Denna Oration warade wäl en half tima. Och war detta till att förundra, at ändock Hon så bewekligen talte, att Hon uttrykte tårar ur många människors ögon; dock kunde Hon sig ifrån gråt sjelf hålla, ehuruwäl Hon esomoftast dertill inclinerade och talte ganska gråteligen och med sorgelig stämma.
Härpå swarade Herr Schering, opräknandes Hennes stora meriter, lycka och seger emot fienden, och berömliga actioner inrikes, och giorde Henne tacksägelse, först på Riksens Råds wägnar, sedan för Ridderskapet, så för Presterskapet, opräknandes de stora wälgerningar, både uti gemen, och emot hwar och en i synnerhet, såsom ock för Borgerskapet och commerciernes fortsättande, och sist för Gemene Allmogen, att de alle hafwa njutit frid och rolighet, Lag och rätt, trygg- och säkerhet: lofwade på allas wägnar wilja hafwa alt sådant uti stadigt och tacksamt minne: påminte Hennes Kongl. Maj:t huru träget och enhälligen de hafwa anhållit derom, att Hennes K. Maj:t wille låta sig behaga, att continuera med Regementet, att de under Hennes Regering måtte lefwa och döö; dock emedan deras bön intet kunde hos Hennes K. Maj:t något rum finna, tackade han Hennes K. Maj:t, att Hon med en sådan god Successore uti sitt ställe sitt Fädernesland försörja wille: bad Hennes Maj:t Hon wille förgäta och tillgifwa all förtret Henne af en och annan uti sin Regerings tid händ war; och till det sista, önskade Henne Guds wälsignelse till sin resa och företagande. Denne Oration warade på paß en fierdedels tima. Herr Schering talte ock mycket märkeligt och widlöftigt om denna ohörliga förändringen, att Hennes K. Maj:t, som war födder och oppfödder till Regementet, som det så berömligen och lyckeligen så många år förestått hafwer, och så högt af sine undersåtare ällskad, skulle uti sin bästa ålder och florerande Regemente sig det afsäga etc.
Sedan wände sig Hennes Maj:t till Hans Kongl. Höghet, antwardade Honom med en ganska pathetisk Oration Regementet, och recommenderade Honom sin Moder. Konungen swarade härpå med en kort oration, tackandes Hennes Maj:t, och tillsägandes Hennes Maj:t såsom sin K. Fränka och Fru-Moder all sonlig respect och wyrdning alla sina dagar. Deße Orationer woro både korte och taltes sakta, at ingen dem wäl höra kunde, utan Riksens Råd och D. Ericus Emporagrius, som tränade sig fram och kunde räcka op med hufwudet öfwer en hop af Rådet. När detta så paßeradt war, klappade åter Riks-Marskalken ljud, då trädde än fram Herr Schering med en Oration till Konungen (hwilken då war upträdder in till Drottningen, hafwandes Henne wid sin högra sida) annamade Honom på Sweriges Rikes Råds och Ständers wägnar, för wår och Swea Götha Konung, önskandes Honom lycka och wälsignelse. Derpå swarade Konungen med en ganska härlig och ljuflig Oration, att alle som den höra kunde, förundrade sig storligen och gladdes i sitt hjerta. Summan war, att Han lofwade hålla sina Tro-undersåtare, efter sina yttersta krafter, wid rena Guds ord och Sweriges Rikes beskrifne Lag, intet skulle sig något märkeligt företaga, eller någon importerlig förändring göra, utan Riksens Råds och Swea Rikes Ständers consens, äfwen som Han dem skrifteligen försäkrat hafwer, och efter gjorde tacksägelser till Gud, Drottningen, Sw. Rikes Råd och Ständer, önskade att Fridsens Gud wille Honom uti alla sina actioner regera, och att wi af denna oförmodeliga och ohörliga förändring, som nu skedd är, måtte hafwa hugnad och glädje.
När detta alt skedt war och klockan nu war inemot Tolf, trädde de derifrån, Drottningen uti sina snöhwita kläder, och Konungen uti swarta. Drottningen böd Konungen högra sidan; men Han wille intet emottaga, utan tog Henne med sin högra hand wid Hennes wänstra, och så gingo de in uti Drottningens Palats, der Hon då böd alla af Rådet och Ridderskapet farwäl, tagandes hwar och en i hand.
Sedan gingo de alle hwar till sitt att få sig mat. Wi med de 3 Ständerne hade ordres att wara tillstädes uti Kyrkan strax eftermiddagen. Men wåra Qwinfolk woro i Kyrkan alt ifrån klockan Sex om morgonen, och när de märkte, at det wille länge dröga, sände de hem efter bröd och win eller öl, att styrka sig med; ty de wille intet quittera sina rum.
Klockan 3 eftermiddagen gick Processen an. Konungen med sina hwita Gyllenduks kläder (supra caput Regis nobiles octo tectum, cœlum appellant, ferebant) och Krönings kjortelen, och alle af Riksens Råd redo: alle de andre gingo. Biskopen i Linköping exciperade Honom med wanligt språk, utan för Kyrkodören: Arosiensis skulle läsa Bönen; men emedan han war hes, måste Lincopensis ock läsa: Strengnensis hade Predikan. Texten war: »Gud gifwe wårom Konung etc.» Men ingen af oß eller Ständerna kunde af Predikan höra ett ord; ty Predikan hölls i Hög-Choren, hwarföre ock månge under Predikan gingo på Adolphs Källare, eller annorstädes, att wederqwecka sig, uti denna grufweliga hetan. När Episcopus Strengnensis war nederstigen, klef en gammal käring op i Stolen i hans ställe och kom ett stort löje till wäga; att ock Konungen, som eljes[t] är usque ad miraculum allwarsam, måtte deröfwer le, och äfwen wid det samma, begynte M. Samuel tillika med Dn. Daniele, Capitoli Notario: »Gud gifwe wårom etc.« När den ene sång »wårom Konung«, ropade den andre ex errore »wåra Drottning.« Doctor Æschil skulle begynna: »HERREN wår Gud ware Tig blid«; men efter han intet hördes, stämde D. Brunius in med honom. En annan af Superintendenterna började: »O GUD wi lofwe Tig etc.« Hela Krönings-Acten gick efter wanligt wis, och Herredags-Prästerne hafwa honom mästadels afskrifwen.
Krönings-Penningar utkastades måtteligen, intet annat än Sölf:mt, så store som wåre dubble Marks-stycken. När de först myntades, war denna öfwerskrift: På den ena sidan: »Imago Regis«, och kring om, »CAROLUS GUSTAVUS.« På andra sidan, en Krona och kringom: »DEI Gratia & CHRISTINÆ Rex.« Men sedan blefwo de ommyntade, att ganska få lemnades. Nu är på den ena sidan: »CAROLUS GUSTAVUS Rex«: på den andra: »A DEO et CHRISTINA.« Gullpenningar hafwer jag ännu intet fått se: det säjes, at wi få hwar sin. Win uttappades, icke till öfwerflöd, utan likwäl att hwar gick tädan med lagom rus och hatten full med sig, och så släptes åter andre dit igen.
Sådan myckenhet af folk wet jag intet om jag någon tid på en gång sedt hafwer; likwäl hafwer jag intet hördt, att någon klagar öfwer någon trängsel: aldrig hafwer hördts något ropande eller något oljud, utan alle förliktes som bröder: alle låto sig märka glade och af lustigt mod öfwer det som skedt är.
Wid de förste gången söngo i Kyrkan, och salwan gafs, reste Hennes Maj:t Drottningen åt Ladugården. De som det sågo, mente att Hon skulle resa bort med allone; men Hon kom sent om aftonen igen; dock war Hon intet in convivio.
Med gästebudet gick så till. Konungen, Rådet och Ridderskapet woro i Riks-Salen; Präster och Professores uti en sal emot Söder-porten, deröfwer Drottningen hafwer sin wåning; Hof-Staten för sig; Borgare för sig och Bönderne för sig; alle wäl tracterade. Rätterne wore både kostelige och månge: confect fick hwar och en sitt armkläde öfwerfullt. Gyllenankar, Israël Israëlsson, och Anders Appelbom tracterade oß och delte imellan oß confectet, att intet lemnades åt slunterna. Dryckerna woro godt Rhenskt Win och Ölands-öl, hwilket smakade likasom Brunswigs-mumma, gafs ock wid wårt bord, der ock Bisparne sutto, Lerbster-bier, att detta ölet ock låckade till oß några af Secretariis och andra af Hof-Staten. Skålarne woro först Konungens, sedan Drottning CHRISTINS och så Enke-Drottningens; dock äro Bisparne ännu uti twifwelsmål, hwilket uti Litanien först nämnas skall, anten Konungen eller unga Drottningen, och deßförinnan bedja de i Stockholm, så wäl som här, Suppressis nominibus, för wår Nådiga Höga Öfwerhet. Ratio dubitandi är, att Han både uti färsäkringen [sic] så wäl som alltid eljes[t], titulerar Henne sin K. Fru Moder, och alltid unnar Henne främsta rummet.
När wi uti convivio begynte blifwa som lustigast, stod Hon öfwer oß opp under taket, och såg på oß ifrån öfra wåningen. Odhelius, i det han drack ut glaset Drottningens Skäl, och wände botten opp, blef Henne först warse; men wi låddes som wi intet såge Henne; ty Hon hade deraf sin lust, att Hon oförmärkt fick stå och se huru wi drucko och woro lustige. Klockan Tu gingo wi derifrån lustige och glade.
I Onsdags, som war den 7 hujus, giorde Ständerne sin Ed. Alls af Rådet och Ridderskapet woro befalte, att upwakta Hennes Maj:t och gifwa Henne Gelegd till Flötsund på samma dag; men det drögdes dermed intill den 12 om natten: Ryttare, Soldater, Borgare, woro uti sina gewär: Midnats-tid gafs Salwa med Stycken, Mousqueter och Pistoler, och continuerades dermed länge. Wid Flötsund valedicerade Hennes Maj:t Rådet och Ridderskapet, tagandes hwar och en i hand, och när Hon lycktat, ropade Hon med hög röst, om någon wore som stode tillbaka, Han wille framträda, att Hon finge honom valedicera. Det säges att alle greto. Konungen böd till att göra Henne widare följe; men Hon förwägrade Honom det; likwäl när Hon war bortrest, tog Han några utaf Herrarna med sig och satte efter Henne, och fölgde Henne alt in till Märstad. Der wände Han tillbaka och kom hem om Morgonen kl. 11. Men de andre som wände om wid Flötsund, kommo hem kl. 5 med et träffeligit skjutande, efter de mente Konungen wara med i sällskapet.
Drottningen hade ingen med sig utan Stenberger, hwilken Hon först gjorde till Fri-Herre, och nu näst för Kröningen till Grefwe; men när Han kom i Onsdags på Riddarhuset, wille de andre intet taga honom emot, hwaraf förorsakades ett sådant buller, at wi fruktade Collegium skulle falla omkull; men igenom Konungens medlande blef det stilladt och han tagen. Till Grefskap fick han Enköpings Stad.
With modernised spelling:
I lördags, som var den 3 juni, slogs om att nästföljande den 6 juni skulle Hennes Kungliga Majestät uppsäga sitt regemente och överantvarda det Hans Kungliga Höghet. I måndags, som var den 5 juni, slogs åter om detsamma, med strängt förbud att ingen skulle drista sig till, över instundande kröningshögtid, att slåss eller parlamentera, vid livsstraff utan all nåde.
Även vid samma tid som detta omslogs, blev av Ständerna och sedan av Riksens Råd resolverad och underskrivet Ösels och Pommerns revokation ifrån adeln och till Hennes Kungliga Majestäts livgeding. Detta skedde med största försiktighet och utan allt buller, därom behövdes en särdeles relation.
Om tisdagen steg Hans Kungliga Höghet bittida upp, satte sig att koncipera bönedagspatent, och sade sig inte vilja lägga sig till vila förrän han det finge underskriva, vilket ock skedde; var alltså detta det första brev vår konung underskrev, eftersom han detta allaredo länge tillförne sig föresatt haver.
Klockan sex voro alla Ständerna och vi professores efter givna ordres på Rikssalen. Klockan 9 kom Hennes Kungliga Majestät samt med Hans Kungliga Höghet och Rådet in, med krona på huvudet, spira i högra och äpplet i vänstra handen, såsom ock kröningskjorteln på sig, satte sig på kröningsstolen av silver gjord, den greve Magnus för 5 år sedan lät förfärdiga och till kröningsakten, nempe Christinæ, då förärade.
Fursten stod på högra sidan, neder för trapporna, därnäst alla fem ämbetsmännerna och omkring Riksens Råd, vilka nu äro, som mig är berättat, 48, men 32 allenast voro då tillstädes. Bänkarna voro uppbyggde, allt inemot taket, där fruntimren sutto. På golvet voro bänkar, där sutto präster och borgare på högra, adel och bönder på vänstra sidan.
När de hade satt sig, steg Schering Rosenhane upp (efter cancellarius hade sig förvägrat att tala uti renunciationsakten, vilket haver sina särdeles skäl och orsaker; säges ock att herr Schering skall vara förordnad att assistera kanslern uti ämbetet och sedan honom däruti succedera), las ock renunciationsbrevet, med Hennes Kungliga Majestäts sigill på pergament, att Hennes Kungliga Majestät avsäger sig all den rätt och pretension som hon och hennes fäder hava haft på Sveriges Rike och därunder höriga länder; att hon aldrig i evig tid, anten själv eller genom någon annan, directe eller indirecte, skall fråga eller söka därefter, utan uppdrager all sin rätt Hans Kungliga Höghet såsom en utvald efter henne arvfurste, och begärde allenast bliva försörjd med ett nödtorftigt livgeding, hennes stat och villkor likmätigt.
Sedan detta var uppläst, levererade herr Schering brevet till Hans Kungliga Höghet, tagande av honom ett annat brev innehållande däremot en försäkring av Hans Kungliga Höghet, Riksens Råd och Ständer om Hennes Kungliga Majestäts livgeding, så lydandes att Hennes Kungliga Majestät skall hava uti sin livstid Norrköpings stad och skatt [slott], Gotland, Öland, Ösel, Pommern och de orter vid havet i Mecklenburg, att däröver råda och regera independenter, ingens dom eller inkvisition vara underkastad; dock så att därigenom Kronan och Fäderneslandet icke skall ske något i någon måtto förfång eller skada. Ej heller skall hon hava makt något av dessa länder så abalienera, att det icke efter hennes död skall komma under Kronan igen.
När detta så uppläst var, levererade herr Schering brevet till Hans Kungliga Höghet igen och Hans Kungliga Höghet åt drottningen, stigandes småningom upp för trapporna med stor reverens och vördning. Sedan detta skett var, tog drottningen av sitt huvud kronan och levererade greve Per, svärdet general Kagg, nyckeln Herman Fleming. Därpå kommo tvenne hennes kammarherrar och avklädde henne kjorteln, vilket ganska få utan tårar kunde anse.
Straxt hon var avklädder, steg hon ned av sin kungliga stol, stannade först på den första trappan, sedan på den andra, sist på den tredje, och när Riksmarskalken greve Johan Oxenstierna hade klappat ljud, begynte hon tala och allraförst gjorde tacksägelse till Gud, som haver henne låtit födas av den högsta familjen och upphöjt henne till det höga ämbetet och satt till drottning och regentinna över ett sådant mäktigt rike och beskärt henne en sådan stor framgång och välsignelse.
Sedan till de fem sina förmyndare uti hennes omyndiga år; tertio, till Riksens Råd, och sist till Sveriges Rikes Ständer; gav ingen orsak före varföre hon avsade regementet, utan allenast att hon därmed sökte Riksens och Fäderneslandets gagn och bästa. Och såsom de hade 4 år förut beviljat henne hertig Karl Gustav till successorem, alltså glädde hon sig att hon uti sin livstid och välmakt fick detta ämbetet på honom leverera, tackandes alla sina undersåtare att de intill det yttersta hava låtit påskina sin kärlek emot henne ock nu uti denna Riksdagen på det ödmjukligaste anhållit att hon ännu längre och hela sin livstid över dem regera ville, och likväl nu på det sista låtit hennes vilja vinna sin framgång.
Sist lovade hon på sin ära att hon uti alla sina aktioner och hela sin livstid intet annat söka skulle utan det som kunde lända Sveriges Rike och sine forna undersåtare till säkerhet och välfärd. Denna oration varade väl en halv tima. Och var detta till att förundra, att ändock hon så bevekligen talte att hon utryckte tårar ur många människors ögon; dock kunde hon sig ifrån gråt själv hålla, ehuruväl hon esomoftast därtill inklinerade och talte ganska gråteligen och med sorglig stämma.
Härpå svarade herr Schering, uppräknandes hennes stora meriter, lycka och seger emot fienden, och berömliga aktioner inrikes, och gjorde henne tacksägelse, först på Riksens Råds vägnar, sedan för ridderskapet, så för prästerskapet, uppräknandes de stora välgerningar både uti gemen och emot var och en i synnerhet, såsom ock för borgerskapet och kommerciernas fortsättande, och sist för gemena allmogen, att de alle hava njutit frid och rolighet, lag och rätt, trygg- och säkerhet. Lovade på allas vägnar vilja hava allt sådant uti stadigt och tacksamt minne; påminte Hennes Kungliga Majestät huru träget och enhälligen de hava anhållit därom, att Hennes Kungliga Majestät ville låta sig behaga att kontinuera med regementet, att de under hennes regering måtte leva och dö; dock emedan deras bön inte kunde hos Hennes Kungliga Majestät något rum finna, tackade han Hennes Kungliga Majestät, att hon med en sådan god successore uti sitt ställe sitt Fädernesland försörja ville. Bad Hennes Majestät hon ville förgäta och tillgiva all förtret henne av en och annan uti sin regeringstid händ var; och till det sista önskade henne Guds välsignelse till sin resa och företagande.
Denne oration varade på pass en fjärdedels tima. Herr Schering talte ock mycket märkligt och vidlöftigt om denna ohörliga förändringen, att Hennes Kungliga Majestät, som var födder och uppfödder till regementet, som det så berömligen och lyckligen så många år förestått haver och så högt av sina undersåtare älskad, skulle uti sin bästa ålder och florerande regemente sig det avsäga, etc.
Sedan vände sig Hennes Majestät till Hans Kungliga Höghet, antvardade honom med en ganska patetisk oration regementet och rekommenderade honom sin moder. Konungen svarade härpå med en kort oration, tackandes Hennes Majestät och tillsägandes Hennes Majestät såsom sin kungliga fränka och frumoder all sonlig respekt och vördning alla sina dagar. Dessa orationer voro både korta och taltes sakta, att ingen dem väl höra kunde, utan Riksens Råd och dominus Ericus Emporagrius, som tränade sig fram och kunde räcka op med huvudet över en hop av Rådet.
När detta så passerat var, klappade åter Riksmarskalken ljud, då trädde än fram herr Schering med en oration till konungen (vilken då var uppträdder in till drottningen, havandes henne vid sin högra sida) anammade honom på Sveriges Rikes Råds och Ständers vägnar för vår och Svea Göta konung, önskandes honom lycka och välsignelse. Därpå svarade konungen med en ganska härlig och ljuvlig oration, att alla som den höra kunde förundrade sig storligen och gladdes i sitt hjärta. Summan var att han lovade hålla sina tro undersåtare, efter sina yttersta krafter, vid rena Guds Ord och Sveriges Rikes beskrivna lag, inte skulle sig något märkligt företaga eller någon importerlig förändring göra utan Riksens Råds och Svea Rikes Ständers konsens, ävensom han dem skriftligen försäkrat haver; och efter gjorde tacksägelser till Gud, drottningen, Sveriges Rikes Råd och Ständer önskade att fredsens Gud ville honom uti alla sina aktioner regera och att vi av denna oförmodliga och ohörliga förändring som nu skedd är måtte hava hugnad och glädje.
När detta allt skett var och klockan nu var inemot tolv, trädde de därifrån, drottningen uti sina snövita kläder och konungen uti svarta. Drottningen böd konungen högra sidan, men han ville inte emottaga, utan tog henne med sin högra hand vid hennes vänstra, och så gingo de inuti drottningens palats, där hon då böd alla av Rådet och ridderskapet farväl, tagandes var och en i hand.
Sedan gingo de alla var till sitt att få sig mat. Vi med de 3 Ständerna hade ordres att vara tillstädes uti kyrkan strax eftermiddagen. Men våra kvinnfolk voro i kyrkan alltifrån klockan sex om morgonen, och när de märkte att det ville länge dröja, sände de hem efter bröd och vin eller öl att styrka sig med, ty de ville inte kvittera sina rum.
Klockan 3 eftermiddagen gick processen an. Konungen med sina vita gyllendukskläder (supra caput regis nobiles octo tectum, cœlum appellant, ferebant) och kröningskjorteln, och alla av Riksens Råd redo; alla de andre gingo. Biskopen i Linköping exciperade honom med vanligt språk utanför kyrkodören; arosiensis skulle läsa bönen, men emedan han var hes, måste lincopensis ock läsa; strengnensis hade predikan. Texten var: »Gud give vårom konung, etc.»
Men ingen av oss eller Ständerna kunde av predikan höra ett ord, ty predikan hölls i hög koren, varföre ock många under predikan gingo på Adolfs källare eller annorstädes att vederkvicka sig uti denna gruvliga hettan. När episcopus strengnensis var nederstigen, klev en gammal käring upp i stolen i hans ställe och kom ett stort löje tillväga, att ock konungen, som eljest är usque ad miraculum allvarsam, måtte däröver le; och även vid detsamma begynte magister Samuel tillika med domino Daniele, Capitoli notario: »Gud give vårom, etc.« När den ene sång »vårom konung«, ropade den andre ex errore »våra drottning.«
Doktor Eskil skulle begynna: »Herren vår Gud vare dig blid«, men efter han inte hördes, stämde dominus Brunius in med honom. En annan av superintendenterna började: »O Gud vi love Dig, etc.« Hela kröningsakten gick efter vanligt vis, och herredagsprästerna hava honom mestadels avskriven.
Kröningspenningar utkastades måttligen, intet annat än silvermynt, så stora som våra dubbla marksstycken. När de först myntades, var denna överskrift på den ena sidan: »Imago regis«, och kringom: »Carolus Gustavus.« På andra sidan en krona, och kringom: »Dei gratia et Christinæ Rex.«
Men sedan blevo de ommyntade, att ganska få lämnades. Nu är på den ena sidan: »Carolus Gustavus Rex«; på den andra: »A Deo et Christina.«
Gullpenningar haver jag ännu inte fått se; det säges att vi få var sin. Vin uttappades, icke till överflöd, utan likväl att var gick dädan med lagom rus och hatten full med sig, och så släpptes åter andra dit igen.
Sådan myckenhet av folk vet jag inte om jag någon tid på en gång sett haver; likväl haver jag inte hört att någon klagar över någon trängsel. Aldrig haver hörts något ropande eller något oljud, utan alla förliktes som bröder; alla låto sig märka glada och av lustigt mod över det som skett är.
Vid de första gången söngo i kyrkan och salvan gavs, reste Hennes Majestät drottningen åt ladugården. De som det sågo mente att hon skulle resa bort med allone, men hon kom sent om aftonen igen; dock var hon inte in convivio.
Med gästabudet gick så till. Konungen, Rådet och Ridderskapet voro i Rikssalen, präster och professores uti en sal emot söderporten, däröver drottningen haver sin våning; hovstaten för sig; borgare för sig och bönderna för sig; alle väl trakterade. Rätterna voro både kostliga och många; konfekt fick var och en sitt armkläde överfullt. Gyllenankar, Israël Israëlsson och Anders Appelboom trakterade oss och delte imellan oss konfektet, att intet lämnades åt slunterna.
Dryckerna voro gott: rhenskt vin och ölandsöl, vilket smakade likasom brunsviksmumma, gavs ock vid vårt bord, där ock bisparna sutto; lerbsterbir, att detta ölet ock lockade till oss några av secretariis och andra av hovstaten. Skålarna voro först konungens, sedan drottning Kristins och så änkedrottningens; dock äro bisparna ännu uti tvivelsmål, vilket uti litanien först nämnas skall, anten konungen eller unga drottningen, och dessförinnan bedja de i Stockholm, såväl som här, suppressis nominibus, för vår nådiga höga överhet. Ratio dubitandi är att han både uti försäkringen såväl som alltid eljest titulerar henne sin kära frumoder och alltid unnar henne främsta rummet.
När vi uti convivio begynte bliva som lustigast, stod hon över oss upp under taket och såg på oss ifrån övra våningen. Odhelius, i det han drack ut glaset drottningens skål och vände botten upp, blev henne först varse; men vi låtsades som vi inte sågo henne, ty hon hade därav sin lust att hon oförmärkt fick stå och se huru vi drucko och voro lustiga. Klockan tu gingo vi därifrån lustiga och glada.
I onsdags, som var den 7 hujus, gjorde Ständerna sin ed. Alls av Rådet och ridderskapet voro befalte att uppvakta Hennes Majestät och giva henne gelejd till Flottsund på samma dag; men det dröjdes därmed intill den 12 om natten. Ryttare, soldater, borgare voro uti sina gevär; midnattstid gavs salva med stycken, musköter och pistoler, och kontinuerades därmed länge. Vid Flottsund valedicerade Hennes Majestät Rådet och ridderskapet, tagandes var och en i hand, och när hon lyktat, ropade hon med hög röst om någon vore som stode tillbaka, han ville framträda, att hon finge honom valedicera. Det säges att alla gräto.
Konungen böd till att göra henne vidare följe, men hon förvägrade honom det; likväl när hon var bortrest, tog han några utav herrarna med sig och satte efter henne och följde henne allt intill Märstad. Där vände han tillbaka och kom hem om morgonen klockan 11, men de andra som vände om vid Flottsund kommo hem klockan 5 med ett träffligt skjutande, efter de mente konungen vara med i sällskapet.
Drottningen hade ingen med sig utan Steinberger, vilken hon först gjorde till friherre och nu näst för kröningen till greve; men när han kom i onsdags på Riddarhuset, ville de andra inte taga honom emot, varav förorsakades ett sådant buller att vi fruktade Kollegium skulle falla omkull; men igenom konungens medlande blev det stillat och han tagen. Till grevskap fick han Enköpings stad.
French translation (my own):
Le samedi 3 juin, il fut décidé que le 6 juin prochain, Sa Majesté Royale abandonnerait son régiment et le remettrait à Son Altesse Royale. Lundi 5 juin, la même décision fut de nouveau décidée, avec une interdiction stricte que personne n'ose, pendant le couronnement imminent, se battre ou parlamenter, sous peine de mort, sans aucune pitié.
Au même moment où cette décision était annulée, la révocation d'Ösel et de la Poméranie de la noblesse et du domaine d'entretien de Sa Majesté Royale était résolue et signée par les États puis par le Conseil du Royaume. Cela s'est déroulé avec le plus grand soin et sans aucun bruit, il fallait donc une relation particulière.
Mardi, Son Altesse Royale s'est levée tôt, s'est assise pour rédiger un brevet pour la journée de prière et a déclaré qu'elle ne se reposerait pas tant qu'elle ne l'aurait pas signé, ce qui s'est aussi produit; c'était donc la première lettre signée par notre roi, car il avait déjà l'intention de l'obtenir depuis longtemps.
A six heures, tous les États et nous, les professeurs, étions dans la Salle d'État comme ordonné. A 9 heures, Sa Majesté Royale, avec Son Altesse Royale et le Conseil, entra avec une couronne sur la tête, un sceptre dans la main droite et l'orbe dans la main gauche, ainsi que la robe de couronnement sur elle, s'assit sur la chaise de couronnement en argent, que le comte Magnus lui avait fait fabriquer et lui avait offerte il y a 5 ans et pour l'acte de couronnement, nempe Christinæ.
Le prince se tenait sur le côté droit, en bas des escaliers, à côté de lui les cinq fonctionnaires et autour du Conseil du Royaume, qui sont maintenant, comme on m'a dit, 48, mais seulement 32 étaient alors présents. Les bancs étaient dressés, tous contre le plafond, où s'asseyaient les dames. Au sol se trouvaient des bancs, où étaient assis à droite les prêtres et les bourgeois, à gauche la noblesse et les paysans.
Lorsqu'ils furent assis, Schering Rosenhane se leva (comme le chancelier avait refusé de parler lors de l'acte de démission, il a ses raisons et causes particulières pour cela; on dit aussi que M. Schering doit être nommé pour assister le chancelier et depuis lui succéder dans la charge) et lut aussi la lettre de renonciation, avec le sceau de Sa Majesté Royale sur parchemin, que Sa Majesté Royale renonce à tous les droits et prétend qu'elle et ses pères ont eu sur le Royaume de Suède et les terres lui appartenant; qu'elle ne devra jamais, ni par elle-même ni par l'intermédiaire de quelqu'un d'autre, directement ou indirectement, le demander ou le rechercher, mais qu'elle cède tous ses droits à Son Altesse Royale en tant qu'héritier élu après elle, et qu'elle a seulement demandé à recevoir une subsistance allocation pour son état et ses conditions de manière égale.
Après lecture de ceci, M. Schering remit la lettre à Son Altesse Royale, prenant de lui une autre lettre contenant, en retour, une assurance de Son Altesse Royale, du Conseil du Royaume et des États sur le domaine d'entretien de Sa Majesté Royale, à l'effet que Sa Majesté Royale aura de son vivant la ville et le trésor [château] de Norrköping, Gotlande, Ölande, Ösel, Poméranie et les lieux au bord de la mer du Mecklembourg, pour les gouverner de manière indépendante, pour n'être soumis au jugement ou à l'inquisition de personne; mais de telle manière que la Couronne et la Patrie ne subissent aucun préjudice. Elle n'aura pas non plus le pouvoir d'aliéner aucune de ces terres afin qu'après sa mort, elles ne relèvent plus de la Couronne.
Lorsque cela fut ainsi lu, M. Schering remit la lettre à Son Altesse Royale, et Son Altesse Royale à la reine, montant progressivement les escaliers avec beaucoup de révérence et de respect. Après cela, la reine ôta la couronne de sa tête et la remit au comte Pierre, l'épée au général Kagg et la clé à Armand Fleming. Alors deux de ses chambellans vinrent lui enlever sa robe, que peu de gens pouvaient regarder sans pleurer.
Dès qu'elle fut déshabillée, elle descendit de sa chaise royale, s'arrêta d'abord sur la première marche, puis sur la deuxième, enfin sur la troisième, et lorsque le grand maréchal comte Jean Oxenstierna eut frappé les mains, elle commença à parler et d'abord de tous rendirent grâce à Dieu, qui l'avait laissé naître de la plus haute famille, l'avait élevée à de hautes fonctions, l'avait faite reine et dirigeante d'un royaume si puissant, et lui avait accordé tant de succès et de bénédictions.
Puis à ses cinq tuteurs dans ses années mineures; troisièmement, au Conseil du Royaume, et enfin aux États du Royaume de Suède; elle n'a donné aucune raison pour laquelle elle avait renoncé au régiment, mais seulement qu'elle recherchait ainsi le bénéfice et le bien du royaume et de la patrie. Et comme ils lui avaient accordé 4 ans auparavant le duc Charles-Gustave comme successeur, elle se réjouissait de pouvoir lui confier cette charge de son vivant et de son pouvoir, remerciant tous ses sujets d'avoir montré leur amour pour elle jusqu'au bout et aujourd'hui, à la Diète, ils ont très humblement insisté sur le fait qu'elle voulait régner sur eux encore plus longtemps et tout au long de sa vie, et pourtant ils vont enfin la laisser remporter le succès.
Enfin, elle promit sur l'honneur que dans toutes ses actions et tout au long de sa vie, elle ne chercherait rien d'autre que ce qui pourrait amener le Royaume de Suède et ses anciens sujets à la sécurité et au bien-être. Cette oraison dura environ une demi-heure. Et il fallait s'étonner qu'elle parlât si pitoyablement qu'elle faisait pleurer beaucoup de gens; cependant, elle pouvait s'empêcher de pleurer, même si elle était plus souvent encline à le faire et parlait plutôt en larmes et d'une voix triste.
A cela, M. Schering répondit, énumérant ses grands mérites, son bonheur et sa victoire contre l'ennemi, et ses actions glorieuses au niveau national, et lui rendit grâce, d'abord au nom du Conseil du Royaume, puis de la noblesse, puis du clergé, en énumérant les de grands bénéfices à la fois en commun et contre chacun en particulier, ainsi qu'en faveur des bourgeois et de la continuation du commerce, et enfin pour le peuple, qu'ils ont tous joui de la paix et de la tranquillité, du droit et de la justice, de la sûreté et de la sécurité. Il a promis, au nom de tous, de vouloir garder tout cela dans un souvenir constant et reconnaissant; il a rappelé à Sa Majesté Royale avec quelle constante et unanimité ils avaient insisté sur le fait que Sa Majesté Royale serait heureuse de continuer à régner afin qu'ils puissent vivre et mourir sous son règne; cependant, comme leur prière n'a pas pu trouver de place auprès de Sa Majesté Royale, il a remercié Sa Majesté Royale de vouloir fournir à sa Patrie un si bon successeur à sa place. Il supplia Sa Majesté de vouloir oublier et pardonner tous les ennuis que lui causèrent les uns ou les autres pendant son règne; et il lui souhaita enfin la bénédiction de Dieu pour son voyage et son entreprise.
Cette oraison dura environ un quart d'heure. M. Schering a aussi parlé de manière très particulière et grandiose de ce changement inouï, que Sa Majesté Royale, qui est née et a été élevée pour régner, comme elle qui l'avait fait si glorieusement et si heureusement pendant tant d'années, et elle qui était si hautement aimée de ses sujets, y renoncerait à son apogée et dans un règne florissant, etc.
Alors Sa Majesté se tourna vers Son Altesse Royale, le chargea d'un discours assez pathétique au régiment et lui recommanda sa mère. Le roi répondit à cela par un bref discours, remerciant Sa Majesté et promettant à Sa Majesté, en tant que tante royale et dame mère, tout le respect et la révérence filiale pendant tous ses jours. Ces discours étaient à la fois courts et prononcés doucement, de sorte que personne ne pouvait les entendre, à l'exception du Conseil du Royaume et du seigneur Eric Emporagrius, qui se penchait en avant et pouvait lever la tête au-dessus d'une foule de conseillers.
Une fois ce délai écoulé, le grand maréchal frappa à nouveau dans ses mains, puis M. Schering s'avança avec un discours au roi (qui apparut alors à la reine, l'ayant à sa droite) l'accepta au nom du Conseil suédois et des États du Royaume de Suède pour notre roi des Suédois et des Goths, nous lui souhaitons bonheur et bénédiction. Le roi répondit alors par un discours plutôt glorieux et doux, de sorte que tous ceux qui purent l'entendre furent grandement émerveillés et se réjouirent dans leur cœur. La somme était qu'il promettait de maintenir ses fidèles sujets, au mieux de ses capacités, à la pure Parole de Dieu et à la loi écrite du Royaume de Suède, qu'il n'entreprendrait rien d'étrange ni n'apporterait de changement d'importance sans le consentement du Conseil et les États du Royaume de Suède, même s'il les en avait assurés par écrit; et après avoir rendu grâce à Dieu, à la reine, au Conseil et aux États du Royaume de Suède, il a souhaité que le Dieu de paix le gouverne dans toutes ses actions et que nous puissions avoir de la joie et du bonheur de ce changement inattendu et inouï qui a maintenant eu lieu.
Quand tout cela fut fait, et il était presque midi, ils sortirent, la reine dans ses vêtements blancs comme neige et le roi en noir. La reine invita le roi à se placer du côté droit, mais il ne voulut pas l'accepter, mais il la prit de la main droite par la gauche, et ils entrèrent ainsi dans le palais de la reine, où elle fit ensuite ses adieux à tout le Conseil et à la noblesse, en prenant chacun par la main.
Ensuite, ils se sont tous séparés pour aller chercher de la nourriture. Nous, les 3 États, avions reçu l'ordre d'être présents à l'église en début d'après-midi. Mais nos femmes étaient à l'église dès six heures du matin, et lorsqu'elles remarquèrent que cela prendrait beaucoup de temps, elles rentrèrent chez elles chercher du pain et du vin ou de la bière pour se fortifier, car elles ne voulaient pas quitter leurs chambres.
A 15 heures, le cortège a démarré. Le roi avec son drap blanc d'or (au-dessus de la tête du roi les huit nobles portaient un baldaquin, qu'ils appellent le ciel) et la robe du couronnement, et tout le Conseil du Royaume prêt; tous les autres marchaient. L'évêque de Linköping l'a exhorté dans un langage ordinaire devant la porte de l'église; l'évêque de Västerås devait lire la prière, mais comme il était enroué, l'évêque de Linköping devait aussi lire; l'évêque de Strängnäs a prononcé le sermon. Le texte était: «Dieu accorde notre roi, etc.»
Mais aucun d'entre nous ni les États n'ont pu entendre un mot du sermon, car le sermon était prononcé dans le grand chœur, c'est pourquoi pendant le sermon beaucoup se rendaient à la cave d'Adolphe ou ailleurs pour se rafraîchir dans cette chaleur terrible. Lorsque l'évêque de Strängnäs fut en bas, un vieil homme monta à sa place sur sa chaise et il y eut un grand amusement, de sorte que même le roi, qui par ailleurs est sérieux sans miracle, dut rire; et aussi en même temps M. Samuel commençait en même temps avec M. Daniel, notaire au Capitole: «Que Dieu nous accorde, etc. Quand l’un chantait «notre roi», l'autre criait, par erreur, «notre reine».
Le docteur Eskil allait commencer: «Que le Seigneur notre Dieu soit doux envers toi», mais comme il n'était pas entendu, M. Brunius se joignit à lui. Un autre surintendant commença: «Ô Dieu, nous vous louons, etc.» L'ensemble de l'acte de couronnement s'est déroulé comme d'habitude et les prêtres de la Diète des seigneurs l'avaient pour la plupart radié.
L'argent du couronnement était coulé avec parcimonie, rien que des pièces d'argent, aussi grosses que nos pièces à double mark. Lorsqu'elles furent frappées pour la première fois, cette suscription était sur une face: «Imago regis», et autour: «Carolus Gustavus». De l'autre côté une couronne, et autour: «Dei gratia et Christinæ Rex».
Mais ensuite, ils ont été refaits, de sorte qu'il en reste un bon nombre. Maintenant, d'un côté se trouve: «Carolus Gustavus Rex»; de l'autre: «A Deo et Christina».
Je n'ai pas encore vu de pièces d'or; ils disent que nous en aurons chacun un. On servait du vin, sans excès, mais néanmoins tout le monde repartait de là avec la bonne dose d'ivresse et d'ivresse, puis d'autres y étaient de nouveau admis.
Je ne sais pas si j'ai déjà vu une telle multitude de personnes à la fois; cependant, je n'ai entendu personne se plaindre de l'encombrement. Aucun cri ni bruit ne fut jamais entendu, mais tous furent réconciliés comme des frères; tout le monde semblait heureux et de bonne humeur de ce qui s'était passé.
Lorsqu'ils chantèrent pour la première fois dans l'église et que la salve fut donnée, Sa Majesté la reine partit pour le ladugård. Ceux qui la virent crurent qu'elle partait avec tout le monde, mais elle revint tard dans la soirée; cependant, elle n'était pas in convivio.
La fête s'est déroulée ainsi. Le roi, le conseil et la noblesse étaient dans la Salle d'État, les prêtres et les professeurs dans une salle faisant face à la porte sud, au-dessus de laquelle la reine avait son étage; le tribunal déclare seul; les bourgeois séparément et les paysans séparément; tous ont été bien traités. Les plats étaient à la fois délicieux et nombreux; chacune des confitures débordait. Gyllenankar, Israël Israëlsson et André Appelboom nous ont régalés et ont partagé les confitures entre nous, pour que rien ne soit laissé au hasard.
Les boissons étaient bonnes: du vin rhénan et de la bière d'Ölande, qui avait le même goût que la bière brune de Brunswick, étaient aussi servis à notre table, où étaient aussi assis les évêques; la bière de Leipzig, que cette bière a aussi attiré chez nous certains secrétaires et d'autres de la cour d'État. Les bols appartenaient d'abord au roi, puis à la reine Christine et enfin à la reine-douairière; cependant, les évêques se demandent encore qui doit être mentionné en premier dans la litanie, soit du roi, soit de la jeune reine, et avant cela, ils prient à Stockholm, ainsi qu'ici, suppressis nominibus, pour notre gracieuse haute autorité. La raison de ce doute est que, tant dans l'assurance que toujours ailleurs, il la qualifie de sa chère mère et lui donne toujours la première place.
Lorsque nous in convivio avons commencé à devenir plus joyeux, elle s'est tenue au-dessus de nous sous le toit et nous a regardés depuis l'étage supérieur. Odhelius, tandis qu'il buvait le verre de la coupe de la reine et en retournait le fond, la remarqua pour la première fois; mais nous faisions semblant de ne pas la voir, car elle prenait plaisir à rester inaperçue et à nous regarder boire et nous amuser. A dix heures, nous sommes repartis joyeux et heureux.
Mercredi, soit le 7 de ce mois, les États ont prêté serment. Tout le Conseil et la noblesse reçurent l'ordre d'accompagner Sa Majesté et de l'escorter à Flottsund le même jour; mais il a donc été retardé jusqu'à minuit. Les cavaliers, les soldats et les bourgeois avaient leurs fusils; à minuit, une volée de canons, de mousquets et de pistolets fut donnée et se poursuivit ainsi longtemps. A Flottsund, Sa Majesté a dit adieu au Conseil et à la noblesse, en prenant chacun par la main, et quand elle a fini, elle a crié d'une voix forte que si quelqu'un en retrait voulait comparaître, elle lui dirait adieu à lui. On dit que tout le monde pleurait.
Le roi proposa de l'escorter davantage, mais elle le refusa; néanmoins, quand elle fut partie, il emmena quelques messieurs avec lui et partit à sa poursuite, et il la suivit jusqu'à Märstad. Là, il fit demi-tour et revint le matin à 11 heures, mais les autres qui revinrent à Flottsund revinrent à 5 heures avec un bon tir, car ils pensaient que le roi était du groupe.
La reine n'avait avec elle que Steinberg, qu'elle fit d'abord baron, et maintenant, avant le couronnement, comte; mais lorsqu'il arriva mercredi à la Maison de Noblesse, les autres ne voulurent pas le recevoir, ce qui fit un tel bruit qu'on craignit que le Collège ne s'écroulât; mais grâce à la médiation du roi, le problème fut réglé et il fut accepté. Il reçut la ville d'Enköping comme comité.
English translation (my own):
On Saturday, which was June 3, it was decided that on the coming June 6 Her Royal Majesty would give up her regiment and give it over to His Royal Highness. On Monday, which was the 5th of June, the same was decided on again, with a strict prohibition that no one should dare, during the impending coronation, to fight or negotiate, under penalty of death, without any mercy.
Also at the same time as this was overturned, the revocation of Ösel and Pomerania from the nobility and to Her Royal Majesty's maintenance estate was resolved and signed by the Estates and then by the Council of the Realm. This took place with the greatest care and without any noise, therefore a special relation was needed.
On Tuesday, His Royal Highness got up early, sat down to draft a patent for the day of prayer, and said he would not go to rest until he had it signed, which also happened; so this was the first letter our King signed, as he had already long intended to have this.
At six o'clock all the Estates and we professors were in the Hall of State as ordered. At 9 o'clock Her Royal Majesty, with His Royal Highness and the Council, came in with a crown on her head, a scepter in her right hand and the orb in her left hand, as well as the coronation robe on her, sat down on the coronation chair made of silver, which Count Magnus had had made and given to her 5 years ago and for the act of coronation, nempe Christinæ.
The Prince stood on the right side, down the stairs, next to him all five officials and around the Council of the Realm, who are now, as I have been told, 48, but only 32 were then present. The benches were built up, all against the ceiling, where the ladies sat. On the floor were benches, where the priests and burghers sat on the right, the nobility and peasants on the left.
When they had sat down, Schering Rosenhane stood up (as the Chancellor had refused to speak in the act of resignation, he has his particular reasons and causes for this; it is also said that Lord Schering is to be appointed to assist the Chancellor in office and then succeed him therein) and also read the letter of renunciation, with Her Royal Majesty's seal on parchment, that Her Royal Majesty renounces all the right and claim that she and her fathers have had to the Kingdom of Sweden and lands belonging to it; that she shall never, either by herself or through anyone else, directly or indirectly, ask for or seek it, but assigns all her right to His Royal Highness as an elected heir after her, and she has only requested to be provided with a subsistence allowance for her state and conditions equally.
After this was read, Lord Schering delivered the letter to His Royal Highness, taking from him another letter containing, in return, an assurance from His Royal Highness, the Council of the Realm and the Estates on Her Royal Majesty's maintenance estate, to the effect that Her Royal Majesty shall have during her lifetime Norrköping city and treasure [castle], Gotland, Öland, Ösel, Pomerania and the places by the sea in Mecklenburg, to rule over them independently, to be subject to no one's judgment or inquisition; however, in such a way that the Crown and the Fatherland shall not be harmed to any extent. Nor shall she have the power to so abalienate any of these lands so that after her death they would not come under the Crown again.
When this was thus read, Lord Schering delivered the letter to His Royal Highness again, and His Royal Highness to the Queen, gradually ascending the stairs with great reverence and respect. After this was done, the Queen took the crown from her head and handed it to Count Per, the sword to General Kagg, and the key to Herman Fleming. Thereupon two of her chamberlains came and stripped her of her robe, which few could watch without tears.
As soon as she was undressed, she stepped down from her royal chair, stopped first on the first step, then on the second, finally on the third, and when the Grand Marshal Count Johan Oxenstierna had clapped, she began to speak and first of all gave thanks to God, who had let her be born of the highest family and raised her to the high office and made her queen and ruler of such a mighty kingdom, and bestowed upon her such great success and blessing.
Then to her five guardians in her minor years; thirdly, to the Council of the Realm, and finally to the Estates of the Kingdom of Sweden; she gave no reason for why she renounced the regiment, but only that she thereby sought the benefit and good of the kingdom and the Fatherland. And as they had 4 years before granted her Duke Karl Gustav as her successor, so she rejoiced that in her lifetime and power she could deliver this office to him, thanking all her subjects that they had shown their love for her shine to the last and have now in this Riksdag most humbly insisted that she wanted to reign over them even longer and throughout her life, and yet they will now at the last let her win her success.
Finally, she promised on her honour that in all her actions and throughout her life she would seek nothing but that which could bring the Kingdom of Sweden and its former subjects to safety and welfare. This oration lasted about half an hour. And was this to be wondered at, that yet she spoke so piteously that she elicited tears from many people's eyes; however, she could keep herself from crying, although she was more often inclined to do so and spoke rather tearfully and with a sad voice.
To this Lord Schering replied, enumerating her great merits, happiness and victory against the enemy, and glorious actions domestically, and gave her thanks, first on behalf of the Council of the Realm, then for the nobility, then for the clergy, enumerating the great benefactions both in common and against each and every one in particular, as also for the burghers and the continuation of commerce, and finally for the common people, that they all have enjoyed peace and tranquility, law and justice, safety and security. He promised on behalf of everyone to want to have all such in steady and grateful memory; he reminded Her Royal Majesty how constantly and unanimously they had urged that Her Royal Majesty would be pleased to continue with ruling so that they might live and die under her rule; however, since their prayer could not find a place with Her Royal Majesty, he thanked Her Royal Majesty that she wanted to provide her Fatherland with such a good successor in her place. He begged Her Majesty to want to forget and forgive all the annoyances caused to her by one or another during her reign; and he finally wished her God's blessing on her journey and enterprise.
This oration lasted about a quarter of an hour. Lord Schering also spoke very particularly and grandly of this unheard-of change, that Her Royal Majesty, who was born and bred to rule, as she had done so gloriously and happily for so many years, and she was so highly loved by her subjects, would in her prime and in a flourishing reign renounce it, etc.
Then Her Majesty turned to His Royal Highness, charged him with a rather pathetic oration to the regiment, and recommended her mother to him. The King responded to this with a short oration, thanking Her Majesty and promising Her Majesty as his royal aunt and lady mother all filial respect and reverence in all his days. These orations were both short and spoken softly, so that no one could hear them, except the Council of the Realm and Lord Ericus Emporagrius, who leaned forward and could raise his head above a crowd of the councilmen.
When this had passed, the Grand Marshal clapped his hands again, then Lord Schering came forward with an oration to the King (who then appeared to the Queen, having her at his right side) accepted him on behalf of Sweden's Council and Estates of the Realm for our king of the Swedes and Goths, wishing him happiness and blessing. Thereupon the King replied with a rather glorious and sweet oration, so that all who could hear it marvelled greatly and rejoiced in their hearts. The sum was that he promised to keep his faithful subjects, to the best of his ability, to the pure Word of God and the written law of the Kingdom of Sweden, would not undertake anything strange or make any import change without the consent of the Council and the Estates of the Kingdom of Sweden, even though he had assured them of it in writing; and after giving thanks to God, the Queen, the Council and Estates of the Kingdom of Sweden, he wished that the God of peace will rule him in all his actions and that we may have joy and happiness from this unexpected and unheard-of change that has now taken place.
When all this was done, and it was now nearly twelve o'clock, they came out, the Queen in her snow-white clothes and the King in black. The Queen invited the King to the right side, but he would not accept it, but he took her with his right hand by her left, and so they went inside the Queen's palace, where she then bade farewell to all the Council and the nobility, taking each one by the hand.
Then they all went their separate ways to get some food. We with the 3 Estates had been ordered to be present in the church in the early afternoon. But our women were in the church from six o'clock in the morning, and when they noticed that it would take a long time, they went home for bread and wine or beer to strengthen themselves with, for they did not want to leave their rooms.
At 3 o'clock in the afternoon, the procession started. The King with his white cloth of gold (above the King's head the eight nobles carried a baldaquin, which they call the sky) and the coronation robe, and all of the Council of the Realm ready; all the others walked. The Bishop of Linköping exhorted him with ordinary language outside the church door; the Bishop of Västerås was to read the prayer, but as he was hoarse, the Bishop of Linköping had to also read; the Bishop of Strängnäs had the sermon. The text was: "God grant our King, etc."
But none of us or the Estates could hear a word of the sermon, because the sermon was delivered in the high choir, which is why during the sermon many went to Adolf's cellar or elsewhere to refresh themselves in this terrible heat. When the Bishop of Strängnäs was at the bottom, an old man stepped up into the chair in his place and there came a great amusement, so that even the King, who is otherwise serious without a miracle, had to laugh; and also at the same time Mr. Samuel began at the same time with Lord Daniel, the notary at the Capitol: "God grant us, etc." When one sang "our King", the other shouted, by mistake, "our Queen."
Dr. Eskil was going to begin: "The Lord our God be mild to thee", but when he was not heard, Lord Brunius joined in with him. Another of the superintendents began: "O God, we praise Thee, etc." The whole act of coronation went on as usual, and the priests of the Herredag had mostly written him off.
Coronation money was cast sparingly, nothing but silver coins, as large as our double mark pieces. When they were first minted, this superscription was on one side: "Imago regis", and around it: "Carolus Gustavus." On the other side a crown, and around it: "Dei gratia et Christinæ Rex."
But then they were re-minted, so that quite a few were left. Now on one side is: "Carolus Gustavus Rex"; on the other: "A Deo et Christina."
I have not yet seen gold coins; they say we'll each get one. Wine was poured out, not to excess, but nevertheless everyone went from thence with the right amount of intoxication and drunkenness, and then others were let in there again.
I don't know if I have ever seen such a multitude of people at one time; however, I have not heard anyone complain about any crowdedness. No shouting or noise was ever heard, but all were reconciled as brothers; everyone seemed happy and in a cheerful mood at what had happened.
When they first sang in the church and the salvo was given, Her Majesty the Queen left for the ladugård. Those who saw her thought that she was going away with everyone, but she came again late in the evening; however, she was not in convivio.
The feast went like this. The King, the Council and the nobility were in the Hall of State, the priests and professors in a hall facing the south gate, above which the Queen had her floor; the court state by itself; the burghers separately and the peasants separately; all were well treated. The dishes were both delicious and numerous; each of the sweetmeats were overflowing. Gyllenankar, Israël Israëlsson and Anders Appelboom treated us and shared the sweetmeats between us, so that nothing was left to chance.
The drinks were good: Rhenish wine and Öland beer, which tasted just like Brunswick dark beer, were also served at our table, where the bishops were also sitting; Leipzig beer, that this beer also attracted to us some of the secretaries and others of the court state. The bowls were first the King's, then Queen Kristin's and then the Dowager Queen's; however, the bishops are still in doubt who should be mentioned first in the litany, either the King or the young Queen, and before that they pray in Stockholm, as well as here, suppressis nominibus, for our gracious high authority. The reason for this doubt is that he, both in the assurance as well as always elsewhere, titles her as his dear lady mother and always gives her the first place.
When we in convivio started to get most cheerful, she stood above us under the roof and looked at us from the upper floor. Odhelius, as he drank out the glass of the Queen's cup and turned the bottom up, first noticed her; but we pretended we didn't see her, because she took pleasure in standing unnoticed and watching us drink and be merry. At ten o'clock we left there cheerful and happy.
On Wednesday, which was the 7th of this month, the Estates took their oath. All of the Council and the nobility were ordered to attend Her Majesty and escort her to Flottsund on the same day; but it was thus delayed until 12 at night. Cavaliers, soldiers, and burghers had their rifles; at midnight a volley of cannons, muskets and pistols was given and continued thus for a long time. At Flottsund, Her Majesty said goodbye to the Council and the nobility, taking each one by the hand, and when she was done, she called out in a loud voice that if there was anyone standing back who wanted to appear, she would say goodbye to him. It is said that everyone was crying.
The King offered to escort her further, but she refused him; nevertheless, when she was gone, he took some of the gentlemen with him and set out after her, and he followed her all the way to Märstad. There he turned back and came home in the morning at 11 o'clock, but the others who turned back at Flottsund came home at 5 o'clock with a good shooting, for they thought the King was with the party.
The Queen had no one with her but Steinberg, whom she first made a baron, and now, before the coronation, a count; but when he arrived on Wednesday at the House of Nobility, the others would not receive him, which caused such a noise that we feared the College would fall over; but through the King's mediation it was settled and he was accepted. He received the city of Enköping as a comity.
Note: Ösel is the old German and Swedish name for the Estonian island of Saaremaa.
No comments:
Post a Comment