Source:
Drottning Christinas övergång till katolicismen, article written by Curt Weibull in Scandia: Tidskrift för historisk forskning, volume 1, pages 228 to 232, published by Lauritz Ulrik Absalon Weibull, 1928
The article:
Den 8 december 1644 blev Christina myndig. Förmyndarstyrelsen upphörde. Christina själv »trädde till riksens fullkomliga och ordentliga regering efter riksens avskeder, beslut och sin älskelige Herr faders exempel».
Christina var vid regeringstillträdet endast 18 år. Men hon var från sin barndom uppfostrad till regerande drottning. Och förmyndarregeringen hade nått det mål den satt sig. Den brist man såg i Christinas egenskap av kvinna var övervunnen. Anlag och uppfostran hade samverkat. Den fader- och moderlösa flickan hade från sin barndom, som hennes samtida historieskrivare Sforza Pallavicino säger, »intet av ett barn utom åldern, intet av en kvinna utom könet». Christina var vid 18 års ålder mogen att regera land och rike.
Och den unga drottningen regerade. »Begynnelsen är god», skrev Axel Oxenstierna i januari 1645 till sin son Johan. »Hennes K. M:tt låter å sin sida intet fattas», skrev senare riksmarsken Jakob de la Gardie; »ville bara var och en så göra sin devoir, skulle näst Guds hjälp allting gå väl för sig». Snart nog visade sig även tecken till en maktförskjutning. Christina var en kall, skarp intelligens; hon ägde en utpräglad känsla för att fylla sina åligganden, en aldrig vilande energi, en stundom hart när otrolig diplomatisk skicklighet. Dessa egenskaper gjorde sig gällande. Axel Oxenstierna, sedan åratal Sveriges verklige regent, förlorade väl aldrig helt sitt mäktiga inflytande. Christinas ställning till Axel Oxenstierna har ingen likhet med en Vilhelm II:s till Bismarck. Men Axel Oxenstierna trängdes undan från sin allt dominerande ställning. Drottningen tog alltmer och mer makten. Rikskansleren blev åter rikskansler.
En rad regeringshandlingar ge en inblick i Christinas kyrkopolitik och religiösa ståndpunkt under hennes första regeringsår.
Åren 1645-1650 utspelades i Stockholm en kätteriprocess. Dorpatprofessorn Friedrich Menius hade utgivit en traktat, Consensus hermetico-mosaicus. Prästerskapet fann boken innehålla svåra religiösa förvillelser. Menius kastades i fängelse. Hans bok beslagtogs. Pastor primarius Olavus Laurelius ledde med kraft aktionen mot Menius. Han förelade hans bok för drottningen. »Då H. K. M:t läste samma bok, sade hon» berättar Laurelius: »Menius måtte vara en grof bofuer, man måste sätta honom på ett skepp och sända honom åt Danzig». Laurelius kom med invändning om fotinianerna, en sekt, som var talrik i Polen och Siebenbürgen: 'Menius skulle strax slå sig till dem og ställa en smädeskrift hit tillbaka igen: ty han har skrivit ett verk, som han kallar Pansophiam, det vill han ock låta trycka. Svarade drottningen: så är det bäst, att man låter slå hofuidet av honom.» Några månader senare föredrogs Menius' sak i riksrådet. Riksdrotsen Per Brahe föreslog, att Menius skulle åläggas skriftlig avbön och landsförvisas. Drottningen approberade. Men Christina lät varken landsförvisa eller slå huvudet av Menius. Ännu några månader — och Menius släpptes fri mot återkallan av sina villfarelser. I en skrivelse tackar han drottning Christina för sin frigivning.
Vid samma tid som Menius' process pågick, upprördes svenska folket av ett långt celebrare religionsmål.
Christinas egen lärare Johannes Matthiæ, nu biskop i Strängnäs, hade 1644 utgivit ett utkast till ny kyrkoordning, Idea boni ordinis in ecclesia Christi. Skriften, i huvudsaken översättning eller bearbetning av en de böhmiska brödernas kyrkoordning av 1616, väckte häftig och bitter strid. Från ortodox sida angrep man, att Johannes Matthiæ förkastat vissa vid dopet brukliga ceremonier, korstecknet och exorcismen, såsom vidskepelse, och ett uttalande, i vilket han förmenades ha förnekat nöddopets berättigande. Man tillvitade honom, att han förkastade Kristi ord, motsade den Augsburgska bekännelsen och var en kalvinist. Den teologiska trätan drogs slutligen 1647 inför regering och riksdag. I riksrådet kom det till ett uppträde. Axel Oxenstierna ställde sig på de ortodoxes sida; han vädrade en farlig kalvinistisk villfarelse. Christina tog med iver parti för Johannes Matthiæ. Hon förklarade, att hon funnit »intet vara att blamera uti hans bok»; hon bad rikskansleren icke framkasta beskyllningar mot den, eftersom hon själf »hade intresse däruti». Axel Oxenstierna anhöll, att drottningen »icke ville taga sig den saken an, det vore mycket värre». Christina genmälte: »hon tog sig icke saken an; den försvarade sig själv». På riksdagen 1647 måste drottningen slå till reträtt inför prästerskapets häftiga angrepp. Hon ville icke själv bli misstänkt för kalvinism. Johannes Matthiæ måste göra avbön och förpliktiga sig, att aldrig »någon Ideam vidare låta utgå».
Drottningen och Johannes Matthiæ voro besegrade. Det ortodoxa prästerskapet sökte vid riksdagen 1647 göra sin seger så fullständig som möjligt. Ett värn mot den fara, man såg hota, sökte man i konkordieboken, den benhårda tyska protestantismens främste bekännelseskrift. In i minsta detalj fastslog den i denna ingående konkordieformeln, vad som var rätt luterdom och vad som var kättersk villfarelse. Denna papperspåves erkännande som symbolisk bok skulle bli inseglet på ortodoxiens seger i den svenska kyrkan, klavbinda allt friare teologiskt tänkande och göra slut på alla kalvinistiska och synkretistiska stämplingar. Johannes Matthiæ kämpade vid riksdagen 1647 i det längsta emot konkordieboken, men tvingades slutligen till underkastelse. Christina trotsade i denna fråga ett nära enhälligt prästestånds och Axel Oxenstiernas alla ansträngningar. Hennes bestämda nej räddade Sverige från konkordieboken.
Ett annat ärende vid riksdagen 1647 belyser än skarpare Christinas ståndpunkt. Prästerskapet begärde förnyat förbud mot kalvinistiska och papistiska konventiklar. I riksrådet upplyste Axel Oxenstierna, att prästerskapet syftade åt den franske residenten Chanut, som i sitt hus höll katolsk gudstjänst för öppna dörrar. Christina tog med skärpa parti mot Chanut. Det är »bäst låta förbjudan», sade hon i riksrådet. Det skedde. Chanut protesterade energiskt. Christina svarade Chanut: betrakta det hela som ett slags ceremoni, som jag icke kunnat neka det församlade prästerskapet; förbudet skall icke räcka längre än tills ständerna åtskiljts. Chanut vidhöll: han ville icke förneka katoliker tillträde till sitt hus. Christina grep en annan utväg. De flesta, som besökte den katolska mässan i Chanuts hus, voro i hennes egen och Magnus Gabriel de la Gardies tjänst. Hon ville under hand låta meddela dem att icke besöka den katolska mässan under riksdagen, sade hon till Chanut. Efter riksdagens slut skulle hon ge dem samma frihet som tidigare att övervara mässan i Chanuts hus. Kort tid därefter fick prästerskapet drottningens resolution på sin begäran. Christina ville allvarligen låta förbjuda alla främmande sekters konventiklar och sammanträden, stod det i denna.
Christinas ståndpunkt står klar. Hon var redan under sina första regeringsår i full strid med den luterska ortodoxien och dess religiösa ofördragsamhet. Men politiska förhållanden band hennes handlingsfrihet. Med kall beräkning spelade drottningen inför riksråd och prästerskap. »Alla suveräner äro tvungna att icke uppreta de maktägande mot sig; politiska förhållanden tvinga mig att visa mig nitisk i religiösa frågor», anförtrodde Christina Chanut.
Drottningen-diplomaten, som kämpade mot den svenska ortodoxien och mot Axel Oxenstierna, var 20 år.
English translation (my own):
On December 8, 1644, Kristina came of age. The regency ceased. Kristina herself "stepped into the perfect and proper government of the kingdom after the decrees, decisions and example of her beloved Lord Father."
Kristina was only 18 when she took office. But she was raised from her childhood to be the reigning queen. And the regency had reached the goal it set itself. The shortcoming seen in Kristina's quality as a woman was overcome. Nature and upbringing had worked together. The fatherless and motherless girl had from her childhood, as her contemporary historian Sforza Pallavicino says, "nothing of a child except age, nothing of a woman except her sex." At the age of 18, Kristina was ready to rule the country and the kingdom.
And the young Queen reigned. "The beginning is good", wrote Axel Oxenstierna in January 1645 to his son Johan. "Her Royal Majesty, on her part, leaves nothing to be desired", later wrote the Grand Constable Jakob de la Gardie; "if only everyone would do their duty, with God's help, everything would go well". Soon enough, signs of a shift in power also appeared. Kristina was a cold, sharp intelligence; she possessed a distinct feeling for fulfilling her obligations, a never-resting energy, a sometimes fierce, if incredible, diplomatic skill. These qualities made themselves felt. Axel Oxenstierna, for years Sweden's real ruler, never quite lost his powerful influence. Kristina's position towards Axel Oxenstierna has no resemblance to that of Wilhelm II towards Bismarck. But Axel Oxenstierna was pushed aside from his increasingly dominant position. The Queen took more and more power. The Chancellor became a chancellor again.
A series of government documents give an insight into Kristina's church politics and religious position during her first year of government.
In the years 1645-1650, a heresy trial took place in Stockholm. The Dorpat professor Friedrich Menius had published a treatise, Consensus hermetico-mosaicus. The clergy found the book to contain severe religious delusions. Menius was thrown into prison. His book was confiscated. Reverend primarius Olavus Laurelius forcefully led the action against Menius. He presented his book to the Queen. "When Her Royal Majesty read the same book, she said", Laurelius tells: "'Menius must be a gross scoundrel, he must be put on a ship and sent to Danzig.'" Laurelius came up with an objection about the Photinians, a sect that was numerous in Poland and Transylvania: "Menius would immediately join them and put a blasphemous writing back here again, for he has written a work which he calls Pansophia, he also wants to let it be printed. The Queen replied: 'Then it is best to have his head cut off of him. A few months later, Menius' case was brought up in the Council. The Grand Steward Per Brahe suggested that Menius should be ordered to make a written renunciation and be exiled. The Queen approved. But Kristina did not have Menius either exiled or beheaded. A few more months — and Menius was released on recantation of his heresies. In a letter he thanks Queen Kristina for his release.
At the same time that Menius' trial was going on, the Swedish people were agitated by a long and more famous religious case.
Kristina's own teacher, Johannes Matthiæ, now bishop of Strängnäs, had published a draft of a new church ordinance in 1644, Idea boni ordinis in ecclesia Christi. The writing, essentially a translation or adaptation of a 1616 church ordinance of the Bohemian Brethren, sparked fierce and bitter controversy. From the orthodox side, it was attacked that Johannes Matthiæ rejected certain ceremonies customary at baptism, the sign of the Cross and exorcism as superstition, and a statement in which he was supposed to have denied the justification of emergency baptism. He was accused of rejecting the words of Christ, contradicting the Augsburg Confession and being a Calvinist. The theological draft was finally drawn in 1647 before the government and the Riksdag. There was an appearance in the Riksdag. Axel Oxenstierna sided with the orthodox; he aired a dangerous Calvinist error. Kristina zealously took the side of Johannes Matthiæ. She explained that she found "nothing to blame in his book"; she begged the Chancellor not to make accusations against it because she herself "had an interest in it." Axel Oxenstierna maintained that the Queen "should not take on that matter, it would be much worse." Kristina retorted: "she did not take matters into her own hands; it defended itself." At the Riksdag in 1647, the Queen had to retreat before the fierce attacks of the clergy. She did not want to be suspected of Calvinism herself. Johannes Matthiæ must make absolution and commit himself to never "let any Idea go forth."
The Queen and Johannes Matthiæ were defeated. At the Riksdag in 1647, the orthodox clergy sought to make their victory as complete as possible. A defense against the danger they saw threatening they sought in the Book of Concord, the main confessional book of hardline German Protestantism. In this comprehensive formula of concord, it determined in minute detail what was true Lutheranism and what was heretical error. The recognition of this paper pope as a symbolic book would be the seal on the victory of orthodoxy in the Swedish church, shackling any freer theological thinking and putting an end to all Calvinist and syncretistic conspiracy. Johannes Matthiæ fought at the Riksdag in 1647 for the longest time against the Book of Concord, but he was finally forced into submission. In this matter, Kristina defied all the efforts of an almost unanimous clergy and Axel Oxenstierna. Her firm no saved Sweden from the Book of Concord.
Another matter at the Riksdag in 1647 highlights Kristina's position even more sharply. The clergy requested a renewed ban on Calvinist and Papist conventicles. In the Council, Axel Oxenstierna stated that the clergy was aiming at the French resident Chanut, who held a Catholic service in his house for open doors. Kristina took a strong side against Chanut. "It is best to let it be forbidden", she said in the Council. It happened. Chanut protested vigorously. Kristina answered Chanut: "Consider the whole thing as a kind of ceremony which I could not deny to the assembled clergy; the ban shall not last longer than until the Estates are dispersed." Chanut maintained: he did not want to deny Catholics access to his house. Kristina took another route. Most of those who attended the Catholic mass in Chanut's house were in her own service and that of Magnus Gabriel de la Gardie. She wanted to secretly let them know not to visit the Catholic Mass during the Riksdag, she told Chanut. After the end of the Riksdag, she would give them the same freedom as before to attend mass in Chanut's house. Shortly afterwards, the clergy received the Queen's resolution at their request. Kristina wanted seriously to have the conventicles and meetings of all foreign sects banned, it said.
Kristina's position is clear. Already during her first years of government, she was in full conflict with Lutheran orthodoxy and its religious intolerance. But political conditions limited her freedom of action. With cold calculation, the Queen put on a show before the Council and clergy. "All sovereigns are obliged not to provoke those in power against them; political conditions force me to show myself zealous in religious matters", Kristina confided to Chanut.
The Queen-diplomat who fought against Swedish orthodoxy and against Axel Oxenstierna was 20 years old.
Above: Kristina.
Above: Curt Weibull.
Notes: Dorpat is the old German and Swedish name for the Estonian city of Tartu.
Danzig is the German name for the Polish city of Gdańsk.
No comments:
Post a Comment