Source:
Berättelser ur svenska historien, nionde delen: Drottning Kristina, första afdelningen, pages 18 to 24, by Anders Fryxell, 1841
The account:
Kristina, vid denna tidpunkt, beskrifves på följande sätt.
Längden var något under medelmåttan och syntes än mindre, emedan hon för att vara vigare i sina rörelser begagnade blott enkla sulor och icke som den tidens fruntimmer höga klackar under skon. Växten var temligen satt; ena axeln något högre än den andra, hvilket fel kunnat genom klädseln lätt döljas, om Kristina vårdat sig derom. Hår och ögonbryn voro ljusa, pannan stor, ögonen öppna och mörkblå, näsan höghvälfd, munnen ej liten, dock behaglig. Hvarje själens rörelse speglades genast i anletet, hvarföre också detta var så föränderligt, att högst få målare lyckades gifva en träffad bild deraf.
Hennes umgängesätt var enkelt, otvunget och lifligt. Hon hatade så väl ceremonier som hvardagliga göromål; satt högst en half timma vid bordet; åt helt litet och det blott af de vanligaste rätterna. Huru dessa voro lagade, märkte hon ej och ingen hade hört henne derom yttra ett enda ord, hvarken till beröm eller tadel. Så väl vid måltiden som eljest drack hon endast vatten, och hatade under hela sin lifstid starka drycker; hvarföre ock Svenskarnas benägenhet för öfverlastande var ett af de fel, som hon oftast och med största bitterhet tadlade. Hennes klädsel var ganska enkel, vanligtvis fullbordad på en fjerdedels timma. En kam och några band utgjorde ofta hufvudets hela prydnad. Broderier och guld syntes sällan, utom en ring på fingret, och hela riddrägten värderades till fyra eller fem dukater.
Redan nu visade Kristina en brist på qvinlighet, hvilken sedermera öfvergick till qvinnohat. Hennes röst var ännu i sig sjelf vek och mild; men kunde antaga och antog ofta, när hon så ville, manlig styrka och ton. Qvinnoslöjder öfvades aldrig; hon hade icke kunnat eller åtminstone icke velat lära några dylika; och syntes till och med förakta dem. Af brist på gemensamma samtalsämnen vantrifdes hon bland fruntimmer. När några sådana voro bjudna till slottet, såg man Kristina efter de första hälsningarna snart öfvergå och stanna på karlarnes sida. Ett undantag gjordes dock för den sköna och berömda fröken Ebba Sparre, hvilken drottningen mycket älskade och gerna och beständigt ville hafva omkring sig.
Kristina hade ett serdeles starkt minne. Personer och förhållanden erinrade hon sig både länge och väl. Hela stycken utur Latinska, Italienska och Fransyska dikter kunde hon utantill, och igenkände genast de tankar eller uttryck, som yngre författare ur sådana lånat. Derjemte visade hon ovanlig skärpa i förstånd och omdöme. Lätt genomskådade hon äfven de mest invecklade förhållanden, och kunde med serdeles klarhet framställa dem. Andras invändningar gjorde henne aldrig stum; men sjelf förstod hon mästerligt att med korta men träffande svar, ofta med qvicka infall, stoppa sina motståndare munnen till. Stundom roade det henne att framkasta och försvara orimliga satser; detta antingen för att pröfva andras förstånd eller öfva sitt eget.
Hon syntes äga en alldeles outtröttelig arbetsförmåga. Utom de vanliga högtiderna vankades under de första åren sällan något annat nöje, än då och då en jagt eller dylikt. Klädsel och måltider borttogo knappt mer än en timma af dygnet, sömnen blott fyra eller fem. De andra egnades åt allvarliga sysselsättningar. Kl. tre eller fyra om morgonen steg hon upp. Första timmarna användes till fortsatt studerande, den öfriga delen af dagen åt regeringsärender. Hon omfattade dessa med mycken ifver; var flitig i rådkammaren, och deltog beständigt i dess öfverläggningar. Ofta lät hon förut rådsherrarna sins emellan afhandla saken, och lyssnade derunder uppmärksamt till deras skäl och motskäl. Slutligen kom hon fram med utslaget, hvilket befanns riktigt och väl öfvertänkt. Mer än en gång förvånade hon de gamla statsmännen genom den lätthet, hvarmed hon genomträngde och afgjorde målen; och lika om ej mera genom det beslutsamma sätt, hvarigenom hon gjorde sig och sin mening gällande, och det stundom i strid mot dessa riksförmyndare, för hvilka många Europas monarker bäfvat. Man ville betrakta det som undseende för hennes ålder, kön och stånd; det var i sjelfva verket undseende för hennes ovanliga själsegenskaper.
Mången, som läst förteckningen öfver alla de språk och vettenskaper, som drottning Kristina kände, har förebrått riksförmyndarne, att de fyllt hennes hufvud med en så stor massa af lärdom, att hon deraf bildades mer till vettenskaps-idkare än till regent. Man har till och med flera gånger framkastat beskyllningen, att de med flit gåfvo henne en dylik uppfostran, för att draga uppmärksamheten till sådana föremål och från regeringsärenderna, hvilka skulle falla i händerna på rådet. Beskyllningen, ehuru ofta upprepad, är alldeles ogrundad, enligt hvad vi redan förut berättat.
Ty hvad riksförmyndarne läto henne lära, bestod uti Fransyska, Tyska och Latin, samt i kristendom, moral, historia, geografi och räknekonst. De latinska författare, som genomgingos, voro också prosaister, för det mesta af historiskt innehåll såsom mest egnadt för en tillkommande regent. Det var först sedan Kristina blifvit sjelfrådande öfver sin tid, som hon med så mycken ifver kastade sig på läsningen af de latinska skalderna, och inhämtade alla sina öfriga kunskaper.
Och dessa voro förvånande många. Hon hade ovanlig flit och fallenhet för studier och fortfor ännu i många år att deråt egna flera timmar om dygnet. Kl. 3 om morgnarna måste Terserus infinna sig på slottet för att lära henne Grekiska. Studierna af detta språk fortsattes under ledning af Freinshemius och Vossius, och redan på andra året läste hon med utmärkt lätthet hvilken författare som häldst. Utan förberedelse öfversatte hon långa stycken ur Plato, och det på en flytande och vacker Latin, och kunde dessutom ofta rätta sådana förklaringar eller gissningar, som de lärde vid mörkare ställen anfört. Inalles förstod hon tio språk neml. Svenska, Danska, Tyska, Holländska, Engelska, Fransyska, Spanska, Italienska, Latin, Grekiska, något Hebreiska och Finska; de flesta hade hon lärt nästan på egen hand. Det var ej heller någon blott ordkunskap. Hon läste ifrigt samt med känsla och omdöme de förnämste författarne på hvarje språk. Det bästa af hvad Roms, Italiens och Frankrikes skalder frambringat, kunde hon utantill. Detta var i synnerhet händelsen med Martialis, Seneca, Catullus, och alldramest med Lucanus. Men Kristina stannade ej heller blott vid dessa lättare ämnen. Den djuptänkte Tacitus var en bland de älsklingsförfattare, i hvilka hon ofta bläddrade. Hon kallade hans skrifter ett eftertankens schackspel. I allmänhet läste hon gerna historiska arbeten, äfven filosofiska, i synnerhet Plato och Plotinus. Till och med de flesta af kyrkofädernas skrifter gick hon igenom och fattade i synnerhet tycke för Lactantius, Hieronymus och aldramest för Gregorius Nazianzenus. Äfven kemi, stjern- och myntkunskap roade henne mycket, och icke sällan reste hon till Uppsala för att öfvervara der anställda öfningar uti alla slags vettenskapliga ämnen. Men snart kunde icke Sverges lärda tillfredsställa en så ovanlig vettgirighet, och hon började från främmande länder inkalla de förnämsta vettenskapsmän, som funnos, hvilka blefvo mottagna med förvånande frikostighet. Hvad som lika om ej mer hänryckte dessa herrar, var det nedlåtande, det smickrande sätt, hvarpå de af drottningen bemöttes. Hvarje Torsdags-afton voro de förnämsta snillen och lärde samlade på hofvet och tillbragte qvällen under innehållsrika samtal, öfver än det ena, än det andra ämnet. Drottningen deltog deri lifligt, men utan öfvermod, och ofta var hennes omdöme det sundaste.
Utlänningarna betraktade Sverge med förvåning, afund eller beundran. Detta i det aflägsna Norden undangömda, i sig sjelft fattiga land hade genom stora statsmän och fältherrar tillkämpat sig nära nog högsta och afgörande inflytandet bland alla Europeiska staterna och med segrar och eröfringar utmärkt hvarje steg på sin bana. Jemförelsevis emot andra riken herrskade också inom dess gränsor lugn och förtroende. Handel och näringar hade på ett förvånande sätt tillväxt, och uti sjelfva förvaltningen en mängd förbättringar blifvit införda. Nu slutligen, dels genom den unga drottningen sjelf, spridde äfven bildning och vettenskaper sina välgörande strålar öfver det kalla Norden. Detta allt på en tid, då Ryssland låg försoffadt i dvala och mörker; Polen, Spanien, Frankrike, England och Neapel söndersletos af inre oenighet och uppror och Tyskland låg ett hjelplöst rof, gifvet till spillo åt så väl inre som yttre fiender. Sverge sade man, var det Gosen, der ljus och frid, dygd och ära, kunskaper och rikedom funnos, medan den öfriga verlden låg försänkt uti Egyptens elände och mörker. — Det sågs, sade andra, att Sverge styrdes af Pallas-Minerva, på en gång krigets, slöjdernas, vettenskapernas och fridens olivbekransade gudinna.
Ty mesta förvåningen väcktes dock af Kristina sjelf, den tjuguåriga drottningen, hvars själ, utan att tröttas, i oupphörlig kretsgång sysselsatte sig med de vigtigaste föremål; ena stunden deltog i öfverläggningarna om rikets inre styrelse och om härarnes eller underhandlingarnas ledning; andra stunden gaf främmande sändebud företräde och träffande svar; och dessemellan dels studerade sjelf, dels ingick med vettenskapsmännen i de finaste undersökningar om filosofiska lärobyggnader eller om läsarter och upplagor af gamla romerska och grekiska författare. Man häpnade öfver denna outtrötteliga arbetsamhet, öfver denna allt omfattande förmåga. Från Sverige spridde sig inom kort underrättelsen om en så sällsynt förening af utmärkta egenskaper och Kristina blef snart ett föremål för hela den bildade verldens nyfikenhet och beundran. Hon öfverhöljdes af lofskrifter och beröm, så mycket mer förledande, som de med öfvertygelsens hela värma och kraft utströmmade från en verklig förtjusning. Fogeln Fenix, Nordstjernan, Nordens Pallas m. m. voro namn, hvarmed de lärde uttryckte sin hänryckning. Äfven statsmän, och till och med de skarpsyntare, förbländades af dessa många lysande egenskaper; och när Kristina dessutom påskyndade den efterlängtade freden, vann hon en än mera allmän och innerlig tillgifvenhet hos mängden, isynnerhet som denna sednare ej kunde bedöma alla de hemliga driffjedarne till sistnämnde hennes åtgerd.
Detta tidiga allmänna och oerhörda beröm har kanske mer än någonting annat bidragit till Kristinas olycka, ty det utbildade hastigt och i hög grad två henne medfödda fel, nemligen egenkärlek och ärelystnad. Vanan att oupphörligen prisas medförde behofvet deraf, och som Kristina dessutom hade mera sinne för det utomordentliga, det lysande, än för det verkligt ädla och goda, så föranleddes deraf hennes oupphörliga bemödande mer att väcka uppseende än att förtjena högaktning. Djerfva försök, stora förluster och försakelser för ögonblicket, till allt sådant var hon städse färdig; ty uppseendet retade inbillningen och smickrade hennes stolthet. För osedda och oberömda uppoffringar, för ihärdigt fortsatta bemödanden för andras väl, för allt sådant saknade hon sinne och lust.
Detta står i nära förhållande till ett annat Kristinas fel. Vid närmare granskning finner man hos henne den icke sällsynta sammansättningen af ett hetsigt hufvud, men kallt hjerta. I fråga om vissa sina älsklingstankar, sin egen personlighet och dess ära var hon ytterst lättretlig och häftig samt kunde uppoffra mycket nog. Men när saken rörde blott andra menniskors välfärd, befanns hon tämligen liknöjd, ville åtminstone icke gerna för deras skull underkasta sig sjelf några försakelser, bekymmer eller mödor.
Kristinas ovanligt stora egenskaper skulle för något hvar blifvit en svår frestelse till egenkärlek. För Kristina blef den oemotståndlig; ty den understöddes af naturliga anlag och utbildades tidigt genom allt det smicker, hvarmed hon öfverhöljdes, alla de framgångar, hvaraf hennes första regering utmärktes. Detta tillsammans alstrade ett sjelfförtroende, en egenkärlek, som sällan insåg egna fel, sällan sökte andras råd, än mera sällan tålde deras motsägelser. Deraf hände till olycka för henne och för riket, att redliga och sjelfständiga män småningom antingen af henne drefvos, eller ock frivilligt drogo sig från hofvet. I deras ställe kommo gunstlingar, som i allt följde blindvis drottningens vilja och smickrade hennes svagheter. Man har förklarande anmärkt, att benägenheten för gunstlingar och till en del äfven det lättsinne, hvarmed dessa sedermera så ofta ombyttes, vore ett arf från Brandenburgska huset och från modren Maria Eleonora i synnerhet.
English translation (my own):
Kristina, at this time, was described as follows.
The length was slightly below average and showed even less, because in order to be more agile in her movements, she only used simple soles and not, like the women of that time, high heels under the shoe. Her growth was fairly set; one shoulder slightly higher than the other, which fault could easily be hidden by the clothing if Kristina took care of it. The hair and eyebrows were light, the forehead large, the eyes open and dark blue, the nose high-arched, the mouth not small, but pleasant. Every movement of her soul was immediately reflected in her face, wherefore this too was so changeable that very few painters managed to give an accurate picture of it.
Her way of socialising was simple, unforced and lively. She hated ceremonies as well as everyday doings; she sat at the table for half an hour at most, ate very little and only the most common dishes. How these were prepared, she did not notice, and no one had heard her utter a single word about it, neither in praise nor in reproach. As well at meals as at other times, she drank only water, and throughout her life she hated strong drinks, for which reason the Swedes' tendency to overload was one of the faults that she most often and with the greatest bitterness rebuked. Her dressing was quite simple, usually completed in a quarter of an hour. A comb and a few ribbons often made up the whole ornament of her head. Embroidery and gold were rarely seen, except for a ring on her finger, and her whole riding habit was valued at four or five ducats.
Even now, Kristina showed a lack of femininity which later turned into misogyny. Her voice was still in itself soft and gentle, but could assume, and often did assume, when she wanted, masculine strength and tone. Women's crafts were never practiced, she had not been able to or at least did not want to learn any such things and even seemed to despise them. Due to a lack of common topics of conversation, she did not thrive among women. When some such were invited to the castle, after the first greetings Kristina was seen to soon go away and stay on the men's side. An exception was made, however, for the beautiful and famous lady Ebba Sparre, whom the Queen loved very much and always wanted to have around her.
Kristina had a particularly strong memory. She remembered people and situations both for a long time and well. She knew entire passages from Latin, Italian and French poems by heart, and immediately recognised the thoughts or expressions that younger writers borrowed from them. In addition, she showed unusual sharpness of mind and judgement. She easily saw through even the most complicated situations and could present them with remarkable clarity. The objections of others never silenced her, but she herself masterfully understood how to silence her opponents with short but apt answers, often with quick whims. Sometimes it amused her to advance and defend absurd propositions, this either to test the wits of others or to practice her own.
She seemed to possess an absolutely tireless ability to work. Apart from the usual holidays, during the first years, there was seldom any other pleasure except now and then a hunt or the like. Clothing and meals hardly took up more than an hour of the day, sleep only four or five. The others were devoted to serious occupations. At three or four in the morning she got up. The first hours were used for continuing studies, the rest of the day for government affairs. She embraced these with great zeal, was diligent in the Council chamber, and constantly participated in its deliberations. She often let the councilmen discuss the matter between themselves and listened attentively to their reasons and counter-reasons. Finally, she came up with the solution, which was found to be correct and well thought-out. More than once she surprised the old statesmen by the ease with which she penetrated and decided the cases, and just as much, if not more, by the decisive way in which she asserted herself and her opinion, and that sometimes in conflict with these regents, before whom many monarchs of Europe trembled. They wanted to regard it as unseemly for her age, sex, and status; it was, in fact, unforgiving of the unusual qualities of her soul.
Many who have read the list of all the languages and sciences that Queen Kristina knew have reproached the royal guardians for filling her head with such a large mass of learning that she was therefore formed more into a scholar than into a regent. The accusation has even been several times brought forward that they purposely gave her such an upbringing in order to draw attention to such objects and from the affairs of government as would fall into the hands of the Council. The accusation, although often repeated, is completely unfounded, according to what we have already told before.
Because what the regents let her learn consisted of French, German and Latin, as well as Christianity, morality, history, geography and arithmetic. The Latin authors who were reviewed were also prose writers, mostly of historical content as most appropriate for a future regent. It was only after Kristina came into control of her time that she threw herself into reading the Latin poets with so much enthusiasm, and acquired all her other knowledge.
And these were surprisingly many. She had unusual diligence and aptitude for studies and continued for many years to devote several hours a day there. At 3 in the morning Terserus had to appear at the castle to teach her Greek. The studies of this language were continued under the guidance of Freinsheim and Vossius, and already in the second year she read with excellent ease any author she liked. Without preparation, she translated long passages from Plato, and that into fluent and beautiful Latin, and was also often able to correct such explanations or conjectures as they taught in darker passages.
In all, she understood ten languages, namely Swedish, Danish, German, Dutch, English, French, Spanish, Italian, Latin, Greek, some Hebrew and Finnish; she had learned most of them almost on her own. It was not just knowledge of words either. She read eagerly and with feeling and judgment the most distinguished authors in every language. The best of what the poets of Rome, Italy and France produced, she knew by heart. This was especially the case with Martial, Seneca, Catullus, and most of all with Lucanus.
But Kristina did not just stop at these lighter topics either. The deep-thinking Tacitus was one of her favorite authors, in which she often leafed through. She called his writings a chess game of thought. In general, she liked to read historical works, also philosophical, especially Plato and Plotinus. She even went through most of the writings of the church fathers and particularly liked Lactantius, Jerome and most of all Gregory of Nazianzus. She was also very amused by chemistry, astronomy and coin knowledge, and not infrequently she traveled to Uppsala to attend exercises there in all kinds of scientific subjects.
But soon Sweden's scholars could not satisfy such an unusual thirst for wisdom, and she began to summon from foreign countries the most eminent scientists who were to be found, who were received with surprising liberality. What captivated these gentlemen equally, if not more, was the condescending, flattering manner in which they were greeted by the Queen. Every Thursday evening, the leading geniuses and scholars gathered at the court and spent the evening in meaningful conversation, on one or another topic. The Queen took part in it vivaciously, but without arrogance, and often her judgment was the soundest.
Foreigners regarded Sweden with surprise, envy or admiration. This country, hidden away in the distant North, itself poor, had, through great statesmen and generals, fought for almost the highest and decisive influence among all the European states, and with victories and conquests distinguished every step on its path. Compared to other kingdoms, peace and confidence also reigned within its borders. Trade and industries had a surprising growth, and in the administration itself a number of improvements were introduced. Now finally, partly through the young Queen herself, education and science also spread their beneficent rays over the cold North. All this at a time when Russia lay asleep in slumber and darkness; Poland, Spain, France, England, and Naples were torn apart by internal dissension and rebellion, and Germany lay a helpless ruin, wasted on both internal and external enemies. Sweden, it was said, was Goshen, where light and peace, virtue and honour, knowledge and wealth were found, while the rest of the world lay immersed in the misery and darkness of Egypt. — It was seen, said others, that Sweden was ruled by Pallas Minerva, at once the olive-crowned goddess of war, crafts, sciences and peace.
For the greatest astonishment, however, was aroused by Kristina herself, the twenty year old Queen, whose soul, without tiring, in ceaseless circuit busied herself with the most important objects; at one time she participated in the deliberations about the internal government of the kingdom and about the management of the armies or the negotiations; at other times foreign envoys gave her precedence and apt answers; and in between she partly studied herself, and partly participated with the scientists in the finest investigations about philosophical doctrines or about types of reading and editions of old Roman and Greek authors.
People were amazed at this tireless industriousness, at this all-encompassing ability. News soon spread from Sweden of such a rare combination of excellent qualities, and Kristina soon became an object of the curiosity and admiration of the entire educated world. She was showered with eulogies and praises, so much more seductive, as they flowed with all the warmth and power of conviction from a real delight. The Phoenix, the North Star, the Pallas of the North, etc., were names with which the scholars expressed their rapture. Even statesmen, and even the most perceptive, were dazzled by these many brilliant qualities; and when Kristina, moreover, hastened the long-awaited peace, she won an even more general and heartfelt affection from the multitude, especially as this later could not judge of all the secret drives to the last-mentioned action of hers.
This early general and unheard of praise has perhaps more than anything else contributed to Kristina's misfortune, for it quickly and to a great extent educated her two innate faults, namely, self-love and ambition. The habit of being incessantly praised brought about the need for it, and as Kristina also had more sense for the extraordinary, the brilliant, than for the truly noble and good, so her incessant effort was motivated more to arouse attention than to deserve respect. Bold attempts, great losses and renunciations for the moment, for all such she was always ready, for the sight excited her fancy and flattered her pride. For unseen and unpraised sacrifices, for persistently continued efforts for the good of others, for all such things she lacked mind and desire.
This is closely related to another of Kristina's faults. On closer inspection, one finds in her the not rare combination of a hot head, but a cold heart. In regard to some of her most favourite thoughts, her own personality and its honour, she was extremely easygoing and impetuous and could sacrifice a great deal. But when the matter concerned only the welfare of other people, she found herself quite contented, at least for their sake she did not willingly subject herself to any renunciations, worries or toils.
Kristina's unusually great qualities would somehow have become a severe temptation to self-love. For Kristina it became irresistible, for it was supported by natural endowments, and early educated by all the flattery with which she was showered, all the successes by which her first reign was distinguished. This together produced a self-confidence, a self-love, which rarely recognised its own faults, rarely sought the advice of others, and even more rarely tolerated their contradictions. From this it happened to misfortune for her and for the kingdom that honest and independent men were eventually either driven away by her or also voluntarily withdrew from the court. In their place came favourites who in everything blindly followed the Queen's will and flattered her weaknesses. It has been pointed out in explanation that the propensity for favours and to some extent also the frivolity with which these were later so often exchanged was an inheritance from the House of Brandenburg and from her mother Maria Eleonora in particular.
Above: Kristina.
Above: Anders Fryxell.
No comments:
Post a Comment