Source:
La reine Christine à Stockholm. Souvenirs inédits de l'un de ses gentilshommes de la chambre, article written by Charles de Baillon for Le Correspondant, volume 112 (76), pages 247 to 256, 1878
Above: Kristina.
The memories:
Stockholm, le séjour des rois, est une ville d'une situation bizarre, car il y a des montagnes et des rochers, sur lesquels elle est bâtie et un grand lac formé par la rivière de Méla et par l'eau de la mer qui entre par l'embouchure de Dale bien avant dans la terre et fait un port grand et très-sûr où les vaisseaux, viennent tout chargés jusqu'au pied du Palais-Royal. Les maisons de la ville sont bâties de briques et de pierres: celles des faubourgs de Sudremal et de Nordremal sont toutes en bois. Il y a deux ponts de bois pour communiquer d'une île en rochers à l'autre, à cause des canaux qui les séparent et toute la ville est construite dessus. Les maisons sont belles et bien bâties, à quatre ou cinq étages: les grands du royaume y ont de beaux palais. Il n'y a pas de terrains pour faire des jardins, toutes les maisons étant élevées sur le rocher; on les embellit, ainsi que les rues, autant qu'il se peut.
Il y a un grand palais pour les Diètes générales et une salle où l'on voit les armoiries des seigneurs qui y ont séance et celles du royaume. La grande église de Saint-Nicolas est couverte de cuivre, comme le Palais-Royal, d'autres églises et quelques maisons de particuliers. Le quartier de la ville qui joint par un pont le faubourg du Nord, est le plus agréable; on y a bâti des maisons à la moderne, avec de beaux jardins. La Bourse des marchands est au faubourg du Sud. Le château ou Palais-Royal est sur un terrain un peu élevé qui commande le port et la ville. Il y a une place au-devant, de laquelle on va au château par un pont jeté sur un grand fossé qui l'entoure. Je dirai que, peu de jours après que j'y fus, il y arriva une quinzaine de Lapons, soi-disant députés de cette partie de leur pays qui reconnaît la couronne de Suède. Ils venoient se plaindre du mauvais traitement que leur faisoit le gouverneur. On mit les ambassadeurs dans le fossé; ils y eurent bientôt fait quelques trous dans le côté qui n'est pas revêtu de pierres, où ils se retirèrent. La reine ordonna qu'on leur donnât de la bière, du bœuf à demi cuit, du pain de seigle et quelques bouteilles d'eau-de-vie, dont ils étoient très-friands. Ils n'avoient pour habits que des peaux de cerfs et de rennes, le poil en dehors. Ils étoient venus sur les glaces avec leurs traîneaux tirés par des rennes apprivoisés. Ils étoient petits et fort gros, le visage large, ressemblant fort aux habitants du Canada, ce qui me persuade que les habitants de notre Nord ont peuplé la terre de celui d'Amérique. Le château est fort grand et très-agréable. On voit dans la première cour les corps-de-garde et une chambre où le gouverneur de la ville tient ses audiences. On trouve dans la seconde, sur la main droite, le grand escalier qui mène dans la grande salle des gardes du corps et dans les chambres. Le Vircam est derrière le logement du roy avec les suites: tout cela est magnifique. La chapelle est bâtie en bois dans la première cour, et elle est enrichie de dorures et de figures en relief. Il y a aussi des appartements pour tous les conseils qui gouvernent l'Etat, la Chancellerie, la Chambre des comptes, un pour la guerre et une grande galerie pour la bibliothèque, qui est nombreuse et riche en manuscrits. La troisième cour est pour le logement de la reine et toutes ses suites, il y a une grosse tour ronde qui est fort ancienne. Au fond de la première cour se trouve une porte, par où l'on va sur un quai, le long du port. Il y a beaucoup d'artillerie; l'arsenal au faubourg du Nord est très-beau; l'on y voit une grande quantité de canons de fonte, transportés des places d'Allemagne, cédées par la paix d'Osnabrück. Il y a aussi douze couleuvrines prises sur les Moscovites, dont quatre ont vingt-quatre pieds de long et un pied et demi de diamètre à l'embouchure: elles portent cent vingt livres de balles. On montre des canons de cuir, avec des pièces de fer, que le grand Gustave fit faire, quand il voulut descendre en Allemagne et qu'il faisoit porter à la tête de chaque régiment.
—
Sur sa grande réputation, et d'après les conseils de l'ambassadeur [Chanut], la reine Christine l'avoit appelé [Descartes] près d'elle, en 1648; il s'y étoit rendu et chaque matin elle le faisoit venir au palais à cinq heures, pour s'entretenir avec elle dans son cabinet. C'était le temps où elle n'avoit pas l'esprit gâté. Dès qu'elle eut écouté M. Descartes, elle fut tellement prévenue sur ses opinions qu'elle ne pouvoit plus souffrir la philosophie d'Aristote, ni celle de Gassendi, quoiqu'elle l'estimât beaucoup.
—
Lui [Bourdelot] ayant dit que je n'avois d'autre dessein que de voir cette grande reine, révérée dans tout le monde, et ayant un peu parlé de Paris, que je connaissois fort bien et même de la cour, il voulut que j'allasse le soir même saluer Sa Majesté. Il me présenta donc et lui dit mon dessein d'une manière fort honnête pour moi. Après que j'eus fait ma révérence, la reine me questionna sur mon voyage de Danemark jusqu'à Stockholm et de quels hommes étoient l'ambassadeur et sa suite. Je lui en dis tout le bien que j'y avois reconnu et lui louai fort son mérite et celui des gentilshommes de la cour qui étoient avec lui. Elle, se tournant vers Bourdelot, lui dit que le résident de Danemark lui avoit donné avis que l'ambassadeur devoit arriver ce jour même à Trella, où il l'alloit trouver et elle se retira dans son cabinet avec Bourdelot.
—
[Samuel Bochard] c'étoit un homme de grande science, surtout dans les langues orientales, et de probité. La reine l'avoit fait venir auprès d'elle sur sa réputation et il étoit arrivé à Stockholm quelques mois auparavant. Il fut reçu avec tous les honneurs imaginables, mais sa qualité de ministre huguenot et même son profond savoir avoit tellement prévenu contre lui l'esprit de l'abbé Bourdelot, le favori de la reine, qu'il ne put obtenir aucune grâce de cette princesse. Aussi, dès que Bochard se fut aperçu qu'on n'avait plus pour lui aucune considération, il ne pensa plus qu'à quitter la Suède, dès que la mer seroit libre.
—
Il s'appeloit Michon, fils d'un chirurgien de Sens, et sa mère Bourdelot, petite-nièce de Marie Bourdelot, mère de Théodore de Bèze, le second parmi les calvinistes. Les parents de sa mère, dont l'un étoit médecin ordinaire de Louis XIII, le firent étudier en médecine à Paris. Il obtint des lettres du grand sceau pour changer le nom de Michon en celui de Bourdelot, à cause de l'un de ces oncles de ce nom, qui lui fit du bien. Il entra dans la maison de M. le prince de Condé en qualité de médecin et prit le bonnet de docteur à Paris. Ce prince étant mort, il suivit M. le duc d'Enghien et enfin, pendant la guerre civile, il s'attacha à Mme la duchesse de Longueville sa sœur. Cette princesse ayant su la maladie de la reine de Suède en 1650, avec qui elle étoit en commerce de lettres, lui envoya Bourdelot en 1651. Dès qu'il fut arrivé, ayant vu la malade, qui avoit une fièvre lente, il sut par les médecins qu'ils la traitoient à la suédoise, c'est-à-dire qu'ils lui faisoient prendre des remèdes fort chauds et un régime de vivre contraire à son tempérament fort délicat et tout de feu; car les Suédois ne prennent d'autres remèdes contre la fièvre qu'un demi verre d'eau-de-vie avec du poivre bien pilé au fond. Je dirai qu'il n'y avoit, quand j'arrivai à Stockholm, que trois médecins, dont un Suédois, qui l'étoit de la reine, et un docteur d'Arras, qui y étoit établi depuis quelques années et on me dit qu'il n'y en avoit pas trois autres dans tout le royaume. Bourdelot, ayant examiné tout cela, se mit à traiter la reine tout différemment: il lui ordonna des bouillons avec des poulets et du veau, la faisoit baigner tous les jours et la rafraîchissoit toujours. Les médecins de la cour et les grands crurent la reine morte, lui voyant prendre de tels remèdes, mais on vit dans un mois un si grand changement dans sa santé, qu'on en fut surpris. La fièvre la quitta; elle recouvra l'appetit et se porta aussi bien qu'elle l'eût jamais fait.
Bourdelot, homme d'esprit et fin courtisan, sut se prévaloir de ce service; il s'insinua si bien dans l'estime de la reine, qu'il étoit le maître de toutes les grâces: il eut ses entrées à toutes heures, les audiences et en même temps une extrême jalousie des Suédois. Il faut demeurer d'accord qu'il étoit insolent et que, ne sachant pas ménager la noblesse, qui est la plus orgueilleuse de l'Europe, il se brouilla si fort avec les plus grands, qu'il n'y eut que l'autorité de la reine qui le soutint. Pour dire toutes ses aventures, le comte Magnus de la Gardie, ayant su qu'il lui avoit rendu quelques mauvais services et mal parlé de lui à la reine, le fit menacer de coups de bâton, qu'il lui feroit donner dans le palais même. Bourdelot en fut si intimidé, que, quoique la reine l'assurât de sa protection, il n'osa risquer une méchante affaire. Sachant d'ailleurs qu'il étoit extrêmement haï des grands et du peuple et qu'à son occasion, les François étoient mal venus à la cour, il demanda son congé à la reine. Elle le lui accorda avec chagrin, lui fit des présents pour plus de vingt mille écus en pierreries et en argent et lui donna des lettres de faveur pour le roi, la reine et le cardinal Mazarin, qui lui valurent l'abbaye de Maré de sept à huit mille livres de rente, avec quoi il vécut à Paris fort à son aise, tenant une espèce d'académie de savants et de gens de bel esprit. Il partit de Stockholm au commencement de juin 1653.
—
L'abbé [Bourdelot] y fut considéré par quelques seigneurs et ne fut pas regardé par d'autres. Il se mit derrière la chaise de la reine, où je le suivis: je ne connaissois personne et personne ne me connaissoit. Sa Majesté m'ayant fait l'honneur de me demander tout haut, si sa cour étoit aussi belle que celles que j'avois vues, les courtisans me regardèrent: quelques-uns qui parloient françois s'approchèrent de moi et me questionnèrent. La reine se leva; Bourdelot alla à son quartier et me dit, comme je prenois congé de lui, que la reine vouloit que je n'eusse point d'autre table pour le dîner que la sienne et qu'il m'en prioit: «Car pour le souper», dit-il, «je ne souper point.» Je restai donc et j'y trouvai bonne compagnie; nous fûmes servis à la françoise, ce qui fut un grand régal pour moi.
—
Les soirées s'y [dans le Vircam] passoient agréablement en parlant latin et italien, langue qui étoit assez connue à la cour, depuis que la reine y avoit fait venir des musiciens et des comédiens d'Italie; plusieurs même de ces étrangers parloient françois.
—
Etant deux ou trois jours après au Vircam, où je commençois à être connu, la reine entra dans son cabinet, suivie de plusieurs courtisans et de Bourdelot. Il me dit d'y entrer, que la reine me vouloit parler. Sa Majesté dit à M. le comte Dohna qu'elle avoit su par l'introducteur des ambassadeurs que celui de Danemark devoit arriver le lendemain, qu'elle vouloit qu'il l'allât recevoir à deux lieues dans un de ses carrosses et que je l'y accompagnerois comme gentilhomme de sa chambre, qu'elle avoit ordonné au grand-maître de le faire traiter pendant deux jours, suivant la coutume et que lui, comte Dohna, tiendroit la table; se tournant vers moi, Sa Majesté me fit l'honneur de me dire, en riant: «L'ambassadeur vous a traité, il est juste que vous le traitiez à votre tour; vous y serez avec le comte Dohna et l'introducteur.» Je fis une profonde révérence et on se retira.
Bourdelot mena le comte Dohna dîner chez lui et moi aussi: c'est là que le comte m'assura de son amitié et j'en ai reçu mille témoignages pendant mon séjour à Stockholm. Je voulus remercier Bourdelot de la grâce de la reine, comme venant de lui; il me protesta que c'étoit elle qui lui en avoit parlé la première et qu'elle avoit dessein de faire quelque chose pour moi. Je ne manquai pas le soir même d'aller rendre mes devoirs à M. le comte Dohna dans son logis. Nous parlâmes de sa maison, de ses alliances dans celle d'Orange, de son prédécesseur, qui vint en France avec une armée, lors des guerres de religion et de plusieurs choses qui lui étoient agréables: il me renouvela les assurances de sa bienveillance.
Il fut convenu que nous dînerions de bonne heure et que nous irions prendre le carrosse de la reine à onze heures précisément. Il se chargea d'avertir M. l'introducteur et de savoir du maître-d'hôtel, qui devoit servir l'ambassadeur, si tout seroit prêt.
Nous partîmes donc dans le carrosse de la reine, où nous n'étions que trois, précédés de deux trompettes, avec des pages, des valets de pied et un écuyer, suivis de six carrosses de la cour. Nous rencontrâmes l'ambassadeur dans son carrosse et une partie de son équipage à une lieue et demie de Stockholm; nous mîmes tous pied à terre, M. le comte Dohna le complimenta de la part de Sa Majesté. Je revis mes amis et fis la révérence à Son Excellence, qui fut bien aise de me revoir. Elle entra dans le carrosse de la reine avec nous trois, les trompettes de deux nations sonnèrent à l'envi, mais ils se turent dès que nous fûmes arrivés au faubourg de Sudremal, parce que ce n'était pas une entrée publique. Nous menâmes l'ambassadeur à la maison qui lui étoit destinée; il demanda d'abord au comte Dohna s'il ne pouvoit pas saluer Sa Majesté ce soir même. Le comte envoya un gentilhomme de la cour et M. Maximilien Crantz, de la suite de l'ambassadeur, pour recevoir ses ordres qui furent de prier l'ambassadeur de remettre l'audience particulière au lendemain à dix heures, où Sa Majesté le verroit fort volontiers, se réjouissant de son arrivée et des bonnes nouvelles de la santé du roi de Danemark, son frère.
On servit alors le souper, qui fut magnifique, quantité de bougies, un grand buffet de vaisselle d'argent, de grands gobelets de vermeil doré, qui tiennent une pinte, que l'on présente pleine et que l'on vide souvent en une seule fois; d'autres gobelets plus petits et un nombre infini de verres de cristal.
—
Le lendemain l'ambassadeur eut une audience secrète de la reine, sans aucune cérémonie et qui dura une demi-heure. Le but de la cour de Danemark étoit de savoir quelle conduite la Suède étoit disposée à tenir dans la guerre commencée entre les républiques d'Angleterre et de Hollande, dans laquelle le Danemark craignoit de se trouver engagé. Van Beuning, ambassadeur de Hollande, homme très-habile et fort bien vu à la cour de Stockholm, savoit déjà que ni la reine ni son conseil ne vouloient s'immiscer dans cette guerre, ni prendre parti pour ou contre l'un des belligérants. Ils redoutoient l'Angleterre et entretenoient de bons rapports avec la Hollande, avec laquelle la Suède faisoit un commerce avantageux. L'ambassadeur danois, reconnaissant ces dispositions bien arrêtées, ne fit qu'un court séjour à Stockholm et s'en retourna pour faire part à sa cour de l'inutilité de ses démarches.
Swedish translation (my own):
Stockholm, konungarnas boning, är en stad i en märklig situation, för det finns berg och klippor som den är byggd på och en stor sjö som bildas av Mälaren och av havets vatten som kommer in genom Dalarnas brunn in i landet och gör en stor och mycket säker hamn där fartygen kommer fullastade till foten av Kungliga Slottet. Stadens hus är byggda av tegel och sten: de i förorterna till Södermalm och Norrmalm är alla av trä. Det finns två träbroar för att kommunicera från den ena klippön till den andra, på grund av kanalerna som skiljer dem åt, och hela staden är byggd på dem. Husen är vackra och välbyggda, med fyra eller fem våningar: de stora i riket har vackra slott där. Det finns ingen mark att göra trädgårdar, alla hus byggs på klippan; man förskönar dem, liksom gatorna, så mycket som möjligt.
Det finns ett stort palats för de allmänna riksdagarna och ett rum där vi ser vapensköldarna av de herrar som träffades där och rikets. Den stora kyrkan Sankt Nikolaus är täckt av koppar, som det kungliga slottet, andra kyrkor och några privata hus. Stadsdelen som ansluter sig till den norra förorten med en bro är den trevligaste. Där byggdes moderna hus med vackra trädgårdar. Köpmannabytet finns i södra förorten. Slottet, eller det kungliga slottet, ligger på något förhöjd mark som behärskar hamnen och staden. Det finns ett torg framför, varifrån man går till slottet genom en bro, som kastas över ett stort dike, som omger det.
Jag skall säga att några dagar efter att jag var där kom ett femtontal lappar dit, så kallade deputerade från den del av deras land som erkänner Sveriges Krona. De kom för att klaga på den dåliga behandlingen som guvernören gav dem. Ambassadörerna lades i diket; de gjorde snart några hål i sidan som inte är täckta med stenar, varifrån de drog sig tillbaka. Drottningen beordrade att de skulle få öl, halvkokt nötkött, rågbröd och några flaskor konjak, som de var mycket förtjusta i.
Deras enda kläder var rådjur och renskinn, med håret på. De hade kommit till isen med sina slädar dragna av tama renar. De var små och mycket feta, med breda ansikten, som starkt liknade Kanadas invånare, vilket övertygar mig om att invånarna i vår norra befolkade landet med det i Amerika. Slottet är mycket stort och mycket trevligt. På den första gården ser vi vakthusen och ett rum där stadens guvernör håller sina audienser. I den andra, på höger sida, finner vi den stora trappan som leder till det stora livvaktsrummet och sovrummen. Fyrkanten ligger bakom kungens boende med sviterna: det är helt magnifikt. Kapellet är byggt i trä på den första gården, och är berikat med förgyllning och figurer i relief. Där finns också lägenheter för alla de råd, som styra staten, kanslihuset, räkenskapskammaren, en för kriget och ett stort galleri för biblioteket, som är talrikt och rikt på manuskript.
Den tredje gården är till för drottningens boende och alla hennes sviter, det finns ett stort runt torn som är mycket gammalt. I slutet av den första gården finns en dörr, genom vilken man går till en kaj, längs hamnen. Det finns mycket artilleri; arsenalen i de norra förorterna är mycket vacker. Man ser där en stor mängd gjutjärnskanoner, transporterade från platser i Tyskland, avträdda av freden i Osnabrück. Det finns också tolv kulveriner tagna från moskoviterna, varav fyra är tjugofyra fot långa och en och en halv fot i diameter vid mynningen: de bär etthundratjugo pund kulor. Den ena visar läderkanoner, med järndelar, som den store Gustav hade tillverkat, när han ville till Tyskland och som han hade burit i spetsen för varje regemente.
—
På hans stora rykte och efter inrådan från ambassadören [Chanut] hade drottning Kristina kallat honom [Descartes] till sin sida 1648; han hade gått dit och varje morgon lät hon honom komma till palatset klockan fem för att tala med henne i hennes arbetsrum. Det var den tiden då hennes sinne inte fördärvades. Så snart hon hade lyssnat på monsieur Descartes var hon så fördomsfull om hans åsikter att hon inte längre kunde tolerera Aristoteles filosofi, inte heller Gassendis, även om hon uppskattade honom högt.
—
Han [Bourdelot] hade sagt att jag inte hade någon annan avsikt än att se denna stora drottning, vördad över hela världen, och efter att ha talat lite om Paris, som jag kände mycket väl och till och med från hovet, ville han att jag skulle hälsa på Hennes Majestät samma kväll. Så han presenterade mig och berättade för honom min design på ett väldigt ärligt sätt för mig. Sedan jag gjort min reverens, frågade drottningen mig om min resa från Danmark till Stockholm och vilka män som var ambassadören och hans följe. Jag berättade för henne allt det goda jag såg däri och berömde mycket hans förtjänst och hovets herrar som var med honom. Hon vände sig till Bourdelot och berättade att residenten i Danmark hade meddelat henne att ambassadören skulle anlända samma dag till Trella, där han skulle finna honom, och hon drog sig tillbaka till sitt kabinett med Bourdelot.
—
[Samuel Bochart] var en man med stor kunskap, särskilt i orientaliska språk, och av hederlighet. Drottningen hade fört honom till henne på hans rykte, och han hade anlänt till Stockholm några månader tidigare. Han mottogs med alla tänkbara äror, men hans status som hugenottminister och till och med hans djupa kunskap hade så fördomsfullt inställningen av abbot Bourdelot, drottningens favorit, mot honom att han inte kunde få någon nåd av denna prinsessa. Så fort Bochart insåg att ingen tog hänsyn till honom tänkte han bara lämna Sverige så fort havet var klart.
—
Han hette Michon, son till en kirurg från Sens, och hans mor Bourdelot, brorsdotter till Marie Bourdelot, som var mor till Théodore de Bèze, den andre bland kalvinisterna. Hans mors föräldrar, av vilka en var vanlig läkare för Ludvig XIII, lät honom studera medicin i Paris. Han fick brev från det stora sigillet för att ändra namnet på Michon till det på Bourdelot, på grund av en av hans farbröder med det namnet, som gjorde honom gott. Han gick in i monsieur le prince de Condés hus som läkare och tog doktorsmössan i Paris. Efter att denna prins dog, följde han hertigen av Enghien och slutligen, under inbördeskriget, fäste han sig vid hans syster madame hertiginnan av Longueville. Denna prinsessa, efter att ha fått veta om Sveriges drottning 1650, med vilken hon var i brevväxling, sände Bourdelot till henne 1651.
Så fort han kom, efter att ha sett patienten, som hade långsam feber, fick han veta av läkarna att de behandlade henne på svenskt sätt, det vill säga att de fick henne att ta mycket heta medel och en livsstil som stred mot hennes känsligt och eldigt temperament; ty svenskarna ta inget annat botemedel mot feber än ett halvt glas brännvin med välmalen peppar i botten. Jag skall säga att det fanns, när jag kom till Stockholm, bara tre läkare, inklusive en svensk, som var drottningens läkare, och en läkare från Arras, som var etablerad där i flera år och jag fick veta att det bara fanns tre andra i hela riket.
Bourdelot, efter att ha undersökt allt detta, började behandla drottningen helt annorlunda: han beställde hennes buljonger av kyckling och kalvkött, lät henne bada varje dag och alltid fräscha upp henne. Hovläkarna och adelsmännen trodde att drottningen skulle dö när de såg henne ta sådana medel, men inom en månad såg de en så stor förändring i hennes hälsa att de blev förvånade. Febern lämnade henne; hon fick tillbaka aptiten och mådde lika bra som hon någonsin varit.
Bourdelot, en kvick man och en fin hovman, visste hur han skulle begagna sig av denna tjänst; han insinuerade sig så väl i drottningens aktning, att han var herre över alla nåder: han hade sina entréer i alla tider, audienser och på samma gång extrem svartsjuka från svenskarna. Vi måste hålla med om att han var fräck och att han, utan att veta hur han skulle skona adeln, som är den stoltaste i Europa, hamnade så illa med de största männen att det bara var drottningens auktoritet som stödde honom.
För att återberätta alla sina äventyr, lät greve Magnus de la Gardie, efter att ha vetat att han gjort honom några dåliga tjänster och talat illa om honom till drottningen, honom hotad med slag med en batong, som han skulle ha gett honom även i slottet. Bourdelot blev så skrämd av detta att även om drottningen försäkrade honom om sitt skydd, vågade han inte riskera en otäck affär. Eftersom han dessutom visste att han var extremt hatad av adelsmännen och folket och att fransmännen vid hans tillfälle var ovälkomna vid hovet, bad han drottningen om avsked. Hon gav honom det med sorg, gav honom presenter på mer än tjugo tusen écus i ädelstenar och silver och gav honom förmånsbrev till konungen, drottningen och kardinal Mazarin, vilket gav honom klostret Massay med en inkomst på sju till åtta tusen livres i ränta, med vilken han levde i Paris mycket bekvämt, drev ett slags akademi av forskare och människor med gott intellekt. Han lämnade Stockholm i början av juni 1653.
—
Abboten [Bourdelot] aktades där av vissa herrar och aktades inte av andra. Han ställde sig bakom drottningens stol, där jag följde efter honom: jag kände ingen och ingen kände mig. Hennes Majestät, efter att ha gjort mig äran att högt fråga mig om hennes hov var lika vackert som de jag hade sett, såg hovmännen på mig: några som talade franska gick fram till mig och frågade mig. Drottningen reste sig; Bourdelot gick till sitt rum och berättade för mig, när jag tog avsked från honom, att drottningen ville att jag inte skulle ha något annat bord för middag än hennes och att han bad mig: »Till kvällsmat«, sade han, »jag har ingen kvällsmat.« Så jag stannade och fann gott sällskap där; vi serverades à la française, vilket var en stor njutning för mig.
—
Kvällar tillbringades där [i Fyrkanten] med behagligt talande latin och italienska, ett språk som var ganska välkänt vid hovet, eftersom drottningen dit hade fört musiker och komedianter från Italien; flera av dessa utlänningar talade till och med franska.
—
Två eller tre dagar senare i Fyrkanten, där jag började bli känd, gick drottningen in i sitt kabinett, följt av flera hovmän och Bourdelot. Han sade åt mig att komma in, att drottningen ville tala med mig. Hennes Majestät berättade för greve Dohna att hon hade fått veta genom ambassadörernas introduktion att den från Danmark skulle komma nästa dag, att hon ville att han skulle gå och ta emot hennes två ligor bort i en av hans vagnar och att jag skulle följa med henne där som hennes kammarherre, att hon hade befallt stormästaren att låta behandla honom i två dagar, enligt sedvänja och att han, greve Dohna, skulle hålla bordet; Hennes Majestät vände sig mot mig och gjorde mig den äran att skrattande säga: »Ambassadören har trakterat Er, det är rätt att Ni trakterar honom däremot; Ni skall vara där med greve Dohna och introduktören.« Jag gjorde en djup reverens, och man drog sig tillbaka.
Bourdelot tog med sig greve Dohna på kvällsmat med honom och mig också: det var där greven försäkrade mig om sin vänskap och jag fick tusen vittnesmål om den under min vistelse i Stockholm. Jag ville tacka Bourdelot för drottningens nåd, som om den kom från honom; han protesterade för mig att det var hon som först hade berättat för honom om det och att hon hade tänkt göra något för mig. Samma kväll misslyckades jag inte med att gå för att betala mina plikter till greve Dohna i hans hus. Vi talade om hans hus, om hans allianser i det Orange, om hans föregångare, som kom till Frankrike med en armé, under religionskrigen och om flera saker som var angenäma för honom; han förnyade försäkringarna om sin välvilja.
Man kom överens om att vi skulle äta tidigt och ta drottningens vagn vid klockan elva exakt. Han åtog sig att varna introduktören och att hos maître d'hôtel, som skulle tjäna ambassadören, ta reda på om allt skulle vara klart.
Så vi gav oss av i drottningens kaross, där vi bara var tre, föregås av två trumpeter, med pages, fotfolk och en vapendragare, följt av sex hovvagnar. Vi träffade ambassadören i hans vagn och en del av hans besättning en och en halv liga från Stockholm; vi steg alla av, greve Dohna komplimenterade honom på Hennes Majestäts vägnar. Jag såg mina vänner igen och vände mig till Hans Excellens, som var mycket glad över att se mig igen. Han gick in i drottningens vagn med oss tre, de båda nationernas trumpeter ljöd efter behag, men de tystnade så fort vi kom fram till förorten Södermalm, eftersom det inte var en allmän ingång. Vi tog ambassadören till huset som var avsett för honom; han frågade först greve Dohna om han inte kunde hälsa på Hennes Majestät just denna kväll. Greven sände en herre av hovet och herr Maximilien Crantz, från ambassadörens svit, för att ta emot hans order som skulle be ambassadören att skjuta upp den privata audiensen till nästa dag klockan tio, där Hennes Majestät mycket gärna skulle se honom, glädjande över hans ankomst och de goda nyheterna om hälsan hos konungen av Danmark, hans bror.
Därefter serverades kvällsmat, som var praktfullt, en mängd ljus, en stor buffé med silverfat, stora bägare av gyllene vermeil, som rymmer en pint, som presenteras fulla och som ofta töms i ett svep; andra mindre bägare och ett oändligt antal kristallglas.
—
Dagen efter hade ambassadören en hemlig audiens hos drottningen, utan någon ceremoni och som varade en halvtimme. Målet för Danmarks hov var att veta vilket beteende Sverige var beredd att ta i det krig som påbörjades mellan republikerna England och Holland, i vilket Danmark befarade bli inblandat. Van Beuning, den holländske ambassadören, en mycket skicklig man och mycket väl ansedd vid hovet i Stockholm, visste redan att varken drottningen eller hennes Råd ville blanda sig i detta krig eller ta parti för eller emot någon av de krigförande. De fruktade England och upprätthöll goda förbindelser med Holland, som Sverige gjorde fördelaktig handel med. Den danske ambassadören, som erkände dessa väletablerade arrangemang, gjorde endast en kort vistelse i Stockholm och återvände för att underrätta sitt hov om det onödiga i hans ansträngningar.
English translation (my own):
Stockholm, the abode of kings, is a city in a strange situation, for there are mountains and rocks on which it is built and a large lake formed by the river Mälaren and by the water of the sea which enters through the mouth of Dalarna well into the land and makes a large and very safe port where the vessels come fully loaded to the foot of the Royal Castle. The town's houses are built of bricks and stones: those in the suburbs of Södermalm and Norrmalm are all made of wood. There are two wooden bridges to communicate from one rock island to the other, because of the canals that separate them, and the whole city is built on them. The houses are beautiful and well built, with four or five floors: the great ones of the kingdom have beautiful castles there. There is no land to make gardens, all the houses being built on the rock; one beautifies them, as well as the streets, as much as possible.
There is a large palace for the general Riksdags and a room where we see the coats of arms of the lords who met there and those of the kingdom. The large church of Saint Nicholas is covered in copper, like the Royal Castle, other churches and some private houses. The district of the city which joins the northern suburb by a bridge is the most pleasant. Modern houses were built there, with beautiful gardens. The merchants' exchange is in the southern suburb. The castle, or the Royal Castle, is on somewhat elevated ground which commands the port and the town. There is a square in front, from which one goes to the castle by a bridge thrown over a large ditch which surrounds it.
I will say that, a few days after I was there, about fifteen Lapps arrived there, so-called deputies from that part of their country which recognises the Crown of Sweden. They came to complain about the bad treatment the governor gave them. The ambassadors were put in the ditch; they soon made some holes in the side which is not covered with stones, from where they withdrew. The Queen ordered that they be given beer, half-cooked beef, rye bread and a few bottles of brandy, of which they were very fond.
Their only clothing was deer and reindeer skins, with the hair on. They had come to the ice with their sleds pulled by tame reindeer. They were small and very fat, with broad faces, strongly resembling the inhabitants of Canada, which convinces me that the inhabitants of our North populated the land with that of America. The castle is very large and very pleasant. In the first courtyard we see the guardhouses and a room where the governor of the city holds his audiences. In the second, on the right hand, we find the large staircase which leads to the large bodyguard room and the bedrooms. The Fyrkant is behind the King's accommodation with the suites: it is all magnificent. The chapel is built of wood in the first courtyard, and is enriched with gilding and figures in relief. There are also apartments for all the councils which govern the State, the Chancellery, the Chamber of Accounts, one for the war and a large gallery for the library, which is numerous and rich in manuscripts.
The third courtyard is for the Queen's accommodation and all her suites, there is a large round tower which is very old. At the end of the first courtyard there is a door, through which one goes to a quay, along the port. There is a lot of artillery; the arsenal in the northern suburbs is very beautiful. One sees there a large quantity of cast iron cannons, transported from places in Germany, ceded by the peace of Osnabrück. There are also twelve culverines taken from the Muscovites, four of which are twenty-four feet long and a foot and a half in diameter at the mouth: they carry one hundred and twenty pounds of bullets. One shows leather cannons, with iron parts, which the great Gustav had made, when he wanted to go to Germany and which he had carried at the head of each regiment.
—
On his great reputation, and following the advice of the ambassador [Chanut], Queen Kristina had called him [Descartes] to her side, in 1648; he had gone there and every morning she had him come to the castle at five o'clock, to speak with her in her study. It was the time when her mind was not spoiled. As soon as she had listened to Monsieur Descartes, she was so prejudiced about his opinions that she could no longer tolerate the philosophy of Aristotle, nor that of Gassendi, although she greatly esteemed him.
—
He [Bourdelot] having said that I had no other intention than to see this great queen, revered throughout the world, and having spoken a little about Paris, which I knew very well and even from the court, he wanted me to go greet Her Majesty that same evening. So he introduced me and told him my design in a very honest way for me. After I had done my reverence, the Queen asked me about my journey from Denmark to Stockholm and which men were the ambassador and his retinue. I told her all the good things I saw in it and highly praised his merit and that of the gentlemen of the court who were with him. She, turning to Bourdelot, told him that the resident of Denmark had given her notice that the ambassador was to arrive that very day at Trella, where he was going to find him, and she retired to her cabinet with Bourdelot.
—
[Samuel Bochart] was a man of great knowledge, especially in oriental languages, and of probity. The Queen had brought him to her on his reputation, and he had arrived in Stockholm a few months earlier. He was received with all imaginable honours, but his status as a Huguenot minister and even his profound knowledge had so prejudiced the mind of Abbot Bourdelot, the Queen's favourite, against him that he could not obtain any grace from this princess. So, as soon as Bochart realised that no one had any consideration for him, he only thought of leaving Sweden as soon as the sea was clear.
—
His name was Michon, the son of a surgeon from Sens, and his mother Bourdelot, the great-niece of Marie Bourdelot, who was the mother of Théodore de Bèze, the second among the Calvinists. His mother's parents, one of whom was physician ordinary to Louis XIII, had him study medicine in Paris. He obtained letters from the Great Seal to change the name of Michon to that of Bourdelot, because of one of his uncles of that name, who did him good. He entered the house of Monsieur le Prince de Condé as a doctor and took the doctor's cap in Paris. This prince having died, he followed the Duke of Enghien and finally, during the civil war, he attached himself to Madame the Duchess of Longueville, his sister. This princess, having learned of the illness of the Queen of Sweden in 1650, with whom she was in exchange of letters, sent Bourdelot to her in 1651.
As soon as he arrived, having seen the patient, who had a slow fever, he learned from the doctors that they treated her in the Swedish way, that is to say that they made her take very hot remedies and a lifestyle contrary to her very delicate and fiery temperament; for the Swedes take no other remedy for fever than half a glass of brandy with well-ground pepper at the bottom. I will say that there were, when I arrived in Stockholm, only three doctors, including a Swede, who was the Queen's doctor, and a doctor from Arras, who had been established there for several years and I was told that there were only three others in the whole kingdom.
Bourdelot, having examined all this, began to treat the Queen quite differently: he ordered her broths of chicken and veal, had her bathe every day, and always refreshed her. The court doctors and the nobles believed the Queen would die when they saw her taking such remedies, but within a month they saw such a great change in her health that they were surprised. The fever left her; she regained her appetite and was as well as she had ever been.
Bourdelot, a man of wit and a fine courtier, knew how to avail himself of this service; he insinuated himself so well into the Queen's esteem that he was the master of all graces: he had his entrances at all hours, audiences, and at the same time extreme jealousy from the Swedes. We must agree that he was insolent and that, not knowing how to spare the nobility, which is the proudest in Europe, he fell out so badly with the greatest men that it was only the Queen's authority that supported him.
To recount all his adventures, Count Magnus de la Gardie, having known that he had rendered him some bad services and spoken badly about him to the Queen, had him threatened with blows with a baton, which he would have given to him even in the castle. Bourdelot was so intimidated by this that, although the Queen assured him of her protection, he did not dare risk a nasty affair. Knowing, moreover, that he was extremely hated by the nobles and the people and that on his occasion, the French were unwelcome at court, he asked the Queen for his leave. She granted it to him with sorrow, made him presents of more than twenty thousand écus in gems and silver, and gave him letters of favour for the King, the Queen and Cardinal Mazarin, which earned him the abbey of Massay from an income of seven to eight thousand livres of rent, with which he lived in Paris very comfortably, running a kind of academy of scholars and people of good intellect. He left Stockholm at the beginning of June 1653.
—
The Abbot [Bourdelot] was considered there by some lords and was not considered by others. He placed himself behind the Queen's chair, where I followed him: I knew no one and no one knew me. Her Majesty having done me the honour of asking me out loud if her court was as beautiful as those I had seen, the courtiers looked at me: some who spoke French approached me and questioned me. The Queen rose; Bourdelot went to his quarters and told me, as I took leave of him, that the Queen wanted me to have no other table for dinner than hers and that he begged me: "For supper", he said, "I have no supper." So I stayed and found good company there; we were served à la française, which was a great treat for me.
—
Evenings were spent there [in the Fyrkant] pleasantly speaking Latin and Italian, a language which was quite well known at court, since the Queen had brought musicians and comedians from Italy there; several of these foreigners even spoke French.
—
Being two or three days later in the Fyrkant, where I began to be known, the Queen entered her cabinet, followed by several courtiers and Bourdelot. He told me to come in, that the Queen wanted to speak to me. Her Majesty told Count Dohna that she had learned through the introductor of the ambassadors that the one from Denmark was to arrive the next day, that she wanted him to go and receive her two leagues away in one of his carriages and that I would accompany her there as gentleman of her chamber, that she had ordered the Grand Master to have him treated for two days, according to custom and that he, Count Dohna, would hold the table; turning towards me, Her Majesty did me the honour of saying laughingly: "The ambassador has treated you, it is right that you treat him in your turn; you will be there with Count Dohna and the introductor." I made a deep reverence, and one withdrew.
Bourdelot took Count Dohna to supper with him and me too: it was there that the Count assured me of his friendship and I received a thousand testimonies of it during my stay in Stockholm. I wanted to thank Bourdelot for the Queen's grace, as if coming from him; he protested to me that it was she who had first told him about it and that she had intended to do something for me. That same evening I did not fail to go to pay my duties to Count Dohna at his house. We spoke of his house, of his alliances in that of Orange, of his predecessor, who came to France with an army, during the wars of religion and of several things which were pleasant to him; he renewed the assurances of his benevolence.
It was agreed that we would dine early and take the Queen's carriage at eleven o'clock precisely. He undertook to warn the introductor and to find out from the maître d'hôtel, who was to serve the ambassador, if everything would be ready.
So we set off in the Queen's carriage, where there were only three of us, preceded by two trumpets, with pages, footmen and a squire, followed by six court carriages. We met the ambassador in his carriage and part of his crew a league and a half from Stockholm; we all alighted, Count Dohna complimented him on behalf of Her Majesty. I saw my friends again and curtsied to His Excellency, who was very pleased to see me again. He entered the Queen's carriage with the three of us, the trumpets of the two nations sounded at will, but they fell silent as soon as we arrived at the suburb of Södermalm, because it was not a public entrance. We took the ambassador to the house which was intended for him; he first asked Count Dohna if he could not greet Her Majesty this very evening. The count sent a gentleman of the court and Lord Maximilien Crantz, of the ambassador's suite, to receive his orders which were to ask the ambassador to postpone the private audience until the next day at ten o'clock, where Her Majesty would very gladly see him, rejoicing at his arrival and the good news of the health of the King of Denmark, his brother.
Supper was then served, which was magnificent, a quantity of candles, a large buffet of silver dishes, large goblets of golden vermeil, which hold a pint, which are presented full and which are often emptied in one go; other smaller goblets and an infinite number of crystal glasses.
—
The next day the ambassador had a secret audience with the Queen, without any ceremony and which lasted half an hour. The aim of the court of Denmark was to know what conduct Sweden was prepared to take in the war begun between the Commonwealth of England and the Republic of Holland, in which Denmark feared to find itself involved. Van Beuning, the Dutch ambassador, a very skillful man and very well regarded at the court of Stockholm, already knew that neither the Queen nor her Council wanted to interfere in this war, nor take sides for or against one of the belligerents. They feared England and maintained good relations with Holland, with which Sweden did advantageous trade. The Danish ambassador, recognising these well-established arrangements, only made a short stay in Stockholm and returned to inform his court of the uselessness of his efforts.
Note: The word "Lapp" is an antiquated and now offensive term for the indigenous Sámi people. To not acknowledge offensive language towards peoples is to ignore it and deny its offensive qualities. The Sámi live in the north of Sweden as well as in the north of Norway, Finland and the Kola Peninsula of Russia, although in the distant past their range in Norway and Sweden might have extended further south. They are distantly related to the Finns, the Estonians, the Hungarians and the various Balto-Finnic, Finno-Ugric and Uralic tribes of Latvia, Russia and Siberia.
No comments:
Post a Comment