Kristina in the memoirs of Philippe Boudon de la Salle, a gentleman of her/his/their chamber in 1653, part 3

Source:

La reine Christine à Stockholm. Souvenirs inédits de l'un de ses gentilshommes de la chambre, article written by Charles de Baillon for Le Correspondant, volume 112, pages 654 to 656, 1878

https://books.google.com/books?id=lUVYAAAAYAAJ&dq=La+reine+Christine+à+Stockholm.+Souvenirs+inédits+de+l%27un+de+ses+gentilshommes+de+la+chambre,+Comte+de+Baillon&source=gbs_navlinks_s

Above: Kristina.

The memories:

[... Le 7 juillet, vers deux heures du matin, le soleil étant déjà levé, un immense incendie couronna de flammes tout le faubourg du nord de Stockholm: quatre cents maisons furent consumées et le feu ne s'arrêta qu'à une grande place, faute d'aliment. Dès qu'elle apprit cette nouvelle, la reine monta à cheval avec tous les officiers de sa maison, ainsi que la régence de la ville, et se rendit sur les lieux du désastre afin d'y donner les ordres nécessaires pour combattre le fléau. On abattit des maisons, mais le feu sautait de l'une à l'autre avec une rapidité foudroyante, et comme elles étaient toutes en bois, la flamme les dévorait en un instant.]

Les pertes furent du reste moins importantes qu'on n'auroit pu le supposer, car ces maisons n'ont point de meubles et elle[s] sont bientôt rétablies: on en trouve au marché de toutes prêtes et à juste prix. Elles sont en bois de sapin et les forêts de la Suède ne sont composées que de ces arbres; on les roule ensuite là où on veut. Le feu avoit été mis par un brasseur de bière, qui y fut brûlé avec une partie de sa famille, parce qu'il étoit ivre. La reine fît donner quelques secours aux habitants, dont les maisons avoient disparu.

Je menois alors une vie fort agréable, bien venu de la reine et des grands, ayant abondamment tout ce qui est nécessaire à la vie, prié souvent à dîner par tout ce qu'il y avoit de plus qualifiée à la cour: ayant eu l'honneur de dîner quelquefois chez le prince Adolphe, frère de Son Altesse Royale le prince Palatin, chez M. le comte Jacob, frère du comte Magnus de la Gardie et autres. Avec tout cela, je faisois une grosse dépense, parce qu'étant fort connu, mes amis me venant voir, il falloit les recevoir à la suédoise, ou passer pour un vilain. La coutume de pays est, que, quand un ami vous visite le matin (ils font peu de visites l'après-midi), il faut que vos valets apportent une bouteille de vin du Rhin qui coûte un écu, avec des petits morceaux de pain fricassés au poivre et au vinaigre. Si, pendant que vous buvez, un autre ami survient, il faut une autre bouteille de vin et tout autant qu'il en vient, si bien qu'ayant beaucoup d'amis, j'avois tous les matins tant de visites qu'elles me ruinoient.

Cette vie de la cour, l'application qu'il falloit avoir à la conduite des jeunes gentilshommes, l'inspection sur leurs maîtres de toutes nations, dont la reine me demandoit souvent s'ils faisoient leur devoir, me donnoient de fois à autre quelque petit dégoût et envie de me retirer. Elle augmenta quand je vis Bourdelot et grand nombre de François partir avec M. Chanut ou autrement; de plus que nous étions regardés avec mépris et avec haine à la cour et plus parmi le peuple. Tout cela ensemble me fît demander mon congé à la reine; Sa Majesté me fît l'honneur de me demander où je voulois aller; je lui répondit [sic] que je voulois passer par l'Allemagne et l'Italie pour me rendre en France. Elle me dit qu'elle avoit dessein de faire le même voyage et que, si je voulois attendre quelque temps, je serois de sa suite et de sa maison. Je tenois à obtenir mon congé de bonne grâce, ou pour être payé de mes appointements, ou pour avoir quelques marques de la bonté de Sa Majesté, car l'argent étoit fort rare. Les finances étoient épuisées par les dépenses immenses que la reine avoit faites à son couronnement, par ses prodigalités en toutes ses fantaisies et d'ailleurs par le peu d'ordre qu'elle avoit dans sa maison.

Après l'avoir suppliée une première fois de trouver bon que je me retirasse, je lui en fis parler par le comte Dohna et par M. Wakmeister, qui étoit fort bien auprès d'elle et mon ami. Je les avois instruits de l'état de mes affaires, qui m'obligeoient de retourner en France; ils en parlèrent à la reine et obtinrent mon congé; je l'en fus remercier à son souper, en la suppliant de me donner quelque preuve de mon service. Elle me répondit qu'elle en parleroit à Apelman, qui étoit connu en France et secrétaire du cabinet. Je le connaissois, mais, comme il étoit un peu farouche, je priai M. Wakmeister de le préparer, afin que, quand je l'irois voir, je ne fusse pas rebuté malhonnêtement; il le fît. Apelman lui répondit qu'il recevroit le soir même les ordres de Sa Majesté.

Je le fus voir le matin dans son appartement du château; il me reçut très-civilement et me dit que Sa Majesté lui avoit témoigné qu'elle eût désiré que j'eusse demeuré encore quelque temps à son service, mais que, puisque mes affaires ne me le permettoient pas, ainsi que Wakmeister le lui avoit dit, elle lui avoit commandé de me donner une chaîne d'or de trois cents rixdales, ou cinq cents en espèces, avec un passeport que Sa Majesté signeroit, où il seroit mention du service que j'avais rendu, m'insinuant, comme mon ami, de prendre les rixdales en espèces; que, si je les acceptois, je serois expédié le lendemain même, au lieu qu'il faudroit faire faire la chaîne. Je n'hésitai pas un moment. Il me dit de me rendre chez lui à neuf heures du matin; j'y fus et il me paya d'abord, après avoir fait apporter du vin du Rhin. Il avoit un commis à qui je présentai quelques rixdales, mais il n'en voulut point et me laissa mon passeport.

Je fus au dîner de la reine, de qui j'eus l'honneur de prendre congé; il m'a paru qu'elle avait agréé mes services et ma conduite. Après qu'elle fût retirée dans son cabinet, je dis adieu à tous les officiers de la chambre avec qui j'avois servi.

Je demeurai encore trois jours à Stockholm à faire mes adieux à mes amis logés au palais de la reine-mère, avec les pages de la chambre dont le sous-gouverneur prenoit soin.

Je m'embarquai le 13 août 1653, après-midi, accompagné jusqu'au bateau par quelques amis, que j'avois régalés le matin d'un grand déjeuner avec beaucoup de vin du Rhin, pour aller trouver le vaisseau du capitaine Rekman qui m'attendoit aux Dalers.

Swedish translation (my own):

[... Den 7 juli, vid klockan två på morgonen, när solen redan hade gått upp, krönte en enorm brand hela norra förorten till Stockholm med lågor: fyrahundra hus förtärdes och elden upphörde bara på ett stort torg, i brist av näring. Så snart hon hörde dessa nyheter, steg Drottningen på sin häst med alla officerare i hennes hushåll, såväl som stadens regentskap, och gick till platsen för katastrofen för att ge de nödvändiga orderna att bekämpa gisslet. Hus slogs ner, men elden hoppade från det ena till det andra blixtsnabbt, och eftersom de alla var av trä, slukade lågorna dem på ett ögonblick.]

Förlusterna var dessutom mindre viktiga än man skulle ha kunnat ana, ty dessa hus saknar möbler och de är snart återställda: man finner några på marknaden färdiga och till rätt pris. De är gjorda av granträ, och Sveriges skogar består endast av dessa träd; man rullar dem sedan dit man vill. Branden hade anlagts av en ölbryggare, som brändes där med en del av sin familj, eftersom han var berusad. Drottningen gav hjälp till de invånare vars hus hade försvunnit.

Jag levde då ett mycket angenämt liv, välkomnat av drottningen och adeln, med rikligt med allt som behövs för livet, blev ofta bjuden på kvällsmåltidet av alla som var mest kvalificerade vid hovet, efter att ha haft äran att ibland äta kvällsmat med prins Adolf, brodern till Hans Kungliga Höghet pfalzgreven, med greve Jakob, bror till greve Magnus de la Gardie, m. fl. Med allt detta gjorde jag en stor kostnad: eftersom jag var välkänd och när mina vänner kom och hälsade på mig, var jag tvungen att ta emot dem på svenskt sätt, eller passera för en livegen. Den lokala seden är att när en vän besöker en på morgonen (de besöker sällan på eftermiddagen), måste ens tjänare ta med sig en flaska rheniskt vin, som kostar en krona, med små brödbitar frikasserade med peppar och vinäger. Om, medan en dricker, en annan vän kommer, behövs ytterligare en flaska vin, och så mycket vin som många människor kommer, så att jag, med många vänner, hade så många besökare varje morgon att de var i färd med att ruinera mig!

Det här liv vid hovet, den flit man måste ha i unga herrars uppförande och inspektionen av deras herrar över alla nationer, vilkas drottning ofta frågade mig om de gjorde sin plikt, gav mig då och då lite avsky och en önskan att retirera mig. Den ökade när jag såg Bourdelot och ett stort antal fransmän lämna med monsieur Chanut eller annars; dessutom betraktades vi med förakt och hat vid hovet och ännu mer bland folket. Allt detta tillsammans fick mig att fråga drottningen om tillåtelse att lämna; Hennes Majestät gjorde mig den äran att fråga mig vart jag ville gå; jag svarade att jag ville åka genom Tyskland och Italien för att komma till Frankrike. Hon berättade att hon hade för avsikt att göra samma resa och att jag, om jag ville vänta lite, kunde gå med i hennes svit och hennes hushåll. Jag var ivrig om att få min utskrivning i god nåd, antingen för att få betalt av min lön eller att få några betygelser av Hennes Majestäts godhet, ty pengar var mycket knappa. Finanserna var uttömda av de ofantliga utgifter som drottningen hade ådragit sig vid sin kröning, av hennes slöseri i alla sina fantasier och dessutom av den lilla ordning hon hade i sitt hushåll.

Efter att ha bett henne en första gång att godkänna att jag ville retirera mig, fick jag henne att tala därom med greve Dohna och herr Wachtmeister, som var mycket befryndad med henne och också var min vän. Jag hade informerat dem om staten av mina affärer, vilket tvingade mig att återvända till Frankrike; de talade om det för drottningen och fick hennes tillåtelse för mig att lämna; jag gick för att tacka henne för det vid middagen och bad henne ge mig ett bevis på min tjänst. Hon svarade att hon skulle tala om det för Appelman, som var välkänd i Frankrike och sekreterare i kabinettet. Jag kände honom, men eftersom han var lite blyg, bad jag herr Wachtmeister att förbereda honom, så att jag, när jag gick till honom, inte skulle bli ohederligt avskräckt; han gjorde det. Appelman svarade att han skulle få Hennes Majestäts befallning samma kväll.

Jag gick för att se honom på morgonen i hans lägenhet på slottet; han tog mycket hövligt emot mig och berättade för mig, att Hennes Majestät betygat för honom, att hon velat, att jag skulle bliva i hennes tjänst en tid längre, men att hon, eftersom mina affärer inte tillät detta, hade befallt honom att ge mig en guldkedja värd trehundra riksdaler, eller femhundra in specie, med ett passport som Hennes Majestät skulle underteckna, i vilket skulle nämnas den tjänst jag gjort, insinuerande mig, som min vän, att ta riksdalerna in specie; att, om jag accepterade dem, skulle jag skickas redan nästa dag, istället för att behöva göra kedjan. Jag tvekade inte ett ögonblick. Han sade åt mig att gå hem vid klockan nio på morgonen; jag gick där och han betalade mig först, efter att ha tagit med lite rheniskt vin. Han hade en kommis som jag överlämnade några riksdaler till, men han ville inte ha dem och lämnade mitt passport till mig.

Jag åt kvällsmat hos drottningen, från vilken jag hade äran att ta avsked; det föreföll mig som om hon hade accepterat mina tjänster och mitt uppförande. Sedan hon hade dragit sig tillbaka till sitt arbetsrum tog jag farväl av alla kammarofficerare som jag hade tjänstgjort med.

Jag stannade ytterligare tre dagar i Stockholm för att ta avsked med mina vänner inlogerade i drottningmoderns slott, med kammarpagerna som vicelandshövdingen tog hand om.

Jag gick ombord den 13 augusti 1653 på eftermiddagen, åtföljd till båten av några vänner, som jag på morgonen hade hyllat med en stor frukost med gott om rheniskt vin, för att gå och finna kapten Rekmans skepp, som väntade mig i Dalarna.

English translation (my own):

[... On July 7, at around two o'clock in the morning, the sun having already risen, a huge fire crowned the entire northern suburb of Stockholm with flames: four hundred houses were consumed and the fire only stopped in a large square, for lack of aliment. As soon as she heard this news, the Queen mounted her horse with all the officers of her household, as well as the regency of the city, and went to the scene of the disaster in order to give the necessary orders to fight the scourge. Houses were knocked down, but the fire jumped from one to another with lightning rapidity, and as they were all of wood, the flames devoured them in an instant.]

The losses were moreover less important than one would have been able to suppose, because these houses do not have furniture and they are soon restored: one finds some at the market ready and at the right price. They are made of fir wood, and the forests of Sweden are composed only of these trees; one then rolls them to where one wants. The fire had been started by a beer brewer, who was burned there with part of his family, because he was drunk. The Queen had some help given to the inhabitants whose houses had disappeared.

I then led a very agreeable life, welcomed by the Queen and the nobles, having abundantly all that is necessary for life, often invited to dinner by all who were most qualified at court, having had the honour to dine sometimes with Prince Adolf, the brother of His Royal Highness the Count Palatine, with Count Jakob, the brother of Count Magnus de la Gardie, and others. With all that, I was making a big expense, because being well known, and with my friends coming to see me, I had to receive them in the Swedish manner, or pass for a villain. The local custom is that when a friend visits one in the morning (they rarely visit in the afternoon), one's servants must bring a bottle of Rhenish wine, which costs one crown, with small pieces of bread fricasséd with pepper and vinegar. If, while one is drinking, another friend comes along, another bottle of wine is needed, and as much wine as many peoole come, so that, having many friends, I had so many visitors every morning that they were ruining me!

This life at court, the diligence one had to have in the conduct of young gentlemen, and the inspection of their masters of all nations, whose Queen often asked me if they were doing their duty, gave me from time to time a little disgust and a desire to retire. It increased when I saw Bourdelot and a large number of Frenchmen leaving with Monsieur Chanut or otherwise; moreover, we were looked upon with contempt and hatred at court and even more so among the people. All this together made me ask the Queen for permission to leave; Her Majesty did me the honour of asking me where I wanted to go; I replied that I wanted to go through Germany and Italy to get to France. She told me that she intended to make the same journey and that, if I wanted to wait a while, I could join her suite and her household. I was anxious to obtain my discharge in good grace, either to be paid from my salary, or to have some marks of Her Majesty's kindness, for money was very scarce. The finances were exhausted by the immense expenses which the Queen had incurred at her coronation, by her prodigality in all her fancies, and moreover by the little order she had in her household.

After having begged her a first time to approve that I retire, I made her speak about it with Count Dohna and Mr. Wachtmeister, who was very friendly with her and was my friend too. I had informed them of the state of my affairs, which obliged me to return to France; they spoke of it to the Queen and obtained her permission for me to leave; I went to thank her for it at her supper, begging her to give me some proof of my service. She replied that she would speak of it to Appelman, who was well known in France and secretary to the cabinet. I knew him, but, as he was a little shy, I asked Mr. Wachtmeister to prepare him, so that when I went to see him, I would not be dishonestly put off; he did so. Appelman replied that he would receive Her Majesty's orders that very evening.

I went to see him in the morning in his apartment at the castle; he received me very civilly and told me that Her Majesty had testified to him that she would have liked me to remain in her service for some time longer, but that, since my affairs did not allow this, she had commanded him to give me a gold chain worth three hundred riksdalers, or five hundred in specie, with a passport which Her Majesty would sign, in which would be mentioned the service I had rendered, insinuating me, as my friend, to take the riksdalers in specie; that, if I accepted them, I would be dispatched the very next day, instead of having to have the chain made. I did not hesitate for a moment. He told me to go home at nine o'clock in the morning; I was there and he paid me first, after having brought some Rhenish wine. He had a clerk to whom I presented some riksdalers, but he did not want them and left me my passport.

I was at dinner with the Queen, from whom I had the honour to take leave; it seemed to me that she had accepted my services and my conduct. After she had retired to her study, I bade farewell to all the officers of the chamber with whom I had served.

I remained another three days in Stockholm to bid farewell to my friends lodged in the castle of the Queen Mother, with the pages of the chamber of which the deputy governor took care.

I embarked on August 13, 1653, in the afternoon, accompanied to the boat by some friends, whom I had regaled in the morning with a large breakfast with plenty of Rhenish wine, to go and find Captain Rekman's ship, which expected me at Dalarna.