Source:
Drottning Christinas övergång till katolicismen, article written by Curt Weibull in Scandia: Tidskrift för historisk forskning, volume 1, pages 232 to 242, published by Lauritz Ulrik Absalon Weibull, 1928
The article:
Den intellektuellt brådmogna unga drottningen hade efter sin tronbestigning fortsatt sina lärda studier. Samtiden såg något ovanligt häri. Ryktet förde den lärda svenska drottningens namn över världen. Vid det franska hovet satte man i denna tid Christina i jämnbredd med antikens ryktbara kvinnor. Alla pennor skrevo till hennes ära; man sade, att vad nål och slända var för andra kvinnor, var vetenskapen för henne. Orden äro madame de Motteville's i hennes berömda memoirer.
Christina trädde i förbindelse med Europas lärde. Stockholm blev för första gången en samlingsplats, och det kunde icke undvikas, även en stridsplats för Europas stora vetenskapsmän. Salarna på Stockholms slott, där förr endast krigare och diplomater rört sig, fylldes med kostbara manuskript- och boksamlingar. En ny värld, vitt skild från den, i vilken hon tidigare levat, öppnade sig för Christina.
Christinas vetenskapliga intressen spände över skilda områden. Men i förgrunden stodo under hennes svenska tid filologi, filosofi och religion. Bland de lärde, med vilka Christina stod i förbindelse, fanns man av skilda religiösa bekännelser, katoliker och kalvinister likaväl som en och annan, vars religiösa åskådning knappast längre vilade på kristlig grund. För Christinas filosofiska och religiösa intressen ha emellertid framför alla andra två män av hennes nya omgivning ägt betydelse: Chanut och Descartes.
Pierre Chanut, en av Frankrikes berömdaste diplomater i det 17. århundradet, hade 1645 utnämnts till Frankrikes ministerresident, fyra år senare till dess ambassadör i Stockholm. Chanut var en man på höjden av sin tids bildning och kultur. Den franske diplomaten var en lärd, vän och lärjunge till Descartes. Det låg i Chanuts ställning som Frankrikes sändebud att söka vinna den svenska drottningens bevågenhet. Han lyckades. Men Chanut blev samtidigt själv betagen i den unga drottningens lysande begåvning. Man skämtade i Paris om att Chanut blivit förälskad i Christina. »Det är sant», svarade Chanut, »man älskar henne, men man älskar henne, som man älskar det fullkomliga».
Chanut förmedlade redan 1646 förbindelsen mellan Christina och den store franske filosofen René Descartes. Chanut talade med Christina om Descartes och begärde av honom hans »Méditations» för att förelägga dem för henne. Samtidigt skildrade den franske ambassadören de la Thuillerie, som på hemresa från Sverige sammanträffade med Descartes, Christinas egenskaper som så framstående, att Descartes fann hennes egenskap av drottning vara en av de minst väsentliga. Chanut bekräftade detta och utbredde sig i nya lovord över Christinas lysande begåvning. Ett samtal mellan Chanut och Christina gav Chanut anledning att av Descartes utbedja sig hans uppfattning om kärleken och hatet. Descartes, som sedan några år tillbaka stod i flitig korrespondens med en annan furstinna, prinsessan Elisabeth av Pfalz, svarade med ett brev, vilken karaktäriserats som ett av hans förnämsta filosofiska brev. Det innehåller in nuce de idéer, som senare möta i hans Traité des passions. Brevet gjorde ett starkt intryck på den 20-åriga Christina. Hon föll i beundran. Christinas intresse för Descartes var väckt. Hennes och Chanuts samtal rörde sig under följande tid ofta om honom. Man underställde Descartes nya frågor. Drottningen hyste tvivel om, huruvida Descartes' uppfattning, att världen var oändlig, läte förena sig med den kristna religionen. Hon ville höra hans mening härom. Chanut själv ville ha reda på filosofens uppfattning om vänskapen. Någon tid senare åhörde Christina en disputation i Upsala om det högsta goda. Christina fann disputationen ytlig. Hon bad Chanut inhämta Descartes' åsikter om samma ämne. Descartes skyndade sig att i långa brev besvara alla dessa frågor. Christinas intresse för Descartes ökades. Under en månadslång resa till Falu koppargruva hösten 1648 grepo sig Christina och Chanut, efter att ha studerat Epiktet, Tacitus och Virgilius, an med Descartes' Principes de la Philosophie. Boken var hårdläst. Drottningens bibliotekarie Joh. Freinsheim fick i uppdrag att sätta sig in i Descartes' Principes så fullständigt, som det var honom möjligt, för att sedan kunna bispringa Christina. Men även Freinsheim behövde en medhjälpare och bad därför Chanut att samtidigt läsa boken. »På detta sätt», skrev Chanut till Descartes, »har det blivit en ämbetsplikt för Frankrikes resident i Sverige att läsa och studera Eder filosofi». Men även för Chanut var Descartes' Principes en svår lektyr. Han anropade Descartes själv om bistånd och fick även av honom anvisningar om, att han kunde hoppa över vissa partier, som många funno allt för svåra, och andra, som ej voro nödvändiga för förståelsen av återstoden. Christina inbjöd slutligen filosofen själv till Stockholm. I början av oktober 1649 kom Descartes. Några månader senare, den 11 februari 1650 dog Descartes i Stockholm.
Vilken ståndpunkt hade Christina i religiösa frågor, när hon mötte Chanut och Descartes? Hennes regeringshandlingar ha berörts i det föregående. I vilken inre övertygelse bottnade dessa? Svaret kan i någon mån givas.
I början av 1648 skrev Chanut på order av Brienne, den franske statssekreteraren för utrikesärendena, sitt berömda porträtt av Christina. Hans samtal med drottningen hade vid denna tid ofta rört religiösa frågor. En sak hade frappat honom, och han framhäver den främst i sin karaktäristik av Christina: hennes gudsfruktan, hennes djupa känsla för det religiösa och uppriktiga kristna övertygelse. »Hon gillar icke», fortsätter han, »att man i vanliga vetenskapliga samtal överger den heliga uppenbarelsens sanningar för att filosofera på hedniskt sätt; allt som icke överensstämmer med evangeliet är för henne drömbilder.» Ett år tidigare har Chanut än skarpare framhävt detta drag hos Christina. »Hennes religiösa övertygelse», skrev han i ett brev till Descartes, »tillåter icke minsta hypotes om fysiska ting, som kan rubba kristendomens grundvalar.»
Ännu en annan sak frapperade Chanut: Christinas religiositet var parad med tolerans. Hon behandlar alla religiösa frågor med tolerans, berättar hon: hon visar ingen bitterhet i sin diskussion av skiljaktigheterna mellan de evangeliska och katolikerna.
Chanut har utan tvivel träffat rätt i denna karaktäristik av den 21-åriga Christina. Ingen samtida, som känt Christina närmare, har tvekat om hennes religiositet och kristna övertygelse; hennes egna handlingar och skrifter bestyrka dem. Christinas religiösa tolerans, så sällsynt i religionskrigens tidevarv och Sverige, var en frukt av Johannes Matthiæ religionsundervisning.
Religiositet och tolerans hörde till grunddragen i den unga Christinas fysiognomi. Ett annat grunddrag slog stundom än skarpare Christinas samtid: hennes intellektuella lidelse för vetande och sanning. Chanut talar om Christinas vetgirighet, som enligt hans uppfattning gick till överdrift, hennes lärdom och hennes klara, bindande raisonnement om de svårigheter, som filosofers, hedningars och judars läror vållade kristendomen. Christina studerade pytagorismen, Plato och Stoa likaväl som de tidigare kristna filosoferna och kyrkofäderna. Av dessa senare uppskattade hon särskilt Lactantius, Clemens av Alexandria, Arnobius, Minucius Felix, några verk av Hieronymos och Cyprianos, men framför alla andra Gregorius av Nazians. Icke heller hennes egen samtids filosofi och teologi undergick henne. Vi ha redan sett, hur Chanut förmedlade hennes förbindelse med Descartes. Ännu tidigare hade Johannes Matthiæ väckt hennes intresse för Johannes Amos Comenius och dennes kyrkliga unionssträvanden. Christinas beläsenhet i teologi och filosofi var vidsträckt. Den intygas av de båda lärda jesuiter, Alessandro Malines och Paolo Casati, som hon 1651 kallade till Stockholm för att förbereda sin övergång till katolicismen. I månader diskuterade dessa religion med Christina. De funno, att hon i detalj genomforskat alla religioners och sekters läror.
Det är en icke ovanlig uppfattning, att Christinas vetenskapliga studier lett till en kollision mellan tro och vetande, att Christina hamnat i ateism och ur ateismens och lättsinnets virvlar kastat sig i den romersk-katolska kyrkans armar. Denna uppfattning likaväl som det myckna talet om Christinas religiösa indifferentism härrör från pamflettlitteraturen och dennas många eftersägare inom protestantiska kretsar. Den har sin grund i det djupa förakt Christina i alla livets skiften öppat visade för yttre religiösa ceremonier, både luterska och katolska, hur estetiskt tilltalande dessa än kunde vara; kanske än oftare bygger den på den skarpa satir och de vassa bon-mots, som Christina aldrig kunde hålla tillbaka, och med vilka hon skoningslöst förföljde all skenhelighet och allt fromleri. Men alla historiska källor av något värde visa, att det för Christina aldrig kom till någon egentlig kollision mellan tro och vetande. Christinas filosofiska och teologiska studier ha kanske ytterst framkallats av hennes tvivel på den luterska religionen. De ha säkert stärkt dessa. Men bibelns uppenbarelser voro, som tidigare framhållits, för Christina likaväl som för flertalet av hennes samtida, oantastbara sanningar. Christinas tvivel rörde icke dessa. De rörde en annan, en för hela hennes samtid brännande fråga. Frågan var, vilken de av kristna religionsformerna, som var den sanna.
Sforza Pallavicino berättar, att Christina tagit starkt intryck av Ciceros ord i De natura deorum: av alla skiftande och stridiga religionsformer kan endast en vara sann, men väl kunna alla vara falska. Från sin barndom hade Christina tvivlat på den luterska läran: hon har med tiden allt mer och mer stötts bort från den. Hon kunde icke tåla kalvinismen; orsaken var predestinationsläran. Den romersk-katolska läran hade hon lärt känna i den form, som de luterska prästerna givit den: hon hade från sin tidigaste barndom insupit de starkaste fördomar mot den. Hon hyste dessa fördomar ännu i början av 1648. För Christinas förnuftmässiga syn på tingen föllo de kyrkliga dogmbyggnaderna sönder och samman. Hon stannade vid övertygelsen, att alla de existerande kristna religionsformerna voro falska. Men hon stod på den kristna uppenbarelsens grund och under den kris, som hon genomlevde, skapade hon sig en ny och egen religion. Hon talade härom med Malines och Casati. Hon mindes denna sin ungdoms religiösa ståndpunkt ännu, när hon på gamla dagar skrev sin levernesbeskrivning. »När jag nått mogen ålder», säger Christina i denna, »skapade jag mig ett slags egen religion. Jag väntade på den, som Du Herre har ingivit mig, och för vilken jag hade en så stark naturlig böjelse. Du Herre vet, huru många gånger jag i ett språk, okänt för andra människor, har anropat dig om nåd att bliva upplyst av dig, och att jag avlade löftet att lyda dig på bekostnad av min lycka, av mitt liv».
Sådan var Christinas ståndpunkt i religiösa frågor, när hon kom under Chanuts och Descartes' inflytande. Båda dessa voro med Christina närbesläktade naturer; båda hade samma toleranta läggning, båda samma intellektuella lidelse för vetande och sanning. Men under det att Christina saknade fast ankargrund i någon av de kristna, positiva religionsformerna, voro Chanut och Descartes övertygade, rättrogna katoliker. Och ett får aldrig glömmas. Hur glänsande Christinas begåvning än varit, hur rik hennes bildning, hon var endast något över 20 år. I förhållandet till Chanut och Descartes, båda i livet prövade, överlägsna personer, var den unga drottningen den mottagande parten.
Chanut kände i grund Christinas religiösa ståndpunkt. Med profetisk blick skrev han redan 1648: »Kände drottningen den katolska läran i dess renhet, är det troligt, att hon lätt skulle inse, att sanningen är på vår sida i våra kontroverser med luteranerna». Chanut själv var den förste att utnyttja denna Christinas disposition. I långa samtal och diskussioner underblåste han hennes tvivel på den luterska läran och upplyste henne om den katolska. Han har själv vid ett tillfälle låtit oss få veta, på vad sätt han därvid gått till väga. »Drottningen förebrådde mig stundom för de villfarelser, som protestanter pläga tillvita katoliker», berättar han: »hon blev förvånad, när jag var ense med henne att fördöma dem, då de i själva verket icke voro katolikernas». Christina erfor av Chanut, att den katolska läran har något helt annat, än det de svenska prästerna utgivit för henne. Hon häpnade. »Jag märkte», säger Chanut, »att hon var böjd att tro, att katolikerna icke voro på dåliga vägar».
Descartes' vistelse i Stockholm varade fyra månader. Den franske filosofen vantrivdes i Stockholm. »Människornas tankar synas frysa här om vintern likaväl som vattnen frysa», skrev han till en av sina franska vänner. Ljuspunkten var drottningen. Descartes har i sina fåtaliga brev från Stockholmstiden i några korta ord sagt mera om Christina än världens alla panegyriker. Han hade rest till Stockholm uppfylld av dessas skildringar. Han fann dem överträffade. »Alla de lovord, jag hört andra slösa på Christina äro långt mindre än dem hon förtjänar», falla hans ord till en fransk vän. »Elle n'a pas moins de merite et a plus de vertu que la renommée luy en attribuë», skrev han till prinsessan Elisabeth av Pfalz; »auec la generosité et la maiesté qui eclattent en toutes ses actions, on y voit une doceur et une bonté, qui obligent tous ceux qui aiment la vertu et qui ont l'honneur d'aprocher d'elle, d'estre entierement dévouëz à son seruice.» Men en sak bekymrade Descartes. Han hade två rivaler i de berömda filologerna Nicolaus Heinsius och Isaac Vossius. Drottningen fördjupade sig tillsammans med dessa i studiet av grekiska och i att samla gamla böcker. »Drottningen har en utomordentlig böjelse för vittra studier», säger Descartes; och han var efter sina två första audienser icke säker på, om hon hade sinne och tid även för honom och hans filosofi. Bekymren voro onödiga. »Drottningen visar mig en bevågenhet, så stor som jag rimligen kan önska», skrev han något senare.
Två à tre gånger i veckan klockan fem om morgonen kom Descartes under sin senare Stockholmstid i Christinas studerkammare. I Descartes lärde Christina känna en vetenskapens storman, som i allt sitt tänkande skilde trons område från vetandets. Descartes visade henne genom sitt exempel, huru med det absoluta tvivlet till utgångspunkt inom vetandets värld, han dock inom trons kunde vara icke blott kristen utan övertygad, from katolik. Det finnes endast få direkta uppgifter om Christinas och Descartes' förbindelser under dennes Stockholmstid. Men en av dessa talar om de hemliga, små avhandlingar, som Descartes skrev för Christina för att lära henne leva lycklig inför Gud och människor. Och Christina själv har vid några tillfällen yttrat sig. En gång på äldre dagar fällde hon under ett samtal orden: »den lätthet, med vilken jag övervann många av de svårigheter, som tidigare avlägsnat mig från katolicismen, har jag samtalen med Descartes att tacka för.» Men av vikt är framför allt ett annat Christinas uttalande.
När Descartes' vänner 1666 förde hans kvarlevor till Paris för att begravas i Frankrikes jord, begärde de ett vittnesbörd av Christina om att Descartes varit en rättrogen katolik. Christina gav detta vittnesbörd. I den handskrivelse till den franske residenten i Köpenhamn Antoine de Courtin, med vilken hon beledsagade det, skrev hon: »Ni finner i vittnesbördet en hemlighet, som skulle blivit okänd för all världen, om Ni icke givit mig detta tillfälle att yppa den; jag anser den så ärorik för vår filosof, att jag icke velat förtiga den». Hemligheten gällde Christinas övergång till katolicismen.
Vid den tid då Christina skrev om denna hemlighet, hade redan på alla Europas stora språk tryckts skrifter om hennes övergång till katolicismen. Skrifterna hade utgått från Rom. I dem alla framställdes Christinas omvändelse som ett verk av främst den katolska kyrkans egna män. I ingen nämndes Descartes' namn. Christina har velat begagna det tillfälle, som erbjöd sig, att i denna punkt korrigera den uppfattning, som knäsatts av den katolska kyrkan. I sitt vittnesbörd berättar Christina, att hon och Chanut en gång förmått Descartes att komma till hennes hov, och att hon använt så mycken tid, som hennes regeringsbestyr kunde medgiva, till att av Descartes få något begrepp om filosofi och matematik. »Och betyga vi genom detta vittnesbörd», fortsätter Christina, »att Descartes mycket medverkat till vår ärofulla omvändelse; Gud har i sin försyn begagnat sig av honom och hans berömde vän, le sieur Chanut, för att härvid skänka oss den första klarheten, 'les premières lumières', och få oss att omfatta den apostoliska, romersk-katolska religionens sanningar. Guds nåd och barmhärtighet har sedan fullbordat verket».
Descartes' inflytande har enligt Christinas egen utsago varit av bestämmande betydelse för hennes tro och livsåskådning. Alessandro Malines har, så kyrkans man han var, i sin skildring av Christinas omvändelse i en antydan bestyrkt detta. Han talar om några katoliker »di gran sapere e bontà di vita», vilka såsom ambassadörer eller i andra ärenden kommit till Christinas hov och i icke ringa grad bidragit att styrka Christinas tillgivenhet för katolicismen. Och ännu den bok med maximer, i vilken Christina under slutet av sin levnad framlagt sin livsuppfattning och sin religiösa tro, visar på många punkter en påtaglig inverkan av Descartes.
Chanut och Descartes ha upplyst Christina om den katolska läran. Den luterska läran hörde hon dagligen och stundligen predikas av ett ortodoxt prästerskap. Den katolska mötte hon hos Descartes och Chanut i dess ädlaste form.
English translation (my own):
The intellectually precocious young Queen had continued her scholarly studies after her accession to the throne. Contemporaries saw something unusual in this. Reputation brought the learned Swedish Queen's name around the world. At the French court at this time, Kristina was placed on an equal footing with the famous women of antiquity. All pens wrote in her honour; it was said that what needle and distaff were to other women, science was to her. The words are Madame de Motteville's in her famous memoirs.
Kristina came into contact with the scholars of Europe. Stockholm became for the first time a meeting place, and, it could not be avoided, also a battleground for Europe's great scientists. The halls of Stockholm Castle, where in the past only warriors and diplomats moved, were filled with expensive manuscript and book collections. A new world, vastly different from the one in which she previously lived, opened up for Kristina.
Kristina's scientific interests spanned different areas. But in the foreground during her time in Sweden were philology, philosophy and religion. Among the scholars with whom Kristina was in contact, there were men of different religious confessions, Catholics and Calvinists, as well as one and another whose religious outlook hardly rested on a Christian basis. For Kristina's philosophical and religious interests, however, two men from her new environment were important above all others: Chanut and Descartes.
Pierre Chanut, one of France's most famous diplomats in the 17th century, had been appointed France's minister resident in 1645, four years later its ambassador in Stockholm. Chanut was a man at the height of the education and culture of his time. The French diplomat was a scholar, friend and disciple of Descartes. It was in Chanut's position as France's envoy to seek to win the Swedish Queen's attention. He succeeded. But at the same time, Chanut himself was captivated by the young Queen's brilliant talent. People joked in Paris that Chanut had fallen in love with Kristina. "It is true", answered Chanut, "one loves her, but one loves her as one loves the perfect."
Already in 1646, Chanut mediated the connection between Kristina and the great French philosopher René Descartes. Chanut spoke to Kristina about Descartes and asked him for his "Méditations" to present them to her. At the same time, the French ambassador de la Thuillerie, who met Descartes on his way home from Sweden, described Kristina's qualities as so outstanding that Descartes found her quality of queen to be one of the least essential. Chanut confirmed this and lavished new words of praise on Kristina's brilliant talent. A conversation between Chanut and Kristina gave Chanut reason to ask Descartes for his understanding of love and hate. Descartes, who for a few years was in diligent correspondence with another princess, Princess Elisabeth of the Palatinate, responded with a letter which has been characterised as one of his most important philosophical letters. It contains in nuce the ideas that later meet in his Traité des passions. The letter made a strong impression on the 20 year old Kristina. She fell in admiration. Kristina's interest in Descartes was awakened.
During the following period, her and Chanut's conversations often revolved around him. Descartes was subjected to new questions. The Queen harboured doubts as to whether Descartes' view that the world was infinite could be reconciled with the Christian religion. She wanted to hear his opinion on this. Chanut himself wanted to know the philosopher's view of friendship. Some time later, Kristina heard a defense in Uppsala about the highest good. Kristina found the dissertation superficial. She asked Chanut to obtain Descartes' opinions on the same subject. Descartes hastened to answer all these questions in long letters. Kristina's interest in Descartes increased. During a month-long trip to the Falu copper mine in the fall of 1648, Kristina and Chanut, after studying Epictetus, Tacitus and Virgil, tackled Descartes' Principes de la philosophie. The book was hard to read. The Queen's librarian, Johannes Freinsheim, was tasked to familiarise himself with Descartes' Principes as completely as he could, in order to then assist Kristina. But Freinsheim also needed an assistant and therefore asked Chanut to read the book at the same time. "In this way", wrote Chanut to Descartes, "it has become an official duty for France's resident in Sweden to read and study your philosophy."
But even for Chanut, Descartes' Principes was a difficult reading. He called on Descartes himself for assistance and also received instructions from him that he could skip certain parts which many found too difficult, and others which were not necessary for the understanding of the remainder. Kristina finally invited the philosopher himself to Stockholm. At the beginning of October 1649, Descartes arrived. A few months later, on February 11, 1650, Descartes died in Stockholm.
What was Kristina's position on religious matters when she met Chanut and Descartes? Her government actions have been touched upon in the preceding. In what inner conviction were these rooted? The answer can, to some extent, be given.
In early 1648, Chanut wrote his famous portrait of Kristina on the orders of Brienne, the French secretary of State for foreign affairs. His conversations with the Queen had by this time often touched on religious matters. One thing had struck him, and he emphasises it chiefly in his characterization of Kristina: her godliness, her deep feeling for the religious and sincere Christian convictions. "She does not like", he continues, "that in ordinary scientific conversations people abandon the truths of holy revelation in order to philosophise in a heathen way; everything that does not agree with the Gospel is for her a dream."
A year earlier, Chanut highlighted this trait in Kristina even more sharply. "Her religious convictions", he wrote in a letter to Descartes, "do not permit the slightest hypothesis about physical things, which could shake the foundations of Christianity."
Yet another thing struck Chanut: Kristina's religiosity was paired with tolerance. She treats all religious matters with tolerance, she says: she shows no bitterness in her discussion of the differences between the Evangelicals and the Catholics.
Chanut has undoubtedly got it right in this characterisation of the 21 year old Kristina. No contemporary who knew Kristina more closely has doubted her religiosity and Christian conviction; her own actions and writings confirm them. Kristina's religious tolerance, so rare in the era of religious wars and in Sweden, was a fruit of Johannes Matthiæ's religious education.
Religiosity and tolerance were among the basic features of the young Kristina's physiognomy. Another basic feature sometimes struck Kristina's contemporaries even more sharply: her intellectual passion for knowledge and truth. Chanut speaks of Kristina's avarice, which in his opinion went to excess, her learning and her clear, compelling reasoning about the difficulties that the teachings of philosophers, pagans and Jews caused Christianity. Kristina studied Pythagorism, Plato and the Stoa as well as the earlier Christian philosophers and Church Fathers. Of these latter she especially esteemed Lactantius, Clement of Alexandria, Arnobius, Minucius Felix, some works of Hieronymus and Cyprianos, but above all others Gregory of Nazianzus.
Nor did her own contemporary philosophy and theology succumb to her. We have already seen how Chanut mediated her connection with Descartes. Even earlier, Johannes Matthiæ had awakened her interest in Johannes Amos Comenius and his ecclesiastical union aspirations. Kristina's knowledge of theology and philosophy was extensive. It is certified by the two learned Jesuits, Alessandro Malines and Paolo Casati, whom she called to Stockholm in 1651 to prepare her transition to Catholicism. For months they discussed religion with Kristina. They found that she had researched in detail the teachings of all religions and sects.
It is a not uncommon opinion that Kristina's scientific studies led to a collision between faith and knowledge, that Kristina ended up in atheism and from the vortex of atheism and frivolity threw herself into the arms of the Roman Catholic Church. This view, as well as much of the talk about Kristina's religious indifference, derives from the pamphlet literature and her many detractors within Protestant circles. It has its basis in the deep contempt Kristina, in all the shifts of her life, openly showed for external religious ceremonies, both Lutheran and Catholic, however aesthetically pleasing these might be; perhaps more often it is based on the sharp satire and the sharp bon mots which Kristina could never restrain, and with which she mercilessly persecuted all hypocrisy and all piety.
But all historical sources of any value show that for Kristina there was never any actual collision between faith and knowledge. Kristina's philosophical and theological studies were perhaps ultimately prompted by her doubts about the Lutheran religion. They must have strengthened these. But the Bible's revelations were, as previously emphasised, for Kristina, as well as for the majority of her contemporaries, unassailable truths. Kristina's doubts did not concern these. They touched on another, a burning question for all her contemporaries. The question was which of the Christian forms of religion was the true one.
Sforza Pallavicino tells us that Kristina was strongly influenced by Cicero's words in De natura deorum: of all the shifting and conflicting forms of religion, only one can be true, but all can be false. From her childhood, Kristina had doubted the Lutheran doctrine: she has, over time, been pushed more and more away from it. She could not stand Calvinism; the reason was the doctrine of predestination. She had come to know the Roman Catholic doctrine in the form given to it by the Lutheran priests: she had imbibed from her earliest childhood the strongest prejudices against it. She still harboured these prejudices at the beginning of 1648.
For Kristina's rational view of things, the ecclesiastical dogmatic structures fell apart and collapsed. She stopped at the conviction that all the existing forms of Christian religion were false. But she stood on the basis of the Christian revelation and during the crisis that she lived through, she created a new religion of her own. She spoke about this with Malines and Casati. She still remembered this religious position of her youth when she wrote her life description in the old days. "When I reached a mature age", says Kristina in this, "I created a kind of religion of my own. I waited for the one which You, Lord, have given me, and for which I had such a strong natural inclination. You, Lord, know how many times I have called on You in a language unknown to other people for the grace to be enlightened by You, and that I made the promise to obey You at the cost of my happiness, of my life."
Such was Kristina's position in religious matters when she came under the influence of Chanut and Descartes. Both of these were natures closely related to Kristina; both had the same tolerant disposition, both the same intellectual passion for knowledge and truth. But while Kristina lacked a firm anchor in any of the Christian, positive forms of religion, Chanut and Descartes were convinced, faithful Catholics. And one thing must never be forgotten. However brilliant Kristina's talent may have been, however rich her education, she was only a little over 20 years old. In relation to Chanut and Descartes, both tested in life, superior persons, the young Queen was the receiving party.
Chanut was deeply familiar with Kristina's religious position. With a prophetic eye, he wrote as early as 1648: "If the Queen knew the Catholic doctrine in its purity, it is likely that she would easily realise that the truth is on our side in our controversies with the Lutherans."
Chanut himself was the first to take advantage of this disposition of Kristina's. In long conversations and discussions, he fueled her doubts about the Lutheran doctrine and enlightened her about the Catholic one. He himself has on one occasion let us know how he went about it.
"The Queen sometimes reproached me for the delusions that Protestants used to whitewash Catholics", he says: "she was surprised when I agreed with her in condemning them, when in fact they were not Catholics."
Kristina learned from Chanut that the Catholic doctrine has something completely different from what the Swedish priests had published for her. She was amazed. "I noticed", says Chanut, "that she was inclined to believe that the Catholics were not on a bad path."
Descartes' stay in Stockholm lasted four months. The French philosopher was disliked in Stockholm. "People's thoughts seem to freeze here in the winter just as the waters freeze", he wrote to one of his French friends. The bright spot was the Queen. In his few letters from the Stockholm period, Descartes has said more about Kristina in a few short words than all the world's panegyrics. He had traveled to Stockholm filled with her descriptions. He found them outmatched. "All the praise I have heard others lavish on Kristina is far less than she deserves", his words to a French friend.
"She has no less merit and more virtue than fame attributes to her", he wrote to Princess Elisabeth of the Palatinate; "with the generosity and majesty which shine in all her actions, one sees there a gentleness and a goodness which oblige all those who love virtue and who have the honour to approach her, to be entirely devoted to her service."
But one thing worried Descartes. He had two rivals in the famous philologists Nicolaus Heinsius and Isaac Vossius. The Queen immersed herself together with them in the study of Greek and in collecting old books.
"The Queen has an extraordinary inclination for literary studies", says Descartes; and he was not sure, after his first two audiences, if she had the mind and time for him and for his philosophy as well. The worries were unnecessary. "The Queen shows me a concern as great as I could reasonably wish", he wrote somewhat later.
Two or three times a week at five in the morning, during his later Stockholm period, Descartes came to Kristina's study chamber. In Descartes, Kristina got to know a great man of science, who in all his thinking separated the realm of faith from that of knowledge. Descartes showed her by his example how, with absolute doubt as a starting point in the world of knowledge, he could, however, be not only a Christian but a convinced, devout Catholic in the world of faith. There is only little direct information about Kristina's and Descartes' relationship during his time in Stockholm. But one of these talks about the secret little treatises that Descartes wrote for Kristina to teach her to live happily before God and men. And Kristina herself has spoken out on a few occasions. Once in her older days, during a conversation, she uttered the words: "the ease with which I overcame many of the difficulties that had previously distanced me from Catholicism, I have the conversations with Descartes to thank for." But above all, another statement by Kristina is important.
When Descartes' friends brought his remains to Paris in 1666 to be buried in French soil, they requested a testimony from Kristina that Descartes had been a faithful Catholic. Kristina gave this testimony. In the handwritten letter to the French resident in Copenhagen, Antoine de Courtin, with which she accompanied it, she wrote: "You will find in the testimony a secret that would have been unknown to the whole world if you had not given me this opportunity to reveal it; I consider it so glorious for our philosopher that I did not want to conceal it." The secret concerned Kristina's conversion to Catholicism.
At the time Kristina wrote about this secret, writings about her conversion to Catholicism had already been printed in all the major languages of Europe. The writings had emanated from Rome. In all of them, Kristina's conversion was presented as the work of mainly the Catholic Church's own men. In none was Descartes' name mentioned. Kristina wanted to use the opportunity offered to correct the view that was brought to its knees by the Catholic Church on this point. In her testimony, Kristina tells that she and Chanut once persuaded Descartes to come to her court, and that she spent as much time as her cabinet could allow, to get some concept of philosophy and mathematics from Descartes. "And We testify by this testimony", continues Kristina, "that Descartes greatly contributed to Our glorious conversion; God in His providence used him and his famous friend, Monsieur Chanut, to give Us the first clarity, 'les premières lumières', and make Us embrace the truths of the Apostolic, Roman Catholic religion. God's grace and mercy have since completed the work."
According to Kristina's own statement, Descartes' influence was of decisive importance for her faith and outlook on life. Alessandro Malines, being the man of the Church that he was, in his depiction of Kristina's conversion has confirmed this in a hint. He speaks of some Catholics "of great knowledge and goodness of life", who came to Kristina's court as ambassadors or on other matters and contributed to no small degree to strengthen Kristina's affection for Catholicism. And even the book of maxims, in which Kristina presented her outlook on life and her religious beliefs towards the end of her life, shows in many points a tangible influence from Descartes.
Chanut and Descartes enlightened Kristina about Catholic doctrine. She heard the Lutheran doctrine preached daily and occasionally by an orthodox clergy. The Catholic one she encountered in Descartes and Chanut in its noblest form.
Above: Kristina.
Above: René Descartes.
Above: Curt Weibull.
No comments:
Post a Comment