Source:
Berättelser ur svenska historien, nionde delen: Drottning Kristina, första afdelningen, pages 24 to 29, by Anders Fryxell, 1841
The account:
Det, som under drottning Kristinas egen regering påkallar uppmärksamheten och som dessutom är en förklaringsgrund för många sedermera inträffande händelser, är hennes förhållande till den gamle rikskansleren.
Axel Oxenstjerna hade ... många och bittra ovänner, äfven inom högre kretsar. Det tyckes, som några sådana innästlat sig bland Kristinas hoffolk och redan tidigt ingifvit henne misstankar och ovilja mot rikskansleren. Tillbaka till år 1641 kan man spåra dessa tänkesätt, ehuru ännu blott sällan framskymtande. Kanhända föranleddes oviljan till en del af modrens, Maria Eleonoras, flykt, samt af de för Svenska regeringen menliga uttydningar och rykten, som vid nämnde tillfälle utspriddes och måhända af Oxenstjernas ovänner begagnades. Man hade dessutom inbillat drottningen, att rikskansleren velat under hennes barndom rycka regeringen till sig, såsom riksföreståndare, eller som protektor, i likhet med hvad Cromwell sedermera gjorde. Det var också en allmän, och af drottningen sjelf trodd sägen, att Oxenstjerna sökte föranstalta ett giftermål mellan henne och sin yngste son Erik, för att såmedelst lyfta denne sednare upp på konungatronen.
Kristina visste dock att i början förträffligen dölja dessa sina misstankar, och rikskansleren syntes vara i åtnjutande af ett nästan obegränsadt förtroende. I rådet afgjordes ärenderna som förut. Drottningen deltog visserligen i öfverläggningarna; men vanligen gick det så till, att när något ärende föredrogs, utvecklade Oxenstjerna skälen för och mot, samt sade sin mening, hvilken understöddes af Jakob De la Gardie, och slutligen stadfästades af drottningen. Man finner också, att nu liksom förut Axel Oxenstjerna anmodades om att uppsätta större delen af de förordningar, som skulle utfärdas; att man icke fattade sina beslut förrän den frånvarande rikskansleren hunnit rådfrågas; att man uppsköt verkställandet af andra beslut; »ty«, hette det, »rikskansleren syntes ogilla dem.« Så gick det hela året 1645. Mot slutet af detsamma återkom Oxenstjerna till Stockholm, sedan han afslutat den för Sverge och för honom sjelf så utmärkt ärorika freden i Brömsebro. Drottningen mottog den hemkommande på det mest smickrande sätt; och beslöt göra honom till grefve. Redan Gustaf Adolf hade erbjudit samma värdighet, hvilken Oxenstjerna då likväl afböjde. Nu då den enligt drottningens och rådets beslut blef honom erbuden, mottog han utmärkelsen. Den 27 Nov. 1645 församlades på slottet icke blott hela riksrådet utan en mängd i staden närvarande högre befälhafvare och andra herrar. Uti denna samling framkallade drottningen Axel Oxenstjerna och förklarade honom upphöjd till grefveligt stånd, samt gaf honom såsom grefskap Södermöre härad, beläget i Småland mellan Kalmar och gränsen af Blekinge. Det är en af de skönaste och rikaste nejder inom fäderneslandet och innefattar 11 socknar med 610 hela hemman samt hade gifvit kronan en årlig inkomst af minst 15,000 daler silfvermynt. Ofvannämnde utmärkelse var då förtiden ganska sällsynt, och derföre så mycket ärorikare. Alltsedan Erik den fjortonde införde grefvevärdigheten, hade upphöjdelser dertill skett blott två gånger. Den första, af Johan den tredje för hans 1568 fallne morbroders, Sten Erikson Lejonhufvuds, barn; den andra af Gustaf Adolf för Moskovitsbesegraren Jakob De la Gardie. Axel Oxenstjerna blef nu den tredje i raden. Äran ökades än mer genom de ordalag, Kristina begagnade. Hon yttrade bland annat: »Uti fyra och trettio år har ni troget tjenat min farfader, fader och mig. Jag vill icke såra eder blygsamhet med att upprepa, huru väl och berömmeligen ni eder uti så många olika uppdrag skickat. Gud och samvetet kunna det bäst bevittna; likasom det ock blifvit intygadt af min herr fader, hvilken var en stor konung, och lyckosam äfven deruti, att han i eder hade en stor och skickelig minister. Det bör äfven högt skattas, att ni, ehuruväl delaktig i alla rådslag och deras lyckliga utgång, aldrig låtit förleda eder hvarken till öfvermod, ej heller till fåfänglig och obehörig ärelystnad; utan med all trohet och vördnad tjenat först min fader och sedan under omyndiga åren mig; och det sednare så, att jag vid anträdet till regeringen med icke ringa tillfredsställelse funnit alla saker uti önskeligt tillstånd. En hvar känner ock, att det är i synnerhet genom eder, som Danska kriget fått den önskeliga utgång, hvaröfver vi nu alla oss glädja.«
Oaktadt detta skenbara förtroende, denna lysande hedersbevisning, kan man dock redan före och omkring denna tidepunkt skönja spåren till bristande välvilja. Orsaken härtill låg förnämligast i Kristinas lynne. Hon ägde en för år och kön ovanligt stor förmåga att sköta regerings-ärenderna. Men både hon och alla måste dock inse och erkänna Oxenstjernas ändå större skicklighet. Kristina hade nu att välja mellan tvänne utvägar. Den ena att upprigtigt sluta sig till den store mannen samt öppet erkänna och till sin och rikets tjenst begagna hans ovanliga egenskaper. Den andra åter var att aflägsna honom, för att sjelf, oförhindrad af hans inflytande, få efter eget behag styra, och ofördunklad af hans anseende, få med egen skicklighet lysa. Kristina valde den sednare vägen och dertill bidrog tvifvelsutan hennes brinnande lystnad efter beröm och utmärkelse. Hon insåg mer än väl, att med Oxenstjerna vid sidan skulle det alltid blifva han, som hufvudsakligen ledde ärenderna, och han, som finge förnämsta äran af deras lyckliga utgång; ingen skulle kunna tilltro henne, den tjuguåriga flickan, nog styrka att föra, och skarpsinnighet att styra riksrodret genom statskonstens alla klippor och grund. Detta var motbjudande för stoltheten; och Kristina, som skördade så mycket beröm i alla andra afseenden, kunde ej lida den tankan, att som regentinna stå i Oxenstjernas skugga, och se honom beprisad, men sig sjelf mindre aktad. Det är otvifvelaktigt, att denna svaghet var hufvudorsaken till missförståndet och alla deraf följande oredor.
Oxenstjernas fiender underläto ej att bearbeta dessa Kristinas tänkesätt; och han sjelf var kanske ej alltid nog försigtig. I rådet föreskref han besluten efter gammal vana, måhända med för litet undseende för den nu i egen person regerande drottningen. När han under fredsmötet i Brömsebro hemsände Danskarnes påståenden, tillät han sig, att på samma gång medskicka utkast till svar derpå. Det är troligt, att detta och sådant mera alldeles icke behagade en drottning, hvilken, som Kristina, var ytterst ömtålig om sitt anseende. Rikskanslerens förslag befunnos rigtiga. Hon var derföre visserligen tvungen att för det mesta tiga och samtycka; men enhvar kan förstå, med hvad sinne. Det tyckes ej heller hafva varit utan afsigt, som redan nu flere af Oxenstjernorna aflägsnades ur styrelsen. Landshöfdingen i Uppsala, Ture Oxenstjerna, en man icke utan fel, hade kommit i häftig tvist med en af Gyllenhjelms fogdar. Ture Oxenstjerna fick först en skrapa och måste sedan taga afsked, ehuru det skulle heta frivilligt. Ytterligare beslöt drottningen, att riksskattmästaren Gabriel Bengtsson Oxenstjerna skulle resa till Riga, som generalguvernör öfver Liffland. Högst ovanligt var att till en sådan plats taga någon af de höga riksämbetsmännen. Det hjelpte ej. Mannen ursäktade sig med framskriden ålder; det hjelpte ej heller; han måste resa. Året derpå sände Kristina äfven rikskanslerens yngsta och mest älskade son Erik Oxenstjerna till Estland som guvernör öfver nämnde land.
Det var vid denna tiden, som unga Magnus De la Gardie började vinna serdeles ynnest och förtroende hos drottningen. Man påstår, att han velat nämna honom till riksråd, ehuru han blott 23 år gammal och ännu på intet sätt i det allmänna utmärkt; samt att rikskanslern med allvar satt sig deremot; och man tror, att detta var första anledningen till utbrottet af Kristinas ovilja. Tvisten måtte ha varit häftig, ty drottningen visade från denna tid mera öppen ovilja mot Oxenstjerna. Hon mottog med synbart välbehag klagomål mot hans son, Johan; och uppmanade Chanut att uti statsangelägenheter underhandla med unga De la Gardie; detta, som Chanut sjelf trodde, endast för att förarga den gamla rikskansleren. Det lyckades. Våren 1646 afhöll denne sednare sig någon tid från rådsöfverläggningarna, förebärande sjukdom. Många trodde, att rätta orsaken var missnöje. Säkert är, att han redan nu började tala om att draga sig undan från göromålen.
Innan vi framställa fortsättningen af denna märkvärdiga tvist, är nödigt att med berättelsen vika något tillbaka.
English translation (my own):
What draws attention during Queen Kristina's own reign, and which is also an explanation for many later events, is her relationship with the old Chancellor.
Axel Oxenstierna had ... many and bitter enemies, also in higher circles. It seems that some of these had settled in among Kristina's courtiers and already instilled in her suspicions and dislike of the Chancellor. Back to the year 1641, one can trace these ways of thinking, although still only rarely emerging. Perhaps the reluctance was caused by part of her mother's, Maria Eleonora's, flight, as well as by the statements and rumours that were bad for the Swedish government, which were spread on the said occasion and perhaps used by Oxenstierna's enemies. The Queen had also been convinced that the Chancellor had wanted to usurp the government during her childhood, as head of state, or as protector, similar to what Cromwell later did. It was also a general story, and believed by the Queen herself, that Oxenstierna sought to arrange a marriage between her and his youngest son Erik, in order to thereby elevate this seditious person to the royal throne.
Kristina knew, however, that at the beginning these would ideally hide their suspicions, and the Chancellor seemed to enjoy almost unlimited confidence. In the Council, matters were decided as before. The Queen certainly took part in the deliberations, but usually it happened that when some matter was preferred, Oxenstierna elaborated the reasons for and against, as well as stated his opinion, which was supported by Jakob de la Gardie and finally confirmed by the Queen. One also finds that now, as before, Axel Oxenstierna was requested to set up most of the regulations that were to be issued; that they did not make their decisions until the absent Chancellor had had time to be consulted; that the execution of other decisions was postponed; "because", it was said, "the Chancellor seemed to dislike them."
Thus went the whole year 1645. Towards the end of the same, Oxenstierna returned to Stockholm after he had concluded for Sweden and for himself the glorious peace of Brömsebro. The Queen received the returnee in the most flattering manner and decided to make him a count. Gustav Adolf had already offered the same dignity, which Oxenstierna nevertheless declined. Now that, according to the decision of the Queen and the Council, it was offered to him, he received the award. On November 27, 1645, not only the entire Council of the Realm, but also a number of senior commanders and other gentlemen present in the city gathered at the castle. In this assembly, the Queen summoned Axel Oxenstierna and declared him elevated to the rank of count, and gave him as a comity the Södermöre district, located in Småland between Kalmar and the border of Blekinge. It is one of the most beautiful and richest areas within the fatherland and includes 11 parishes with 610 whole households and had given the Crown an annual income of at least 15,000 dalers in silver coins.
The aforementioned award was then quite rare in the past, and therefore that much more glorious. Ever since Erik XIV introduced the rank of count, elevations to it had only taken place twice. The first, from Johan III for the children of his maternal uncle, Sten Eriksson Leijonhufvud, who fell in 1568; the other by Gustav Adolf for the conqueror of Muscovy, Jakob de la Gardie. Axel Oxenstierna now became the third in the row. The honour was increased even more by the terms Kristina used. Among other things, she said:
"For thirty-four years you have faithfully served my grandfather, my father and me. I do not want to hurt your modesty by repeating how well and gloriously you have sent yourself in so many different missions. God and conscience can best witness it, just as it was also certified by my lord father, who was a great king, and fortunate also in that he had in you a great and skillful minister. It should also be highly valued that, although you participated in all the councils and their happy outcome, you never allowed yourself to be led either to arrogance, nor to vain and unauthorised ambition, but with all faithfulness and reverence served first my father and then, during my minor years, me, and the latter so that on entering the government I found, with no small satisfaction, all things in a desirable condition. One also knows that it is especially through you that the Danish war got the desired outcome, about which we all now rejoice."
Regardless of this apparent trust, this brilliant proof of honour, however, one can already see the traces of a lack of good will before and around this time. The reason for this lay primarily in Kristina's disposition. She possessed an unusually great ability for her age and sex to manage government affairs. However, both she and everyone had to realise and acknowledge Oxenstierna's greater skill. Kristina now had to choose between two ways out. One, to sincerely associate with the great man and openly acknowledge and use his unusual qualities for her own and the kingdom's service. The second again was to remove him, so that she herself, unhindered by his influence, might rule at her own pleasure, and unclouded by his reputation, might shine with her own skill.
Kristina chose the more modest path, and her burning desire for praise and recognition undoubtedly contributed to that. She realised more than well that with Oxenstierna by her side, it would always be he who mainly led the affairs, and he who would receive the main credit for their happy outcome; no one could trust her, the twenty year old girl, with strength enough to lead and shrewdness to steer the helm of state through all the rocks and foundations of statecraft. This was repugnant to her pride; and Kristina, who reaped so much praise in all other respects, could not bear the thought of standing in Oxenstierna's shadow as ruler, and seeing him praised, but herself less respected. There is no doubt that this weakness was the main cause of the misunderstanding and all the confusion that followed.
Oxenstierna's enemies did not fail to form these thoughts of Kristina's; and he himself was perhaps not always careful enough. In the Council, he dictated the decisions according to old custom, perhaps with too little consideration for the Queen who was now ruling in her own person. When, during the peace meeting in Brömsebro, he sent home the Danes' claims, he allowed himself, at the same time, to send along drafts of answers to them. It is likely that this and more of the like did not please a queen who, like Kristina, was extremely sensitive about her reputation. The Chancellor's propositions were found to be correct. She therefore had to keep quiet and consent, for the most part, but anyone can understand with what mind.
It also seems not to have been without intention, that even now several of the Oxenstiernas were removed from the board. The governor of Uppsala, Thure Oxenstierna, a man not without faults, had gotten into a heated dispute with one of Gyllenhielm's bailiffs. Thure Oxenstierna first got a scratch and then had to take leave, even though it was called voluntary.
Furthermore, the Queen decided that the Grand Treasurer, Gabriel Bengtsson Oxenstierna, would travel to Riga as governor general of Livonia. It was highly unusual to take one of the high national officials to such a place. It did not help. The man excused himself with advanced age; this did not help either; he had to travel. The following year, Kristina also sent the Chancellor's youngest and most beloved son, Erik Oxenstierna, to Estonia as governor of the said land.
It was at this time that young Magnus de la Gardie began to win the Queen's favour and confidence. It is claimed that she wanted to appoint him to the Council of the Realm, even though he was only 23 years old and not yet distinguished in any way in general; and that the Chancellor seriously opposed it; and it is believed that this was the first reason for the outbreak of Kristina's dislike. The dispute must have been fierce, because from this time the Queen showed more open dislike towards Oxenstierna. She received with apparent relish complaints against his son Johan; and she urged Chanut to negotiate with young de la Gardie in matters of state; this, as Chanut himself believed, only to anger the old Chancellor. It succeeded. In the spring of 1646, the latter abstained for some time from the Council's deliberations, ostensibly due to illness. Many believed that the real reason was displeasure. What is certain is that he already began talking about withdrawing from activity.
Before we present the continuation of this remarkable dispute, it is necessary to backtrack somewhat with the story.
Above: Kristina.
Above: Axel Oxenstierna.
Above: Magnus Gabriel de la Gardie.
Above: Anders Fryxell.
No comments:
Post a Comment