Source:
Svea Rikets Drotset Grefve Per Brahes Tänkebok, efter dess i Skoklosters Bibliotek förvarade originala handskrift, pages 94 to 97, by Count Per Brahe, published by David Krutmejer, 1806
The diary entry:
Andra dagen som var den 7 Juni svuro Ständerna på Slottsborggården, och togs län af alla Grefvar och Friherrar. Det disputerades mycket mot somliga nygjorda Grefvar, som tycktes sådant icke förtjent hafva. Hennes Maj:t Drottningen stod i fönstret begge dagarna och såg på processen. Om aftonen tracterade Konungen Drottningen: satt ingen till bords mera än Drottningen och Konungen. Borden stodo tvert före uti Hennes Maj:ts förmak. Hennes Maj:t satt allena under himmeln, Konungen gent emot. Konungen sjelf tog och ville hålla handklädet, det han ock gjorde, när Hennes Maj:t tvättade sig. Strax efter måltiden vid pass 10 eller 11 om aftonen samma dag den 7 Juni gick Hennes Maj:ts resa an, vid ett regnväder, som då begyntes. Jag stod hos Hennes Maj:t hela måltiden igenom och talte hon mest med mig. Salen var full med förnämt folk. RiksAmmiralens son stod för bord. Ibland allt annat sade Hennes Maj:t: »det är bättre att hafva folk af condition hos sig«, (mente många Grefvar, Friherrar och hög Adel) »än vara kringhvärfd med en hop slätt folk.« Jag svarade: »det är visst och klart, och har en stor hop mycken orsak att tacka Hennes Maj:t för den höghet och myckna goda Hennes Maj:t har satt dem uti: vore ock oskäligt, att de icke skulle vara tacksamma«: tillfället förtoges nu dem och mången ärlig man att finna, efter deras skyldighet och naturen att tjena Hennes Maj:t. Drottningen upptog allt lustigt och fritt, och var sjelf vid sitt vanliga och lustiga humeur.
Resan, som omförmäldt är, gick således fort. Hennes Maj:t satt till häst, äfvensom Konungen och somlige af Riksens Råd: de gamle och sjuke foro i vagnar. Ordningen af uttåget kunde icke gå så ordentligt, emedan det var mörkt och tjockt regnväder; och förändrades då den stora och svåra hettan, som en långan tid varat, i köld och våtaktigt väder. Processen gick ut igenom den porten åt rännarebanan, och så kring om staden på venstra handen och in genom staden så på nytt genom slottet, (som det ena var underligt, jag menar afdankningen; alltså föll det ena underliga efter det andra) och så till Flötsund. Ridderskapet följde alla med till häst. Upländska regementet till fot samt regementet till häst stodo i parade. Strax vid färjestaden stego Drottningen och Konungen med alla andra af deras hästar, samt de andre och allt fruntimret utur deras vagnar. Då gjordes en stor ring om Hennes Maj:t, hvilken tog afsked först af Konungen, sedan af Rådet, af Ridderskapet och de betjente, så mycket Hennes Maj:t hann att gifva handen, sist af fruntimret, af hvilka Hennes Maj:t famntog och kysste dem, hon bäst känt hade. Detta, som allt det förriga, gick icke af utan stor commotion, och brusto många tårar ut: gråten satt ock Hennes Maj:t i halsen; det syntes allt som tragœdia. Derpå gafs salva så väl utur många stycken, som der när voro satte, som ock af pistoler och musköter. Detta var nu så skedt, quo instinctu, cujus consilio, quam ob causam, quomodo succedat, Deus novit & judicet.
Hennes Maj:ts resa gick först at Stockholm, der Hennes Maj:t töfvade i några dagar, och emedlertid reste ut och spatserade samt besåg några af de bästa hus. Sedan skildes Hennes Maj:t dädan med mångas suckande och äfven förundran. Resan var beställd till Öland, dit Fältmarskalken Wrangel lopp med några väl utrustade skepp, på hvilka Hennes Maj:t skulle, som föregafs, segla till Pommern, och så fort till Spaa, att bruka vattnet derstädes; men oförseendes togs resan åt Halmstad, Öresund, genom Dannemark åt Hamburg. När Hennes Maj:t kom till Dannemark, klädde hon sig i manfolks kläder: är nu i Brabant.
Litet före afdankningen skref Hennes Maj:t Portugisiska Residenten till, att hon icke erkände hans Konung mer än för Hertig af Braganza. Och då invecklades tillika vi i den Bremiska ohandeln (Hispania practica).
Konungen reste till Stockholm till Hennes Maj:t dagen efter Hennes Maj:ts afresa. Kom strax tillbaka, och derefter slöts Riksdagen.
With modernised spelling:
Andra dagen, som var den 7 juni, svuro Ständerna på slottsborggården, och togs län av alla grevar och friherrar. Det disputerades mycket mot somliga nygjorda grevar, som tycktes sådant icke förtjänt hava. Hennes Majestät drottningen stod i fönstret bägge dagarna och såg på processen. Om aftonen trakterade konungen drottningen; satt ingen till bords mera än drottningen och konungen. Borden stodo tvärt före uti Hennes Majestäts förmak. Hennes Majestät satt allena under himmeln, konungen gentemot. Konungen själv tog och ville hålla handklädet, det han ock gjorde när Hennes Majestät tvättade sig.
Strax efter måltiden, vid pass 10 eller 11 om aftonen samma dag den 7 juni, gick Hennes Majestäts resa an vid ett regnväder som då begyntes. Jag stod hos Hennes Majestät hela måltiden igenom och talte hon mest med mig. Salen var full med förnämt folk. Riksamiralens son stod för bord. Ibland allt annat sade Hennes Majestät: »Det är bättre att hava folk av kondition hos sig«, (mente många grevar, friherrar och hög adel) »än vara kringvärvd med en hop slätt folk.«
Jag svarade: »Det är visst och klart, och har en stor hop mycken orsak att tacka Hennes Majestät för den höghet och myckna goda Hennes Majestät har satt dem uti; vore ock oskäligt att de icke skulle vara tacksamma.«
Tillfället förtoges nu dem och mången ärlig man att finna, efter deras skyldighet och naturen, att tjäna Hennes Majestät. Drottningen upptog allt lustigt och fritt, och var själv vid sitt vanliga och lustiga humör.
Resan, som omförmält är, gick således fort. Hennes Majestät satt till häst, ävensom konungen och somliga av Riksens Råd; de gamla och sjuka foro i vagnar. Ordningen av uttåget kunde icke gå så ordentligt, emedan det var mörkt och tjockt regnväder; och förändrades då den stora och svåra hettan, som en långan tid varat, i köld och våtaktigt väder. Processen gick ut igenom den porten åt rännarebanan, och så kring om staden på vänstra handen och in genom staden så på nytt genom slottet (som det ena var underligt, jag menar avdankningen; alltså föll det ena underliga efter det andra), och så till Flottsund. Ridderskapet följde alla med till häst. Uppländska regementet till fot samt regementet till häst stodo i parad.
Strax vid färjestaden stego drottningen och konungen med alla andra av deras hästar, samt de andra och allt fruntimret utur deras vagnar. Då gjordes en stor ring om Hennes Majestät, vilken tog avsked först av konungen, sedan av Rådet, av ridderskapet och de betjänte, så mycket Hennes Majestät hann att giva handen, sist av fruntimret, av vilka Hennes Majestät famntog och kysste dem hon bäst känt hade.
Detta, som allt det förriga, gick icke av utan stor kommotion, och brusto många tårar ut; gråten satt ock Hennes Majestät i halsen — det syntes allt som tragœdia. Därpå gavs salva så väl utur många stycken, som där när voro satte, som ock av pistoler och musköter. Detta var nu så skett, quo instinctu, cujus consilio, quam ob causam, quomodo succedat, Deus novit et judicet.
Hennes Majestäts resa gick först åt Stockholm, där Hennes Majestät tövade i några dagar, och emellertid reste ut och spatserade samt besåg några av de bästa hus. Sedan skildes Hennes Majestät dädan med mångas suckande och även förundran. Resan var beställd till Öland, dit fältmarskalken Wrangel lopp med några väl utrustade skepp, på vilka Hennes Majestät skulle, som föregavs, segla till Pommern, och så fort till Spa, att bruka vattnet därstädes; men oförseendes togs resan åt Halmstad, Öresund, genom Danmark åt Hamburg. När Hennes Majestät kom till Danmark, klädde hon sig i manfolkskläder; är nu i Brabant.
Litet före avdankningen skrev Hennes Majestät portugisiske residenten till, att hon icke erkände hans konung mer än för hertig av Braganza. Och då invecklades tillika vi i den bremiska ohandeln (Hispania practica).
Konungen reste till Stockholm till Hennes Majestät dagen efter Hennes Majestäts avresa. Kom strax tillbaka, och därefter slöts Riksdagen.
French translation (my own):
Le deuxième jour, le 7 juin, les États prêtèrent serment dans la cour du château et les comtés furent pris par tous les comtes et barons. Il y eut beaucoup de disputes contre certains chefs d'accusation nouvellement portés, qui ne semblaient pas l'avoir mérité. Sa Majesté la reine se tenait à la fenêtre les deux jours et observait le processus. Le soir, le roi recevait la reine; personne ne s'asseyait à table sauf la reine et le roi. Les tables étaient placées droit devant dans la chambre de Sa Majesté. Sa Majesté était assise seule sous le dais, le Roi en face d'elle. Le roi lui-même prenait et voulait tenir le mouchoir, ce qu'il faisait aussi lorsque Sa Majesté se lavait.
Peu après le repas, à 22 ou 23 heures le même jour, le 7 juin, le voyage de Sa Majesté commença par une averse de pluie qui commença alors. J'étais aux côtés de Sa Majesté tout au long du repas et elle s'adressait principalement à moi. La salle était pleine de personnalités distinguées. Le fils du grand amiral était à table. Entre autres choses, Sa Majesté a déclaré: «Il vaut mieux avoir des gens de condition avec soi» (elle voulait dire de nombreux comtes, barons et hautes nobles) «que d'être entourée d'une bande de gens ordinaires.»
Je répondis : «C'est certain et clair, et on a beaucoup de raisons de remercier Sa Majesté pour l'altesse et le très bon dans lequel Sa Majesté les a placés; il serait aussi déraisonnable qu'ils ne lui soient pas reconnaissants.»
L'occasion fut alors saisie par eux et par beaucoup d'honnêtes hommes pour trouver, selon leur devoir et leur nature, à servir Sa Majesté. La reine prenait tout avec gaieté et liberté et était elle-même dans son humeur joyeuse et habituelle.
Le voyage, tel qu'il est raconté, s'est donc déroulé rapidement. Sa Majesté était assise à cheval, tout comme le roi et certains membres du Conseil du Royaume; les vieillards et les malades montaient en voiture. L'ordre de sortie ne pouvait pas se dérouler aussi correctement, car il faisait sombre et il pleuvait beaucoup; puis la grande et sévère chaleur, qui durait depuis longtemps, se changea en un temps froid et humide. Le processus sortait par cette porte jusqu'au caniveau, et ainsi contournait la ville par la gauche et pénétrait dans la ville, puis de nouveau par le château (comme l'un était étrange, je veux dire l'abdication; ainsi une chose étrange tombait après l'autre). puis à Flottsund. Les nobles accompagnaient tout le monde à cheval. Le régiment à pied d'Uplande et le régiment à cheval défilaient.
Lorsqu'ils arrivèrent au bac, la reine et le roi avec tout le reste de leurs chevaux, ainsi que les autres et toutes les dames, descendirent de leurs voitures. Alors un grand cercle se forma autour de Sa Majesté, qui prit congé d'abord du roi, puis du conseil, des nobles et des domestiques, autant d'entre eux que Sa Majesté pouvait serrer la main, et la dernière des dames, dont Sa Majesté pouvait serrer la main. Majesté embrassait et embrassait ceux qu'elle avait le mieux connu.
Ceci, comme tous les premiers, ne se passa pas sans grand tumulte, et beaucoup de larmes jaillirent; les sanglots sont aussi restés dans la gorge de Sa Majesté — tout cela ressemblait à une tragédie. Alors des salves furent tirées avec autant de pièces qu'on y plaçait, ainsi qu'avec des pistolets et des mousquets. Il en était désormais ainsi, quo instinctu, cujus consilio, quam ob causam, quomodo succedat, Deus novit et judicet.
Le voyage de Sa Majesté se passa d'abord à Stockholm, où Sa Majesté s'attarda quelques jours, et entre-temps elle sortit, se promena et visita quelques-unes des plus belles maisons. Puis Sa Majesté se sépara, avec les soupirs et l'émerveillement de beaucoup. Le voyage fut ordonné jusqu'à Ölande, où le maréchal Wrangel se rendit avec des navires bien équipés, sur lesquels Sa Majesté naviguerait, comme cela était prédit, vers la Poméranie, puis vers Spa, pour y utiliser l'eau; mais par inadvertance, le voyage fut effectué jusqu'à Halmstad, Öresund et via le Danemark jusqu'à Hambourg. Lorsque Sa Majesté est venue au Danemark, elle s'est habillée avec des vêtements pour hommes; elle est maintenant dans le Brabant.
Peu de temps avant l'abdication, Sa Majesté écrivit au résident portugais qu'elle ne reconnaissait son roi que comme le duc de Bragance. Et puis nous avons été aussi mêlés à l'affaire ratée de Brême (Hispania practica).
Le roi s'est rendu à Stockholm auprès de Sa Majesté le lendemain du départ de Sa Majesté. Il est revenu immédiatement, et la Diète a pris fin.
English translation (my own):
On the second day, which was the June 7, the Estates swore in the castle courtyard, and counties were taken by all the counts and barons. There was a lot of disputing against some newly made counts, who seemed not to have deserved it. Her Majesty the Queen stood in the window on both days and watched the process. In the evening the King entertained the Queen; no one sat at the table but the Queen and the King. The tables stood straight ahead in Her Majesty's chamber. Her Majesty sat alone under the canopy, the King opposite her. The King himself took and wanted to hold the handkerchief, which he also did when Her Majesty washed herself.
Soon after the meal, at 10 or 11 o'clock in the evening of the same day, June 7, Her Majesty's journey started with a shower of rain which then began. I stood with Her Majesty throughout the meal, and she spoke mostly to me. The hall was full of distinguished people. The Grand Admiral's son was at the table. Among everything else, Her Majesty said: "It is better to have people of condition with one", (she meant many counts, barons and high nobility) "than to be surrounded by a bunch of plain people."
I answered: "It is certain and clear, and one has a great deal of reason to thank Her Majesty for the highness and very good Her Majesty has placed them in; it would also be unreasonable for them not to be grateful."
The opportunity was now taken by them and many honest men to find, according to their duty and nature, to serve Her Majesty. The Queen took everything cheerfully and freely and was herself in her usual and cheerful humour.
The journey, as recounted, thus went quickly. Her Majesty sat on horseback, as did the King and some of the Council of the Realm; the old and sick went in carriages. The order of the exit could not go so properly, because it was dark and thick with rain; and then the great and severe heat, which had lasted for a long time, changed into cold and wet weather. The process went out through that gate to the gutter, and so round the town on the left hand and into the town, then again through the castle (as one was strange, I mean the abdication; thus one strange thing fell after another), and then to Flottsund. The nobles accompanied everyone on horseback. The Uppland foot regiment and the horse regiment stood in parade.
When they reached the ferry place, the Queen and the King with all the rest of their horses, as well as the others and all the ladies, got out of their carriages. Then a great circle formed around Her Majesty, who took leave first of the King, then of the Council, of the nobles and the servants, as many of them as Her Majesty could shake hands with, and last of the ladies, of whom Her Majesty embraced and kissed those whom she had known best.
This, like all the former, did not pass without great commotion, and many tears burst forth; the sobs also stuck in Her Majesty's throat — it all seemed like a tragedy. Thereupon salvos were fired from as many pieces as were placed there, as well as from pistols and muskets. This was now so done, quo instinctu, cujus consilio, quam ob causam, quomodo succedat, Deus novit et judicet.
Her Majesty's journey went first to Stockholm, where Her Majesty lingered for a few days, and in the meantime she went out and strolled and visited some of the best houses. Then Her Majesty parted, with the sighing and also wonder of many. The voyage was ordered to Öland, whither Field Marshal Wrangel went with some well-equipped ships, on which Her Majesty would, as was predicted, sail to Pomerania, and then to Spa, to use the water there; but inadvertently the trip was taken to Halmstad, Öresund, and through Denmark to Hamburg. When Her Majesty came to Denmark, she dressed in men's clothes; she is now in Brabant.
Shortly before the abdication, Her Majesty wrote to the Portuguese Resident that she did not recognise his king as anything more than the Duke of Braganza. And then we were also entangled in the failed affair of Bremen (Hispania practica).
The King traveled to Stockholm to Her Majesty the day after Her Majesty's departure. He came right back, and then the Riksdag ended.
Above: Kristina.
Above: Per Brahe.
No comments:
Post a Comment