Source:
Drotning Christinas Arbeten och Märkwärdigheter, volume 1, pages 155 to 188, by Carl Christoffer Gjörwell, 1760
The biography:
Drotning Christina föddes på Stockholms Slott d. 8 Dec. 1626. Konung Gustaf Adolf hade tilförene haft en Doter, som äfwen hetat Christina. Hon war född i Sept. 1624, men dog ännu samma år, och blef begrafwen d. 8 Dec. följ. i Riddarholms kyrkan. Konungen, som hade en särdeles kärlek för sin Moder, Drotning Christina från Holsten, upkallade äfwen sin andra Prinseßa efter henne, gifwande henne tillika det namnet Augusta, som genom bokstäfwernas omsätning, fast här i qwinliga ändelsen, blifwer et och samma namn med Gustavus. Mycket hederligare, än det, som hon sedan antog, för at behaga Påfwen, och förbytte i Alexandra. Då hon kom til werlden, låg Gustaf Adolf illa sjuk af en Feber, hwaraf han blifwit hösten förut anfallen i Preußen, och som han på intet annat sätt kunde fördrifwa än derigenom, at han steg up, och fägtade några dagar i rad med Gref Pehr Brahe. Hjelten wille bota i en fält wunnen sjuka genom en militarisk Cur. Den lyckades.
Här wil man nu låta inflyta en och annan Anmärkning om Drotning Christinas Föräldrar. Gustaf Adolf war för sin tid en lärd Konung, älskade wetenskaperna, och lade genom deras skydd den grund til deras upkomst hos oß, som wår Drotning sedan på et för henne wida namnkunnigt sätt underhölt och utwidgade, til rikets heder och lärdomens båtnad. Det är ännu en outredd sak och et artigt undersöknings ämne för de Lärde, om Konung Gustaf Adolf studerat i Padua, kort efter sin uphöjelse på Thronen, och under namn af Hertig af Södermanland och Herre af GARS, hwilket senare namn är hopsatt af första bokstäfwerna i Gustavus Adolphus Rex Sveciæ, såsom en Italiensk och twå Ängelska Skribenter försäkra. Man har dock mera anledning, at twifla häruppå, emedan i wåra inländska Handlingar om et dylikt Konungens wistande wid en Catholsk Academie i Italien är en fullkomlig tystnad, och endast nämnes om twänne resor, som han gjort i hemlighet 1618 och 1620 til Tyskland, warande senare gången i Berlin, för at der se Brandenburgska Prinseßan Maria Eleonora, med hwilken han ännu samma år firade sit Biläger i Stockholm. Men ware sig hermed, huru det wil, så ägde Gustaf Adolf de insigter i lärdom och Statssaker, som gjorde honom til en så uplyst Herre i sin tid, eller hwilka ej kunde blifwa okända för en så stor Själ, som hans war. Hans rena och genomträngande Wett gjorde, at han med lätthet och ordning såg alla ting omkring sig i sin rätta dag. Man wet, at han mycket förbättrade krigswetenskapen och bragte den til en högd, som den för honom ej ägde. Hans läger war den förnämsta Krigsskolan i Europa, såsom hans Fälttåg woro de mäst lysande då förtiden. Midt under sina häftigaste krigsrörelser förde han altid goda böcker med sig, och ibland andra satte han et särdeles wärde på Grotii förträffeliga arbete, kalladt Jus Belli & Pacis, hwilken bok han ofta hade under sin hufwudgärd, men om hwars förskrifter han ibland sade: at om Grotius wore sjelf med i krig, skulle han med egna ögon få se, at ej alt låter så lätt gjöra sig, som han wet, at wackert skrifwa derom. ...
... Gustaf Adolf war ... onekeligen större Hielte än alt annat, så framt man ej wil påstå, at han war lika så stor Konung inom Fäderneslandet, som stor Fältherre utom detsamma. Man gjör sanningen ingen skada, och ingen klagar öfwer oförrätt, då man säger, at han i de bägge nu nämde delar ej ägde då sin like. ...
... Det war Gustaf Adolf, som genom sina segrar i werket förändrade Österrikiska Huset, en sak, hwars heder man i almänhet tilskrifwer Cardinalen Richelieu, hwilken ägde konsten at tilägna sig et stort namn, medan Gustaf Adolf endast syßelsatte sig med, at utföra stora gerningar.
Denna Hjelten föll, som bekant, d. 6 Nov. 1632 i slaget wid Lützen, ej långt ifrån Leipzig. Orsaken til hans död ledes från owißa grunder, och beskylles i almänhet Hertig Franz Albert af Saxen-Lauenburg för Konungens baneman. ...
... Men ware sig nu härmed, huru det wil, så är det mycket likt, at han blifwit af flera på et förrädiskt sätt af daga tagen. Af Konungens kjöllert, som han bar i slagtningen och förwaras på Arsenalen i Stockholm, ser man, at den, som skutit honom, kommit bakifrån Konungen på lifwet, sträkt sin arm öfwer des axel och skutit honom på snedden i högra bröstet, utan at man blifwer warse någon öpning på andra sidan af köllerten, genom hwilken kulan gåt ut, och hwarutaf man slutar, at den stadnat i kroppen.
... Det hederligaste Minne har Gustaf Adolf rest sig sjelf. At tänka så högt och gjöra så stort, som han både tänkte och gjorde, äro så sälsynta egenskaper på Thronen, at de ej lätteligen glömmas; äfwen som Hjeltar, älskade i sin tid och wördade af efterwerlden, äga en säker och ärefull odödelighet i Historien. Den har ock wår stora Konung på flera sätt förtjent. Ibland hans tänkesätt wil man här endast anföra några, som wisa hans uplysta insigter om Guds Försyn och de aningar, hwilka han hade om sin förestående död. Han såg ej utan innerligt bekymmer den stora förtröstan, som Protestanterne började, at sätta til hans segrande arm, och befarade, at Gud skulle rycka dem undan et Stöd, hwilket de med mera öfwermod än ödmjukhet nyttjade. Pufendorf berättar det på följande sätt. Då Gustaf Adolf återkom 1632 til Saxen, kort för slaget wid Lützen, blefwo inwånarne på en gång så modiga och fulla af glädje, at återse denna Eröfraren, som nu andra gången befriade dem ifrån de Käjserliga, och gjorde honom så owanliga äre- och glädje-betygelser, at Konungen ej utan en wiß bestörtning blef det warse, och sade til sin Bigt-fader, Doct. Fabricius: »Wåra saker stå här på en god fot, men jag frugtar, at Gud straffar mig för detta folkets dårskap. Skulle man ej tro, at de anse mig för en Gud? Men den, som sjelf kallar sig en Nitälskande Gud, kan lätteligen låta både dem och mig förstå, at jag endast är en swag och dödelig människa. Store Gud! Du är mit witne, at alt detta mißhagar mig. Jag öfwerlämnar mig i Dina händer, och hoppas, at Du ej skal tillåta, at det påbegynta goda werket, til Dina sanskylliga tjenares befrielse, skal blifwa ofulkomnat.«
Man måste äga et helgat förtroende til Gud och et stadgat hjerta af hans wägars kännedom, för at tänka på det sättet. En annan Författare berättar oß denna Konungens omdöme om Eröfrare. Någon började at uphöja Gustaf Adolfs person och gerningar i des närwaro, och widlyftigt anföra, huru utom honom hade det Österrikiska Huset inom kort upstigit til det almänna Enwäldet och utrotat Protestantiska Religionen; samt hwartil lades, at Gud låtit honom födas til människjo-slägtets wälfärd, och at hans owanligt stora mod wore en skänk af Guds almagt och en synlig werkan af des godhet. »Sägen häldre«, swarade Konungen, »at det är en tekn til hans wrede. Om det krig, som jag förer, är et botemedel, så är det odrägeligare, än sjelfwa det onda, som derigenom skal häfwas. Gud går aldrig ifrån sina wanliga medel til de owanliga, utan för at straffa någon. Det är et bewis på Guds kärlek til et Folk, då han gifwer det måtteliga Konungar.« Den, som ej äger et oinskränkt mål för sin själs drift, fattar ej wid andra afsigter, än de, som han förmår utföra. Ärelystnad oroar honom intet. Söker han, at fullgjöra sin skyldighet, äro hans länder mycket lyckeligare; och om han åter lämnar sin myndighet åt någon af sina undersåtare, så är det wärsta, som derutaf kan hända, det, at Gunstlingen gjör sin lycka på folkslagets bekostnad, at han genom skatternas förhögning söker winna penningar och befordra sina wänner, och at hans jämnlikar knota eller sucka öfwer den magt, som han äger. Men deßa olyckor äro ringa och af föga betydelse i jämnförande med de, som härflyta af en storsint Konungs afsigter och nycker. Den omåtteliga lystnad, hwarmed han fiker efter ära, gjör, at han aldrig äger sjelf någon hwila, och at han nödwändigt äfwen måste neka densamma åt sina undersåtare. Han håller alla dem för sina fiender, hwilka ej willa wara hans underhafwande. Han är en flod, som ödelägger de orter, öfwer hwilka den bryter sig fram, och förande sina wapn äfwen så långt, som sit hopp, upfyller han werlden med förskräckelse och elände - -. Deßa tankar äro wår Stora Gustaf Adolf wärdiga.
Konung Gustaf Adolf hade et nästan oinskränkt Förtroende til Riks-Cancelleren Axel Oxenstierna. Deßa begge Stora Män hedrade sin tid och hedrade hwarandra. De gjorde Swerige rygbart i hela werlden och frugtadt utom Norden. De älskade Fäderneslandet, och Fäderneslandet blef genom deras åtgärd stort och lyckeligt. Konungens wänskap, för denna sin och rikets första Minister, war grundad på begges gemensamma bemödande, at gjöra det Swenska Namnet äfwen så lysande, som den Swenska Medborgaren wälmående. Med så uplysta insigter om Rikets wärkeliga Bästa och så ärliga hjertan för des beständiga Wäl, blef ock deras tidehwarf det ärerikaste, som det Swenska Folkets Häfder upwisa. Gustaf Adolf war så öfwertygad om Oxenstiernas tänkesätt och afsigter, at han med al säkerhet kunde dela Rikets wård med honom, och sade sig äfwen ej willa regera utan honom. Konungens märkwärdiga Bref til honom, dat. Golnov d. 4 Dec. 1630 intygar tilräckeligen om det stora wärde, som han satte på Oxenstiernas förtjenster, och den hela förtröstan til Gud, hwaraf han altid war uplifwad och understödd äfwen midt under sina inkräktningar. ...
Konungen åtlydde gerna Oxenstiernas råd. Då han under sina Preußiska Fälttåg wille wid et tilfälle fullfölja en ganska wågsam förrätning, afstyrkte Riks-Cancelleren honom derifrån och wiste den stora fara, som dermed war förknippad; hwarpå Gustaf Adolf sade: »I hysen altid så mycken köld i alla Edra gjöromål, och hindren mig så ofta i mit lopp.« »Det är sant, Eders Maj:t« swarade Oxenstierna, »men om jag ej ibland kastade watn på Eders Maj:[t]s eld, hade Eders Maj:t länge sedan warit förtärd af densamma.«
Nog om Konung Gustaf Adolf på detta stället. Drotningens Moder war Maria Eleonora, Brandenburgiska Kurförstens Johan Sigismunds doter. Hon ägde de egenskaper, som förtjente des Gemåls agtning och kärlek. Chanut berättar i sina bekanta Memoirer, at Gustaf Adolf hade et särdeles nöje uti, at se henne wackert klädd, och wille, at hon skulle wara rädd om sig, ty hon war skön och hade et mildt sinne. Hon skötte ock ej om annat, än at pryda sig och wisa könets fördelar; och då Konungen ej fant Regeringens ärender så tunga, at han behöfde lätta sig från dem i Drotningens sköte och gjöra henne förtroende deraf, så ägde Hon ock ingen kunskap och dem, oagtat hon det gerna hade åstundat. Efter Konungens död styrde Riks-Förmyndarne de almänna ärenderna allena, och uteslöto Änke-Drotningen ifrån alt deltagande i desamma, hwaröfwer hon i synnerhet blef förtörnad på Riks-Cancelleren Oxenstierna. För at utöfwa en liten hämd på denna Stora Mannen, fölgde hon åtskilligas råd, som woro äfwen så små til sina själar, som litet betydande personer i det almänna. Hon gjorde sin gamla och trogna Hofbetjening mißnögd, och lydde änteligen Danska Ministerns inrådande, at aldeles lämna riket. Chanut lägger til, at hon reste bort på en tid, då Drotningen hennes doter ej ännu war wid de år, at kunna känna sin förlust. De Stora woro rätt nögda härmed, och Nationen hade föga kärlek til henne, emedan man fått den tankan, at hon genom sit slöseri war i stånd, at förstöra riket, och at det wore ganska farligt för hennes doter, at äga et sådant efterdöme.
Säkert är det, at Maria Eleonora hade älskwärda egenskaper som Gemål, men aldeles oskickeliga, för at deltaga i Regeringen. Til Gustaf Adolf, hade hon en kärlek, hwars grund bör berömas, men påfölgder kunna tadlas. Hon wille, i sin häftiga sorg öfwer hans död, som oftast besöka hans lik i kyrkan; och förwarade långa tiden hos sig hemma hans hjerta, inslutit i en Guldask, hwilken hon hade hängande wid sin säng, och utgjöt wid des åskadande bittra tårar. Änteligen förmådde Rådet och Prästerskapet henne, at låta lägga hjertat til kroppen. Det hindrade henne dock ej, at bära sin älskade Gustaf Adolf i et dagligt och ömt minne, utan inrättade hon til den ändan en Hjert-Orden, bestående af en Guldpenning i skapnad af et hjerta, på hwars åtsida synes en likkista, på hwilken stodo bokstäfwerna G. A. R. S. Det är: »Gustavus Adolphus Rex Sveciæ«, med omskrift: »Post. mortem. triumpho. Morte. mea. vici. Multis. despectus. Magnalia. feci.« På frånsidan lästes följande påskrift:
»Mit meinem Tod habe ich bezeugt
Meines Hertzens Beständigkeit:
Und zum Ihr Helden all hernach
Verfolgt den Feind mit ernster Rach.«
Änke-Drotningen utdelte densamma åt sina Slägtingar och sit Hof-Fruntimmer.
Den almänna bestörtningen i Riket öfwer Gustaf Adolfs död kan ej beskrifwas. Man frugtade, at det skulle genom denna olyckeliga händelsen i hast äfwen falla så djupt, som det under denna Konung i hastighet stigit högt. Ständerne hade fuller försäkrat Thronen åt hans enda doter, Prinseßan Christina, som då endast war sex år gammal, men man mißtröstade, at hennes Förmyndare skulle kunna äga nog styrka, för at med redighet och eftertryk styra alla så de in- som utlänska ärenderna. Efter deßa första rörelser och farhågor, hwaraf allas sinnen blefwo uprörde, återkom en kalsinnig eftertanka, som stärkte det Swenska Modet, hwilket endast af et sådant slag kunnat för en kort tid nedtryckas, oagtat det i sin första ifwer rykte segern med sig ifrån det olyksfulla fält, hwarpå Hjelten stupade för owärdiga händer. Ständerne samlades och fattade med odelt nit uti wården af Rikets bästa. I följe af sina gjorde stadgar, utropade de Christina til Sweriges Drotning. Härwid föreföll en besynnerlig händelse. Den wisar Swenska Almogens jämnhet i sinnelag och trofasthet i sina gjöromål den tiden. Medan Landt-Marskalken gjorde Ständerna förestälningen om den nya Drotningens antagande och utropande, steg en Ledamot af Bondeståndet wid namn Larsson fram, och afbröt talet med en något häftig förfrågning: »Hwem är denna Gustafs doter? Wi känna Henne intet, och hafwa intet sedt henne.« I hela Församlingen hördes härwid et Sorl, som liksom äskade den nya Drotningens närwaro, hwartil Landt-Marskalken swarade: »Jag skal wisa Eder Henne, om I så welen«; hwarpå han gick och hämtade Prinseßan, samt förde henne med sig til de församlade Ständerne, då han wiste Henne för Bönderne, och i synnerhet för öfwannämde Larsson, hwilken, sedan han en stund wäl beset henne, utropade: »Det är Hon sjelf; Se där Konung Gustafs näsa, ögon och panna. Hon må wara wår Drotning.« Härpå utropade Ständerne med enhällig röst Henne för Drotning, och lyfte Henne up på Thronen.
Sedan Konung Sigismund genom sin Religions ändring och förda krig emot Riket gjort sig och sina efterkommande förlustiga sin och deras rätt til Swenska Kronan, och den sedan blifwit flyttad til Hertig Carls af Södermanland hus, så innehades Thronen med al rättwisa af Konung Gustaf Adolf. Men såsom han ej ägde några manliga arfwingar; Sigismund ständigt yrkade på sin förmenta arfs-rätt, åtminstone för någon af des Söner; och hans anhängare i riket ej ännu hade kunnat, under en så stor Konung och en så lysande Regering, som Gustaf Adolfs, döda det hemliga agg, hwilket de ständigt buro hos sig öfwer Carl 9:des hårda medel, at bringa Nationen til enhällighet och lydnad; war det ganska nödigt, at förse Riket med en laglig arfwinge efter Gustaf Adolfs död. Ständerna beslöto derföre wid Riksdagen i Stockholm 1627, at i fall Konungen aflede utan manliga arfwingar, skulle hans doter Prinseßan Christina tilträda Regeringen, med uteslutande af den äldre, Polska och Catholska grenen af Kongl. Wasa-Stammen. I följe härutaf blef Hon nu 1633 ordentligen och högtideligen förklarad och utropad för en regerande Drotning i Swerige och des tilhöriga samt underliggande länder. ...
Men den nya Drotningen war endast sex år gammal, och således omyndig. Frågan war derföre ej mindre wigtig och öm: huru och af hwem Regeringen skulle föras under Christinas Minderårighet? Härom rådförde man sig skrifteligen med Riks-Cancelleren Axel Oxenstierna, som war i Tyskland, hwilken i sit swar styrkte, til at taga de fem af Riksens Råd, som tillika beklädde Rikets fem Ämbeten, til Drotningens Förmyndare, afrådande genom flera och goda skäl, at ej lämna Förmynderskapet och Regeringen åt en enda, icke heller at dela den ibland för många. Denna Medelwäg antogo äfwen Ständerna af följa, och utnämde til Christinas Förmyndare följande Herrar Råder: Baron Gabriel Oxenstierna Gustafsson, Riks-Drotz; Gref Jacob de la Gardie, Riks-Marsk; Baron Carl Carlsson Gyldenhielm, Riks-Amiral; Baron Axel Oxenstierna, Riks-Canceller; och Baron Gabriel Oxenstierna, Riks-Skattmästare.
I Rikets och Drotningens namn updrogs åt Riks-Cancelleren Oxenstierna almänna styrelsen af utrikes och i synnerhet Tyska Ärenderna; och fick han en nästan oinskränkt magt, at sluta om krig och fred i Tyskland, såsom han fant det för Swerige nyttigast och anständigast. Han emottog denna myndighet med det förtroende til sina in- och afsigter, och den omhugsan, i anseende til sakernas widd och förwirrade belägenhet, som witnade om hans stora och hederliga själ. Man föreställer sig lätt den afund, som åtfölgde Directeurskapet af hela det Evangeliska wäsendet i Tyskland, och at det ej annat kunde, än innerligen förtryta Kurförstar och Hertigar, som ej utan swårighet åtlydt en Gustaf Adolf, at nu lämpa sig efter en Swensk Adelsmans behag, och efter hans inrådande bedrifwa det gemensamma werket. Sjelfwa wåra Generaler, som til en stor del woro födda Tyskar, wille ej gerna stå under hans omedelbara befalning; mycket mindre regerande Förstar. Tid och omständigheterna fodrade och werkade dock en sådan styrelse. Oxenstierna utförde emedlertid genom sin skickelighet en så granlaga sak til et nyttigt slut, ansågs för den största Minister i Europa och täflade härutinnan med Cardinalen Richelieu så mycket säkrare, som han war i sina anlägningar och förrätningar äfwen så ren och säker, som den senare war förbehållen och opålitelig. Han förenade Protestanternas å nyo förskingrade sinnen, och gaf dem nytt mod och ny drift. Han förbant deras afsigter närmare med Sweriges nytta; och wisade ögonskenligen, at begges gemensam̃a wälfärd berodde på deras trofasthet och enighet; samt huru nödigt det war, at deras almänna sak styrdes af et hufwud, och i Sweriges namn. Men hwad Fäderneslandet i synnerhet angik, så fölgde han altid den föreskriften, at ej sjelfwilligt lämna Tyskland, utan bibehålla sig där genom wapnen i det längsta, och trodde det altid wara det bästa, at wisa mod och tiltagsenhet i det yttersta, ständigt afhålla fienden ifrån rikets gränsor, och anwända alla krafter, för at til slut komma med heder och nytta utur kriget, och förskaffa Nationen en ej mindre wärdig fred, än en förtjenad myndighet i Tysklands Riksärender. Så stor war Oxenstierna.
Den unga Drotningen blef, efter Gustaf Adolfs ofta yttrade wilja, Rådets mening och Ständernas beslut, ej upfostrad under des Moders, Änke-Drotningens, egen upsigt. Wården om hennes upfostran anförtrodes i stället åt des Faster Prinseßan Catharina, som war gift med Pfaltzgref Johan Casimir, Konung Carl Gustafs Fader. Hon styrde den ock til sin död år 1639, hwarefter hennes rum bekläddes af en Öfwerhofmästarinna. Så snart Prinseßans första barndom war förbi, blef man hos Henne warse en eld i snillet och en häftighet i des wäsende, som wisade, hwad för en qwick själ bodde i hennes kropp. Denna åter war både wacker och fri; och hade hon et stort tycke både af sin Fader och Moder, hwilka ägde mycken likhet af hwarandra. Hon fattade ganska tidigt och med lätthet Latinska Språkets grunder, och efter man såg, med hwad färdighet Hon gjorde framsteg i studier, beslöt man, at försumma ingen ting af alla de medel, som kunde bidraga, til at upodla så lyckeliga gofwor. Til den ändan lät man Henne lära åtskilliga utlänska språk. Gustaf Adolf hade redan år 1630 utnämt til Hennes Lärmästare des Hof-Prädikant, Doctor Johannes Matthiä, en ganska lärd och förtjent Man, och hwars öden, som Biskop i Strengnäs, gjorde honom sedan til en af wåra namnkunnigaste Prelater efter Reformationen. Han blef nu den unga Drotningens Öfwer-Hof-Prädikant, började des underwisning 1633, och fortsatte densam̃a med den trohet och det behag, at Christinas medfödda smak för lärdom och wetenskaper fik af honom et fullkomligt nöje, och at Hon til hela Europens förundran, wid sina aderton år, läste och förklarade Thucydides och Polybius på deras Grekiska grundspråk. Hon bibehölt ock altid et förtroende til D. Matthiä, som wisar med hwad grundelighet och artighet han underrättat Henne i bokliga konster. Under denna Swenska Lärmästaren lade Hon grunderna til sin rygtbarhet i den lärda werlden, hwars omständigheter och påfölgder intaga en stor del af Hennes påföljande Lefnad.
År 1644 anträdde Hon sjelf, som fullmyndig Drotning, Regeringen. Med hwad heder och lycka Hon den sedan förde ända til Westfaliska Freden 1648 och sin Kröning 1650, är af wår almänna Riks-Historia bekant, och bör ej här införas. Man wil lämna några utdrag af Hennes Märkwärdigheter, och berätta sådana omständigheter, hwilka wisa denna namnkunniga Drotnings särskilta tänkesätt och enskylta upförande.
Historien wet äfwen så mycket, at berätta om Christinas Lärda, som wår inrikes Sägn har at förtro oß om Drotningens Gunstlingar. Hennes Hof war de sista tio åren af hennes Regering ej mindre Philosophisk, än galant. På ena sidan uplystes wår Nord af en Carthesius, en Grotius, en Naudeus, en Isac Vossius, en Salmasius, en Bochart, en Nils Heinsius, en Meibom, en Huetius, twänne Ludolpher, en Junius, en Boxhorn, en Freinsheim, en Kirsten, en Ravius, en Scheffer, en Boechler, en Conring, och många flera. På andra sidan ägde en de la Gardie, en Tott, en Pimentel och andra et så nära förtroende hos Drotningen, at Krönikan i anledning härutaf behagat pryda sina längder med åtskilliga äfwentyr, men för hwilkas pålitelighet nu mera ingen beskedlig Skribent kan gå i full borgen. Historien uptäcker egenteligen de swagheter, som haft et särdeles inflytande på de almänna ärenderna, och af de särskilta så mycket, som behöfwes, för at med naturliga färgor afmåla de Personer, hwars gjerningar och öden den beskrifwer. Men ingen war ilslugare, än Bourdelot; han spelade för kort tid en rygtbar Äfwentyrare i Christinas Hof. Han wille anses för lärd, och tiltrodde sig med än mera förmätenhet, at wara et af Drotningens särdeles gynnat Kreatur. Men föga olyckeligare människa är ännu hit i riket inkommen. Han förderfwade wår Stora Christinas hjerta. Drotningen älskade ädla tänkesätt och wisade et wärdigt upförande ända til sin Kröning 1650. Men wid den tiden hitkom den för sit lärda högmod olideliga Fransosen Salmasius, som efterhand gaf den wettgiruga och heta Drotningen de underwisningar i Religionen och Sedoläran, som sedan födde af sig hos henne liknögdhet för sin Fäderne-Tro och Rike, och undergräfde de grunder, hwarpå wåra almänna och enskylta skyldigheter äga sin stälning och styrka. Et wißt sjelfswåld, om jag får nyttja det ordet, för at ej mißbruka Frihetens namn, yppade sig snart i Drotningens tal och wäsende, och kunde ej annat än förarga et alfwarsamt Folkslag, och gifwa billigaste anledning til et hemligt mißnöje i landet, hwars utbrott endast hindrades af Gustaf Adolfs namn, Axel Oxenstiernas styrsel i Rådet, och Swenska Wapnens segrar i Tyskland. De Gudfrugtiga och Ärliga i Landet suckade öfwer Hofwets förfall, hwarest Främlingar woro i alt rådande, och en utlänsk smak hade förändrat det fordna lefnadssättet. Salmasius hade ej så snart lämnat Swerige, som han skickade hit i sit ställe en sin Landsman Bourdelot, för at bibehålla sig i Drotningens ynnest, och widare stärka henne i de läror, hwarmed han redan förwillat Christinas sunda tankar, och besmittat Hennes hederliga hjerta. Bourdelot gjorde ock detta med en trohet, som hade de skadeligaste fölgder. Den för sina gudlösa tänkesätt, boktyfweri och lärdom lika bekanta Vossius war härutinnan tredje Man. Det war, liksom hade Europens Lärda sammangaddat sig, för at förföra Drotningen och plundra Hennes bokförråd. Man bör dock härifrån taga undan en taksam Grotius, en oegennyttig Heinsius och några andra. Omgänget med utlänningar, och deßas berättelser om Frankrikes och Italiens härligheter; ledsnad wid Regements bördan, i wårt kalla Swerige; wid en genom Hennes otidiga frikostighet utblottad Skattkammare; och hos et skäligen mißnögt Folk; gjorde änteligen, at Hon lät Ständerna bekräfta sit wal til en efterföljare på Swenska Thronen i sin Syßlings Pfaltzgref Carl Gustafs Person; underrättade sig af förklädda Jesuiter i Catholska Läran; afsade sig Regeringen för al sin lifstid; reste utur Riket; blef Påfwens Lärjunge och Löntagerska; af Europa beundrad och mindre agtad; af Swerige mindre saknad som Drotning; än sörgd af Protestanterne som Gustaf Adolfs doter; ständigt stor i Rom; omtald i Paris och hindrad i sina afsigter af Fransyska Hofwet; på Religionens wägnar hedrad af Käjsaren och Spanien; war wällustig i Brüssel; skickande i Insprück öfwer sin egen Religions ändring; rädd i Hamburg; grym emot en owärdiga Gunstling; liten eller åtminstone ångerköpt, då hon sedan med ifwer sökte at återkomma på den så hjeltelikt lämnade Swenska Thronen, och med många swaga skäl wille truga sig til en Regerande Drotning i Polen; betygade lika fåfäng nit, at införa Catholska Läran i Swerige och Danmark, och at skaffa Venedig och Polen Hielptroppar emot Turkarne, som et förnuftigt omdöme öfwer Ludvic 14:des wåldsamma omwändelser i des egit rike; Frankrikes Wän medan Hon regerade, owän sedan Hon började resa omkring i Europa; fik ej se Cromwell, som war mindre nyfiken; war altid ostadig och äredryg: lärd til öfwerflöd och Philosoph utan egen förbättring; förde stridwäxling med Bayle; föll ibland på Grälars dårskaper; oftast utan penningar wille Hon gjöra guld; brydde den urgamla Lärdomens Fäder med Swenska gåtor; lärde änteligen mot slutet af sin lefnad, trött af ära, höghet, fägring, nöjen, lärdom och meningar, at känna sig sjelf; blef gammal och gudelig; samt dog i Rom under en Bömisk Barfota-Munks wälsignelser; hwarefter en trogen Cardinal ärfde Hennes qwarlåtenskap; och lät besörja hennes begrafning i St. Pehrs kyrka; hwarest Hennes ben nu hwila emellan Påfwar och en pretenderade Drotning.
Detta är i korthet sagt om Drotning Christinas Märkwärdigheter, och förblifwa de ämnen, som närmare skola utföras i de följande Delarne.
With modernised spelling:
Drottning Kristina föddes på Stockholms slott den 8 december 1626. Konung Gustav Adolf hade tillförne haft en dotter, som även hetat Kristina. Hon var född i september 1624, men dog ännu samma år och blev begraven den 8 december följande i Riddarholms kyrkan. Konungen, som hade en särdeles kärlek för sin moder, drottning Christina från Holsten, uppkallade även sin andra prinsessa efter henne, givande henne tillika det namnet Augusta, som genom bokstävernas omsättning, fast här i kvinnliga ändelsen, bliver ett och samma namn med Gustavus. Mycket hederligare än det som hon sedan antog för att behaga påven och förbytte i Alexandra.
Då hon kom till världen, låg Gustav Adolf illa sjuk av en feber, varav han blivit hösten förut anfallen i Preussen och som han på intet annat sätt kunde fördriva än därigenom att han steg upp och fäktade några dagar i rad med greve Per Brahe. Hjälten ville bota i en fält vunnen sjuka genom en militarisk kur. Den lyckades.
Här vill man nu låta inflyta en och annan anmärkning om drottning Kristinas föräldrar. Gustav Adolf var för sin tid en lärd konung, älskade vetenskaperna, och lade genom deras skydd den grund till deras uppkomst hos oss, som vår drottning sedan på ett för henne vida namnkunnigt sätt underhöllt och utvidgade, till rikets heder och lärdomens båtnad. Det är ännu en outredd sak och ett artigt undersöknings ämne för de lärda om konung Gustav Adolf studerat i Padua, kort efter sin upphöjelse på tronen, och under namn av hertig av Södermanland och herre av Gars, vilket senare namn är hopsatt av första bokstäverna i Gustavus Adolphus, rex Sueciæ, såsom en italiensk och två engelska skribenter försäkra.
Man har dock mera anledning att tvivla häruppå, emedan i våra inländska handlingar om ett dylikt konungens vistande vid en katolsk akademi i Italien är en fullkomlig tystnad och endast nämnes om tvenne resor som han gjort i hemlighet 1618 och 1620 till Tyskland, varande senare gången i Berlin för att där se brandenburgska prinsessan Maria Eleonora, med vilken han ännu samma år firade sit biläger i Stockholm.
Men vare sig härmed huru det vill, så ägde Gustav Adolf de insikter i lärdom och statssaker som gjorde honom till en så upplyst herre i sin tid, eller vilka ej kunde bliva okända för en så stor själ som hans var. Hans rena och genomträngande vett gjorde att han med lätthet och ordning såg alla ting omkring sig i sin rätta dag. Man vet att han mycket förbättrade krigsvetenskapen och bragte den til en höjd som den förr honom ej ägde. Hans läger var den förnämsta krigsskolan i Europa, såsom hans fälttåg voro de mäst lysande då förtiden.
Mitt under sina häftigaste krigsrörelser förde han alltid goda böcker med sig, och ibland andra satte han ett särdeles värde på Grotii förträffliga arbete, kallat Jus belli et pacis, vilken bok han ofta hade under sin huvudgärd, men om vars förskrifter han ibland sade att om Grotius vore själv med i krig, skulle han med egna ögon få se att ej allt låter så lätt göra sig som han vet att vackert skriva därom. ...
... Gustav Adolf var ... onekligen större hjälte än allt annat, såframt man ej vill påstå att han var lika så stor konung inom Fäderneslandet som stor fältherre utom detsamma. Man gör sanningen ingen skada, och ingen klagar över oförrätt då man säger att han i de bägge nu nämnde delar ej ägde då sin like. ...
... Det var Gustav Adolf som genom sina segrar i verket förändrade österrikiska huset, en sak vars heder man i allmänhet tillskriver kardinalen Richelieu, vilken ägde konsten att tillägna sig ett stort namn medan Gustav Adolf endast sysselsatte sig med att utföra stora gärningar.
Denna hjälten föll, som bekant, den 6 november 1632 i slaget vid Lützen, ej långt ifrån Leipzig. Orsaken till hans död ledes från ovissa grunder, och beskylles i allmänhet hertig Franz Albert av Saxen-Lauenburg för konungens baneman. ...
... Men vare sig nu härmed huru det vill, så är det mycket likt att han blivit av flera på ett förrädiskt sätt av daga tagen. Av konungens köllert, som han bar i slaktningen och förvaras på Arsenalen i Stockholm, ser man att den som skutit honom kommit bakifrån konungen på livet, sträckt sin arm över dess axel och skutit honom på snedden i högra bröstet, utan att man bliver varse någon öppning på andra sidan av köllerten genom vilken kulan gått ut och varutav man slutar att den stadnat i kroppen.
... Det hederligaste minne har Gustav Adolf rest sig själv. Att tänka så högt och göra så stort som han både tänkte och gjorde äro så sällsynta egenskaper på tronen att de ej lätteligen glömmas; ävensom hjältar, älskade i sin tid och vördade av eftervärlden, äga en säker och ärofull odödlighet i historien. Den har ock vår store konung på flera sätt förtjänt. Ibland hans tänkesätt vill man här endast anföra några som visa hans upplysta insikter om Guds försyn och de aningar vilka han hade om sin förestående död. Han såg ej utan innerligt bekymmer den stora förtröstan som protestanterna började att sätta till hans segrande arm och befarade att Gud skulle rycka dem undan ett stöd vilket de med mera övermod än ödmjukhet nyttjade. Pufendorf berättar det på följande sätt:
Då Gustav Adolf återkom 1632 till Saxen, kort för slaget vid Lützen, blevo invånarna på en gång så modiga och fulla av glädje att återse denne erövraren som nu andra gången befriade dem ifrån de kejsarliga, och gjorde honom så ovanliga äre- och glädjebetygelser att konungen ej utan en viss bestörtning blev det varse och sade till sin biktfader, doktor Fabricius: »Våra saker stå här på en god fot, men jag fruktar att Gud straffar mig för detta folkets dårskap. Skulle man ej tro att de anse mig för en Gud? Men den som själv kallar sig en nitälskande Gud kan lätteligen låta både dem och mig förstå att jag endast är en svag och dödlig människa. Store Gud! Du är mitt vittne att allt detta misshagar mig. Jag överlämnar mig i Dina händer och hoppas att Du ej skall tillåta att det påbegynta goda verket till Dina sannskylliga tjänares befrielse skall bliva ofullkomnat.«
Man måste äga ett helgat förtroende till Gud och ett stadgat hjärta av hans vägars kännedom för att tänka på det sättet. En annan författare berättar oss denna konungens omdöme om erövrare. Någon började att upphöja Gustav Adolfs person och gärningar i dess närvaro och vidlyftigt anföra huru utom honom hade det österrikiska huset inom kort uppstigit till det allmänna enväldet och utrotat protestantiska religionen, samt vartill lades att Gud låtit honom födas till människosläktets välfärd och att hans ovanligt stora mod vore en skänk av Guds allmakt och en synlig verkan av dess godhet.
»Sägen heller«, svarade konungen, »att det är en tecken till hans vrede. Om det krig som jag för är ett botemedel, så är det odrägeligare än själva det onda som därigenom skall hävas. Gud går aldrig ifrån sina vanliga medel till de ovanliga, utan för att straffa någon. Det är ett bevis på Guds kärlek till ett folk då han giver det måttliga konungar.«
Den som ej äger ett oinskränkt mål för sin själs drift fattar ej vid andra avsikter än de som han förmår utföra. Ärelystnad oroar honom inte. Söker han att fullgöra sin skyldighet, äro hans länder mycket lyckligare; och om han åter lämnar sin myndighet åt någon av sina undersåtare, så är det värsta som därutav kan hända det att gunstlingen gör sin lycka på folkslagets bekostnad, att han genom skatternas förhöjning söker vinna penningar och befordra sina vänner, och att hans jämnlikar knota eller sucka över den makt som han äger.
Men dessa olyckor äro ringa och av föga betydelse i jämnförande med de som härflyta av en storsint konungs avsikter och nycker. Den omåttliga lystnad varmed han fiker efter ära gör att han aldrig äger själv någon vila, och att han nödvändigt även måste neka densamma åt sina undersåtare. Han håller alla dem för sina fiender, vilka ej vilja vara hans underhavande. Han är en flod som ödelägger de orter över vilka den bryter sig fram och förande sina vapen även så långt som sitt hopp, uppfyller han världen med förskräckelse och elände. Dessa tankar äro vår store Gustav Adolf värdiga.
Konung Gustav Adolf hade ett nästan oinskränkt förtroende till Rikskanslern Axel Oxenstierna. Dessa bägge stora män hedrade sin tid och hedrade varandra. De gjorde Sverige ryktbart i hela världen och fruktat utom Norden. De älskade Fäderneslandet, och Fäderneslandet blev genom deras åtgärd stort och lyckligt. Konungens vänskap för denna sin och Rikets första minister var grundad på bägges gemensamma bemödande att göra det svenska namnet även så lysande som den svenska medborgaren välmående.
Med så upplysta insikter om Rikets verkliga bästa och så ärliga hjärtan för dess beständiga väl, blev ock deras tidevarv det ärorikaste som det svenska folkets hävder uppvisa. Gustav Adolf var så övertygad om Oxenstiernas tänkesätt och avsikter att han med all säkerhet kunde dela Rikets vård med honom och sade sig även ej vilja regera utan honom. Konungens märkvärdiga brev till honom, daterat Gollnau den 4 december 1630, intygar tillräckligen om det stora värde som han satte på Oxenstiernas förtjänster och den hela förtröstan till Gud varav han alltid var upplivad och understödd även mitt under sina inkräktningar. ...
Konungen åtlydde gärna Oxenstiernas råd. Då han under sina preussiska fälttåg ville vid ett tilfälle fullfölja en ganska vågsam förrättning, avstyrkte Rikskanslern honom därifrån och viste den stora fara som därmed var förknippad, varpå Gustav Adolf sade: »I hysen alltid så mycken köld i alla Edra göromål och hindren mig så ofta i mit lopp.«
»Det är sant, Eders Majestät« svarade Oxenstierna, »men om jag ej ibland kastade vatten på Eders Majestäts eld, hade Eders Majestät länge sedan varit förtärd av densamma.«
Nog om konung Gustav Adolf på detta stället. Drottningens moder var Maria Eleonora, brandenburgiska kurfurstens Johan Sigismunds dotter. Hon ägde de egenskaper som förtjänte des gemåls aktning och kärlek. Chanut berättar i sina bekanta memoarer att Gustav Adolf hade ett särdeles nöje uti att se henne vackert klädd och ville att hon skulle vara rädd om sig, ty hon var skön och hade ett milt sinne. Hon skötte ock ej om annat än att pryda sig och visa könets fördelar, och då konungen ej fant regeringens ärender så tunga att han behövde lätta sig från dem i drottningens sköte och göra henne förtroende därav, så ägde hon ock ingen kunskap och dem, oaktat hon det gärna hade åstundat.
Efter konungens död styrde Riksförmyndarna de allmänna ärenderna allena och uteslöto änkedrottningen ifrån allt deltagande i desamma, varöver hon i synnerhet blev förtörnad på Rikskanslern Oxenstierna. För att utöva en liten hämd på denna stora mannen, följde hon åtskilligas råd, som voro ävenså små till sina själar som litet betydande personer i det allmänna. Hon gjorde sin gamla och trogna hovbetjäning missnöjd och lydde änteligen danska ministerns inrådande att alldeles lämna riket. Chanut lägger till att hon reste bort på en tid då drottningen hennes dotter ej ännu var vid de år att kunna känna sin förlust. De stora voro rätt nöjda härmed, och nationen hade föga kärlek till henne emedan man fått den tankan att hon genom sit slöseri var i stånd att förstöra riket och att det vore ganska farligt för hennes dotter att äga ett sådant efterdöme.
Säkert är det att Maria Eleonora hade älskvärda egenskaper som gemål, men alldeles oskickliga för att deltaga i regeringen. Till Gustav Adolf hade hon en kärlek vars grund bör berömmas, men påföljder kunna tadlas. Hon ville i sin häftiga sorg över hans död somoftast besöka hans lik i kyrkan och förvarade långa tiden hos sig hemma hans hjärta, inslutet i en guldask vilken hon hade hängande vid sin säng och utgjöt vid dess åskadande bittra tårar. Äntligen förmådde Rådet och prästerskapet henne att låta lägga hjärtat till kroppen.
Det hindrade henne dock ej att bära sin älskade Gustav Adolf i ett dagligt och ömt minne, utan inrättade hon till den ändan en hjärtorden bestående av en guldpenning i skapnad av ett hjärta, på vars åtsida synes en likkista, på vilken stodo bokstäverna G. A. R. S.; det är: »Gustavus Adolphus, rex Sueciæ«, med omskrift: »Post mortem triumpho, morte mea vici, multis despectus, magnalia feci.«
På frånsidan lästes följande påskrift:
»Mit meinem Tod habe ich bezeugt
Meines Herzens Beständigkeit,
Und zum Ihr Helden all hernach
Verfolgt den Feind mit ernster Rach.«
Änkedrottningen utdelte densamma åt sina släktingar och sitt hovfruntimmer.
Den allmänna bestörtningen i riket över Gustav Adolfs död kan ej beskrivas. Man fruktade att det skulle genom denna olyckliga händelsen i hast även falla så djupt som det under denna konung i hastighet stigit högt. Ständerna hade fuller försäkrat tronen åt hans enda dotter, prinsessan Kristina, som då endast var sex år gammal, men man misströstade att hennes förmyndare skulle kunna äga nog styrka för att med redighet och eftertryck styra alla så de in- som utländska ärenderna.
Efter dessa första rörelser och farhågor, varav allas sinnen blevo upprörde, återkom en kallsinnig eftertanka som stärkte det svenska modet, vilket endast av ett sådant slag kunnat för en kort tid nedtryckas, oaktat det i sin första iver rykte segern med sig ifrån det olycksfulla fält, varpå hjälten stupade för ovärdiga händer. Ständerna samlades och fattade med odelt nit uti vården av Rikets bästa. I följe av sina gjorda stadgar, utropade de Kristina till Sveriges drottning.
Härvid föreföll en besynnerlig händelse. Den visar svenska allmogens jämnhet i sinnelag och trofasthet i sina göromål den tiden. Medan landtmarskalken gjorde Ständerna föreställningen om den nya drottningens antagande och utropande, steg en ledamot av bondeståndet vid namn Larsson fram, och avbröt talet med en något häftig förfrågning: »Vem är denna Gustavs dotter? Vi känna henne inte och hava inte sett henne.«
I hela församlingen hördes härvid ett sorl som liksom äskade den nya drottningens närvaro, vartill landtmarskalken svarade: »Jag skall visa Eder henne, om I så velen«, varpå han gick och hämtade prinsessan samt förde henne med sig til de församlade Ständerna, då han viste henne för bönderna och i synnerhet för övannämde Larsson, vilken, sedan han en stund väl besett henne, utropade: »Det är hon själv! Se där konung Gustavs näsa, ögon och panna! Hon må vara vår drottning.«
Härpå utropade Ständerna med enhällig röst henne för drottning och lyfte henne uppå tronen.
Sedan konung Sigismund genom sin religionsändring och förda krig emot Riket gjort sig och sina efterkommande förlustiga sin och deras rätt till svenska Kronan, och den sedan blivit flyttad til hertig Karls av Södermanlands hus, så innehades tronen med all rättvisa av konung Gustav Adolf. Men såsom han ej ägde några manliga arvingar, Sigismund ständigt yrkade på sin förmenta arvsrätt, åtminstone för någon av dess söner; och hans anhängare i Riket ej ännu hade kunnat, under en så stor konung och en så lysande regering som Gustav Adolfs, döda det hemliga agg vilket de ständigt buro hos sig öfwer Karl 9:des hårda medel att bringa nationen till enhällighet och lydnad; var det ganska nödigt att förse Riket med en laglig arvinge efter Gustav Adolfs död.
Ständerna beslöto därföre vid Riksdagen i Stockholm 1627 att i fall konungen avlede utan manliga arvingar, skulle hans dotter prinsessan Kristina tillträda regeringen, med uteslutande av den äldre, polska och katolska grenen av kungliga Vasastammen. I följe härutav blev hon nu 1633 ordentligen och högtidligen förklarad och utropad för en regerande drottning i Sverige och dess tillhöriga samt underliggande länder. ...
Men den nya drottningen var endast sex år gammal och således omyndig. Frågan var därföre ej mindre viktig och öm: huru och av vem regeringen skulle föras under Kristinas minderårighet? Härom rådförde man sig skriftligen med Rikskanslern Axel Oxenstierna, som var i Tyskland, vilken i sitt svar styrkte till att taga de fem av Riksens Råd som tillika beklädde Rikets fem ämbeten till drottningens förmyndare, avrådande genom flera och goda skäl att ej lämna förmynderskapet och regeringen åt en enda, icke heller att dela den ibland för många.
Denna medelväg antogo även Ständerna av följa och utnämde till Kristinas förmyndare följande herrar råder: baron Gabriel Oxenstierna Gustafsson, Riksdrots; greve Jakob de la Gardie, Riksmarsk; baron Carl Carlsson Gyllenhielm, Riksamiral; baron Axel Oxenstierna, Rikskansler; och baron Gabriel Oxenstierna, Riksskattmästare.
I Rikets och drottningens namn uppdrogs åt Rikskanslern Oxenstierna allmänna styrelsen av utrikes och i synnerhet tyska ärenderna; och fick han en nästan oinskränkt makt att sluta om krig och fred i Tyskland, såsom han fant det för Sverige nyttigast och anständigast. Han emottog denna myndighet med det förtroende till sina in- och avsikter, och den omhugsan i anseende till sakernas vidd och förvirrade belägenhet som vittnade om hans stora och hederliga själ. Man föreställer sig lätt den avund som åtföljde direktörskapet av hela det evangeliska väsendet i Tyskland och att det ej annat kunde än innerligen förtryta kurfurstar och hertigar som ej utan svårighet åtlytt en Gustav Adolf att nu lämpa sig efter en svensk adelsmans behag och efter hans inrådande bedriva det gemensamma verket.
Själva våra generaler, som till en stor del voro födda tyskar, ville ej gärna stå under hans omedelbara befallning, mycket mindre regerande furstar. Tid och omständigheterna fordrade och verkade dock en sådan styrelse. Oxenstierna utförde emellertid genom sin skicklighet en så grannlaga sak till ett nyttigt slut, ansågs för den största minister i Europa, och tävlade härutinnan med kardinalen Richelieu så mycket säkrare, som han var i sina anlägningar och förrättningar även så ren och säker som den senare var förbehållen och opålitlig. Han förenade protestanternas ånyo förskingrade sinnen och gav dem nytt mod och ny drift. Han förbant deras avsikter närmare med Sveriges nytta och visade ögonskenligen at bägges gemensamma välfärd berodde på deras trofasthet och enighet, samt huru nödigt det var att deras allmänna sak styrdes av ett huvud och i Sveriges namn.
Men vad Fäderneslandet i synnerhet angick, så följde han alltid den föreskriften att ej självvilligt lämna Tyskland, utan bibehålla sig där genom vapnen i det längsta, och trodde det alltid vara det bästa att visa mod och tilltagsenhet i det yttersta, ständigt avhålla fienden ifrån Rikets gränsor, och använda alla krafter för att till slut komma med heder och nytta utur kriget och förskaffa nationen en ej mindre värdig fred än en förtjänad myndighet i Tysklands riksärender. Så stor var Oxenstierna.
Den unga drottningen blev, efter Gustav Adolfs ofta yttrade vilja, Rådets mening och Ständernas beslut, ej uppfostrad under dess moders, änkedrottningens, egen uppsigt. Vården om hennes uppfostran anförtroddes i stället åt dess faster prinsessan Katarina, som var gift med pfalzgreve Johan Kasimir, konung Karl Gustavs fader. Hon styrde den ock till sin död år 1639, varefter hennes rum bekläddes av en överhovmästarinna.
Så snart prinsessans första barndom var förbi, blev man hos henne varse en eld i snillet och en häftighet i dess väsende, som visade vad för en kvick själ bodde i hennes kropp. Denna åter var både vacker och fri; och hade hon ett stort tycke både av sin fader och moder, vilka ägde mycken likhet av varandra. Hon fattade ganska tidigt och med lätthet latinska språkets grunder, och efter man såg med vad färdighet hon gjorde framsteg i studier, beslöt man att försumma ingenting av alla de medel som kunde bidraga till att uppodla så lyckliga gåvor.
Till den ändan lät man henne lära åtskilliga utländska språk. Gustav Adolf hade redan år 1630 utnämt till hennes lärmästare dess hovpredikant doktor Johannes Matthiæ, en ganska lärd och förtjänt man, och vars öden, som biskop i Strängnäs, gjorde honom sedan till en av våra namnkunnigaste prelater efter reformationen. Han blev nu den unga drottningens överhovpredikant, började dess undervisning 1633, och fortsatte densamma med den trohet och det behag att Kristinas medfödda smak för lärdom och vetenskaper fick av honom ett fullkomligt nöje och att hon till hela Europens förundran, vid sina aderton år, läste och förklarade Thucydides och Polybius på deras grekiska grundspråk.
Hon bibehöllt ock alltid ett förtroende till doktor Matthiæ, som visar med vad grundlighet och artighet han underrättat henne i bokliga konster. Under denna svenska lärmästaren lade hon grunderna till sin ryktbarhet i den lärda världen, vars omständigheter och påföljder intaga en stor del av hennes påföljande levnad.
År 1644 anträdde hon själv, som fullmyndig drottning, regeringen. Med vad heder och lycka hon den sedan förde ända till westfaliska freden 1648 och sin kröning 1650 är av vår allmänna rikshistoria bekant och bör ej här införas. Man vill lämna några utdrag av hennes märkvärdigheter och berätta sådana omständigheter vilka visa denna namnkunniga drottnings särskilda tänkesätt och enskilda uppförande.
Historien vet även så mycket att berätta om Kristinas lärda som vår inrikes sägen har att förtro oss om drottningens gunstlingar. Hennes hov var de sista tio åren av hennes regering ej mindre filosofisk än galant. På ena sidan upplystes vår Nord av en Cartesius, en Grotius, en Naudæus, en Isaac Vossius, en Salmasius, en Bochart, en Nils Heinsius, en Meibom, en Huetius, tvenne Ludolfer, en Junius, en Boxhorn, en Freinsheim, en Christiani [?], en Ravis, en Scheffer, en Boeckler, en Conring, och många flera. På andra sidan ägde en de la Gardie, en Tott, en Pimentel och andra ett så nära förtroende hos drottningen att krönikan i anledning härutav behagat pryda sina längder med åtskilliga äventyr, men för vilkas pålitlighet numera ingen beskedlig skribent kan gå i full borgen.
Historien upptäcker egentligen de svagheter som haft ett särdeles inflytande på de allmänna ärenderna, och av de särskilda så mycket som behöves för att med naturliga färgor avmåla de personer vars gärningar och öden den beskriver. Men ingen var illslugare än Bourdelot; han spelade för kort tid en ryktbar äventyrare i Kristinas hov. Han ville anses för lärd och tilltrodde sig med än mera förmätenhet att vara ett av drottningens särdeles gynnat kreatur.
Men föga olyckligare människa är ännu hit i riket inkommen. Han fördärvade vår stora Kristinas hjärta. Drottningen älskade ädla tänkesätt och visade ett värdigt uppförande ända till sin kröning 1650. Men vid den tiden hitkom den för sitt lärda högmod olidliga fransosen Salmasius, som efterhand gav den vetgiriga och heta drottningen de undervisningar i religionen och sedoläran som sedan födde av sig hos henne liknöjdhet för sin fädernetro och rike och undergrävde de grunder varpå våra allmänna och enskilda skyldigheter äga sin ställning och styrka.
Et visst självsvåld, om jag får nyttja det ordet, för att ej missbruka frihetens namn, yppade sig snart i drottningens tal och väsende och kunde ej annat än förarga ett allvarsamt folkslag och giva billigaste anledning till ett hemligt missnöje i landet, vars utbrott endast hindrades av Gustav Adolfs namn, Axel Oxenstiernas styrsel i Rådet, och svenska vapnens segrar i Tyskland. De gudfruktiga och ärliga i landet suckade över hovets förfall, varest främlingar voro i allt rådande och en utländsk smak hade förändrat det forna levnadssättet.
Salmasius hade ej så snart lämnat Sverige som han skickade hit i sitt ställe en sin landsman, Bourdelot, för att bibehålla sig i drottningens ynnest och vidare stärka henne i de läror varmed han redan förvillat Kristinas sunda tankar och besmittat hennes hederliga hjärta. Bourdelot gjorde ock detta med en trohet, som hade de skadeligaste fölgder. Den för sina gudlösa tänkesätt, boktyveri och lärdom lika bekanta Vossius var härutinnan tredje man. Det var liksom hade Europens lärda sammangaddat sig för att förföra drottningen och plundra hennes bokförråd. Man bör dock härifrån taga undan en tacksam Grotius, en oegennyttig Heinsius, och några andra.
Umgänget med utlänningar och dessas berättelser om Frankrikes och Italiens härligheter, ledsnad vid regementsbördan i vårt kalla Sverige, vid en genom hennes otidiga frikostighet utblottad skattkammare, och hos ett skäligen missnöjt folk gjorde äntligen att hon lät Ständerna bekräfta sitt val till en efterföljare på svenska tronen i sin sysslings pfalzgreve Karl Gustavs person; underrättade sig av förklädda jesuiter i katolska läran; avsade sig regeringen för all sin livstid; reste utur riket; blev påvens lärjunge och löntagerska; av Europa beundrad och mindre aktad; av Sverige mindre saknad som drottning än sörjd av protestanterna som Gustav Adolfs dotter; ständigt stor i Rom; omtald i Paris och hindrad i sina avsikter av fransyska hovet; på religionens vägnar hedrad av kejsaren och Spanien; var vällustig i Bryssel; skickande i Innsbruck över sin egen religionsändring; rädd i Hamburg; grym emot en ovärdiga gunstling; liten eller åtminstone ångerköpt då hon sedan med iver sökte att återkomma på den så hjältelikt lämnade svenska tronen och med många svaga skäl ville truga sig til en regerande drottning i Polen; betygade lika fåfäng nit att införa katolska läran i Sverige och Danmark; och att skaffa Venedig och Polen hjälptroppar emot turkarna som ett förnuftigt omdöme över Ludvig 14:des våldsamma omvändelser i dess eget rike; Frankrikes vän medan hon regerade, ovän sedan hon började resa omkring i Europa; fick ej se Cromwell, som var mindre nyfiken; var alltid ostadig och äredryg, lärd til överflöd och filosof utan egen förbättring; förde stridväxling med Bayle; föll ibland på grälars dårskaper; oftast utan penningar ville hon göra guld; brydde den urgamla lärdomens fäder med svenska gåtor; lärde äntligen mot slutet av sin levnad, trött av ära, höghet, fägring, nöjen, lärdom och meningar, att känna sig själv; blev gammal och gudlig; samt dog i Rom under en böhmisk barfotamunks välsignelser, varefter en trogen kardinal ärvde hennes kvarlåtenskap och lät besörja hennes begravning i St. Pers Kyrka, varest hennes ben nu vila emellan påvar och en pretenderade drottning.
Detta är i korthet sagt om drottning Kristinas märkvärdigheter och förbliva de ämnen som närmare skola utföras i de följande delarna.
French translation (my own):
La reine Christine naquit au château de Stockholm le 8 décembre 1626. Le roi Gustave-Adolphe avait déjà eu une fille, aussi nommée Christine. Elle est née en septembre 1624, mais décède la même année et est enterrée le 8 décembre suivant dans l'église de Riddarholm. Le roi, qui avait un amour particulier pour sa mère, la reine Christine de Holstein, a également donné son nom à sa deuxième princesse, en lui donnant aussi le nom d'Auguste, qui, par le changement de lettres, bien qu'ici dans la terminaison féminine, devient une et le même nom que Gustave. Bien plus honorable que le nom qu'elle prit alors pour plaire au pape et qu'elle échangea contre Alexandra.
Lorsqu'elle vint au monde, Gustave-Adolphe était gravement malade d'une fièvre qu'il avait contractée l'automne précédent en Prusse et dont il ne pouvait se débarrasser autrement qu'en se levant et en s'escrivant plusieurs jours de suite avec le comte Pierre Brahe. Le héros voulait guérir une maladie gagnée sur le terrain grâce à une cure militaire. Il a réussi.
Ici, on veut maintenant faire une ou deux remarques sur les parents de la reine Christine. Gustave-Adolphe était un roi érudit pour son époque, il aimait les sciences et, grâce à leur patronage, il a jeté les bases de leur émergence chez nous, que notre reine a ensuite entretenu et développé d'une manière bien connue, pour l'honneur du royaume. et l'utilisation de l'apprentissage. Il reste encore une question inexplorée et un sujet de recherche poli pour les érudits si le roi Gustave-Adolphe a étudié à Padoue, peu de temps après son élévation au trône, et sous le nom de duc de Sudermanie et seigneur de Gars, ce dernier nom étant tiré des premières lettres de Gustavus Adolphus, rex Sueciæ, comme l'affirment un écrivain italien et deux écrivains anglais.
Cependant, il y a plus de raisons d'en douter, car dans nos documents nationaux sur un tel séjour du roi dans une académie catholique en Italie, il y a un silence complet et seuls deux voyages qu'il a effectués secrètement en 1618 et 1620 en Allemagne sont mentionnés, ce dernier étant à Berlin pour voir la princesse brandebourgeoise Marie-Éléonore, avec qui il célèbre son mariage à Stockholm la même année.
Quoi qu'il en soit, Gustave-Adolphe possédait une connaissance du savoir et des affaires de l'État qui faisait de lui un gentleman si éclairé à son époque, et qui ne pouvait être inconnue d'une âme aussi grande que la sienne. Son sens pur et pénétrant lui permettait de voir avec aisance et d'ordonner toutes choses autour de lui dans leur essence propre. On sait qu'il a considérablement amélioré la science de la guerre et l'a amenée à un niveau jamais atteint auparavant. Son camp était la première école de guerre d'Europe, car ses campagnes étaient les plus brillantes de l'époque.
Au milieu de ses mouvements de guerre les plus féroces, il emportait toujours de bons livres avec lui et, à d'autres moments, il accordait une valeur particulière à l'excellent ouvrage de Grotius, intitulé Jus belli et pacis, livre qu'il avait souvent sous son oreiller, mais dont les préceptes il dit parfois que si Grotius lui-même était en guerre, il verrait de ses propres yeux que tout ne semble pas aussi facile qu'il le sait pour écrire magnifiquement à ce sujet. ...
... Gustave-Adolphe était ... indéniablement un plus grand héros que quiconque, à condition qu'on ne veuille pas prétendre qu'il était tout aussi grand un roi au sein de la Patrie qu'un grand général à l'extérieur de celle-ci. On ne fait pas de mal à la vérité, et personne ne se plaint d'injustice quand on dit que, dans les deux parties que je viens de mentionner, il ne possédait pas alors son égal. ...
... C'est Gustave-Adolphe qui, par ses victoires, a changé la maison autrichienne, chose dont l'honneur est généralement attribué au cardinal de Richelieu, qui possédait l'art de se faire un grand nom, tandis que Gustave-Adolphe ne s'occupait que d'accomplir de grandes actions.
Ce héros tomba, comme on le sait, le 6 novembre 1632 à la bataille de Lützen, non loin de Leipsick. La cause de sa mort repose sur des bases incertaines et est généralement imputée au duc François-Albert de Saxe-Lauenbourg, considéré comme l'assassin du roi. ...
... Quoi qu'il en soit, il est fort probable qu'il ait été emmené par plusieurs personnes de manière perfide. Du manteau du roi, qu'il portait lors du massacre et conservé à l'Arsenal de Stockholm, on peut voir que l'homme qui lui a tiré dessus est venu de derrière la taille du roi, a passé son bras sur son épaule et lui a tiré une balle dans la poitrine droite obliquement, sans que personne ne remarque une ouverture de l'autre côté du manteau par laquelle sortait la balle et d'où elle s'arrêtait dans le corps.
... Gustave-Adolphe lui-même a évoqué le souvenir le plus honorable. Penser si haut et faire aussi grand qu'il le pensait et le faisait sont des qualités si rares sur le trône qu'elles ne s'oublient pas facilement; de même que les héros, aimés en leur temps et vénérés par la postérité, possèdent une immortalité sûre et glorieuse dans l'histoire. Notre grand roi l'a aussi mérité de plusieurs manières. Parmi ses façons de penser, on voudrait seulement en citer ici quelques-unes qui montrent sa vision éclairée de la providence de Dieu et les prémonitions qu'il avait de sa mort imminente. Il vit non sans une profonde inquiétude la grande confiance que les protestants commençaient à placer dans son bras victorieux, et il craignit que Dieu ne leur retire un appui dont ils usaient avec plus d'arrogance que d'humilité. Pufendorf le dit ainsi:
Lorsque Gustave-Adolphe revint en Saxe en 1632, peu avant la bataille de Lützen, les habitants étaient à la fois si courageux et pleins de joie de voir ce conquérant qui les libérait pour la deuxième fois des Impériaux, et ils lui rendirent des honneurs et de joies si inhabituels que le roi, non sans une certaine consternation, s'en rendit compte et dit à son confesseur, le docteur Fabricius: «Nos affaires sont ici sur un bon pied, mais je crains que Dieu ne me punisse de la folie de ces gens. Ne pense-t-on pas me considérer comme un dieu? Mais celui qui se dit Dieu jaloux peut facilement nous faire comprendre, à eux et à moi, que je ne suis qu'un homme faible et mortel. Grand Dieu! Vous êtes mon témoin que tout cela me déplaît. Je me remets entre Vos mains et espère que Vous ne permettrez pas que le bon travail commencé pour la libération de Vos serviteurs coupables devienne incomplet.»
Il faut avoir une confiance sanctifiée en Dieu et un cœur ferme dans la connaissance de ses voies pour penser de cette façon. Un autre écrivain nous raconte le jugement de ce roi sur les conquérants. Quelqu'un commença à vanter en sa présence la personne et les actes de Gustave-Adolphe, et à expliquer longuement comment, sans lui, la Maison d'Autriche se serait bientôt élevée au despotisme général et aurait exterminé la religion protestante, et à quoi on ajouta que Dieu avait causé qu'il naisse pour le bien-être du genre humain et que son courage exceptionnellement grand serait un don de la toute-puissance de Dieu et un effet visible de sa bonté.
«Dites plutôt», répondit le roi, «que c'est un signe de sa colère. Si la guerre que je mène est un remède, elle est plus intolérable que le mal même qui doit ainsi être éloigné. Dieu ne sort jamais de son ordinaire. signifie l'inhabituel, mais punir quelqu'un. C'est une preuve de l'amour de Dieu pour un peuple lorsqu'il lui donne des rois modérés.»
Celui qui ne possède pas un but illimité pour le fonctionnement de son âme ne comprend pas d'autres intentions que celles qu'il est capable de réaliser. L'ambition ne l'inquiète pas. S’il cherche à remplir son devoir, ses pays sont bien plus heureux; et s'il laisse à nouveau son autorité à l'un de ses sujets, le pire qui puisse arriver est que le favorisé fasse fortune aux dépens du peuple, qu'il essaie de gagner de l'argent en augmentant les impôts et en promouvant ses amis, et qu'il ses égaux se plaignent ou soupirent devant le pouvoir qu'il possède.
Mais ces malheurs sont légers et de peu d'importance comparés à ceux qui naissent des intentions et des caprices d'un roi magnanime. Le désir immodéré avec lequel il aspire à l'honneur fait qu'il ne possède jamais lui-même aucun repos et qu'il doit nécessairement le refuser à ses sujets. Il considère comme ses ennemis tous ceux qui ne veulent pas être ses sujets. Il est un fleuve qui ravage les lieux sur lesquels il jaillit, et portant ses armes jusqu'à son espérance, il remplit le monde de terreur et de misère. Ces pensées sont dignes de notre grand Gustave-Adolphe.
Le roi Gustave-Adolphe avait une confiance presque illimitée dans le chancelier Axel Oxenstierna. Ces deux grands hommes ont honoré leur temps et se sont honorés. Ils ont rendu la Suède célèbre dans le monde entier et redoutée en dehors des pays nordiques. Ils aimaient la Patrie et, grâce à leur action, la Patrie est devenue grande et heureuse. L'amitié du roi pour lui et le premier ministre du Royaume reposait sur l'effort conjoint des deux pour rendre le nom suédois aussi brillant que le citoyen suédois prospère.
Avec une vision si éclairée du bien réel du Royaume et un cœur si honnête pour son bien durable, leur époque est aussi devenue la plus glorieuse que présentent les revendications du peuple suédois. Gustave-Adolphe était tellement convaincu de l'état d'esprit et des intentions d'Oxenstierna qu'il pouvait en toute certitude partager la garde du Royaume avec lui et a aussi déclaré qu'il ne voulait pas gouverner sans lui. La remarquable lettre du roi, datée de Gollnau, du 4 décembre 1630, atteste suffisamment le grand prix qu'il attachait aux mérites d'Oxenstierna, et l'entière confiance en Dieu dont il était toujours animé et soutenu même au milieu de ses incursions. ...
Le roi obéit volontiers aux conseils d'Oxenstierna. Lorsque, au cours de ses campagnes de Prusse, il voulut un jour accomplir un acte assez audacieux, le chancelier l'en dissuada et lui montra le grand danger qui y était associé, sur quoi Gustave-Adolphe dit: «Vous avez toujours tant de froid dans toutes vos actes, et vous me gênez si souvent dans ma course.»
«C'est vrai, Votre Majesté», répondit Oxenstierna, «mais si je n'avais pas jeté de temps à autre de l'eau sur le feu de Votre Majesté, Votre Majesté en aurait été consumée depuis longtemps.»
Assez parlé du roi Gustave-Adolphe dans cet endroit. La mère de la reine était Marie-Éléonore, fille de l'électeur de Brandebourg Jean-Sigismond. Elle possédait les qualités qui méritaient l'estime et l'amour de son mari. Chanut raconte dans ses mémoires familières que Gustave-Adolphe prenait un plaisir particulier à la voir joliment habillée et voulait qu'elle prenne soin d'elle, car elle était belle et avait un esprit doux. Elle ne se souciait aussi que de se parer et de montrer les avantages de son sexe, et comme le roi ne trouvait pas les affaires du gouvernement si lourdes qu'il eût besoin de s'en soulager dans le sein de la reine et de les lui confier, elle aussi n'en possédait aucune connaissance, même si elle l'aurait accepté avec plaisir.
Après la mort du roi, les régents géraient seuls les affaires publiques et excluaient la reine-douairière de toute participation, ce qui la mettait particulièrement en colère contre le chancelier Oxenstierna. Pour se venger un peu de ce grand homme, elle suivit les conseils de plusieurs, aussi petits d'âme que des personnages de peu d'importance en public. Elle déplut à son ancien et fidèle serviteur de la cour et finit par obéir au conseil du ministre danois de quitter complètement le royaume. Chanut ajoute qu'elle est partie à une époque où la reine, sa fille, n'était pas encore assez âgée pour ressentir sa perte. Les grands hommes s'en contentèrent, et la nation l'aimait peu car ils pensaient que par son extravagance elle était en mesure de détruire le royaume et qu'il serait très dangereux pour sa fille d'avoir une telle successrice.
Il est certain que Marie-Éléonore avait des qualités d'épouse aimables, mais elles étaient totalement inaptes à participer au gouvernement. Pour Gustave-Adolphe, elle avait un amour dont les fondements devaient être loués, mais dont les sanctions pouvaient être infligées. Dans son intense chagrin de sa mort, elle voulait souvent visiter son corps dans l'église et garda longtemps son cœur à la maison, enfermé dans une boîte en or qu'elle avait accrochée près de son lit et versait ses larmes amères quand elle la regardait. Finalement, le Conseil et le clergé la persuadèrent d'attacher son cœur à son corps.
Cependant, cela ne l'a pas empêchée de porter son très cher Gustave-Adolphe dans un souvenir quotidien et tendre, mais elle a érigé une médaille de cœur constituée d'une pièce d'or en forme de cœur, de l'autre côté de laquelle apparaît un cercueil, qui portait les lettres G. A. R. S.; c'est-à-dire: «Gustavus Adolphus, rex Sueciæ», avec une paraphrase: «Post mortem triompho, morte mea vici, multis despectus, magnalia feci.»
Au revers était lue l'inscription suivante:
«Mit meinem Tod habe ich bezeugt
Meines Herzens Beständigkeit,
Und zum Ihr Helden all hernach
Verfolgt den Feind mit ernster Rach.»
La reine-douairière en distribuait à ses proches et à ses dames de la cour.
La consternation générale dans le royaume suite à la mort de Gustave-Adolphe ne peut être décrite. On craignait que, par ce malheureux événement, elle ne tombât en toute hâte aussi bas que sous ce roi elle s'était élevée si haut en toute hâte. Les États avaient pleinement assuré le trône à sa fille unique, la princesse Christine, qui n'avait alors que six ans, mais il était désespéré que ses tuteurs soient capables de posséder suffisamment de force pour gérer toutes les affaires intérieures et étrangères avec ordre et force.
Après ces premiers mouvements et appréhensions, qui agitèrent les esprits de tous, revint une froide réflexion qui fortifia le courage suédois, qui ne pouvait être abattu que peu de temps par un pareil coup, bien que dans sa première ardeur il prétendît victoire avec lui sur le champ malheureux sur lequel le héros est tombé entre des mains indignes. Les États se sont rassemblés et ont saisi avec un zèle sans faille le souci des meilleurs intérêts du royaume. Conformément à leurs statuts, ils proclamèrent Christine reine de Suède.
C'est alors qu'un événement étrange se produisit. Cela montre la sérénité du peuple suédois dans ses dispositions et sa fidélité dans ses actions à cette époque. Pendant que le maréchal des terres procédait à l'adoption et à la proclamation de la nouvelle reine, un paysan nommé Larsson s'avança et interrompit le discours par une question quelque peu féroce: «Qui est la fille de Gustave? Nous ne connaissons pas, elle et nous ne l'avons pas vue.»
Un murmure se fit entendre dans toute l'assemblée, comme pour souhaiter la présence de la nouvelle reine, auquel le maréchal de terre répondit: «Je vous la montrerai, si vous voulez.» Sur quoi il alla chercher la princesse et l'amena avec lui aux États assemblés, quand il la montra aux paysans et surtout audit Larsson, qui, après l'avoir vue un instant, s'écria: «C'est elle-même! Voyez le nez, les yeux et le front du roi Gustave! Elle doit être notre reine.»
Là-dessus, les États, d'une seule voix, la proclamèrent reine et l'élevèrent sur le trône.
Alors que le roi Sigismond, par son changement de religion et sa guerre contre le royaume, lui faisait perdre, ainsi qu'à ses descendants, leur droit à la couronne suédoise, et que celle-ci fut ensuite transférée à la maison du duc Charles de Sudermanie, le trône fut détenu en toute justice par le roi Gustave-Adolphe. Mais comme il n'avait pas d'héritiers mâles, Sigismond revendiquait constamment son prétendu droit d'héritage, au moins pour l'un de ses fils; et ses partisans dans le royaume n'avaient pas encore été capables, sous un roi aussi grand et un gouvernement aussi brillant que celui de Gustave-Adolphe, de tuer la rancune secrète qu'ils portaient constamment avec eux contre les durs moyens utilisés par Charles IX pour amener la nation à l'unanimité et à l'obéissance; il était bien nécessaire de doter le royaume d'un héritier légitime après la mort de Gustave-Adolphe.
Les États décidèrent donc à la Diète de Stockholm en 1627 qu'en cas de décès du roi sans héritiers mâles, sa fille, la princesse Christine, prendrait la relève du gouvernement, à l'exclusion de la branche la plus âgée, polonaise et catholique, de la famille royale Vasa. En conséquence, en 1633, elle fut dûment et solennellement déclarée et proclamée reine régnante de la Suède et de ses terres associées et sous-jacentes. ...
Mais la nouvelle reine n'avait que six ans et était donc mineure. La question n'était donc pas moins importante et moins sensible: comment et par qui le gouvernement serait-il dirigé pendant la minorité de Christine? A ce sujet, ils ont consulté par écrit le chancelier Axel Oxenstierna, qui se trouvait en Allemagne, qui a confirmé dans sa réponse qu'il prendrait les cinq membres du Conseil du Royaume, qui détenaient aussi les cinq fonctions du royaume en tant que tuteurs de la reine, conseillant plusieurs et de bonnes raisons de ne pas abandonner la tutelle et le gouvernement à un seul, ni de la partager parfois à plusieurs.
Ce terrain d'entente a aussi été adopté par les successions suivantes et ont nommé comme tuteurs de Christine les messieurs suivants: le baron Gabriel Oxenstierna Gustafsson, le grand drost; le comte Jacques de la Gardie, le grand maréchal; le baron Charles Carlsson Gyllenhielm, le grand amiral; le baron Axel Oxenstierna, le grand chancelier; et le baron Gabriel Oxenstierna, le grand trésorier.
Au nom du Royaume et de la Reine, le chancelier Oxenstierna se voit confier la direction générale des affaires étrangères et notamment allemandes; et il reçut un pouvoir presque illimité pour conclure la guerre et la paix en Allemagne, car il le trouvait très utile et décent pour la Suède. Il reçut cette autorité avec cette confiance dans ses intentions et ses intentions, et cette considération à l'égard de l'immensité et de la situation confuse des choses, qui témoignaient de sa grande et honorable âme. On imagine aisément l'envie qui accompagnait la direction de tout le corps évangélique en Allemagne, et qu'elle ne pouvait que regretter profondément les électeurs et les ducs qui avaient, non sans peine, obéi à Gustave-Adolphe pour se conformer désormais au bon plaisir d'un noble suédois et, suivant ses conseils, diriger le travail commun.
Nos généraux eux-mêmes, qui étaient en grande partie nés Allemands, ne voulaient pas être sous son commandement immédiat, encore moins sous celui des princes régnants. Cependant, le temps et les circonstances exigeaient et travaillaient pour un tel gouvernement. Oxenstierna, cependant, par sa dextérité, accomplissait si près une chose à un but utile, était considéré comme le plus grand ministre de l'Europe, et rivalisait dans ce domaine avec d'autant plus de sécurité avec le cardinal de Richelieu, qu'il était dans ses établissements et ses administrations tout aussi pur et sûr, car ce dernier était réservé et peu fiable. Il unifia les esprits à nouveau dispersés des protestants et leur donna un nouveau courage et un nouvel élan. Il associa plus étroitement leurs intentions au bénéfice de la Suède et montra évidemment que le bien commun des deux dépendait de leur fidélité et de leur unité, et combien il était nécessaire que leur cause générale soit dirigée par un seul chef et au nom de la Suède.
Mais en ce qui concerne la Patrie en particulier, il a toujours suivi le précepte de ne pas quitter volontairement l'Allemagne, mais d'y rester par les armes le plus longtemps possible, et il a toujours pensé qu'il valait mieux faire preuve de courage et d'unité d'action au maximum d'éloigner constamment l'ennemi des frontières du royaume, utiliser toutes ses forces pour sortir enfin de la guerre avec honneur et bénéfice, et procurer à la nation une paix non moins digne d'une autorité méritée dans les affaires de l'Allemagne. Voilà à quel point Oxenstierna était grand.
La jeune reine, selon la volonté souvent exprimée de Gustave-Adolphe, l'avis du Conseil et la décision des États, n'a pas été élevée sous la seule surveillance de sa mère, la reine-douairière. Le soin de son éducation fut confié à sa tante, la princesse Catherine, mariée au comte palatin Jean-Casimir, père du roi Charles-Gustave. Elle la gouverna aussi jusqu'à sa mort en 1639, après quoi sa place fut occupée par une grande maîtresse de cour.
Dès la fin de la petite enfance de la princesse, on remarquait en elle un feu dans son génie et une férocité dans son être qui montraient quelle âme vive habitait son corps. C'était encore une fois à la fois beau et gratuit; et elle aimait beaucoup son père et sa mère, qui se ressemblaient beaucoup. Elle saisit assez tôt et avec aisance les rudiments de la langue latine, et, voyant l'habileté avec laquelle elle progressait dans ses études, il fut résolu de ne rien négliger de tous les moyens qui pouvaient contribuer à cultiver de si heureux dons.
Pour cela, ils lui ont fait apprendre plusieurs langues étrangères. Gustave-Adolphe avait déjà nommé en 1630 son prédicateur de cour, le docteur Jean Matthiæ, un homme plutôt instruit et méritant, comme professeur, et dont la fortune comme évêque à Strängnäs fit alors de lui l'un de nos prélats les plus connus après la Réforme. Il devint alors le prédicateur en chef de la jeune reine, commença à lui enseigner en 1633 et continua avec une telle fidélité et un tel plaisir que le goût inné de Christine pour le savoir et les sciences reçut de lui un plaisir parfait, et cela, au grand étonnement de toute l'Europe, à l'âge de dix-huit ans, elle lit et explique Thucydide et Polybe dans leur grec natal.
Elle a aussi toujours gardé une confiance dans le docteur Matthiæ, ce qui montre avec quelle minutie et quelle courtoisie il l'a instruite dans les arts littéraires. Sous la direction de ce professeur suédois, elle pose les bases de sa notoriété dans le monde savant, dont les circonstances et les conséquences occupent une grande partie de sa vie ultérieure.
En 1644, elle-même, en tant que reine majeure, prend la direction du gouvernement. Avec quel honneur et quel bonheur elle l'a ensuite amené à la paix de Westphalie en 1648 et son couronnement en 1650 est connu de notre histoire nationale générale et ne devrait pas être présenté ici. Nous voulons laisser quelques extraits de ses qualités remarquables et raconter de telles circonstances qui montrent la façon particulière de penser et le comportement privé de cette célèbre reine.
L'histoire en sait autant sur les érudits de Christine que nos légendes nationales sur les favoris de la reine. Sa cour, pendant les dix dernières années de son règne, fut non moins philosophique que galante. D'un côté notre Nord était éclairé par un Descartes, un Grotius, un Naudé, un Isaac Vossius, un Saumaise, un Bochart, un Nicolas Heinsius, un Meibomius, un Huet, deux Ludolphes, un Junius, un Boxhorn, un Freinsheim, un Christiani [?], un Ravis, un Schefferus, un Bœcklerus, un Conring et bien d'autres. D'un autre côté, un de la Gardie, un Tott, un Pimentel et d'autres possédaient une confiance si étroite avec la reine que, pour cette raison, la chronique se plaisait à orner ses longueurs de nombreuses aventures, mais dont la fiabilité ne peut aujourd'hui aucun écrivain modeste pleinement en garantir.
L'histoire découvre véritablement les faiblesses qui ont eu une influence particulière sur les affaires générales, et sur les affaires particulières autant qu'il en faut pour peindre avec des couleurs naturelles les personnes dont elle décrit les actes et les destinées. Mais personne n'était plus malicieux que Bourdelot; il a brièvement joué un aventurier notoire à la cour de Christine. Il voulait être considéré comme un érudit et croyait avec encore plus de présomption qu'il était l'une des créatures particulièrement appréciées de la reine.
Mais un homme non moins malheureux est pourtant entré dans ce royaume. Il a corrompu le cœur de notre grande Christine. La reine aimait les nobles façons de penser et fit preuve d'une attitude digne jusqu'à son couronnement en 1650. Mais à cette époque arriva le Français Saumaise, insupportable par son arrogance érudite, qui donna progressivement à la Reine curieuse et brûlante les enseignements de la religion et une morale qui a ensuite grandi dans son sérénité pour sa foi ancestrale et son royaume et a miné les fondements sur lesquels nos obligations publiques et individuelles tiennent leur place et leur force.
Une certaine complaisance, si je puis utiliser ce mot, pour ne pas abuser du nom de liberté, se glissa bientôt dans le discours et les manières de la reine, et ne put que mettre en colère les gens sérieux et donner la raison la plus raisonnable d'un mécontentement secret dans le pays, dont l'éclatement n'a été empêché que par le nom de Gustave-Adolphe, le règne d'Axel Oxenstierna au Conseil et les victoires des armes suédoises en Allemagne. Les gens pieux et honnêtes du pays soupiraient devant la décadence de la cour, où les étrangers étaient partout et où les goûts étrangers avaient changé l'ancien mode de vie.
Saumaise n'eut pas plus tôt quitté la Suède qu'il envoya ici à sa place un de ses compatriotes, Bourdelot, pour se maintenir dans la faveur de la reine et la fortifier davantage dans les enseignements par lesquels il avait déjà égaré les saines pensées de Christine et souillé son cœur honorable. Bourdelot le fit aussi avec une fidélité qui eut les conséquences les plus néfastes. Vossius, qui était également connu pour ses façons de penser impies, son vol de livres et son savoir, était le troisième homme ici. C'était comme si les savants européens avaient conspiré pour séduire la reine et piller ses réserves de livres. Il faudrait cependant retirer d'ici un Grotius reconnaissant, un Heinsius désintéressé et quelques autres.
Son association avec les étrangers et leurs histoires sur les gloires de la France et de l'Italie, son ennui face au fardeau de gouverner dans notre froide Suède, face à un trésor épuisé par sa générosité intempestive et avec un peuple raisonnablement insatisfait, l'ont finalement amenée à laisser les États confirmer sa choix comme successeur au trône suédois en la personne de son cousin, le comte palatin Charles-Gustave; elle fut instruite par des Jésuites déguisés en doctrine catholique; elle a renoncé au gouvernement toute sa vie; elle a voyagé hors du royaume; elle devint la disciple et la mercenaire du pape; elle était admirée et moins estimée par l'Europe; elle manquait moins à la Suède en tant que reine qu'elle était pleurée par les protestants en tant que fille de Gustave-Adolphe; elle a toujours été formidable à Rome; on parlait d'elle à Paris et gênée dans ses intentions par la cour de France; elle était, au nom de la religion, honorée par l'empereur et par l'Espagne; elle était voluptueuse à Bruxelles; elle envoyait Innsbruck à cause de son propre changement de religion; elle avait peur à Hambourg; elle était cruelle envers un favori indigne; elle était petite ou du moins repentante lorsqu'elle chercha alors avec impatience à retourner sur le trône suédois qu'elle avait quitté si héroïquement et, pour de nombreuses et faibles raisons, voulut s'imposer de force en Pologne en tant que reine régnante; elle montra un zèle également vain pour introduire la doctrine catholique en Suède et au Danemark et pour procurer à Venise et à la Pologne des auxiliaires contre les Turcs, comme un jugement sensé des violentes conversions de Louis XIV dans son propre royaume.
Elle fut l'amie de la France pendant son règne et son ennemie depuis qu'elle voyagea à travers l'Europe; elle ne vit pas Cromwell, qui était moins curieux; elle a toujours été instable et honorable, érudite à l'excès et philosophe sans développement personnel; elle rivalisait avec Bayle par correspondance; elle tombait parfois dans les folies des querelles; habituellement, sans argent, elle voulait fabriquer de l'or; elle troublait les pères du savoir ancien avec des énigmes suédoises; elle apprit enfin vers la fin de sa vie, lassée des honneurs, de la grandeur, de l'apparat, des plaisirs, du savoir et des opinions, à se connaître elle-même, est devenu vieux et pieux; et mourut à Rome sous la bénédiction d'un moine déchaux de Bohême, après quoi un cardinal fidèle hérita de sa succession et organisa son enterrement dans l'Église Saint-Pierre, où ses os reposent désormais entre les papes et une prétendue reine.
Ceci est en bref les traits remarquables de la reine Christine et restent les sujets qui seront abordés plus en détail dans les parties suivantes.
English translation (my own):
Queen Kristina was born at Stockholm Castle on December 8, 1626. King Gustav Adolf had previously had a daughter, who was also named Kristina. She was born in September 1624, but died the same year and was buried on the following December 8 in Riddarholm Church. The King, who had a special love for his mother, Queen Christina of Holstein, also named his second princess after her, also giving her the name Augusta, which through the change of letters, although here in the feminine ending, becomes one and the same name as Gustavus. Much more honourable than the name she then assumed to please the Pope and exchanged for Alexandra.
When she came into the world, Gustav Adolf lay seriously ill with a fever which he had contracted the previous autumn in Prussia and which he could not get rid of in any other way than by getting up and fencing for several days in a row with Count Per Brahe. The hero wanted to cure an illness that was won in a field through a military cure. He succeeded.
Here one now wants to let in one or two remarks about Queen Kristina's parents. Gustav Adolf was a learned king for his time, he loved the sciences, and through their patronage he laid the foundation for their emergence with us, which our queen then maintained and expanded in a way well known to her, to the honour of the kingdom and the use of learning. It is still an unexplored matter and a polite subject of investigation for the scholars whether King Gustav Adolf studied in Padua, shortly after his elevation to the throne, and under the name of Duke of Södermanland and Lord of Gars, which latter name is assembled from the first letters of Gustavus Adolphus, rex Sueciæ, as an Italian and two English writers affirm.
However, there is more reason to doubt this, because in our domestic documents about such a stay of the King at a Catholic academy in Italy there is complete silence and only two trips that he made secretly in 1618 and 1620 to Germany are mentioned, the latter being in Berlin to see the Brandenburg princess Maria Eleonora, with whom he celebrated his marriage in Stockholm that same year.
But be that as it may, Gustav Adolf possessed the insights into learning and state affairs which made him such an enlightened gentleman in his time, or which could not be unknown to such a great soul as his. His pure and penetrating sense meant that he saw with ease and order all things around him in their proper essence. It is known that he greatly improved the science of war and brought it to a height that had not previously been possessed. His camp was the foremost school of war in Europe, as his campaigns were the most brilliant in those days.
In the midst of his fiercest war movements he always carried good books with him, and at other times he set a special value on Grotius's excellent work, called Jus belli et pacis, which book he often had under his pillow, but of whose precepts he sometimes said that if Grotius himself were in the war, he would see with his own eyes that not everything sounds as easy as he knows to write beautifully about it. ...
... Gustav Adolf was ... undeniably a greater hero than anyone else, as long as one does not want to claim that he was just as great a king within the Fatherland as a great general outside the same. One does the truth no harm, and no one complains of injustice when it is said that in both the parts just mentioned he did not then possess his equal. ...
... It was Gustav Adolf who, through his victories, changed the Austrian House, a thing whose honour is generally attributed to Cardinal Richelieu, who possessed the art of acquiring a great name for himself, while Gustav Adolf occupied himself only with performing great deeds.
This hero fell, as is well known, on November 6, 1632 in the battle of Lützen, not far from Leipzig. The cause of his death is led from uncertain grounds and is generally blamed on Duke Franz Albert of Saxe-Lauenburg as the King's bane. ...
... But be that as it may, it is very likely that he was taken by several in a treacherous way. From the King's coat, which he wore during the slaughter and is kept at the Arsenal in Stockholm, it can be seen that the man who shot him came from behind the king's waist, stretched his arm over his shoulder and shot him in the right chest obliquely, without anyone noticing an opening on the other side of the coat through which the bullet exited and from which it stopped in the body.
... Gustav Adolf himself raised the most honourable memory. To think so highly and to do as great as he both thought and did are such rare qualities on the throne that they are not easily forgotten; even as heroes, beloved in their time and revered by posterity, possess a sure and glorious immortality in history. Our great king has also earned it in several ways. Among his ways of thinking, one only wants to cite a few here that show his enlightened insights into God's providence and the premonitions he had about his impending death. He saw not without deep concern the great confidence which the Protestants began to place in his victorious arm, and he feared that God would withdraw from them a support which they used with more arrogance than humility. Pufendorf tells it this way:
When Gustav Adolf returned to Saxony in 1632, shortly before the battle of Lützen, the inhabitants were at once so brave and full of joy to see this conqueror who now for the second time freed them from the Imperials, and they paid him such unusual honours and joys that the King, not without some consternation, became aware of it and said to his confessor, Doctor Fabricius: "Our affairs are here on a good footing, but I fear that God will punish me for the folly of these people. Wouldn't one think they consider me a god? But He who calls Himself a jealous God can easily let both them and me understand that I am only a weak and mortal man. Great God! You are my witness that all this displeases me. I surrender myself into Your hands and hope that You will not allow the good work begun for the liberation of Your guilty servants to become incomplete."
One must have a sanctified trust in God and a firm heart in the knowledge of His ways to think that way. Another writer tells us this king's judgment about conquerors. Someone began to extol the person and deeds of Gustav Adolf in its presence, and to state at length how without him the House of Austria would have shortly risen to the general despotism and exterminated the Protestant religion, and to which was added that God had caused him to be born for the welfare of the human race and that his unusually great courage would be a gift of God's omnipotence and a visible effect of his goodness.
"Say rather", replied the King, "that it is a sign of His anger. If the war which I wage is a remedy, it is more intolerable than the very evil which is thereby to be removed. God never goes from His ordinary means to the unusual, but to punish someone. It is proof of God's love for a people when He gives them moderate kings."
He who does not possess an unrestricted goal for the operation of his soul does not understand intentions other than those which he is capable of carrying out. Ambition does not worry him. If he seeks to fulfill his duty, his countries are much happier; and if he leaves his authority again to one of his subjects, then the worst that can happen is that the favoured person makes his fortune at the expense of the people, that he tries to win money by raising taxes and promote his friends, and that his equals grumble or sigh at the power that he possesses.
But these misfortunes are slight and of little importance compared with those which arise from the intentions and caprices of a magnanimous king. The immoderate lust with which he craves honour means that he never possesses any rest himself, and that he must necessarily deny the same to his subjects. He considers all those as his enemies who do not want to be his subjects. He is a river that lays waste the places over which it breaks forth, and carrying his weapons even as far as his hope, he fills the world with terror and misery. These thoughts are worthy of our great Gustav Adolf.
King Gustav Adolf had almost unlimited trust in Chancellor Axel Oxenstierna. These two great men honoured their time and honoured each other. They made Sweden famous throughout the world and feared outside the Nordic countries. They loved the Fatherland, and through their action the Fatherland became great and happy. The King's friendship for his and the Realm's prime minister was based on the joint effort of both to make the Swedish name as brilliant as the Swedish citizen prosperous.
With such enlightened insights into the real good of the Realm and such honest hearts for its lasting good, their era also became the most glorious that the claims of the Swedish people exhibit. Gustav Adolf was so persuaded of Oxenstierna's mindset and intentions that he could with all certainty share the care of the Realm with him and also said he did not want to rule without him. The King's remarkable letter to him, dated Gollnau, December 4, 1630, sufficiently attests the great value which he placed on Oxenstierna's merits, and the entire trust in God by which he was always animated and supported even in the midst of his incursions. ...
The King willingly obeyed Oxenstierna's advice. When, during his Prussian campaigns, he on one occasion wanted to carry out a rather daring act, the Chancellor dissuaded him from it and showed the great danger associated with it, whereupon Gustav Adolf said: "You have always so much cold in all your doings, and you hinder me so often in my running."
"It is true, Your Majesty", replied Oxenstierna, "but if I had not occasionally thrown water on Your Majesty's fire, Your Majesty would have been consumed by it long ago."
Enough about King Gustav Adolf in this place. The Queen's mother was Maria Eleonora, daughter of Brandenburg Elector Johann Sigismund. She possessed the qualities that deserved the esteem and love of her husband. Chanut tells in his familiar memoirs that Gustav Adolf took particular pleasure in seeing her beautifully dressed and wanted her to take care of herself, because she was beautiful and had a gentle mind. She also cared for nothing but adorning herself and showing the advantages of her sex, and as the King did not find the affairs of the government so heavy that he needed to relieve himself of them in the Queen's bosom and entrust them to her, she also possessed no knowledge of them, regardless of if she would have gladly accepted it.
After the king's death, the regents managed public affairs alone and excluded the Dowager Queen from all participation in them, over which she was especially enraged at the Chancellor Oxenstierna. In order to exact a little revenge on this great man, she followed the advice of several, who were as small in their souls as persons of little importance in public. She displeased her old and faithful court servant and finally obeyed the Danish minister's advice to leave the kingdom altogether. Chanut adds that she left at a time when the Queen, her daughter, was not yet old enough to feel her loss. The great men were quite content with this, and the nation had little love for her because they got the idea that through her extravagance she was in a position to destroy the kingdom and that it would be quite dangerous for her daughter to have such a successor.
It is certain that Maria Eleonora had amiable qualities as a wife, but they were completely unfit to participate in the government. For Gustav Adolf, she had a love whose foundation should be praised, but penalties could be meted out. In her intense grief over his death, she often wanted to visit his body in the church and for a long time kept his heart at home, enclosed in a gold box which she had hanging by her bed and shed bitter tears at the sight of it. Finally the Council and the clergy persuaded her to have her heart attached to his body.
However, that did not prevent her from carrying her beloved Gustav Adolf in a daily and tender memory, but she set up a heart medal consisting of a gold coin in the shape of a heart, on the other side of which appears a coffin, on which stood the letters G. A. R. S.; that is: "Gustavus Adolphus, rex Sueciæ", with a paraphrase: "Post mortem triumpho, morte mea vici, multis disregardus magnalia feci."
On the reverse side was read the following inscription:
"Mit meinem Tod habe ich bezeugt
Meines Herzens Beständigkeit,
Und zum Ihr Helden all hernach
Verfolgt den Feind mit ernster Rach."
The Dowager Queen distributed the same to her relatives and to her court ladies.
The general consternation in the kingdom over the death of Gustav Adolf cannot be described. It was feared that through this unfortunate event it would fall in haste as low as under this king it had risen so high in haste. The Estates had fully secured the throne for his only daughter, Princess Kristina, who was then only six years old, but it was despaired that her guardians would be able to possess enough strength to manage all domestic and foreign affairs with order and force.
After these first movements and apprehensions, by which the minds of all were agitated, a cold-hearted afterthought returned which strengthened the Swedish courage, which could only be depressed for a short time by such a blow, notwithstanding that in its first ardour it claimed victory with it from the unfortunate field on which the hero fell to unworthy hands. The Estates gathered and grasped with undivided zeal the care of the Kingdom's best interests. In accordance with their statutes, they proclaimed Kristina Queen of Sweden.
At this a strange event occurred. It shows the Swedish common people's equanimity in disposition and faithfulness in their actions at that time. While the Land Marshal gave the Estates the performance of the adoption and proclamation of the new Queen, a member of the peasantry named Larsson stepped forward and interrupted the speech with a somewhat fierce inquiry: "Who is this Gustav's daughter? We don't know her and haven't seen her."
A murmur was heard in the whole assembly, as if wishing for the presence of the new Queen, to which the Land Marshal replied: "I will show her to you, if you want," whereupon he went and fetched the Princess and brought her with him to the assembled Estates, when he showed her to the peasants and especially to the above-mentioned Larsson, who, after he had seen her for a moment, exclaimed: "It is she herself! See King Gustav's nose, eyes and forehead! She must be our Queen."
Thereupon the Estates, with one voice, proclaimed her Queen and lifted her onto the throne.
As King Sigismund, through his change of religion and waged war against the kingdom, made himself and his descendants lose their right to the Swedish Crown, and it was then transferred to Duke Karl of Södermanland's house, the throne was held with all justice by King Gustav Adolf. But as he had no male heirs, Sigismund constantly claimed his supposed right of inheritance, at least for one of its sons; and his followers in the kingdom had not yet been able, under such a great king and such a brilliant government as Gustav Adolf's, to kill the secret grudge which they constantly carried with them against Karl IX's harsh means of bringing the nation to unanimity and obedience; it was quite necessary to provide the kingdom with a legitimate heir after Gustav Adolf's death.
The Estates therefore decided at the Riksdag in Stockholm in 1627 that in the event the King died without male heirs, his daughter Princess Kristina would take over the government, to the exclusion of the older, Polish and Catholic branch of the royal Vasa family. As a result of this, in 1633 she was properly and solemnly declared and proclaimed a reigning queen in Sweden and its associated and underlying lands. ...
But the new Queen was only six years old and thus underage. The question was therefore no less important and tender: how and by whom would the government be run during Kristina's minority? Regarding this, they consulted in writing with Chancellor Axel Oxenstierna, who was in Germany, who in his reply confirmed to take the five members of the Council of the Realm, who also held the kingdom's five offices as the Queen's guardians, advising for several and good reasons not to leave the guardianship and the government for a single one, nor to share it sometimes to many.
This middle ground was also adopted by the Estates of the following and appointed as Kristina's guardians the following gentlemen: Baron Gabriel Oxenstierna Gustafsson, the Grand Steward; Count Jakob de la Gardie, the Grand Marshal; Baron Carl Carlsson Gyllenhielm, the Grand Admiral; Baron Axel Oxenstierna, the Grand Chancellor; and Baron Gabriel Oxenstierna, the Grand Treasurer.
In the name of the Kingdom and the Queen, Chancellor Oxenstierna was assigned the general management of foreign and especially German affairs; and he was given an almost unlimited power to conclude war and peace in Germany, as he found it most useful and decent for Sweden. He received this authority with that confidence in his intentions and intentions, and that consideration in regard to the vastness and confused situation of things, which testified to his great and honourable soul. One can easily imagine the envy that accompanied the directorship of the entire Evangelical body in Germany, and that it could not but deeply regret the Electors and Dukes who had, not without difficulty, obeyed Gustav Adolf to now conform to the pleasure of a Swedish nobleman and, following his advice, conduct the joint work.
Our generals themselves, who were to a great extent born Germans, did not want to be under his immediate command, much less under that of reigning princes. However, time and circumstances demanded and worked for such a government. Oxenstierna, however, by his dexterity, carried out so nearly a thing to a useful end, was considered the greatest minister in Europe, and competed therein with Cardinal Richelieu so much more securely, as he was in his establishments and administrations just as pure and sure as the latter was reserved and unreliable. He united the again scattered minds of the Protestants and gave them new courage and new drive. He connected their intentions more closely with the benefit of Sweden and evidently showed that the common welfare of both depended on their fidelity and unity, and how necessary it was that their general cause should be directed by one head and in the name of Sweden.
But as far as the Fatherland in particular was concerned, he always followed the precept not to voluntarily leave Germany, but to remain there by arms as long as possible, and he always thought it best to show courage and unity of action to the utmost, to constantly keep the enemy away from the kingdom's borders, and to use all forces to finally come out of the war with honour and benefit, and to procure for the nation a peace no less worthy than a deserved authority in the affairs of Germany. That is how great Oxenstierna was.
The young Queen, according to Gustav Adolf's often expressed will, the opinion of the Council, and the decision of the Estates, was not brought up under the sole supervision of her mother, the Dowager Queen. The care of her upbringing was instead entrusted to her aunt Princess Katarina, who was married to Count Palatine Johan Kasimir, the father of King Karl Gustav. She also governed it until her death in 1639, after which her place was occupied by a grand court mistress.
As soon as the princess's early childhood was over, one noticed in her a fire in her genius and a fierceness in her being which showed what a quick soul dwelt in her body. This again was both beautiful and free; and she was very fond of both her father and mother, who bore a great resemblance to each other. She grasped quite early and with ease the rudiments of the Latin language, and, seeing the skill with which she progressed in her studies, it was resolved to neglect nothing of all the means which might contribute to the cultivation of such happy gifts.
To that end, they let her learn several foreign languages. Gustav Adolf had already in 1630 appointed his court preacher, Dr. Johannes Matthiæ, a rather learned and merited man, as her teacher, and whose fortunes as bishop in Strängnäs then made him one of our best-known prelates after the Reformation. He now became the young Queen's chief court preacher, began teaching her in 1633, and continued the same with such fidelity and pleasure that Kristina's innate taste for learning and the sciences received from him a perfect pleasure, and that, to the astonishment of all Europe, at the age of eighteen, she read and explained Thucydides and Polybius in their native Greek.
She also always maintained a confidence in Dr. Matthiæ, which shows with what thoroughness and courtesy he instructed her in literary arts. Under this Swedish teacher, she laid the foundations for her notoriety in the learned world, the circumstances and consequences of which occupied a large part of her subsequent life.
In 1644, she herself, as a queen coming of age, took over the government. With what honour and happiness she then brought it up to the Westphalian peace in 1648 and her coronation in 1650 is known from our general national history and should not be introduced here. We want to leave a few excerpts of her remarkable qualities and tell such circumstances which show the special way of thinking and the private behaviour of this famous queen.
History also knows as much to tell us about Kristina's scholars as our domestic legends have to tell us about the Queen's favourites. Her court, for the last ten years of her reign, was no less philosophical than gallant. On one side our North was enlightened by a Descartes, a Grotius, a Naudé, an Isaac Vossius, a Saumaise, a Bochart, a Nicolaus Heinsius, a Meibomius, a Huet, two Ludolfs, a Junius, a Boxhorn, a Freinsheim, a Christiani [?], a Ravis, a Schefferus, a Boecklerus, a Conring, and many more. On the other side, a de la Gardie, a Tott, a Pimentel, and others possessed so close a confidence with the queen that, on account of this, the chronicle was pleased to adorn its lengths with numerous adventures, but for whose trustworthiness nowadays no modest writer can fully vouch.
History truly discovers the weaknesses which had a peculiar influence on the general affairs, and of the particular as much as is needed to paint with natural colours the persons whose deeds and destinies it describes. But no one was more mischievous than Bourdelot; he briefly played a notorious adventurer in Kristina's court. He wanted to be considered a scholar and believed with even more presumption that he was one of the Queen's especially favoured creatures.
But a no less unfortunate man has yet entered this kingdom. He corrupted our great Kristina's heart. The Queen loved noble ways of thinking and showed a dignified demeanour right up to her coronation in 1650. But at that time the Frenchman Saumaise, unbearable for his learned arrogance, came along, who gradually gave the inquisitive and hot Queen the teachings in religion and morals that then grew in her equanimity for her ancestral faith and her kingdom and undermined the foundations on which our public and individual obligations have their standing and strength.
A certain self-indulgence, if I may use that word, so as not to abuse the name of liberty, soon crept into the Queen's speech and manner, and could not but enrage serious people and give the most reasonable cause for a secret discontent in the country, the outbreak of which was only prevented by Gustav Adolf's name, Axel Oxenstierna's rule in the Council, and the victories of Swedish arms in Germany. The godly and honest people in the country sighed at the decay of the court, where foreigners were everywhere and a foreign taste had changed the former way of life.
Saumaise had no sooner left Sweden than he sent here in his place one of his compatriots, Bourdelot, to maintain himself in the Queen's favour and further strengthen her in the teachings with which he had already misled Kristina's sound thoughts and defiled her honourable heart. Bourdelot also did this with a fidelity which had the most harmful consequences. Vossius, who was equally known for his godless ways of thinking, book theft and learning, was the third man in here. It was as if the scholars of Europe had conspired to seduce the Queen and plunder her supply of books. One should, however, take away from here a grateful Grotius, a disinterested Heinsius, and a few others.
Her association with foreigners and their stories about the glories of France and Italy, her boredom at the burden of ruling in our cold Sweden, at a treasury depleted by her untimely generosity and with a reasonably dissatisfied people, finally made her let the Estates confirm her choice as a successor to the Swedish throne in the person of her cousin, Count Palatine Karl Gustav; she was instructed by disguised Jesuits in Catholic doctrine; she renounced the government for her whole lifetime; she traveled out of the kingdom; she became the Pope's disciple and mercenary; she was admired and less esteemed by Europe; she was less missed by Sweden as queen than mourned by the Protestants as Gustav Adolf's daughter; she was always great in Rome; she was talked about in Paris and hindered in her intentions by the French court; she was, in the name of religion, honoured by the Emperor and Spain; she was voluptuous in Brussels; she was sending in Innsbruck over her own change of religion; she was afraid in Hamburg; she was cruel to an unworthy favourite; she was small or at least repentant when she then eagerly sought to return to the Swedish throne she had left so heroically and with many weak reasons wanted to force herself into Poland as a reigning queen; she showed an equally vain zeal to introduce Catholic doctrine into Sweden and Denmark and to procure Venice and Poland auxiliaries against the Turks, as a sensible judgment of Louis XIV's violent conversions in its own kingdom.
She was France's friend while she reigned and its enemy since she began to travel around Europe; she did not see Cromwell, who was less curious; she was always unsteady and honourable, learned to excess, and a philosopher without self-improvement; she feuded with Bayle via correspondence; she sometimes fell to the follies of quarrels; usually without money she wanted to make gold; she troubled the fathers of ancient learning with Swedish riddles; she learned at last towards the end of her life, weary of honour, highness, pageantry, pleasures, learning, and opinions, to know herself; became old and godly; and died in Rome under the blessings of a Bohemian discalced monk, after which a faithful cardinal inherited her estate and arranged for her burial in St. Peter's Church, where her bones now rest between popes and a pretended queen.
This is in brief about Queen Kristina's remarkable traits and remain the subjects that will be carried out in more detail in the following parts.
Above: Kristina.
Above: Kristina as a child.
Above: Kristina's parents, Gustav Adolf and Maria Eleonora.
Above: Carl Christoffer Gjörwell.
Notes: The Arsenal = The Royal Armoury (Livrustkammaren).
Maria Eleonora's departure from Sweden, which happened in the summer of 1640, was not met with relief, but with shock, disbelief, outrage and sorrow, especially since her destination was Denmark, Sweden's greatest enemy at the time. The regents saw it as a crisis bordering on treason, and Kristina, who was only thirteen at the time, was so shocked at the trauma of suddenly being abandoned by her/his/their mother that she/he/they had a days-long meltdown during which she/he/they stayed in her/his/their room and refused to interact with anyone or eat any food at all.
Princess Katarina actually died in 1638.
One of the two Ludolphs was Hiob (Job) Ludolf (1624-1704), a German orientalist who specialised in the study of the Amharic language of Ethiopia. In 1649 he was sent to Rome by Kristina to search for some lost books or documents in the Vatican, where he met the Abyssinian theologian Abba Gorgoryos (1595-1658), who he frequently collaborated with for his published works.
Junius = Franciscus Junius (François du Jon; 1591-1677), a pioneering philologist of Germanic languages. After receiving the Codex Argenteus from Kristina as part of a debt payment, Isaac Vossius entrusted it on to him, and Junius was the first person to study the manuscript in depth.
Boxhorn = Marcus Zuerius van Boxhorn (Boxhornius; 1612-1653), a Dutch scholar. He was one of the first to discover the similarities between the Indo-European languages and even hypothesised an "original language" which he called the Scythian language and which is a prototype of sorts of the concept of the Proto-Indo-European language.
Christiani = Petrus Kirstenius (1577-1640), a physician and orientalist. In 1636, he was invited by Axel Oxenstierna to become Kristina's personal physician as well as a professor of medicine at Uppsala University.
Ravis = Christian Ravis (1613-1677), an itinerant German orientalist and theologian. Kristina appointed him as professor of Oriental languages at Uppsala University in 1650.
Conring = Hermann Conring (1606-1681), a German intellectual. Kristina appointed him as her/his/their physician in 1650-1651.
A faithful cardinal = Cardinal Decio Azzolino, Kristina's lover and best friend from 1655 until her/his/their passing in 1689.
Gjörwell never got more than two volumes out about Kristina's life.
No comments:
Post a Comment