Source:
Svea Rikets Drotset Grefve Per Brahes Tänkebok, efter dess i Skoklosters Bibliotek förvarade originala handskrift, pages 82 to 92, Per Brahe, published 1806
The Council's letter of February 15/25 to Kristina hoping to dissuade her/him/them from abdicating is here:
Brahe's account of Kristina's abdication on June 6/16 is here:
The diary entry:
1654 sist i Januari reste jag ifrån mitt Grefskap öfver Tiveden och kom till Upsala den 14 Februari emot aftonen. Då mötte jag Hennes Kongl. Maj:t strax utanför staden. Hennes Maj:t åkte i en vagn och spatserade med den Spanske Residenten Pimentelli, med Montecuculi, en Kejserlig hög Officer, som hitkom att bese Hofvet, med RiksHofmästaren i Dannemark och flera andra, som suto med i vagnen hos Hennes Maj:t. Vid det vi möttes, steg jag strax utur slädan, och Hennes Maj:t räckte mig handen, sägandes sig vara mycket glad öfver min ankomst, hafva mig länge väntat och ställde sig mycket nådigt.
Samma dag på vägen mötte mig Hennes Maj:ts Secreterare Wijnbladh, refererandes mig, huru Hennes Maj:t några få dagar tillförene hade samtlige Riksens Råd proponerat om sin resignation, med fullt allvar och utan att låta afråda sig ifrån sitt proposito, det jag med mera omständigheter förnam strax jag kom i staden Upsala, och att Riksens Råd, som närvarande voro, både munteligen så ock med en behörig skrift fattad af RiksCanzleren, (på lika sätt som 2 år tillförene tvenne blefvo Hennes Maj:t, den första af RiksCanzleren, den andra af mig, efter jag vid den första icke var tillstädes, i hela Rådets närvaro öfverlefvererade), ödmjukligen begärt, att Hennes Maj:t ville afstå med sådana tankar. Detta allt oansedt blef Hennes Maj:t denna gång obeveklig i sitt sinne; och till öfverflöd dagen och morgonen efter min ankomst och för min skull, när klockan var 8 den 15 Februari, stämde Hennes Maj:t mig och hela Rådet opp igen på Slottet, proponerandes ock upprepandes allt det förriga, sägandes åt oss alla, att hon ville afdanka ifrån Regementet; hon begärte icke vårt råd, utan toge sitt eget, viljandes oss det allenast kungöra. Rätta orsaken till detta sade Hennes Maj:t skulle med tiden blifva uppenbar nog; men Gud vet rätta grunden dertill. När nu ingen af Rådet svarade, förmenandes sig nog deremot förut hafva fåfängt arbetat, steg jag opp; hållandes Hennes Maj:t oppositum med allvar och på bästa sätt jag kunde, sägandes, att hon stridde emot Gud, sin ed och naturen, mot sitt Majestät och folksens rätt, och den som rådt Hennes Maj:t dertill, han gjorde som en skälm och icke som en ärlig man. Hennes Maj:t svarade, att det vore mycket sagdt, det torde vara mången förnäm nog, (nämnandes en och annan, hvilka jag förtiger) som torde icke allenast strax säga ja till hennes resignation, utan ock understödja den. Jag sade mig en gång derom dömt hafva; hvilken det gjorde han toge det åt sig; jag hade goda skäl och fog till sådana ord. Då teg Hennes Maj:t och lät så blifva, sägandes det stod henne allena till och icke oss; hvarpå jag svarade henne: det går oss och Riket an och icke Hennes Maj:t allena; Hennes Maj:t vore dertill född af en sådan Fader och Förfäder, som annat af oss hade förtjent, än så i obilliga saker att assistera Hennes Maj:t. Hennes Maj:t vår utkårad, hyllad till regementet och på så många Riksdagar confirmerad: Hennes Maj:t hade lofvat vid sin kröning på knä inför Gud och folket att regera oss efter lag och icke afdanka: vi hade i 12 år regementet fört i Hennes Maj:ts omyndiga år å Hennes Maj:ts vägnar: vi hade annat förtjent än blifva sålunda af Hennes Maj:t förlåtna, och med våra sedermera trogna och flitiga tjenster så gått Hennes Maj:t tillhanda i sitt varande regemente, med alla trogna Svea Rikes inbyggare, att Hennes Maj:t icke hade orsak att beklaga sig och derföre trängta ifrån oss: dessutom vore emellan qvinna och man ett oupplösligt band utan lagliga skäl, mycket mera då emellan Konung och Riket. Hennes Maj:t svarade väl å sistone, förebärandes, om vi viste hennes skäl, dem hon alldeles förteg, skulle vi icke tycka det vara så underligt: sade, att hon vore en qvinnas person, och kunde intet krig föra som Riket åkomma kunde. Jag sade: i Hennes Maj:ts tid voro krig nog förda, att verlden viste deraf säga, och med de lyckligaste successer af Gud, som vi kunde önska, och tillade, att jag ännu höll det för ingen redlig man, som Hennes Maj:ts proposition bejakade. Hennes Maj:t sade, att hon hoppades se min hand derinunder. Jag svarade: det sker aldrig förr än Hennes Maj:t mig och alla andra Svenskar förlåter först, sedan kan jag intet ändra; hvilket ock så skedde.
När nu sådana ord å begge sidor voro fallne och jag hade arbetat helt fåfängt, sade Hennes Maj:t: »det hjelper icke, jag har så beslutit, och ingen är som mig derifrån hålla skall.« Då sköt jag saken till Gud med hela Rådet och till Riksens Ständer.
När RiksCanzleren såg och förnam, att Hennes Maj:t så öfvermåttan insisterade i sin intention, och sakerne för Rikets välfärds skull icke kunde lida, att så spelades, sade han, skulle det då ändtligen vara, att Hennes Maj:t ville afdanka, så ju förr ju hellre, hvilket Hennes Maj:t applauderade. Blef så Riksdagen beramad till den 1 Maj. Emedlertid gingo många bud emellan Hertigen och Drottningen, och kom Hertigen först till Bråborg ifrån Öland, så till Gripsholm, ändtligen till mötes med Drottningen i Vesterås, der Hennes Maj:t gjorde aftal om allt med Hertigen. Herr Herman Fleming, Lorens von der Linde och mest Schlippenbach blefvo af Hennes Maj:t brukade och sändes emellan henne och Rådet, men inga andra hvarken utom eller inom Rådet. Blef så då och då taldt i Rådet och föreslaget af Hennes Maj:t sjelf om dess sustentement och underhåll. Hennes Kongl. Maj:t såsom ock Hans Maj:t blefvo af hela Rådet anmodade och lofvade att före afdankningen vilja sätta hela Riksens regering uti ett godt lag och säkert väsen, så att Konungen, som blifva skulle, viste något tydligare sin rätt och sina skrankor, Riksens Råd sitt embete och sin myndighet, Ständerne sina skyldigheter och sin rättmätiga frihet, att alla saker icke pro nutu, utan efter lag och skäl föras skulle, det både jag och RiksCanzleren med tvenne andra, jemte Hennes Maj:t påarbeta skulle. Kom likvist allt till ingen effect, utan hastades öfvermåttan med Konunga-bytet. Hennes Maj:t dankade både Officianterna i Hofvet, Fruntimret och gemena folket mestadels af, flyttade utur sina Kongl. mak och i andra på Upsala Slott. Hertigen skrefs då till af Hennes Maj:t att den och den dagen komma in i staden. Alltså inhämtade Drottningen sjelf Hertigen, sittandes till häst med hela Rådet och samtliga Ständerna, alla till häst (menar Ridderskapet). Några Compagnier till häst och fot voro med den 16 Maj, som var tredjedag Pingst; strax derefter skedde propositionen på stora Salen af Hennes Maj:t sjelf till Ständerna om resignationen. Ständerne togo detta ärende på några dagar i betänkande; hvarefter de svarade och bådo Hennes Maj:t än framhärda med Regementsbördan. Hennes Maj:t stod vid sin mening. Ändtligen, efter det intet annat kunde blifva, bejakade Ständerne Hennes Maj:ts uppsåt, och ville erkänna Hertigen, som var tillförene förklarad till Arfförste, för deras Konung. Medan detta påstod, blef rådslaget om Hennes Maj:ts underhåll. Hennes Maj:t begärde Pommern med Poel och Neukloster, Öland, Gottland, Ösel och Norrköpings stad, med vissa och ovissa räntor. Riksens Råd unnade Hennes Maj:t gerna allt hvad Riket kunde tåla och görligt vore, difficulterandes likväl angående Pommern, Ösel och hvad i andras händer vore och förtjente män genom Hennes Maj:ts egen donation innehade. Hennes Maj:t insisterade; dock lät hon en gång genom min och några andras flit råda sig med andras gods att afstå, hvilka hon dem sjelf gifvit hade. Men arga menniskor, dem efterverlden med deras tillbörliga färger teckna lär, intalte Hennes Maj:t att stå vid det förra, Hennes Maj:t, det Gud bättre, till stort eftertal, som af naturen både dygdig och af hjertat god var. Huru jag gjorde min flit att beveka Hennes Maj:t till förnuftigare och bättre tankar, det vet den gode Guden; men vrånga menniskor fingo rådrum. Det var ondt att tala; ty (ehuru ärlige män det icke skötte) det sades på ort och ställe strax igen).
När Riksens Råd dröjde med sin resolution, och ärnade göra Hennes Maj:t ett ärligt utslag till hennes underhåll, (Detta blef af oss om aftonen slutadt: Riddar Röd (skrymtare) var strax tillstädes, vrängde och bar saken strax annorlunda före); kom Hennes Maj:t bittida om morgonen den 24 Maj med några få till Rådet, som var församladt i RiksCanzlerens hus, med ifrigt mod, emedan Hennes Maj:t om oss intet var väl inbilladt, hafvande förslaget på ett papper om godsens i Pommern samt Ösels, Poels och Neu-klosters i Mecklenburg igenkallelse. Rådet anmodades pro imperio att skrifva under. Perplexitet och tysthet varade länge. Sedan som jag såg ingen svarade och i synnerhet af dem som saken directe angick, förehöll jag Hennes Maj:t med största ödmjukhet så ock allvar, hvad obillighet det vore, och huru stort förtal Hennes Maj:t skulle iråka så hos en som annan nation, hvad consequentiæ det skulle gifva, att Kongliga hand och insegel bryta, och dertill med sjelf sitt eget, att taga ifrån så många förtjenta män det de hade med deras svett och blod så dyrt förvärfvat: att Hennes Maj:t väl kunde få annat så godt till underhåll och hade icke behof att gripa till sådana extremiteter. Jag påminte ock Hennes Maj:t, mot huru många hon hade alltid väl gjort, och nu till ett valete slog omkull med venstra handen hvad hon hade upprättat med den högra. Det vankades många ord, som för vidlyftigt vore att ihågkomma. Jag sade: Hennes Maj:t nyttjade sådane menniskors råd, som illvillige och violente voro och buro ett sken till trohet framför alla andra: jag böd trots, att vi andre voro Hennes Maj:t och Riket likså trogne och mycket mera både med kärlek och affection tillbundne. Det frågades mig till af en, som stod alltid med ett långt scriptum hos Hennes Maj:t och inblåste hvad han förmådde (var en af Rådet N. H. F.) »hvem menar Eders Excellence, så säg det ut.« Jag svarade: »Gud gifve jag viste, så skulle jag vid min ära säga honom det midt i ögonen.« Då tegs, och vid Hennes Maj:t ännu höll hårdt an att af mig och de andra skulle underskrifvas, sade jag och bad Hennes Maj:t vilja hafva mig och andra förskonade, vi kunde det icke göra: det stode på detta sätt att underskrifva en sådan sedel och chartek hvarken Hennes Maj:t eller oss väl an: blef det af Rådet och Ständerna consenteradt, då borde det ställas i Canzliet af dem som vederborde: på sådant sätt ville jag underskrifva och mente de andre skulle det ock göra. De som lefde, myndige varandes, och saken angick, mumlade sakta för sig, men gjorde intet reelt åt: kommo ock somlige fram, menandes få njuta annat till godo, sade sig vilja afstå, om de kunde få någon vedergällning. Tiden visar det ut. Ändtlig kom detta ärende till Ständerna; en part af förra låten, quidam non cognita rei veritate, korteligen alla, för att undfly många andra olägenheter, bejakade. Gud gifve både Hennes Maj:t och fäderneslandet till fromma, att Gud icke ville hämnas det å förtjenta män skedt är. Hennes Maj:t var nådig, gifmild och god: det var visst, att Hennes Maj:ts liberalitet af en hop obetänkta och oförtjenta blef mycket missbrukad; men man hade dock på annat sätt skolat gripa saken an; hic apud multos et dico perversos, committendum Deo, nullus respectus meritorum nec personarum nec avitæ virtutis habitus est. De förra låten ställde de in, emedan icke tid nog var dem att drifva. När nu underskrifningen af Rådet och Ständerna ske skulle, ville de alla hafva det in som vanligt var, att det neml. icke skulle lända hvarken dem eller posteriteten till exempel. Mången befarade, att de orden skulle förarga Hennes Maj:t: de ädlaste och förnämste sade vara causa sine qua non, kunde på sidstone icke förlikas. Då jag mig tillböd att gå i det ärendet opp till Hennes Maj:t. Det alla tyckte väl vara och bådo mig det göra. En part mente jag skulle få ondt emot. Då steg jag opp på slottet och tog Fältmarskalken Wrangel med mig, hvilken dertill villig var; gingo strax in till Hennes Maj:t Drottningen, hvilken, när onda menniskor icke voro i vägen, af naturen mild var, fägnade och hörde oss mycket nådigt, satte sjelf opp med sin egen hand bättre ordform än vi begärade. Vi voro mycket välkomne med samma i Rådet igen. Derpå skrefs hela Hennes Maj:ts affärdning inunder utaf Rådet och alla Ständerna; Arf-Försten och Successoren Hertigen skref ett särskilt instrument under. Sedan lagades dagligen till Konungens kröning, och Hennes Maj:ts resa. Konungen gjorde till vårt nöje Ständerna försäkring, ställandes sig nådigt och gunstigt i alla måtto, och när jag med ett Utskott af Ständerna presenterade honom försäkringen att underskrifva, hvilket ock skedde, svarade mäkta höfligt och väl. När jag före kröningen blef hos Konungen till måltids, lät han icke gifva sig vatten, satte sig ock rätt vid bordsändan.
With modernised spelling:
1654 sist i januari reste jag ifrån mitt grevskap över Tiveden och kom till Uppsala den 14 februari emot aftonen. Då mötte jag Hennes Kungliga Majestät strax utanför staden. Hennes Majestät åkte i en vagn och spatserade med den spanske residenten Pimentelli, med Montecuccoli, en kejserlig hög officer som hitkom att bese hovet, med Rikshovmästaren i Danmark och flera andra som sutto med i vagnen hos Hennes Majestät.
Vid det vi möttes, steg jag strax utur slädan, och Hennes Majestät räckte mig handen, sägandes sig vara mycket glad över min ankomst, hava mig länge väntat och ställde sig mycket nådigt.
Samma dag på vägen mötte mig Hennes Majestäts sekreterare Wijnbladh, refererandes mig huru Hennes Majestät några få dagar tillförne hade samtliga Riksens Råd proponerat om sin resignation, med fullt allvar och utan att låta avråda sig ifrån sitt proposito, det jag med mera omständigheter förnam strax jag kom i staden Uppsala, och att Riksens Råd, som närvarande voro, både muntligen så ock med en behörig skrift fattad av Rikskanslern (på lika sätt som 2 år tillförne tvenne blevo Hennes Majestät, den första av Rikskanslern, den andra av mig, efter jag vid den första icke var tillstädes, i hela Rådets närvaro överlevererade), ödmjukligen begärt att Hennes Majestät ville avstå med sådana tankar.
Detta allt oansett blev Hennes Majestät denna gång obeveklig i sitt sinne; och till överflöd dagen och morgonen efter min ankomst och för min skull, när klockan var 8 den 15 februari, stämde Hennes Majestät mig och hela Rådet upp igen på slottet, proponerandes och upprepandes allt det förriga, sägandes åt oss alla att hon ville avdanka ifrån regementet; hon begärte icke vårt råd, utan toge sitt eget, viljandes oss det allenast kungöra. Rätta orsaken till detta sade Hennes Majestät skulle med tiden bliva uppenbar nog, men Gud vet rätta grunden därtill.
När nu ingen av Rådet svarade, förmenandes sig nog däremot förut hava fåfängt arbetat, steg jag upp, hållandes Hennes Majestät oppositum med allvar och på bästa sätt jag kunde, sägandes att hon stridde emot Gud, sin ed och naturen, mot sitt majestät och folksens rätt, och den som rått Hennes Majestät därtill, han gjorde som en skälm och icke som en ärlig man.
Hennes Majestät svarade att det vore mycket sagt det torde vara mången förnäm nog (nämnandes en och annan, vilka jag förtiger) som torde icke allenast strax säga ja till hennes resignation, utan ock understödja den. Jag sade mig en gång därom dömt hava, vilken det gjorde han toge det åt sig; jag hade goda skäl och fog till sådana ord.
Då teg Hennes Majestät och lät så bliva, sägandes det stod henne allena till och icke oss, varpå jag svarade henne: det går oss och Riket an och icke Hennes Majestät allena; Hennes Majestät vore därtill född av en sådan fader och förfäder som annat av oss hade förtjänt än så i obilliga saker att assistera Hennes Majestät. Hennes Majestät vore utkorad, hyllad till regementet och på så många Riksdagar konfirmerad. Hennes Majestät hade lovat vid sin kröning på knä inför Gud och folket att regera oss efter lag och icke avdanka. Vi hade i 12 år regementet fört i Hennes Majestäts omyndiga år å Hennes Majestäts vägnar, vi hade annat förtjänt än bliva sålunda av Hennes Majestät förlåtna, och med våra sedermera trogna och flitiga tjänster så gått Hennes Majestät tillhanda i sitt varande regemente, med alla trogna Svea Rikes inbyggare, att Hennes Majestät icke hade orsak att beklaga sig och därföre trängta ifrån oss; dessutom vore emellan kvinna och man ett oupplösligt band utan lagliga skäl, mycket mera då emellan konung och riket.
Hennes Majestät svarade väl å sistone, förebärandes om vi visste hennes skäl (dem hon alldeles förteg), skulle vi icke tycka det vara så underligt; sade att hon vore en kvinnasperson och kunde inte krig föra som riket åkomma kunde.
Jag sade: i Hennes Majestäts tid voro krig nog förda att världen visste därav säga, och med de lyckligaste successer av Gud som vi kunde önska, och tillade att jag ännu höll det för ingen redlig man som Hennes Majestäts proposition bejakade.
Hennes Majestät sade att hon hoppades se min hand därinunder.
Jag svarade det sker aldrig förrän Hennes Majestät mig och alla andra svenskar förlåter först, sedan kan jag intet ändra, vilket också skedde.
När nu sådana ord å bägge sidor voro fallna och jag hade arbetat helt fåfängt, sade Hennes Majestät: »Det hjälper icke, jag har så beslutit, och ingen är som mig därifrån hålla skall.«
Då sköt jag saken till Gud med hela Rådet och till Riksens Ständer.
När Rikskanslern såg och förnam att Hennes Majestät så övermåttan insisterade i sin intention, och sakerna för Rikets välfärds skull icke kunde lida att så spelades, sade han, skulle det då äntligen vara att Hennes Majestät ville avdanka, så ju förr ju hellre, vilket Hennes Majestät applåderade.
Blev så Riksdagen beramad till den 1 maj. Emellertid gingo många bud emellan hertigen och drottningen, och kom hertigen först till Bråborg ifrån Öland, så till Gripsholm, äntligen till mötes med drottningen i Västerås, där Hennes Majestät gjorde avtal om allt med hertigen. Herr Herman Fleming, Lorentz von der Linde och mest Schlippenbach blevo av Hennes Majestät brukade och sändes emellan henne och Rådet, men inga andra varken utom eller inom Rådet. Blev så då och då talt i Rådet och föreslaget af Hennes Majestät själv om dess sustentement och underhåll.
Hennes Kungliga Majestät såsom ock Hans Majestät blevo av hela Rådet anmodade och lovade att före avdankningen vilja sätta hela Riksens regering uti ett gott lag och säkert väsen, så att konungen, som bliva skulle, visste något tydligare sin rätt och sina skrankor, Riksens Råd sitt ämbete och sin myndighet, Ständerna sina skyldigheter och sin rättmätiga frihet, att alla saker icke pro nutu, utan efter lag och skäl föras skulle, det både jag och Rikskanslern med tvenne andra, jämte Hennes Majestät, påarbeta skulle.
Kom likvisst allt till ingen effekt, utan hastades övermåttan med konungabytet.
Hennes Majestät dankade både officianterna i hovet, fruntimret och gemena folket mestadels av, flyttade utur sina kungliga mak och i andra på Uppsala slott. Hertigen skrevs då till av Hennes Majestät att den och den dagen komma in i staden. Alltså inhämtade drottningen själv hertigen, sittandes till häst med hela Rådet och samtliga Ständerna, alla till häst (menar ridderskapet). Några kompanjer till häst och fot voro med den 16 maj, som var tredje dag pingst; strax därefter skedde propositionen på Stora Salen av Hennes Majestät själv till Ständerna om resignationen.
Ständerna togo detta ärende på några dagar i betänkande, varefter de svarade och bådo Hennes Majestät än framhärda med regementsbördan. Hennes Majestät stod vid sin mening. Äntligen, efter det intet annat kunde bliva, bejakade Ständerna Hennes Majestäts uppsåt och ville erkänna hertigen, som var tillförne förklarad till arvfurste, för deras konung.
Medan detta påstod, blev rådslaget om Hennes Majestäts underhåll. Hennes Majestät begärde Pommern med Poel och Neukloster, Öland, Gotland, Ösel och Norrköpings stad, med vissa och ovissa räntor. Riksens Råd unnade Hennes Majestät gärna allt vad Riket kunde tåla och görligt vore, diffikulterandes likväl angående Pommern, Ösel och vad i andras händer voro och förtjänte män genom Hennes Majestäts egen donation innehade.
Hennes Majestät insisterade; dock lät hon en gång genom min och några andras flit råda sig med andras gods att avstå, vilka hon dem själv givit hade. Men arga människor, dem eftervärlden med deras tillbörliga färger teckna lär, intalte Hennes Majestät att stå vid det förra, Hennes Majestät, det Gud bättre, till stort eftertal, som av naturen både dygdig och av hjärtat god var.
Huru jag gjorde min flit att beveka Hennes Majestät till förnuftigare och bättre tankar, det vet den gode Guden; men vrånga människor fingo rådrum. Det var ont att tala, ty (ehuru ärliga män det icke skötte) det sades på ort och ställe strax igen.
När Riksens Råd dröjde med sin resolution och ärnade göra Hennes Majestät ett ärligt utslag till hennes underhåll (detta blev av oss om aftonen slutat, Riddar Röd (skrymtare) var strax tillstädes, vrängde och bar saken strax annorlunda före), kom Hennes Majestät bittida om morgonen den 24 maj med några få till Rådet, som var församlat i Rikskanslerns hus, med ivrigt mod, emedan Hennes Majestät om oss inte var väl inbilladt, havande förslaget på ett papper om godsens i Pommern samt Ösels, Poels och Neuklosters i Mecklenburg igenkallelse.
Rådet anmodades pro imperio att skriva under. Perplexitet och tysthet varade länge. Sedan som jag såg ingen svarade och i synnerhet av dem som saken directe angick, förehöll jag Hennes Majestät med största ödmjukhet, så ock allvar, vad obillighet det vore och huru stort förtal Hennes Majestät skulle iråka så hos en som annan nation, vad consequentiæ det skulle giva, att kungliga hand och insegel bryta, och därtill med själv sitt eget, att taga ifrån så många förtjänta män det de hade med deras svett och blod så dyrt förvärvat; att Hennes Majestät väl kunde få annat så gott till underhåll och hade icke behov att gripa till sådana extremiteter.
Jag påminte ock Hennes Majestät mot huru många hon hade alltid väl gjort och nu till ett valete slog omkull med vänstra handen vad hon hade upprättat med den högra. Det vankades många ord som för vidlyftigt voro att ihågkomma. Jag sade: Hennes Majestät nyttjade sådane människors råd som illvilliga och violenta voro och buro ett sken till trohet framför alla andra. Jag böd trots att vi andra voro Hennes Majestät och Riket likså trogna och mycket mera både med kärlek och affektion tillbundna. Det frågades mig till av en, som stod alltid med ett långt scriptum hos Hennes Majestät och inblåste vad han förmådde (var en av Rådet N. H. F.) »vem menar Eders Excellens, så säg det ut.«
Jag svarade: »Gud give jag visste, så skulle jag vid min ära säga honom det mitt i ögonen.«
Då tegs, och vid Hennes Majestät ännu höll hårt an att av mig och de andra skulle underskrivas, sade jag och bad Hennes Majestät vilja hava mig och andra förskonade, vi kunde det icke göra. Det stode på detta sätt att underskriva en sådan sedel och kartek varken Hennes Majestät eller oss väl an. Blev det av Rådet och Ständerna konsenterat, då borde det ställas i kansliet av dem som vederborde; på sådant sätt ville jag underskriva, och mente de andre skulle det ock göra. De som levde, myndiga varandes, och saken angick, mumlade sakta för sig, men gjorde inte reellt åt; kommo ock somliga fram, menandes få njuta annat tillgodo, sade sig vilja avstå om de kunde få någon vedergällning. Tiden visar det ut.
Äntlig[en] kom detta ärende till Ständerna; en part av förra låten, quidam non cognita rei veritate, kortligen alla, för att undfly många andra olägenheter, bejakade. Gud give både Hennes Majestät och Fäderneslandet till fromma, att Gud icke ville hämnas det å förtjenta män skett är. Hennes Majestät var nådig, givmild och god; det var visst att Hennes Majestäts liberalitet av en hop obetänkta och oförtjänta blev mycket missbrukad, men man hade dock på annat sätt skolat gripa saken an; hic apud multos et dico perversos, committendum Deo, nullus respectus meritorum nec personarum nec avitæ virtutis habitus est. De förra låten ställde de in, emedan icke tid nog var dem att driva.
När nu underskrivningen av Rådet och Ständerna ske skulle, ville de alla hava det in som vanligt var, att det nämligen icke skulle lända varken dem eller posteriteten till exempel. Mången befarade att de orden skulle förarga Hennes Majestät; de ädlaste och förnämste sade vara causa sine qua non, kunde på sistone icke förlikas. Då jag mig tillböd att gå i det ärendet upp till Hennes Majestät, det alla tyckte väl vara och bådo mig det göra. En part mente jag skulle få ont emot. Då steg jag upp på slottet och tog fältmarskalken Wrangel med mig, vilken därtill villig var; gingo strax in till Hennes Majestät drottningen, vilken, när onda människor icke voro i vägen, av naturen mild var, fägnade och hörde oss mycket nådigt, satte själv upp med sin egen hand bättre ordform än vi begärade.
Vi voro mycket välkomna med samma i Rådet igen. Därpå skrevs hela Hennes Majestäts avfärdning inunder utav Rådet och alla Ständerna; arvfursten och successoren hertigen skrev ett särskilt instrument under. Sedan lagades dagligen till konungens kröning och Hennes Majestäts resa. Konungen gjorde till vårt nöje Ständerna försäkring, ställandes sig nådigt och gunstigt i alla måtto, och när jag med ett utskott av Ständerna presenterade honom försäkringen att underskriva, vilket ock skedde, svarade mäkta hövligt och väl. När jag före kröningen blev hos konungen till måltids, lät han icke giva sig vatten, satte sig ock rätt vid bordsändan.
French translation (my own):
En 1654, fin janvier, je quittai mon comité de Tiveden et arrivai à Upsal le 14 février, vers le soir. Ensuite, j'ai rencontré Sa Majesté Royale juste à l'extérieur de la ville. Sa Majesté montait en carrosse et se promenait avec le résident espagnol Pimentel, avec Montecuccoli, un haut officier impérial venu voir la Cour, avec M. le grand chancelier de la Cour du Danemark et plusieurs autres, qui étaient assis avec Sa Majesté dans le carrosse.
Lorsque nous nous sommes rencontrés, je suis immédiatement descendu du traîneau et Sa Majesté m'a tendu la main en me disant qu'elle était très heureuse de mon arrivée, qu'elle m'avait attendu longtemps et qu'elle se tenait très gracieusement debout.
Le même jour, le secrétaire de Sa Majesté, Wijnbladh, m'a rencontré en chemin, me racontant comment Sa Majesté, quelques jours auparavant, avait proposé sa résignation à tout le Conseil du Royaume, avec le plus grand sérieux et sans se laisser dissuader de son objectif, ce que, avec plus de circonstances, j'appris dès mon arrivée dans la ville d'Upsal, et que le Conseil du Royaume, qui était présent, tant de bouche qu'avec une lettre en bonne et due forme prise par le grand chancelier (de la même manière qu'il y a 2 ans, les deux ont été remis à Sa Majesté en présence de tout le Conseil, le premier par le grand chancelier, le second par moi, car je n'étais pas présent au premier), a humblement demandé à Sa Majesté de renoncer à de telles pensées.
Malgré tout cela, Sa Majesté devint cette fois inflexible dans son esprit; et bien sûr, le jour et le matin après mon arrivée, et pour mon bien, alors qu'il était 8 heures le 15 février, Sa Majesté m'a convoqué, moi et tout le Conseil, de nouveau au château, proposant et répétant tout ce qui précède, disant nous tous qu'elle voulait résigner du régiment; elle ne demanda pas notre avis, mais prit le sien, voulant nous l'annoncer seulement à nous. La bonne raison pour cela, a déclaré Sa Majesté, deviendra assez évidente avec le temps, mais Dieu en connaît la bonne base.
Alors, comme aucun membre du Conseil ne répondit, supposant avoir travaillé en vain auparavant, je me levai, prenant Sa Majesté oppositum au sérieux et de la meilleure façon possible, disant qu'elle allait contre Dieu, contre son serment et sa nature, contre sa majesté et le droit du peuple, et que celui qui conseillait à Sa Majesté de le faire agissait comme un scélérat et non comme un honnête homme.
Sa Majesté a répondu qu'on dirait souvent qu'il doit probablement y avoir beaucoup de personnes distinguées (notamment l'une ou l'autre, que je cache) qui non seulement diraient immédiatement oui à sa résignation, mais la soutiendraient aussi. J'ai dit que j'avais été jugé une fois pour cela, celui qui l'avait fait, il le prenait sur lui; j'avais de bonnes raisons pour prononcer de tels propos.
Alors Sa Majesté est restée silencieuse et a laissé tomber, disant que cela ne dépendait que d'elle et non de nous, ce à quoi je lui ai répondu: que cela concerne nous et le Royaume et pas seulement Sa Majesté; que Sa Majesté était en outre née d'un père et d'ancêtres tels que chacun d'entre nous aurait mérité plus que d'aider ainsi Sa Majesté dans des actes déraisonnables. Sa Majesté avait été élue, acclamée au régiment et confirmée à tant des Diètes. Sa Majesté avait promis lors de son couronnement, à genoux devant Dieu et le peuple, de nous gouverner selon la loi et de ne pas résigner. Pendant 12 ans, nous avons dirigé le régiment dans les années mineures de Sa Majesté en son nom, nous ne méritons rien de plus que d'être ainsi relevés par Sa Majesté, et, grâce à nos services fidèles et diligents ultérieurs, nous avons ensuite assisté Sa Majesté dans son régiment actuel, avec tous les habitants du Royaume de Suède, de sorte que Sa Majesté n'avait aucune raison de se plaindre et désirait donc s'éloigner de nous; de plus, il existait entre une femme et un homme un lien indissoluble en dehors des raisons juridiques, bien plus que celui entre un roi et le royaume.
Sa Majesté répondit bien enfin que si nous connaissions ses raisons (qu'elle cachait entièrement), nous ne trouverions pas cela si étrange; elle a dit qu'elle était une femme et qu'elle ne pouvait mener aucune guerre qui pourrait s'abattre sur le royaume.
J'ai dit qu'au temps de Sa Majesté, il y avait suffisamment de guerres pour que le monde sache les raconter, et avec les plus heureux succès de Dieu que nous puissions souhaiter, et j'ai ajouté que je pensais toujours que ce n'était pas un honnête homme qui l'approuvait la proposition de Sa Majesté.
Sa Majesté a dit qu'elle espérait voir ma main dessous.
J'ai répondu que cela n'arriverait jamais tant que Sa Majesté ne m'abandonnerait pas, moi et tous les autres Suédois, et que je ne pourrais rien changer, ce qui s'est aussi produit.
Or, alors que de telles paroles avaient été prononcées des deux côtés et que j'avais travaillé en vain, Sa Majesté a déclaré: «Cela n'aidera pas, j'en ai décidé ainsi, et personne ne m'en empêchera.»
Ensuite, j'ai soumis l'affaire à Dieu, à tout le Conseil et aux États du Royaume.
Lorsque le grand chancelier vit et apprit que Sa Majesté insistait si excessivement sur son intention et que les choses ne pouvaient pas souffrir que cela se déroule de cette façon, dans l'intérêt du bien-être du Royaume, il dit que si Sa Majesté voulait finalement de résigner, plus tôt cela arriverait, mieux ce serait, ce que Sa Majesté a applaudi.
La Diète était donc prévue pour le 1er mai. Cependant, de nombreux messages circulaient entre le duc et la reine, et le duc se rendit d'abord à Bråbourg depuis Ölande, puis à Gripsholm, pour enfin rencontrer la reine à Västerås, où Sa Majesté fit un accord sur tout avec le duc. M. Armand Fleming, Laurent von der Linde et surtout Schlippenbach furent utilisés et envoyés par Sa Majesté entre elle et le Conseil, mais aucun autre ni à l'extérieur ni à l'intérieur du Conseil. On en parlait ainsi de temps à autre en conseil, et on le proposait par Sa Majesté elle-même, pour sa subsistance et son entretien.
Sa Majesté Royale, ainsi que Sa Majesté [le Roi], furent priées et promises par l'ensemble du Conseil qu'elle mettrait, avant l'abdication, tout le gouvernement du Royaume en bon état et en sécurité, afin que le futur roi en sache un peu plus clairement ses droits et ses limitations et le Conseil du Royaume sa fonction et son autorité, les États leurs obligations et leur juste liberté, de sorte que toutes choses ne soient pas conduites pro nutu, mais selon la loi et la raison, et que moi-même et le grand chancelier, avec deux autres personnes, ainsi que Sa Majesté, y travailleraient.
Cependant, tout cela n'a eu aucun effet, mais le changement de roi a été précipité au-delà de toute mesure.
Sa Majesté a renvoyé les célébrants de la Cour, les dames et la plupart des gens ordinaires, et ont quitté leurs chambres royales pour s'installer dans d'autres au château d'Upsal. Sa Majesté écrivit alors au duc d'entrer dans la ville tel ou tel jour. Alors la reine elle-même alla chercher le duc, assis à cheval avec tout le Conseil et tous les États, tous à cheval (c'est-à-dire la noblesse). Quelques compagnies à pied et à cheval étaient présentes le 16 mai, troisième jour de la Pentecôte; peu de temps après, la proposition de démission fut faite dans la Grande Salle par Sa Majesté elle-même aux États.
Les États prirent cette question en considération pendant quelques jours, après quoi ils répondirent et supplièrent Sa Majesté de persévérer avec le fardeau du régiment. Sa Majesté maintenait son opinion. Finalement, après que rien d'autre n'ait pu être fait, les États acceptèrent l'intention de Sa Majesté et voulurent reconnaître le duc, déclaré prince héréditaire, comme leur roi.
Pendant ce temps, on consultait sur l'entretien de Sa Majesté. Sa Majesté a demandé la Poméranie avec Pœl et Neukloster, Öland, Gotlande, Ösel et la ville de Norrköping, avec des loyers certains et incertains. Le Conseil du Royaume a volontiers accordé à Sa Majesté tout ce que le Royaume pouvait supporter et qui était réalisable, aussi difficile soit-il en ce qui concerne la Poméranie, Ösel et ce qui était entre les mains d'autrui et quels hommes méritants possédés par le propre don de Sa Majesté.
Sa Majesté insistait; cependant, une fois, grâce à ma diligence et à celle de quelques autres, elle se laissa conseiller de renoncer aux biens d'autrui qu'elle leur avait elle-même donnés. Mais des gens en colère, que la postérité dessinera avec leurs propres couleurs, pressèrent Sa Majesté de se tenir aux côtés des premières, malheureusement, à la grande calomnie de Sa Majesté, qui était par nature à la fois vertueuse et bonne de cœur.
Comment j'ai fait ma diligence pour amener Sa Majesté à des pensées plus sensées et meilleures, le bon Dieu le sait; mais les gens peu coopératifs ont trouvé une marge de manœuvre. C'était pénible de parler, parce que (bien que des hommes honnêtes ne le faisaient pas) cela fut immédiatement répété sur place.
Lorsque le Conseil du Royaume a retardé sa résolution et a cherché à rendre à Sa Majesté une décision honnête pour son maintien (cela a été fait par nous à la fin de la soirée, Riddar Röd (un hypocrite) était immédiatement présent, a tordu et a porté l'affaire un peu différemment auparavant), Sa Majesté est venue un peu trop tôt le matin du 24 mai avec quelques hommes au Conseil, qui était réuni dans la maison du grand chancelier, avec un courage empressé, car Sa Majesté n'était pas très convaincue de notre proposition sur un document sur la révocation des domaines en Poméranie et Ösel, Pœl et Neukloster dans le Mecklembourg.
Le Conseil fut prié pro imperio de le signer. La perplexité et le silence durent longtemps. Alors, comme je ne voyais personne répondre, et surtout de ceux que l'affaire concernait directement, je représentai à Sa Majesté avec la plus grande humilité et la plus grande gravité, combien ce serait déraisonnable et quelle grande calomnie Sa Majesté encourrait en un seul instant dans l'une nation ou l'autre, quelle conséquence cela aurait-il de briser la main et le sceau royal, et d'enlever à tant d'hommes méritants ce qu'ils avaient si chèrement acquis avec leur sueur et leur sang; que Sa Majesté pouvait bien avoir d'autres choses aussi bonnes pour l'entretien et qu'elle n'avait pas besoin de recourir à de tels extrêmes.
J'ai aussi rappelé à Sa Majesté combien de personnes elle avait toujours fait du bien envers elle et que maintenant, en guise d'adieu, elle renversait de la main gauche ce qu'elle avait érigé de la droite. Il y avait beaucoup de mots trop vagues pour être mémorisés. J'ai dit que Sa Majesté utilisait les conseils d'hommes malveillants et violents et qui faisaient semblant d'être fidèles au-dessus de tous les autres. J'ai proposé, même si le reste d'entre nous étions aussi fidèles à Sa Majesté et au Royaume et bien plus liés à eux deux avec amour et affection. Cette question m'a été posée par quelqu'un qui s'est toujours tenu aux côtés de Sa Majesté avec un long écrit et a pénétré ce qu'il pouvait (était l'un des membres du Conseil N. H. F.): «Quiconque Votre Excellence veut dire, dites-le.»
J'ai répondu : «Si Dieu le veut, je le savais, alors je le lui dirais en face, sur mon honneur.»
Puis il y a eu le silence, et comme Sa Majesté insistait toujours pour que ce soit signé par moi et les autres, j'ai dit et demandé à Sa Majesté de m'épargner, moi et les autres, que nous ne pouvions pas le faire. Il ne serait bon ni pour Sa Majesté ni pour nous de signer de cette manière une telle note et une telle carte. S'il était approuvé par le Conseil et les États, il serait alors confié à la chancellerie par ceux qui en étaient responsables; c'est ainsi que j'aurais envie de signer, et je pensais que les autres le feraient aussi. Ceux qui étaient vivants, qui avaient autorité et qui étaient concernés par l'affaire, marmonnaient doucement pour eux-mêmes, mais ne faisaient vraiment rien à ce sujet; certains se sont aussi manifestés, pensant qu'ils bénéficieraient d'autres avantages, et ils ont déclaré qu'ils renonceraient s'ils pouvaient obtenir des représailles. Le temps nous le dira.
Enfin cette affaire arriva aux États; une partie des premiers, quelques-uns ne connaissant pas la vérité, enfin tous l'affirmèrent pour échapper à bien d'autres inconvénients. Que Dieu accorde Sa Majesté et la Patrie aux pieux, afin que Dieu ne veuille pas venger ce qui est arrivé aux hommes méritants. Sa Majesté était gracieuse, généreuse et bonne; il est certain que la libéralité de Sa Majesté a été grandement abusée par un groupe de personnes irréfléchies et indignes, mais la question aurait dû être abordée d'une manière différente; ici, parmi tant d'autres, et je veux dire les pervers, à confier à Dieu, aucun respect n'était tenu aux mérites, ni aux personnes, ni à la vertu des ancêtres. Ils ont annulé les premiers parce qu'il n'y avait pas assez de temps pour les conduire.
Or, au moment où devait avoir lieu la signature du Conseil et des Etats, ils voulaient tous qu'elle soit inscrite comme d'habitude, pour que cela n'affecte ni eux ni la postérité, par exemple. Beaucoup craignaient que ces paroles ne mettent Sa Majesté en colère; les plus nobles, que l'on disait causa sine qua non, ne purent finalement se réconcilier. Lorsque j'ai proposé de m'adresser à Sa Majesté à ce sujet, tout le monde a trouvé que c'était bien et m'a demandé de le faire. Une partie d'entre eux pensait que j'en sortirais mal. Ensuite, je suis monté au château et j'ai emmené avec moi le maréchal Wrangel, qui était disposé à le faire; nous nous sommes immédiatement rendus chez Sa Majesté la reine, qui, lorsque les mauvaises personnes ne gênaient pas, était de nature douce, elle s'est réjouie et nous a écoutés très gracieusement, et elle a elle-même mis en place de sa propre main une meilleure formulation que celle que nous avions demandée.
Nous avons été à nouveau très bien accueillis au Conseil. Alors tout le renvoi de Sa Majesté fut signé par le Conseil et tous les États; le prince héréditaire et successeur, le duc, a signé un instrument spécial. Ensuite, les préparatifs quotidiens étaient faits pour le couronnement du roi et le voyage de Sa Majesté. Le roi a donné aux États une assurance, à notre plaisir, se positionnant gracieusement et favorablement à tous égards, et lorsque moi, avec un comité des États, lui ai présenté l'assurance qu'il devait signer, ce qui a également été fait, il a répondu très poliment et bien. Lorsque je restais chez le roi pour un repas avant le couronnement, il ne se laissait pas donner d'eau et il s'asseyait tout au bout de la table.
English translation (my own):
In 1654, at the end of January, I left my comity over Tiveden and arrived in Uppsala on February 14, towards evening. Then I met Her Royal Majesty just outside the city. Her Majesty rode in a carriage and went for a walk with the Spanish resident Pimentel, with Montecuccoli, an Imperial high officer who came to see the court, with the Lord Grand Chancellor of the Court of Denmark, and several others, who sat with Her Majesty in the carriage.
When we met, I immediately got out of the sleigh, and Her Majesty gave me her hand, saying that she was very happy at my arrival, that she had waited a long time for me, and she stood very graciously.
On the same day, Her Majesty's secretary Wijnbladh met me on the road, telling me how Her Majesty, a few days before, had proposed her resignation to all the Council of the Realm, with all seriousness and without letting herself be dissuaded from her purpose, which, with more circumstances, I learned as soon as I came to the city of Uppsala, and that the Council of the Realm, who were present, both orally and with an proper letter taken by the Grand Chancellor (in the same way as 2 years ago the two were delivered to Her Majesty in the presence of the whole Council, the first by the Grand Chancellor, the second by me, as I was not present at the first), humbly requested that Her Majesty would desist from such thoughts.
All this notwithstanding, Her Majesty this time became immovable in her mind; and to be sure, the day and morning after my arrival, and for my sake, when it was 8 o'clock on February 15, Her Majesty summoned me and the whole Council again to the castle, proposing and repeating all the former, telling us all that she wished to resign from the regiment; she did not ask for our advice, but took her own, desiring to announce it only to us. The right reason for this, Her Majesty said, would in time become obvious enough, but God knows the correct basis for it.
Now when none of the Council answered, supposing themselves to have laboured in vain before, I stood up, holding Her Majesty oppositum seriously and in the best way I could, saying that she was going against God, against her oath and nature, against her majesty and the people's right, and that whoever advised Her Majesty to do so was acting as a scoundrel and not as an honest man.
Her Majesty replied that it would be much said that there must probably be many distinguished people (namely one or another, whom I conceal) who would not only immediately say yes to her resignation, but also support it. I said I had once been judged of that, whoever did it, he took it to himself; I had good reason for such words.
Then Her Majesty remained silent and left it be, saying that it was up to her alone and not us, to which I answered her: that it concerns us and the Kingdom and not only Her Majesty; that Her Majesty was moreover born of such a father and forefathers that any of us would have deserved more than to thus assist Her Majesty in unreasonable. Her Majesty had been elected, acclaimed to the regiment, and confirmed at so many Riksdags. Her Majesty had promised at her coronation on her knees before God and the people to rule us according to the law and not to resign. For 12 years we had led the regiment in Her Majesty's minor years on her behalf, we deserved nothing more than to be thus relieved by Her Majesty, and, with our later faithful and diligent services, we then assisted Her Majesty in her current regiment, with all of the Kingdom of Sweden's inhabitants, so that Her Majesty had no reason to complain and therefore long to get away from us; moreover, there was between a woman and a man an indissoluble bond outside of legal reasons, much more then than that between a king and the kingdom.
Her Majesty answered well at last that if we knew her reasons (which she entirely concealed), we would not think it so strange; she said that she was a woman and could not wage any war that could befall the kingdom.
I said that in Her Majesty's time enough wars were fought that the world knew how to tell of them, and with the happiest successes of God that we could wish, and I added that I still thought that it was no honest man who approved of Her Majesty's proposition.
Her Majesty said she hoped to see my hand under it.
I answered that that would never happen until Her Majesty were to abandon me and all the other Swedes first, then that I can't change anything, which also happened.
Now, when such words had been spoken on both sides and I had worked completely in vain, Her Majesty said: "It won't help, I have decided so, and there is no one who will keep me from it."
Then I referred the matter to God, with the entire Council, and to the Estates of the Realm.
When the Grand Chancellor saw and learned that Her Majesty insisted so excessively on her intention, and things could not suffer that it be played that way, for the sake of the Realm's welfare, he said that if it would then finally be that Her Majesty wanted to resign, the sooner it would happen, the better, which Her Majesty applauded.
So the Riksdag was scheduled for May 1. In the meantime, many messages passed between the Duke and the Queen, and the Duke came first to Bråborg from Öland, then to Gripsholm, finally to meet the Queen in Västerås, where Her Majesty made an agreement about everything with the Duke. Lord Herman Fleming, Lorentz von der Linde, and mostly Schlippenbach were by Her Majesty used and sent between her and the Council, but no others either outside or within the Council. It was thus from time to time spoken about in Council, and proposed by Her Majesty herself, for her sustenance and maintenance.
Her Royal Majesty, as well as His Majesty, was requested and promised by the entire Council that she would, before the abdication, put the entire government of the Realm into a good state and secure being, so that the future King would knew somewhat more clearly his rights and his limitations and the Council of the Realm its office and its authority, the Estates their obligations and their rightful freedom, so that all things should not be conducted pro nutu, but according to law and reason, and that both myself and the Grand Chancellor, along with two others, together with Her Majesty, would work on this.
However, it all came to no effect, but the change of king was rushed beyond measure.
Her Majesty dismissed both the officiants in the court, the ladies and most of the common people, moved out of their royal chambers and into others at Uppsala Castle. The Duke was then written to by Her Majesty to enter the city on such and such a day. So the Queen herself fetched the Duke, sitting on horseback with the whole Council and all the Estates, all on horseback (meaning the nobility). A few companies on foot and on horseback were present on May 16, which was the third day of Pentecost; shortly afterwards the proposition was made in the Great Hall by Her Majesty herself to the Estates about the resignation.
The Estates took this matter into consideration for a few days, after which they answered and begged Her Majesty to persevere with the burden of the regiment. Her Majesty stood by her opinion. At last, after nothing else could be done, the Estates agreed to Her Majesty's intention and wanted to recognise the Duke, who had been declared Hereditary Prince, as their King.
While this was going on, one consulted about Her Majesty's maintenance. Her Majesty requested Pomerania with Poel and Neukloster, Öland, Gotland, Ösel and the city of Norrköping, with certain and uncertain rents. The Council of the Realm gladly granted Her Majesty everything that the Realm could bear and which was practicable, however difficult it was regarding Pomerania, Ösel and what were in the hands of others and which deserving men possessed by Her Majesty's own donation.
Her Majesty insisted; however, once, through my diligence and that of some others, she allowed herself to be advised to give up other people's property, which she herself had given them. But angry people, whom posterity will draw with their proper colours, urged Her Majesty to stand by the former, unfortunately, to the great slander of Her Majesty, who was by nature both virtuous and good at heart.
How I did my diligence to move Her Majesty to more sensible and better thoughts, the good God knows; but uncooperative people found leeway. It was painful to speak, because (although honest men did not do it) it was said in the place immediately again.
When the Council of the Realm delayed its resolution and sought to make Her Majesty an honest decision for her maintenance (this was done by us when the evening ended, Riddar Röd (a hypocrite) was immediately present, twisted and carried the matter a little differently before), Her Majesty came a bit too early on the morning of May 24th with some few man to the Council, which was assembled in the Grand Chancellor's house, with eager courage, as Her Majesty was not well convinced about us, having the proposition on a paper about the revocation of the estates in Pomerania and Ösel, Poel and Neukloster in Mecklenburg.
The Council was requested pro imperio to sign it. Perplexity and silence lasted for a long time. Then, as I saw no one answered, and especially of those whom the matter directly concerned, I represented to Her Majesty with the greatest humility, as well as seriousness, how unreasonable it would be and how great a calumny Her Majesty would incur in one nation or another, what consequence it would give to break the royal hand and seal, and to take away from so many deserving men what they had so dearly acquired with their sweat and blood; that Her Majesty could well have other things so good for maintenance and that she had no need to resort to such extremes.
I also reminded Her Majesty of how many people she had always done well towards and that now, as a farewell, she was knocking down with her left hand what she had erected with her right. There were many words that were too vague to remember. I said that Her Majesty used the advice of such men as were malicious and violent and who wore a pretense of fidelity above all others. I offered, even though the rest of us were equally faithful to Her Majesty and the Kingdom and much more bound to both of them with love and affection. It was asked to me by someone who always stood with Her Majesty with a long writing and penetrated what he could (was one of the Council N. H. F.): "Whoever Your Excellency means, say it out."
I answered: "God willing I knew, then I would tell it him to his face, on my honour."
Then there was silence, and when Her Majesty still insisted that it be signed by me and the others, I told and asked Her Majesty to have me and others spared, that we could not do it. It would not be good for either Her Majesty or us in this way to sign such a note and card. If it was approved by the Council and the Estates, then it should be placed in the chancellery by those who were responsible; in that way would I want to sign, and I thought the others would too. Those who were alive, of authority, and whom the matter concerned, mumbled softly to themselves, but did not really do anything about it; some also came forward, thinking they would enjoy other benefits, and they said they would desist if they could get some retribution. Time will tell.
At last this matter came to the Estates; a part of the former, some not knowing the truth of the matter, in short, all of them, affirmed it so as to escape many other inconveniences. God grant both Her Majesty and the Fatherland to the pious, that God would not want to avenge what has happened to deserving men. Her Majesty was gracious, generous, and good; it was certain that Her Majesty's liberality was greatly abused by a group of thoughtless and undeserving people, but the matter should have been approached in a different way; here among many, and I mean the perverse, to be entrusted to God, no respect was held for merits, or for persons, or for the virtue of ancestors. They canceled the former, because there was not enough time to drive them.
Now, when the signing by the Council and the Estates was to take place, they all wanted it in as usual, so that it would not affect either them or posterity, for example. Many feared that those words would anger Her Majesty; the noblest said to be causa sine qua non, could not finally be reconciled. When I offered to go in that matter to Her Majesty, everyone thought it was well and asked me to do so. One part of them thought I would get bad out of it. Then I went up to the castle and took Field Marshal Wrangel with me, who was willing to do so; we immediately went in to Her Majesty the Queen, who, when bad people were not in the way, was by nature gentle, she rejoiced and listened to us very graciously, and she herself set up with her own hand better wording than we asked for.
We were very welcome immediately in the Council again. Thereupon the whole of Her Majesty's dismissal was signed by the Council and all the Estates; the Hereditary Prince and successor, the Duke, signed a special instrument. Then daily preparations were made for the King's coronation and Her Majesty's journey. The King made the Estates an assurance, to our pleasure, positioning himself graciously and favourably in all respects, and when I, with a committee of the Estates, presented him with the assurance for him to sign, which was also done, he answered very politely and well. When I stayed with the King for a meal before the coronation, he did not let himself be given water, and he sat down right at the end of the table.
Above: Kristina.
Above: Karl Gustav.
Above: Per Brahe.
No comments:
Post a Comment