Anders Fryxell on Princess Katarina and her time as Kristina's foster mother

Source:

Berättelser ur svenska historien, elfte delen: Konung Karl den tionde Gustaf, första afdelningen, pages 6 to 7, by Anders Fryxell, 1843

https://runeberg.org/svhistfry/11/0014.html

The account:

... Få personer hafva åtnjutit så allmänt förtroende och så odelad aktning. Gustaf Adolf älskade henne på det innerligaste. Hon var den, som innehade och vårdade förtroendet af den nittonåriga konungens kärlek till Ebba Brahe. När denna förbindelse upplöstes, men deremot en ny knöts emellan pfaltsgrefven och Katarina sjelf, sade konungen till den sednare: »jag spår, att du erhåller en son, hvilken kommer att efterträda mig på Sverges konungatron«; och vid utresan till tyska kriget var det åt samma syster, som han med modrens förbigående anförtrodde sin späda dotter. Förmyndareregeringen, ehuru i spänning mot pfaltsiska huset, tvekade ej att med samma förtroende åter uppdraga åt Katarina vården om den unga drottningen; ehuru det måste ske under häftig strid emot modren, Maria Eleonora. Detta uppdrag fyllde Katarina så, att fosterdottern sjelf alltid yttrade för henne aktning och tacksamhet, och att riksförmyndarne oförställdt och öppet beklagade hennes död såsom en i afseende på Kristinas uppfostran oersättlig förlust. Denna olycka inträffade alltför tidigt. I slutet af 1638 sjuknade pfaltsgrefvinnan så häftigt, att en hvar motsåg den sorgliga utgången. Sjelf gjorde hon det med lugn. »Jag lemnar här många vänner«, sade hon till de sörjande; »men jag har också andra före mig i den boning, dit jag nu ämnar gå.« Två dagar före sin död kallade hon den trettonåriga Kristina till sjuksängen, lät henne uppläsa aftonbönerna och förmanade henne sedermera först till gudsfruktan, sedan till lydnad och tacksamhet mot förmyndarne, ytterligare och med många härliga ord till kärlek för Sverge och svenskarna samt till samvetsgrannt uppfyllande af sina höga pligter. Sist och icke utan tårar, anbefallte hon till drottningens understöd och försvar sin efterlemnade make och många ouppfostrade barn. Efter dylika förmaningar äfven till dessa sednare afsomnade hon den 13 December 1638, endast 54 år gammal. Hon blef begrafven i Strengnäs, bredvid sina föräldrar. Vi hafva ej öfver hennes hvilostad sett någon minnesskrift; men vilja i stället för en sådan anföra tvenne vittnesbörd, afgifna vid sorgebetygelsen till den efterlefvande enklingen. Johan Skytte skrifver så: »hon var af otaliga menniskor älskad, såsom ett efterdöme af gudsfruktan, tålamod, fromhet och alla kristeliga dygder; ja, hon var i sanning en krona bland Sverges konungadöttrar.« Axel Oxenstjerna skref: »jag beklagar högt pfaltsgrefvinnans död, och det både för hennes efterlefvande makes, för barnens, för fosterlandets och för vår unga drottnings skull. Denna sistnämnda har nu förlorat den mor, som ensam kunnat fullända hennes uppfostran. Om jag vågade uttrycka min saknad, jag skulle ej skyggas vid att bekänna, det jag häldre velat för andra gången begrafva min egen mor.«

English translation (my own):

... Few people have enjoyed such universal confidence and such undivided esteem. Gustav Adolf loved her with all his heart. She was the one who held and nurtured the confidence of the nineteen year old king's love for Ebba Brahe. When this connection was dissolved, but a new one was made between the Count Palatine and Katarina herself, the King said to the suitor: "I foresee that you will have a son who will succeed me on the royal throne of Sweden"; and on leaving for the German war, it was to the same sister that he entrusted his infant daughter, with the passing over of the mother.

The regency government, although in tension with the Palatine House, did not hesitate to again entrust Katarina with the care of the young Queen with the same confidence; although it had to take place during a fierce battle against the mother, Maria Eleonora. Katarina fulfilled this mission in such a way that the foster daughter herself always expressed respect and gratitude for her, and that the national guardians openly and openly lamented her death as an irreplaceable loss in terms of Kristina's upbringing. This accident happened too soon. At the end of 1638, the Countess Palatine became so violently ill that everyone opposed the sad outcome. She herself did it calmly. "I leave here many friends", she said to the mourners, "but I also have others before me in the abode where I now intend to go."

Two days before her death, she called the thirteen year old Kristina to the sickbed, had her recite the evening prayers, and then exhorted her first to fear of God, then to obedience and gratitude to her guardians, further and with many glorious words of love for Sweden and the Swedes and for the conscientious fulfillment of her high duties. Finally, and not without tears, she recommended her bereaved husband and her many uneducated children to the Queen's support and defense. After such admonitions also to them, she passed away on December 13, 1638, only 54 years old. She was buried in Strängnäs, next to her parents.

We have not seen any memorial over her resting place, but we want, instead of such, to add two testimonies, given at the time of testimonies of mourning to the surviving widower. Johan Skytte writes like this:

"She was loved by countless people as an example of godliness, patience, piety and all Christian virtues; yes, she was truly a crown among Sweden's royal daughters."

Axel Oxenstierna wrote: "I deeply regret the death of the Countess Palatine, and that both for the sake of her surviving husband, for the sake of the children, for the sake of the motherland and for the sake of our young Queen. The latter has now lost the mother who alone was able to complete her upbringing. If I dared to express my loss, I would not be shy in confessing that I would rather bury my own mother for the second time."

Above: Princess Katarina.

Above: Kristina.

Above: Anders Fryxell.

Note: Kristina turned twelve years old in 1638, not thirteen.