Source:
Berättelser ur swenska historien: till ungdomens tjenst utgifwen: sjette delen, innehållande Gustaf II Adolf, pages 137 to 140, Anders Fryxell, 1834
Written in response to this letter written by Gustav Adolf:
The letter:
Eders kongl. majestät min underdåniga, trogna tjenst, så länge jag lefwer! Eders majestäts gunstiga handbref af d. 4 sistledne har jag med tillbörlig wördnad mottagit och genomläst, men kan af deß läsande aldrig mättas, billigt tryckande detsamma till mina läppar hwarje gång, jag tager det i händerna. Att eders majestät, ihugkommandes detta lifwets korthet och menskliga händelser, betygar sitt förtroende till min ringa person; att eders majestät uppmanar mig i sådan händelse till mod, och anbefaller mig sin höga omwårdnad och det med sådana ord och skäl, hwilka icke blott mig, en trogen tjenare, utan ock den hårdaste sten beweka kunde; att eders majestät ytterligare från sin höghet nedlåter sig att deremot lofwa i lika händelse lika omsorg för de mina; detta allt werkar hos mig sådana känslor, att jag icke wet, hwad jag swara skall. Jag ser häruti eders majestäts lifliga omsorg att anwända alla medel, äfwen de minsta för fäderneslandets framtida wäl, likaså för deß egen älskeliga gemål och lifsarfwinge. Men efter nu eders majestät mig sådana höga åligganden anförtror, så bör mig deremot icke fördölja, hwad mitt sinne oftast och hårdast trycker. Uti alla, så enskilda som allmänna swårigheter, hwilka mig omgifwit, har jag alltid medelst arbete och flit hoppats på en god utgång, likasom jag också alltid trott fäderneslandet kunna räddas äfwen utur större farligheter än nu, så länge nemligen jag wetat eders majestät wara wid lif och hälsa. Men så ofta jag kommer på de tankar, att eders majestät en menniska är, underkastad de faror och olyckor, för hwilka ingen är fri, hwarken den, som purpurmanteln bär, eller den, som i blångarn klädes; och när jag derjemnte betänker fäderneslandets tillstånd så inom som utom, då känner jag min swaghet och hißnar, bedjande, att jag den dagen icke lefwa måtte. Min högsta tröst och styrka är Guds barmhertighet och nåd, fäderneslandet och det konungsliga huset intill denna dag underbarligen betedd. J förtröstan på samma nåd hoppas jag, önskar af hjertat och beder Gud innerligen, det mig må wederfaras den lycksalighet att i all min lifstid få arbeta i eders kongl. majestäts tjenst och efter deß befallning, då jag med godt mod hoppas god utgång på alla företag, ehuru swåra och farliga de än synas kunna. Men derest Gud för wåra synder skull wille straffa oß alla och mig i synnerhet med att lefwa den dag, eders majestät något dödeligt widkomme, då är för eders majestät och än mera för mig nogsamt känd, den ringa förmåga, jag besitter; likaledes, huru det föga anseende, jag för det närwarande kan äga, lätt skulle förfalla, såsom blott och bart beroende af eders majestäts gunst. Dock, hwad jag göra kan, det wet jag icke, wärderar det icke heller stort. Men, hwad i min yttersta förmåga står, det lofwar jag, utan skrymtan, med underdånighet och trohet; nemligen att såwäl wid eders majestäts frånfälle, det Gud länge fördröje, såsom ock i deß lifstid, för eders majestät och deß höga omwårdnad göra, lida och umgälla, så widt jag förstår och förmår, gerna uppoffrande mitt och de minas lif, blod och allt det menniskorna i denna werlden kärt hafwa; så att jag det answara kan, icke blott för samtid och efterwerld, hwilkas omdöme stundom kan bedragas, utan för all werldens domare. Samma tänkesätt skall jag mina efterkommande bjuda och i arf lemna, så framt de min wälsignelse åtnjuta wilja. Till slut beder jag Gud innerligen och af hjertat, att icke låta saken komma derhän, utan gifwa eders majestät hälsa och långt lif, råd och krafter att först göra en god ända på sina krig, och sedan uti många och lugna år bereda fäderneslandets tillwäxt och förkofran, och slutligen i sinom tid och behaglig ålder lemna åt älskade lifsarfwingar sin tron att innehafwas man efter man; så länge werlden står. Jag anbefaller mig och de mina uti eders majestäts gunst och nåde och blifwer i alla mina lifsdagar eders kongl. majestäts underdånigste, trogne och hörsamme tjenare.
Axel Oxenstjerna.
Elbingen d. 17 Jan. 1631.
With modernised spelling:
Eders Kungliga Majestät min underdåniga, trogna tjänst så länge jag lever! Eders Majestäts gunstiga handbrev av den 4 sistlidna har jag med tillbörlig vördnad mottagit och genomläst, men kan av dess läsande aldrig mättas, billigt tryckande detsamma till mina läppar varje gång jag tager det i händerna. Att Eders Majestät, ihågkommandes detta livets korthet och mänskliga händelser, betygar sitt förtroende till min ringa person; att Eders Majestät uppmanar mig i sådan händelse till mod och anbefaller mig sin höga omvårdnad, och det med sådana ord och skäl vilka icke blott mig, en trogen tjänare, utan ock den hårdaste sten beveka kunde; att Eders Majestät ytterligare från sin höghet nedlåter sig att däremot lova i lika händelse lika omsorg för de mina... Detta allt verkar hos mig sådana känslor att jag icke vet vad jag svara skall.
Jag ser häruti Eders Majestäts livliga omsorg att använda alla medel, även de minsta, för Fäderneslandets framtida väl, likaså för dess egen älskliga gemål och livsarvinge. Men efter nu Eders Majestät mig sådana höga åligganden anförtror, så bör mig däremot icke fördölja vad mitt sinne oftast och hårdast trycker. Uti alla så enskilda som allmänna svårigheter vilka mig omgivit, har jag alltid medelst arbete och flit hoppats på en god utgång, likasom jag också alltid trott Fäderneslandet kunna räddas även utur större farligheter än nu, så länge nämligen jag vetat Eders Majestät vara vid liv och hälsa.
Men så ofta jag kommer på de tankar att Eders Majestät en människa är, underkastad de faror och olyckor för vilka ingen är fri, varken den som purpurmanteln bär eller den som i blångarn klädes; och när jag därjämte betänker Fäderneslandets tillstånd så inom som utom, då känner jag min svaghet och hisnar, bedjande att jag den dagen icke leva måtte. Min högsta tröst och styrka är Guds barmhärtighet och nåd, Fäderneslandet och det Konungsliga Huset intill denna dag underbarligen betedd.
I förtröstan på samma nåd hoppas jag, önskar av hjärtat och beder Gud innerligen det mig må vederfaras den lycksalighet att i all min livstid få arbeta i Eders Kungliga Majestäts tjänst och efter dess befallning, då jag med gott mod hoppas god utgång på alla företag, ehuru svåra och farliga de än synas kunna. Men därest Gud för våra synders skull ville straffa oss alla, och mig i synnerhet, med att leva den dag Eders Majestät något dödligt vidkomme, då är för Eders Majestät och än mera för mig nogsamt känd den ringa förmåga jag besitter; likaledes huru det föga anseende jag för det närvarande kan äga lätt skulle förfalla, såsom blott och bart beroende av Eders Majestäts gunst. Dock, vad jag göra kan, det vet jag icke, värderar det icke heller stort.
Men vad i min yttersta förmåga står, det lovar jag, utan skrymtan, med underdånighet och trohet; nämligen att såväl vid Eders Majestäts frånfälle (det Gud länge fördröje), såsom ock i dess livstid, för Eders Majestät och dess höga omvårdnad göra, lida och umgälla, såvitt jag förstår och förmår, gärna uppoffrande mitt och de minas liv, blod och allt det människorna i denna världen kärt hava; så att jag det ansvara kan, icke blott för samtid och eftervärld, vilkas omdöme stundom kan bedragas, utan för all världens domare.
Samma tänkesätt skall jag mina efterkommande bjuda och i arv lämna, såframt de min välsignelse åtnjuta vilja. Till slut beder jag Gud innerligen och av hjärtat att icke låta saken komma därhän, utan giva Eders Majestät hälsa och långt liv, råd och krafter att först göra en god ända på sina krig, och sedan uti många och lugna år bereda Fäderneslandets tillväxt och förkovran, och slutligen i sinom tid och behaglig ålder lämna åt älskade livsarvingar sin tron att innehavas, man efter man, så länge världen står. Jag anbefaller mig och de mina uti Eders Majestäts gunst och nåde och bliver i alla mina livsdagar Eders Kungliga Majestäts underdånigste, trogne och hörsamme tjänare
Axel Oxenstierna.
Elbingen, den 17 januari 1631.
French translation (my own):
Votre Majesté Royale a mon service obéissant et fidèle aussi longtemps que je vivrai! J'ai reçu et parcouru avec respect la lettre manuscrite favorable de Votre Majesté du 4 du mois dernier, mais je ne peux jamais me rassasier de la lire, la pressant à juste titre sur mes lèvres chaque fois que je la prends entre mes mains. Que Votre Majesté, se souvenant de la brièveté de la vie et des événements humains, accorde sa confiance en mon humble personne; que Votre Majesté m'appelle au courage dans un tel événement et me recommande à ses grands soins, et cela avec des paroles et des raisons qui pourraient émouvoir non seulement moi, fidèle serviteur, mais aussi la pierre la plus dure; que Votre Majesté daigne en outre de la part de Son Altesse, en retour, promettre, dans le même cas, des soins égaux pour ma famille... Tout cela me donne de tels sentiments que je ne sais que répondre.
Je vois en cela le vif souci de Votre Majesté d'utiliser tous les moyens, même les plus petits, pour le bien futur de la Patrie, ainsi que pour sa très chère épouse et héritière. Mais maintenant que Votre Majesté me confie de si hauts devoirs, je ne dois pas cacher ce que mon esprit me presse le plus souvent et le plus fortement. De toutes les difficultés individuelles et générales qui m'ont entouré, j'ai toujours espéré, par mon travail et mon zèle, une issue heureuse, tout comme j'ai toujours cru que la Patrie pouvait être sauvée de dangers encore plus grands qu'aujourd'hui, aussi longtemps que car je savais que Votre Majesté était vivante et en bonne santé.
Mais aussi souvent que j'en viens à la pensée que Votre Majesté est un être humain, soumis aux dangers et aux malheurs dont personne n'est à l'abri, ni celui qui porte le manteau pourpre, ni celui qui est vêtu de fil bleu; et quand je considère aussi l'état de la Patrie tant à l'intérieur qu'à l'extérieur, alors je ressens ma faiblesse et je halete, priant pour ne pas vivre assez longtemps pour voir ce jour. Mon plus grand confort et ma force sont merveilleusement prouvés à ce jour par la miséricorde et la grâce de Dieu, de la Patrie et de la Maison Royale.
Confiant en la même grâce, j'espère, je souhaite du fond du cœur et je prie Dieu d'avoir le bonheur de pouvoir travailler au service de Votre Majesté Royale tout au long de ma vie et sous vos ordres, et j'espère, comme je le fais avec bon courage, pour un bon résultat dans toutes les entreprises, aussi difficiles et dangereuses soient-elles. Mais si Dieu, à cause de nos péchés, veut nous punir tous, et moi en particulier, en nous laissant vivre jusqu'au jour où quelque chose de fatal arrivera à Votre Majesté, alors le peu de capacité que je possède est suffisamment connu de Votre Majesté et encore plus de moi; de même, combien le peu de réputation que je possède actuellement se dégraderait facilement, comme une simple et nue dépendance de la faveur de Votre Majesté. Cependant, ce que je peux faire, je ne le sais pas et je ne l'apprécie pas beaucoup.
Mais ce qui est en mon pouvoir, je le promets, sans hypocrisie et avec soumission et fidélité; à savoir qu'à la disparition de Votre Majesté (que Dieu la retarde longtemps) ainsi que pendant sa vie, faire, souffrir et payer le prince pour Votre Majesté et votre haute sollicitude, autant que je le comprends et le puisse, en sacrifiant volontairement mon et la vie, le sang et tout ce qui est cher aux gens de ce monde; de sorte que je peux y répondre, non seulement pour les contemporains et pour la postérité, dont le jugement peut parfois être trompé, mais pour le juge du monde entier.
J'inviterai et laisserai la même façon de penser en héritage à mes descendants, à condition qu'ils bénéficient de ma bénédiction. Enfin, je prie Dieu du fond du cœur de ne pas en arriver là, mais de donner à Votre Majesté la santé et la longue vie, des conseils et de la force pour mettre d'abord bien fin à ses guerres, puis dans de nombreuses années paisibles. préparer la croissance et l'avancement de la Patrie, et enfin, en temps voulu et à l'âge convenable, laisser aux très chers héritiers leur trône qui sera détenu, homme après homme, aussi longtemps que le monde existera. Je me recommande, ainsi que ma famille, à la faveur et à la grâce de Votre Majesté, et je reste pour tous les jours de ma vie le serviteur le plus soumis, fidèle et obéissant de Votre Majesté Royale.
Axel Oxenstierna.
Elbingen, le 17 janvier 1631.
English translation (my own):
Your Royal Majesty has my obedient, faithful service as long as I live! I have received and perused Your Majesty's favourable handwritten letter of the 4 of last month with due reverence, but I can never be satiated with reading it, rightfully pressing the same to my lips every time I take it in my hands. That Your Majesty, remembering the shortness of life and human events, vouchsafes your confidence in my humble person; that Your Majesty calls me to courage in such an event and commends me to your high care, and that with such words and reasons which could move not only me, a faithful servant, but also the hardest stone; that Your Majesty further condescends from your highness to, in return, promise, in the same event, equal care for my family... All this gives me such feelings that I do not know what to answer.
I see in this Your Majesty's keen concern to use all means, even the smallest, for the future good of the Fatherland, as well as for your own dearly beloved consort and heir. But now that Your Majesty entrusts me with such high duties, I should not conceal what my mind most often and most strongly presses on me. Out of all the individual and general difficulties that have surrounded me, I have always by means of work and diligence hoped for a good outcome, just as I have also always believed that the Fatherland could be saved even from greater dangers than now, as long as I knew Your Majesty was alive and in health.
But as often as I come to the thoughts that Your Majesty is a human being, subject to the dangers and misfortunes from which no one is free, neither he who wears the purple mantle nor he who is clothed in blue yarn; and when I also consider the state of the Fatherland both inside and outside, then I feel my weakness and gasp, praying that I may not live to see that day. My highest comfort and strength is wonderfully proven to the mercy and grace of God, the Fatherland and the Royal House to this day.
Trusting in the same grace, I hope, wish from the bottom of my heart, and pray to God that I may be blessed with the happiness of being able to work in Your Royal Majesty's service throughout my life and at your command, as I with good courage hope for a good outcome in all undertakings, however difficult and dangerous they may be able. But if God, for the sake of our sins, wants to punish us all, and me in particular, by letting us live to see the day when something fatal happens to Your Majesty, then the little ability I possess is sufficiently known to Your Majesty and even more to me; likewise how the little reputation I can at present possess would easily decay, as mere and bare dependence on Your Majesty's favour. However, what I can do, I do not know, nor do I value it greatly.
But what is in my utmost ability, I do promise, without hypocrisy and with submission and fidelity; namely that both at Your Majesty's demise (may God long delay it) as well as during your lifetime, to do, suffer and pay the prince for for Your Majesty and your high concern, as far as I understand and am able, willingly sacrificing my and my family's life, blood and everything the people of this world hold dear; so that I can answer it, not only for contemporaries and for posterity, whose judgment can sometimes be deceived, but to the judge of all the world.
I will invite and leave the same way of thinking as a legacy to my descendants, as long as they enjoy my blessing. Finally, I pray to God from the bottom of my heart not to let the matter come to that, but to give Your Majesty health and long life, advice and strength to first put a good end to your wars, and then in many peaceful years to prepare the growth and advancement of the Fatherland, and finally in due time and convenient age to leave to beloved heirs their throne to be held, man after man, as long as the world exists. I commend myself and my family to Your Majesty's favour and grace, and I remain for all the days of my life Your Royal Majesty's most submissive, faithful and obedient servant
Axel Oxenstierna.
Elbingen, January 17, 1631.
Above: Gustav Adolf.
_-_Nationalmuseum_-_14898.tif.jpg){kind=spacer}
Above: Axel Oxenstierna.
No comments:
Post a Comment