Tuesday, September 27, 2022

Kristina's letter to Francesco Lemene, with a handwritten note for her/his/their secretary, undated

Source:

Mémoires concernant Christine, reine de Suède, volume 4, page 44, compiled and edited by Johan Arckenholtz, 1760


The letter (with Kristina's postscript in italics):

Vi rimando la Vostra Dedicatoria, la quale mi parerebbe più bella cosa del mondo, se non fosse fatta per me: Altri forse vi direbbe, tu m'aduli, mà mi piaci; Io però vi confesso che mi piacereste molto più, se m'adulaste meno; Temo assai che la vostra soverchia parzialità arrivi a pregiudicarmi troppo più di quello, che voi non pensate, se ogni comparazione è odiosa al mondo, che sarà di quella di me con Alessandro? Chi son io per esser messa in paragono con un'Heroe si grande, che al mondo non hebbe mai pari, ne credo che l'havrà: (pardonimi chi se'l crede:) e del quale gl'istessi difetti vagliono quasi più che le virtù degli altri? Vero è, che voi havete fatto questa comparazione con tanto ingegno, e l'havete vestita con tal arte, che l'havete resa maravigliosa ad ogn'huomo di gusto esquisito, a tal segno, che se io fossi capace di dimenticarmi di me, m'havreste quasi persuasa ch'io fossi qualche cosa; Mà in questo caso hò sperimentato per verissima quella mia massima, che l'huomo può ingannar tutti, ma non se stesso: E' pur vero, che la propria conscienza non mentisce, ne adula mai nessuno; Io v'assicuro, che tutto l'ingegno, tutta l'arte vostra non arriveranno mai a far ch'io non conosca me stessa, ne mi pare questa scienza tanto pellegrina, quanto fù stimata già nei secoli degli Oracoli. E chi può far di meno di mon conoscer se stesso, e connoscendosi, chi può dubitar delle sue miserie, e del suo nulla? Alessandro stesso disse, che havrebbe voluto esser Diogene, se non fosse stato Alessandro, ed a me pare un de' suoi più belli detti, ed un pensiere degno di Lui, benche in sostanza Diogene era un guidone, che sputava in faccia alle genti, e faceva mille altre galanterie simili, e peggiori; Nulladimeno vi era in lui non so che di grande, che meritava d'esser invidiato anche d'Alessandro, che cononscendo la vanità della sua ambizione, pure l'amò forse perche sentiva con lo spagnuolo, che mala vida es, pero no hai otra. Alessandro volle conquistar quel Mondo, che Diogene volle calpestar; Ad Alessandro non riusci il conquistarlo, ne a Diogene il calpestarlo; mentre è vanità il pretender e l'uno e l'altro; piu savio però, e più felice sarebbe chi sapesse adoprar questo mondo a quel fine, per il quale è stato creato si bello; Questo solo non sarebbe vanità, e si potrebbe conseguir con la grazia di Chi sà render facile anche l'impossibile. Mà povero Alessandro chi te l'havrebbe detto mai, quando spargesti si gloriosamente tanto sudor, e tanto sangue, che ti si farebbe un tal torto d'arriva fin a paragonarti meco? Già però vi hà fatto il callo, morto all'immortal suo nome; Hà sofferto quest'ingiustizia da molti, che non si sono vergognati di metter al suo paragone certi Heroi, che a pena meritano quello del suo Bucefalo. Mi pare veramente che parlasse da più savio huomo del mondo qual era che si sdegnò di faticar più sotto il sole, e chi nol crede legga la vostra Dedicatoria con molte altre, e dubiti se può. Prescindendo poi dalle Hiperboli astute in proposito mio, non posso se non confessarvi che havete meritato l'approvazione del Signor Cardinal Azzolino nostro, che deve bastarvi. Egli solo non è minore ad Alessandro, fuor che nella nascita, nelle occasioni, e nella fortuna; Mà che sarebbe mai se non mancassero questi pregi a chi non hà alcun'altro difetto, nè debolezza humana, ed hà tutte le virtù, e talenti che constituiscano l'huomo grande? Dio che gliel'hà dati, glieli conservi mille anni per gloria, e servizio suo.

La mia ignoranza, e la trascuragine d'ambidue vi farà ricopiar di nuovo questa lettera, mà per l'ultima volta non sbagliate più, perche vorrei haverla polita; Di grazia non saltate nissuna parola che mi guasti il senso, e non sbagliate più.

With modernised spelling:

Vi rimando la vostra dedicatoria, la quale mi parerebbe più bella cosa del mondo, se non fosse fatta per me. Altri forse vi direbbe, «tu m'aduli, mà mi piaci.» Io però vi confesso che mi piacereste molto più, se m'adulaste meno; temo assai che la vostra soverchia parzialità arrivi a pregiudicarmi troppo più di quello che voi non pensate, se ogni comparazione è odiosa al mondo, che sarà di quella di me con Alessandro? Chi son io per esser messa in paragono con un'eroe si grande che al mondo non ebbe mai pari? Ne credo che l'avrà (perdonimi chi se'l crede); e del quale gl'istessi difetti vagliono quasi più che le virtù degli altri. Vero è che voi avete fatto questa comparazione con tanto ingegno, e l'avete vestita con tal arte, che l'avete resa maravigliosa ad ogn'uomo di gusto esquisito a tal segno che se io fossi capace di dimenticarmi di me, m'avreste quasi persuasa ch'io fossi qualche cosa. Mà in questo caso hò sperimentato per verissima quella mia massima, che l'uomo può ingannar tutti, ma non se stesso. È pur vero che la propria conscienza non mentisce, ne adula mai nessuno; io v'assicuro che tutto l'ingegno, tutta l'arte vostra, non arriveranno. Mai a far ch'io non conosca me stessa, ne mi pare questa scienza tanto pellegrina, quanto fù stimata già nei secoli degli oracoli. E chi può far di meno di mon conoscer se stesso; e, conoscendosi, chi può dubitar delle sue miserie e del suo nulla?

Alessandro stesso disse ch'avrebbe voluto esser Diogene, se non fosse stato Alessandro, ed a me pare un de' suoi più belli detti ed un pensiere degno di lui, benché in sostanza Diogene era un guidone, che sputava in faccia alle genti e faceva mille altre galanterie simili e peggiori. Nulladimeno vi era in lui non so che di grande che meritava d'esser invidiato anche d'Alessandro, che, cononscendo la vanità della sua ambizione, pure l'amò forse perche sentiva con lo spagnuolo che mala vida es, pero no hai otra. Alessandro volle conquistar quel mondo che Diogene volle calpestar. Ad Alessandro non riusci il conquistarlo, ne a Diogene il calpestarlo; mentre è vanità il pretender e l'uno e l'altro; più savio però, e più felice sarebbe chi sapesse adoprar questo mondo a quel fine, per il quale è stato creato si bello. Questo solo non sarebbe vanità e si potrebbe conseguir con la grazia di chi sà render facile anche l'impossibile. Mà povero Alessandro, chi te l'avrebbe detto mai, quando spargesti si gloriosamente tanto sudor e tanto sangue, che ti si farebbe un tal torto d'arriva fin a paragonarti meco? Già però vi hà fatto il callo, morto all'immortal suo nome. Hà sofferto quest'ingiustizia da molti, che non si sono vergognati di metter al suo paragone certi eroi, che a pena meritano quello del suo Bucefalo. Mi pare veramente che parlasse da più savio uomo del mondo qual era che si sdegnò di faticar più sotto il sole, e chi nol crede legga la vostra dedicatoria con molte altre, e dubiti se può. Prescindendo poi dalle iperboli astute in proposito mio, non posso se non confessarvi ch'avete meritato l'approvazione del Signor Cardinal Azzolino nostro, che deve bastarvi. Egli solo non è minore ad Alessandro, fuor che nella nascita, nelle occasioni, e nella fortuna. Mà che sarebbe mai se non mancassero questi pregi a chi non hà alcun'altro difetto, nè debolezza umana, ed hà tutte le virtù e talenti che constituiscano l'uomo grande? Dio che gliel'hà dati, glieli conservi mille anni per gloria e servigio suo.

La mia ignoranza e la trascuraggine d'ambidue vi farà ricopiar di nuovo questa lettera, mà per l'ultima volta non sbagliate più, perché vorrei averla polita. Di grazia non saltate nissuna parola che mi guasti il senso, e non sbagliate più.

French translation (my own):

Je retourne votre dédicace, qui me paraîtrait la plus belle chose du monde si elle n'était pas faite pour moi. D'autres vous diront peut-être «tu me flattes, mais tu me plais». Mais je vous avoue que vous me plaisiez beaucoup plus si tu me flattiez moins; je crains bien que votre excessive partialité ne m'affecte beaucoup plus que vous ne le pensez. Si toute comparaison est odieuse au monde, qu'adviendra-t-il de celle de moi avec Alexandre? Qui suis-je pour être mise en parangon d'un héros si grand que le monde n'a jamais eu d'égal pour lui? Je crois qu'il l'aura (qu'on pardonne à qui le croit); et dont les mêmes défauts valent presque plus que les vertus des autres. Il est vrai que vous avez fait cette comparaison avec tant d'ingéniosité, et que vous l'avez habillée avec tant d'art, que vous l'avez rendue merveilleuse à tout homme d'un goût exquis, à tel point que si je pouvais m'oublier, vous presque persuadé que j'étais quelque chose. Mais dans ce cas, j'ai expérimenté ma maxime, que l'homme peut tromper tout le monde, mais pas lui-même. Il est vrai que sa propre conscience ne ment pas, elle ne flatte jamais personne; je vous assure que tout votre génie, tout votre art ne me feront jamais méconnaître. Cette science me paraît si pèlerine qu'elle était déjà estimée dans les siècles d'oracles. Et qui peut faire moins que se connaître; et, se connaissant, qui peut douter de ses misères et de son néant?

Alexandre lui-même a dit qu'il aurait aimé être Diogène s'il n'avait pas été Alexandre, et il me semble que c'est une de ses plus belles paroles et une pensée digne de lui, bien qu'essentiellement Diogène était un guidon qui crachait au visage des gens et fait mille autres galanteries semblables et pires. Pourtant, il y avait en lui quelque chose de si grand qu'il méritait d'être envié même d'Alexandre, qui, connaissant la vanité de son ambition, l'aimait aussi peut-être parce qu'il sentait avec l'Espagnol que mala vida es, pero non hai otra. Alexandre voulait conquérir ce monde que Diogène voulait piétiner. Alexandre n'a pas pu le conquérir, ni Diogène ne pouvait le piétiner; tandis que le prétendant et les deux sont vanité; mais plus sage et plus heureux serait celui qui saurait utiliser ce monde à cette fin, pour laquelle il a été créé si beau. Cela seul ne serait pas de la vanité et pourrait être réalisé avec la grâce de quelqu'un qui sait rendre facile même l'impossible. Mais pauvre Alexandre, qui t'aurait jamais dit, quand tu as glorieusement versé tant de sueur et tant de sang, que tu serais si lésé de venir te comparer à moi? Mais il s'y est déjà habitué, mort en son nom immortel. Il a subi cette injustice de la part de beaucoup qui n'ont pas honte de lui comparer certains héros, qui ne méritent guère celui de son Bucéphale. Il me semble vraiment qu'il parlait comme l'homme le plus sage du monde qu'il dédaignait de peiner davantage sous le soleil, et quiconque ne croit pas qu'il lit votre dédicace avec beaucoup d'autres, et vous doutez qu'il le puisse. Laissant de côté l'hyperbole astucieuse à mon sujet, je ne peux que vous avouer que vous avez mérité l'approbation de Monseigneur notre Cardinal Azzolino, qui doit vous suffire. Lui seul n'est pas moins qu'Alexandre, sauf en naissance, en occasions et en fortune. Mais que serait-ce si ces qualités ne manquaient pas à ceux qui n'ont d'autre défaut, ni faiblesse humaine, et ont toutes les vertus et tous les talents qui font le grand homme? Dieu, qui les lui a donnés, les garde mille ans pour sa gloire et son service.

Mon ignorance et la négligence de l'un et de l'autre vous feront recopier cette lettre, mais pour la dernière fois vous ne vous trompez plus, car je voudrais la faire polir. S'il vous plaît, ne sautez aucun mot qui gâte mon sens, et vous n'avez plus tort.

Swedish translation (my own):

Jag sänder tillbaka Er dedikation, som för mig skulle tyckas vara det vackraste i världen om det inte var gjort för mig. Andra skulle kanske säga till Er »du smickrar mig, men du behagar mig.« Men jag erkänner för Er att Ni skulle behaga mig mycket mer om Ni smickrade mig mindre; jag fruktar väldigt mycket att Er överdrivna partiskhet kommer att påverka mig för mycket mer än Ni tror. Om varje jämförelse är hatisk i världen, vad kommer att hända med att jämföra mig med Alexander? Vem är jag att bli jämförd med en hjälte så stor att världen aldrig hade en like för honom? Jag tror att han kommer att få den (må man förlåta den som tror det); och av vilka samma defekter är värda nästan mer än de andras dygder. Det är sant att Ni har gjort denna jämförelse med så mycket uppfinningsrikedom, och Ni har klätt den med sådan konst att Ni har gjort den förunderlig för varje man med utsökt smak i en sådan grad att om jag kunde glömma mig själv, skulle Ni nästan övertygad om att jag var något. Men i det här fallet har jag upplevt min maxim, att människan kan lura alla, men inte sig själv. Det är sant att det egna samvetet inte ljuger, det smickrar aldrig någon; jag försäkrar Er att allt Ert ingenium, all Er konst kommer aldrig att få mig att inte känna mig själv. Denna vetenskap förefaller mig vara så pilgrim, eftersom den var uppskattad redan under oraklens århundraden. Och vem kan mindre än att känna sig själv; och som känner sig själv, vem kan tvivla på ens elände och ens ingenting?

Alexander själv sade att han skulle ha gärna velat vara Diogenes om han inte varit Alexander, och det förefaller mig vara ett av hans vackraste ord och en tanke som är värdig honom, även om Diogenes i huvudsak var en guidon som spottade i ansiktet på människor och gjort tusen andra liknande och värre galanterier. Ändå fanns det något så stort i honom att han förtjänade att bli avundsjuk även av Alexander, som, i vetskap om sin ambitions fåfänga, också älskade honom kanske därför att han kände med spanjoren att mala vida es, pero non hai otra. Alexander ville erövra den där världen som Diogenes ville trampa på. Alexander var oförmögen att erövra den, inte heller kunde Diogenes trampa den; medan pretendern och båda är fåfänga; men klokare och lyckligare skulle den vara, som visste hur denna värld skulle användas till det ändamål, för vilken den skapades så vacker. Bara detta skulle inte vara fåfänga och skulle kunna uppnås med nåden av någon som vet hur man gör även det omöjliga enkelt. Men stackars Alexander, vem skulle någonsin ha berättat för dig, när du på ett härligt sätt utgjutit så mycket svett och så mycket blod, att du skulle bli så oförrättad att komma och jämföra dig med mig? Men han har redan vant sig vid det, död i sitt odödliga namn. Han har lidit denna orättvisa från många som inte skäms för att jämföra vissa hjältar med honom, som knappast förtjänar hans Bucephalus. Det förefaller mig verkligen som om han talade som den klokaste mannen i världen att han föraktade att slita mer under solen, och den som inte tror att han läser Er dedikation med många andra, och Ni tvivlar på om han kan. Om man bortser från den skarpsinniga överdriften i mitt ämne, kan jag inte annat än erkänna för Er att Ni har förtjänat monsignor vår kardinal Azzolinos godkännande, vilket måste räcka för Er. Han ensam är inte mindre än Alexander, utom i födseln, vid tillfällen och i fortun. Men vad vore det om dessa egenskaper inte saknades för dem som inte har någon annan defekt eller mänsklig svaghet och har alla de dygder och talanger som utgör den store mannen? Gud, som gav dem till honom, bevare dem i tusen år till hans ära och tjänst.

Min okunnighet och försummelsen av båda kommer att få Er att återuppta detta brev, men för sista gången har Ni inte längre fel, eftersom jag skulle vilja ha det putsat. Snälla, hoppa inte över något ord som förstör min förnuft, och Ni har inte längre fel.

English translation (my own):

I am returning your dedication, which would seem to me the most beautiful thing in the world if it were not made for me. Others would perhaps tell you "thou flatterst me, but thou pleasest me." But I confess to you that you would please me much more if you flattered me less; I fear very much that your excessive partiality will affect me too much more than you think. If every comparison is hateful in the world, what will happen to that of me with Alexander? Who am I to be put in paragon to a hero so great that the world never had a peer for him? I believe he will have it (may one forgive whoever believes it); and of which the same defects are worth almost more than the virtues of the others. It is true that you have made this comparison with so much ingenuity, and you have dressed it with such art, that you have made it marvelous to every man of exquisite taste to such a degree that if I were able to forget myself, you would almost persuaded that I was something. But in this case I have experienced my maxim, that one can deceive everyone, but not himself. It is true that one's own conscience does not lie, it never flatters anyone; I assure you that all your genius, all your art will never make me not know myself. This science seems to me so pilgrim, as it was already esteemed in the centuries of oracles. And who can do less than to know oneself; and, knowing oneself, who can doubt one's miseries and one's nothingness?

Alexander himself said that he would have liked to have been Diogenes had he not been Alexander, and it seems to me one of his most beautiful sayings and a thought worthy of him, although in essence Diogenes was a guidon who spit in the faces of the people and made a thousand other similar and worse gallantries. Nevertheless, there was something so great in him that he deserved to be envied even by Alexander, who, knowing the vanity of his ambition, also loved him perhaps because he felt with the Spaniard that mala vida es, pero non hai otra. Alexander wanted to conquer that world that Diogenes wanted to trample on. Alexander was unable to conquer it, nor could Diogenes trample it; while the pretender and both are vanity; but wiser and happier would be he who knew how to use this world to that end, for which it was created so beautiful. This alone would not be vanity and could be achieved with the grace of someone who knows how to make even the impossible easy. But poor Alexander, who would have ever told thee, when thou gloriously shed so much sweat and so much blood, that thou wouldst be so wronged to come to compare thyself with me? But he has already become used to it, dead in his immortal name. He has suffered this injustice from many who are not ashamed to compare certain heroes to him, who hardly deserve that of his Bucephalus. It truly seems to me that he was speaking as the wisest man in the world that he disdained to toil more under the sun, and whoever does not believe he reads your dedication with many others, and you doubt if he can. Leaving aside the astute hyperbole on my subject, I cannot but confess to you that you have deserved the approval of Monsignor our Cardinal Azzolino, which must suffice for you. He alone is not less than Alexander, except in birth, in occasions, and in fortune. But what would it be if these qualities were not lacking to those who have no other defect, nor human weakness, and have all the virtues and talents that make up the great man? May God, who gave them to him, keep them for a thousand years for His glory and service.

My ignorance and the neglect of both will make you recopy this letter again, but for the last time you are no longer wrong, because I would like to have it polished. Please do not skip any word that spoils my sense, and you are no longer wrong.


Above: Kristina.


Above: Cardinal Decio Azzolino.


Above: Francesco di Lemene.

Note: "mala vida es, pero non hai otra" = "life is bad, but there is no other" («la vita è brutta, ma non ce n'è un'altra») («la vie est mauvaise, mais il n'y a pas d'autre») (»livet är dåligt, men det finns ju inget annat«)

No comments:

Post a Comment