Source:
Johan Ekeblads bref 1: Från Kristinas och Cromwells hof, page 305, published by Nils Sjöberg, 1911
The letter:
Upsala den 15 februari 1654.
Jag åtnjuter så stor contentement och glädje, hvar gång posten går härifrån, genom den inbillningen af min käre farkärs umgänge, ehuru väl långt ifrån, att jag esomoftast utan någon skrifvärdig materia, eller som min käre farkär behaga skulle, sätter mig ner, såsom den med viktiga saker att beställa har, till att skrifva en hel hop tyg på papperet, hvilket när jag det öfverbetraktar sedan, befinner jag, att allt det jag med en så lång omsväf gör, väl med två rader kunde vara bestäldt. Och själf nu, emedan jag mina tankar uppenbarar, ser jag mig redan hafva målat och tillsammansatt så mycket onyttigt, att jag står uti tvifvelsmål, om jag törs skickat fort. Men så betänker jag återigen därhos, att om jag alltid hade velat varit så grannräknad, så hade jag aldrig skickat något bref fort till min käre farkär. Hvarföre estimerar jag den intet ibland de ringaste välgärningar, min käre farkär mig bevist hafver och ännu dagligen bevisar, att jag med så stor djärfhet må besöka min käre farkär med mina bref, och utan att min käre farkär mig min svaghet däruti tillräknar.
Jag har ofta sutit och tänkt efter, hvarutaf det komma måtte, att icke allenast min käre farkär inte tröttnar vid att göra mig godt, mig (hvilket jag till min stora skam bekänna måtte) som än aldrig så lyckosam varit hafver, att jag den ringaste tjänst har kunnat bevisa min käre farkär, eller mig ännu framdeles mäktig befinner till att kunna göra min käre farkär, säjer jag, hvilken allt sedan jag hit till världen kom allt omak, omsorg och förtret sig intet hafver låtit svårt falla allena till att tjäna och hjälpa mig fort — utan ock att min käre farkärs affection emot mig ännu dageligen tillväxer. Så kan jag ändteligen intet annat sluta, utan att det måtte allenast härröra af en synnerlig godhet, min käre farkär bär till alla människor, emedan jag mina meriter det intet tillskrifva kan.
Jag måste här afskära mina tankar, hvilka kanske skulle ändtligen bli alltför importuna till att läsa för min käre farkär, utan allenas vill jag bedja, min käre farkär intet ville förtänka mig, att jag nu denna gången intet offererar min käre farkär min tjänst för allt min käre farkärs mig bevista goda. Förty jag skäms vid, att jag det så ofta härtill gjort har utan något verkande eller fullbordan. Jag ser fulle, att mina tankar föra mig så långt, att jag intet hörer upp idag, om jag icke snart begynner till att avisera min käre farkär, att hennes majestät nu bättre är och rider mest hvar dag ut att spassera. Eljest fäkta och cavaljers esomoftast uti hennes majestäts presence såsom ock skjuta på slottet. Hertig Adolf är hit förväntandes i denna veckan.
I förleden måndags begyntes rådet att hållas på slottet, och menar man, att dronningen har haft före de räkningar att öfverse om gref Magni utgifter på hans ambassadresa till Frankerike. Hvem vet, hvad det betyder! Han kommer med första till Läkkö. Riksråd Willem Taube är rikspostförvalter.
With more modernised spelling:
Uppsala, den 15 februari 1654.
Jag åtnjuter så stor kontentemang och glädje var gång posten går härifrån genom den inbillningen av min käre farkärs umgänge, ehuruväl långt ifrån att jag esomoftast utan någon skrivvärdig materia, eller som min käre farkär behaga skulle, sätter mig ner, såsom den med viktiga saker att beställa har, till att skriva en hel hop tyg på papperet, vilket när jag det överbetraktar sedan, befinner jag att allt det jag med en så lång omsväv gör, väl med två rader kunde vara bestält. Och själv nu, emedan jag mina tankar uppenbarar, ser jag mig redan hava målat och tillsammansatt så mycket onyttigt att jag står uti tvivelsmål om jag törs skickat fort. Men så betänker jag återigen därhos att om jag alltid hade velat varit så grannräknad, så hade jag aldrig skickat något brev fort till min käre farkär. Varför estimerar jag den inte ibland de ringaste välgärningar min käre farkär mig bevist haver och ännu dagligen bevisar, att jag med så stor djärvhet må besöka min käre farkär med mina brev, och utan att min käre farkär mig min svaghet däruti tillräknar.
Jag har ofta sutit och tänkt efter varutav det komma måtte, att icke allenast min käre farkär inte tröttnar vid att göra mig gott, mig (vilket jag till min stora skam bekänna måtte) som än aldrig så lyckosam varit haver, att jag den ringaste tjänst har kunnat bevisa min käre farkär, eller mig ännu framdeles mäktig befinner till att kunna göra min käre farkär, säger jag, vilken allt sedan jag hit till världen kom allt omak, omsorg och förtret sig inte haver låtit svårt falla allena till att tjäna och hjälpa mig fort — utan ock att min käre farkärs affektion emot mig ännu dagligen tillväxer. Så kan jag änteligen intet annat sluta utan att det måtte allenast härröra av en synnerlig godhet min käre farkär bär till alla människor, emedan jag mina meriter det inte tillskriva kan.
Jag måste här avskära mina tankar, vilka kanske skulle äntligen bli alltför importuna till att läsa för min käre farkär, utan allenast vill jag bedja min käre farkär intet ville förtänka mig att jag nu denna gången intet offererar min käre farkär min tjänst för allt min käre farkärs mig bevista goda. Förty jag skäms vid att jag det så ofta härtill gjort har utan något verkande eller fullbordan. Jag ser fuller att mina tankar föra mig så långt att jag inte hör upp idag om jag icke snart begynner till att avisera min käre farkär att Hennes Majestät nu bättre är och rider mest var dag ut att spatsera. Eljest fäkta ock kavaljers esomoftast uti Hennes Majestäts presens såsom ock skjuta på slottet. Hertig Adolf är hit förväntandes i denna veckan.
I förleden måndags begyntes Rådet att hållas på slottet, och menar man att drottningen har haft före de räkningar att överse om greve Magni utgifter på hans ambassadresa till Frankrike. Vem vet vad det betyder! Han kommer med första till Läckö. Riksråd Wilhelm Taube är rikspostförvaltare.
French translation (my own):
Upsale, le 15 février 1654.
Je jouis d'un si grand contentement et d'une telle joie chaque fois que le courrier part d'ici grâce à cette imagination de la compagnie de mon cher père, quoique loin de là, que je m'assieds habituellement sans aucune affaire digne d'être écrite, ou qui plairait à mon cher père, comme le celui qui a des choses importantes à commander doit écrire tout un tas de choses sur le papier, ce qui, quand j'y repense plus tard, je trouve que tout ce que je fais avec de si longues tergiversations, pourrait bien être commandé avec deux lignes. Et même maintenant, alors que je révèle mes pensées, je vois que j'ai déjà peint et assemblé tellement de choses inutiles que je me demande si j'ose l'envoyer rapidement. Mais encore une fois, je considère que si j'avais toujours voulu être aussi prudent, je n'aurais jamais envoyé une lettre rapidement à mon cher père. Pourquoi ne l'estime-je pas parmi les plus petits bienfaits que mon cher père m'ait montrés, et prouve encore journellement, que je visite mon cher père avec mes lettres avec tant d'audace, et sans que mon cher père m'en impute ma faiblesse.
Je me suis souvent assis et j'ai pensé pourquoi il se pourrait que non seulement mon cher père ne se lasse pas de me faire du bien, moi qui n'ai jamais eu autant de chance (ce que j'ai dû avouer à ma grande honte) que j'ai pu prouver le moindre service à mon cher père (que j'ai dû avouer à ma grande honte), ou je suis encore assez puissant pour pouvoir rendre mon cher père, dis-je, qui, depuis que je suis venu au monde, n'a pas eu soucis, soucis et contrariétés de venir me servir et me secourir rapidement — mais aussi que l'affection de mon cher père pour moi grandit encore chaque jour. Alors je ne peux finalement rien conclure d'autre que cela ne doit provenir que d'une bonté extraordinaire que mon cher père a pour tous, car je ne peux pas l'attribuer à mes mérites.
Je dois interrompre ici ma pensée, qui serait peut-être finalement trop importune à lire pour mon cher père, mais tout ce que je veux faire, c'est supplier mon cher père de ne pas me blâmer, que cette fois je n'offre rien à mon cher père sauf mon service pour tout ce que mon cher père m'a prouvé de bon. Car j'ai honte de l'avoir fait si souvent jusqu'ici sans aucun effet ni accomplissement. Je vois avec certitude que mes pensées m'emmènent si loin que je ne m'arrêterai pas aujourd'hui si je ne commence pas bientôt à informer mon cher père que Sa Majesté se porte mieux maintenant et se promène à cheval presque toute la journée. Au reste, les cavaliers clôturent aussi le plus souvent en présence de Sa Majesté et tirent sur le château. Le duc Adolphe est attendu ici cette semaine.
Lundi dernier, le Conseil a commencé à se tenir au château, et on pense que la reine a eu devant eux des projets de loi pour surveiller les dépenses du comte Magnus lors de son voyage à l'ambassade en France. Qui sait ce que cela signifie! Il vient d'abord à Läckö. Le conseiller Guillaume Taube est l'administrateur du Poste du Royaume.
English translation (my own):
Uppsala, February 15, 1654.
I enjoy such great contentment and joy every time the post leaves here through that imagination of my dear Father's company, though far from it, that I usually sit down without any matter worthy of writing about, or that my dear Father would please, as the one with important things to order has, to write a whole bunch of stuff on the paper, which, when I consider it later, I find that everything I do with such long waffling, could well be ordered with two lines. And even now, as I reveal my thoughts, I see that I have already painted and put together so much useless stuff that I'm in doubt whether I dare to send it quickly. But then again, I consider that if I had always wanted to be so cautious, I would never have sent a letter quickly to my dear Father. Why do I not esteem it among the smallest benefactions my dear Father has shown me, and still daily proves, that I visit my dear Father with my letters with so much boldness, and without my dear Father imputing to me my weakness therein.
I have often sat and thought why it might be that not only does my dear Father not tire of doing me good, me, who has never been so fortunate (which I had to confess to my great shame) that I have been able to prove the least service to my dear Father (which I had to confess to my great shame), or I am still powerful enough to be able to make my dear Father, I say, who, ever since I came into the world, has not had trouble, care and annoyance at coming to serve and help me quickly — but also that my dear Father's affection for me still grows daily. So I can finally conclude nothing else but that it must only stem from an extraordinary goodness my dear Father has for everyone, because I cannot attribute it to my merits.
I must cut off my thoughts here, which would perhaps in the end be too importunate for my dear Father to read, but all I want to do is to beg my dear Father not to blame me, that now this time I offer nothing to my dear Father except my service for everything good that my dear Father has proven to me. Because I am ashamed that I have done it so often heretofore without any effect or accomplishment. I see for certain that my thoughts are taking me so far that I will not stop today if I do not soon begin to inform my dear Father that Her Majesty is now better and rides out for walks most of the day. For the rest, cavaliers also fence most often in Her Majesty's presence as well as shoot at the castle. Duke Adolf is expected here this week.
Last Monday the Council began to be held at the castle, and it is believed that the Queen has had before them bills to oversee Count Magnus' expenses on his embassy journey to France. Who knows what that means! He comes first to Läckö. Councilman Wilhelm Taube is the administrator of the Post of the Realm.
Above: Kristina.
Above: Adolf Johan.
Above: Magnus de la Gardie.
Above: Johan Ekeblad.
Above: Christoffer Ekeblad.
No comments:
Post a Comment