Sources:
Copy of the letter, pages 70 to 71 in Barb. lat. 6599, Vatican Library
Mémoires concernant Christine, volume 2, page 219, Johan Arckenholtz, 1751
The letter:
Un grande e raro spettacolo diede almondo la M. V. in quel' memorabile, e vittorioso giorno del Soccorso di Vienna, per il quale deve tanto a lei, la santa fede, & il mondo tutto, che l'applaudere alle sue glorie pare obligo d'ogni Christiano, che confessi il suo nel commun giubilo. In quel fortunato giorno V. M. si rese degna non solamente della Corona di Polonia, alla quale Iddio già l'haveva inalzata, mà si meritò l'imperio del mondo, quando dal Cielo fosse destinato ad un solo Monarco. Jo vorrei sapere exprimere à V. M. i miei sentimenti particolari, e son' certa, ch' Ella conoscerebbe che niuno più di me fà giustitia alla gloria, & al merito suo. Jo mi vanto di conoscere, quant'ogni altro, il preggio el'importanza dell'insigne vittoria da V. M. riportata sopra il Monarca dell'Asia; havend'io conosciuto piu d'ogn'altro il nostro pericolo, e più temuta la rouina, e l'esterminio minacciatoci da quella si formidabile potenza, della quale Iddio hà voluto trionfare per mezzo dell'Eroico valore di V. M., à cui da qui avanti tutti gli altri Ré devono, doppo Dio, la conservatione de loro Regni, Mà io che regni più non ho, le' devo la conservatione della mia independenza, e della mia quiete, che io piu stimò di tutt' i Regni del mondo. E pure bisogna che io confessi l'ingratitudine mia verso d'un si gran Ré, quale è V. M. mentre io le porto un'invidia, la quale mi à tanto più insopportabile, quanto più mi è nuovo quell'affetto. A nissuno vivento portai io invidia già mài, solo V. M. mi ha fatta provare questa per me incognita passione, della quale mi credèi fin'ad hora incapace. Sappia però la M. V. che la mia invidia è di quella, che fâ nascere nel cuore quella somma stima, & ammiratione che a V. M. sono dovute. Jo non le invidio il suo Regno, ne quanti tesori, e spoglie Ella s'acquistò: Jo invidio solo à V. M. le sue fatiche, i suoi pericoli; io le invidio il bel Titolo di Liberatore della Christianità, il gusto di dar ogni hora la vita, e la libertà a tanti sfortunati, degli amici, e nemici, i quali devono a l'ei, ò la vita loro, ò la libertà. E però si gloriosa à V. M. questa mia invidia, che quasi mi dispiacerebbe il non haverla, e so che V. M. me la perdonnèra. Il Sig:re Iddio, il quale è unico merito, e premio delle attioni Eroiche, e grandi, sia quella che rimuneri la M. V. in questo mondo, e nell'eternità, poiche solo può degnamente ricompensare da se stesso. Egli conservi e prosperi La M. V. per la gloria, e per il servitio della Catholica Chiesa, e la renda sempre trionfante di tutt' i suoi nemici. In tanto gradisca Vostra Maestà questi miei atfettuosi sentimenti, mentre io resto &c. 23. Ott. 1683.
CHRISTINA ALESSANDRA.
French translation (by Arckenholtz):
Votre Majesté vient de donner à tout le monde un grand & rare spectacle par la journée du secours de Vienne, dont la mémoire sera immortelle dans les monumens de la foi Catholique & du Christianisme. La reconnoissance qui en est dûë à V. M. est si universelle, & si singulière tout ensemble, que l'applaudissement à toute la gloire qui l'environne paroit d'obligation indispensable à chaque Chrêtien, qui trouve & confesse sa joïe particuliére dans la générale. Cet heureux événement a rendu V. M. digne non seulement de la Couronne de Pologne à laquelle Dieu l'a déja élevée, mais il y a joint le mérite de l'Empire de tout l'Univers, supposé que Dieu l'eut destiné à un seul Monarque. Je voudrois qu'il me fut possible d'exprimer à V. M. mes sentimens en cette occasion, & je suis certaine qu'elle connoitroit, que personne ne rend plus de justice que moi à son mérite extraordinaire. Je puis me vanter de connoitre mieux qu'aucun autre le prix & l'importance de l'insigne victoire remportée par V. M. sur l'Empereur de l'Asie. Car le danger que nous courrions dans Rome, & la crainte d'une ruine & d'une entière désolation dont cette formidable puissance nous menaçoit, m'ont paru dans une plus grande évidence, qu'à telle pénétration que ce puisse être. Dieu qui a voulu nous en garantir, y a emploïé la valeur héroïque de V. M. en la faisant triompher d'un si redoutable ennemi, dont sa défaite & la suite engagent les autres Rois & Princes à être redevable à V. M. après Dieu de leurs Etats. Mais pour moi, qui n'ai plus de Roïaume, je ne suis pas pour cela dispensée de l'obligation que tous ces Monarques ont à V. M. car je lui dois la sûreté de mon indépendance Roïale, & de mon repos, que je préfére à toutes les dominations de la terre. Il faut néanmoins que j'avouë mon ingratitude envers un si grand Roi que l'est V. M. puisque je lui porte une envie, qui m'est d'autant plus insupportable, qu'il m'est plus nouveau de me soumettre à cette passion. Il n'y a aucune créature vivante qui ait pû l'exciter dans mon cœur. V. M. seule me l'a fait éprouver, puisqu'elle me fut si inconnuë que je me croïois incapable d'en ressentir jamais aucune atteinte. V. M. doit pourtant savoir pour ma justification, que le mouvement dont je suis agitée ne provient pas d'une jalousie envieuse, puisqu'au lieu de supprimer, de déguiser, ou de cacher la justice qui est dûë à V. M. je me sens touchée vivement de la souveraine estime & de l'admiration sans restriction qui lui appartiennent si légitimement. Il n'y a que les périls & les fatigues de V. M. qui eussent excité mes desirs au préjudice de ma tranquillité. Je ne lui envie point son Roïaume, ni tant de trésors, & de dépouillés dont elle a sçu profiter avec tant de valeur, j'envie seulement à V. M. le beau titre de Libérateur de la Chrêtienté & le plaisir de donner à chaque moment la vie ou la liberté à tant de malheureux soit Chrêtiens ou Infidéles, qui ne vivent ou ne sont éxemts de l'esclavage que par l'ordre de V. M. Enfin, l'envie, dans laquelle V. M. m'a engagée, lui est si glorieuse que j'aurois en quelque sorte un grand déplaisir de ne la pas ressentir, & qu'assurément V. M. me la pardonnera. Dieu, le Seigneur Tout-puissant, duquel on doit rechercher la gloire comme l'unique mérite & la récompense des grandes & héroïques actions, veuille récompenser V. M. dans le monde & dans l'éternité, puisqu'il est le seul qui par lui-même le peut faire dignement. Je le prie qu'il la conserve, & continuë ses prospérités pour la gloire & le service de l'Eglise Catholique & qu'il la fasse toûjours triompher de tous ses ennemis. V. M. agréera cependant ces sentimens, qui lui marquent sincérement mon affection & l'assurent que je suis &c. Ce 23. d'Oct. 1683.
CHRISTINE ALEXANDRA.
Swedish translation (my own):
Ers Majestät har rättnu givit alla ett stort och sällsynt spektakel på Wiens biståndsdag, vars minne kommer att vara odödligt i den katolska trons och kristendomens monument. Den tacksamhet som tillkommer Ers Majestät är så allmängiltig, och i det stora hela så sällsynt, att applåderna till all den härlighet som omger Er tycks vara en oumbärlig skyldighet för varje kristen, som finner och bekänner sin speciella glädje i allmänhet. Denna lyckliga händelse har gjort Ers Majestät värdig inte bara Polens krona, till vilken Gud redan hade upphöjt Er, utan Han lagt till den förtjänsten av hela universums kejsardöme, under antagande att Gud hade avsett det för en ensam monark. Jag önskar att det var möjligt för mig att för Ers Majestät uttrycka mina känslor vid detta tillfälle, och jag är säker på att Ni skulle veta att ingen gör mer rättvisa än jag till Era extraordinära förtjänster. Jag kan skryta med att bättre än någon annan veta priset och vikten av den anmärkningsvärda seger som Ers Majestät vunnit över Asiens Kejsare. Ty den fara, som vi skulle löpa i Rom, och rädslan för en ruin och för en hel ödeläggelse, med vilken denna formidabla makt har hotat oss, föreföll mig mer uppenbar än för något genomträngande som den kan vara. Gud, som ville garantera oss från detta, använde Ers Majestäts heroiska tapperhet däri genom att låta Er segra över en så formidabel fiende, vars nederlag och följande förpliktar de andra konungarna och furstarna att stå i skuld till Ers Majestät (efter Gud) för deras stater. Men beträffande mig själv, som ju icke längre har ett rike, så är jag inte befriad från den skyldighet som alla dessa monarker är skyldiga Ers Majestät, ty jag är skyldig Er säkerheten för min kungliga självständighet och min ro, som jag föredrar framför alla herradömena på jorden. Ändå måste jag erkänna att min otacksamhet mot en så stor konung som Ers Majestät beror på att jag avundas Er, vilket är desto mer outhärdligt för mig eftersom det är väl nyare för mig att underkasta mig denna passion. Det finns ingen levande varelse som kunde ha väckt den i mitt hjärta. Ers Majestät ensam har fått mig att känna det, eftersom det var så okänt för mig att jag trodde mig själv oförmögen att någonsin känna någon avundsjukasanfall. Ers Majestät måste dock veta, för min rättfärdigelse, att den rörelse som jag upprörs av inte kommer från en avundsjuk svartsjuka, eftersom jag i stället för att undertrycka, dölja eller dölja den rättvisa som tillkommer Ers Majestät, känner mig starkt berörd av den suveräna aktning och oinskränkta beundran som så rättmätigt tillhör Er. Det är bara Ers Majestäts faror och trötthet som skulle ha väckt mina önskningar, till skada för mitt lugn. Jag avundas Er inte Ert rike, inte heller så många skatter och bortskämda människor som Ni har kunnat dra nytta av med så mycket tapperhet, jag avundas bara Ers Majestät den stora titeln kristenhetens Befriare och nöjet att i varje ögonblick ge liv eller frihet till så många olyckliga kristna eller otrogna, som lever eller är befriade från slaveri endast på befallning av Ers Majestät. Slutligen är den avundsjuka, som Ers Majestät har engagerat mig i, så härlig för Er, att jag på ett sätt skulle ha ett stort missnöje att inte känna det, och att Ers Majestät säkerligen kommer att förlåta mig för det. Må Gud, den Allsmäktige Herren, från vilken äran måste sökas som enda förtjänst och belöning för stora och heroiska gärningar, önska belöna Ers Majestät i världen och i evighet, eftersom han är ju den ende som genom sig själv kan göra det med värdighet. Jag ber att han bevare Er och fortsätter Ert välstånd till den katolska kyrkans ära och tjänst, och att han alltid må låta Er triumfera över alla Era fiender. Emellertid kommer Ers Majestät att hålla med om dessa känslor, som uppriktigt markerar min tillgivenhet för Er och försäkrar Er att jag är, osv. Den 23 oktober 1683.
Kristina Alexandra.
English translation (my own):
Your Majesty has just given everyone a great and rare spectacle on Vienna's day of succour, the memory of which will be immortal in the monuments of the Catholic faith and Christianity. The gratitude which is due to Your Majesty is so universal, and so singular altogether, that the applause to all the glory which surrounds you seems an indispensable obligation to every Christian, who finds and confesses his particular joy in general. This happy event has made Your Majesty worthy not only of the Crown of Poland, to which God had already elevated you, but He has added to it the merit of the Empire of the whole universe, supposing that God had intended it for a sole monarch. I wish it were possible for me to express to Your Majesty my feelings on this occasion, and I am sure that you would know that no one does more justice than I to your extraordinary merit. I can boast of knowing better than anyone else the price and the importance of the remarkable victory won by Your Majesty over the Emperor of Asia. For the danger which we would run in Rome, and the fear of a ruin and of an entire desolation with which this formidable power has threatened us, appeared to me more evident than to any penetration that it may be. God, who wanted to guarantee us from this, employed the heroic valour of Your Majesty therein by letting you triumph over so formidable an enemy, whose defeat and the following commit the other kings and princes to be indebted to Your Majesty (after God) for their states. But as for myself, who no longer has a kingdom, I am not exempted from the obligation which all these monarchs owe to Your Majesty, for I owe to you the security of my royal independence, and of my rest, which I prefer over all the dominions on earth. Nevertheless, I must admit my ingratitude towards such a great king as Your Majesty is because I envy you, which is all the more intolerable to me because it is newer for me to submit to this passion. There is no living creature that could have excited it in my heart. Your Majesty alone has made me feel it, as it was so unknown to me that I believed myself incapable of ever feeling any attack of envy. Your Majesty must know, however, for my justification, that the movement by which I am agitated does not come from an envious jealousy, since instead of suppressing, disguising, or hiding the justice which is due to Your Majesty, I feel touched keenly of the sovereign esteem and unrestricted admiration which so rightfully belong to you. It is only the perils and the fatigues of Your Majesty which would have excited my desires, to the detriment of my tranquility. I do not envy you your kingdom, nor so many treasures, and despoiled people from which you have been able to profit with so much valour, I only envy Your Majesty the great title of Liberator of Christendom and the pleasure of giving at every moment life or freedom to so many unfortunate Christians or infidels, who live or are exempt from slavery only by order of Your Majesty. Finally, the envy in which Your Majesty has engaged me is so glorious to you that I would, in a way, have a great displeasure not to feel it, and that Your Majesty will assuredly forgive me for it. May God, the Almighty Lord, from whom glory must be sought as the sole merit and reward of great and heroic deeds, wish to reward Your Majesty in the world and in eternity, since He is the only one who through himself can do it with dignity. I pray that He preserve you and continue your prosperity for the glory and the service of the Catholic Church, and that He may always let you triumph over all your enemies. In the meantime, Your Majesty will agree with these sentiments, which sincerely mark my affection for you and assure you that I am, etc. October 23, 1683.
Kristina Alexandra.
Above: Kristina.
Above: King Jan III Sobieski of Poland.
Note: The Battle of Vienna took place at Kahlenberg Mountain near Vienna, Austria on September 12, 1683 after the city had been besieged by the Ottoman Empire. The battle was fought by the combined forces of Holy Roman Empire and the Polish-Lithuanian Commonwealth, under the command of King Jan III Sobieski of Poland, and the opposing military forces of the Ottoman Empire and its vassal states (the Crimean Khanate, Moldavia, Transylvania, Upper Hungary and Wallachia), under the command of Grand Vizier Merzifonlu Kara Mustafa Paşa. The Ottoman army numbered approximately 90,000 to 300,000 men.
The siege had begun on July 14. Among other units, the Ottoman forces consisted of 60 ortas of 12,000 janissaries — an elite infantry unit whose members were taken as children from Christian families in Albania, Bosnia, Bulgaria, Croatia, Greece, Romania, Serbia and the Ukraine through the devşirme (child levy or blood tax) system — with an observation army of some 70,000 men watching the countryside, hence Kristina's terror that Vienna might as well have already been lost.
The Christian Coalition won the battle, the siege was lifted, the Ottomans of course failed to take Vienna, suffered heavy losses and were severely weakened, and the Coalition established the Holy League under Pope Innocent XI to further push back the Ottomans. The Coalition forces also invaded the Ottoman-occupied territories of Morea (the Peloponnese peninsula in southern Greece), Dalmatia (a historical region of Croatia) and Danubia in Hungary and the Balkans.
No comments:
Post a Comment