Source:
Mémoires concernant Christine, volume 2, page 29 (appendix), Johan Arckenholtz, 1751
The letter:
MADAME
Parmi les applaudissemens & réjouissances universelles qui se font aujourd'hui sur l'heureux succès du Traité d'exécution de la paix, & pendant que tous les gens de bien reconnoissent après Dieu ce bonheur comme un effèt des armes glorieuses de Votre Majesté; je serois certes peu digne du nom de son sujèt, si je ne lui rendois quelque foible témoignage de mon devoir, en lui faisant paroître par ces lignes la vive joïe que je ressens en mon ame d'un si heureux coup, que le Ciel a fait succéder à la gloire de ses armes victorieuses. Et comme il a plû à Votre Majesté de me faire la grace de souffrir que j'eusse quelque part dans cette négociation, où le maniement des affaires de sa Couronne a fait rejaillir sur mon nom plus d'honneur que je n'en pourrai mériter toute ma vie; j'ai crû que ce n'étoit pas assez d'en conserver dans le cœur toute la gratitude & le ressentiment qu'un sujèt peut avoir pour les faveurs roïales de Sa Maîtresse, mais que mon devoir m'obligeoit encore d'en faire à Votre Majesté par ces lignes mes très-humbles remerciemens. Ce n'est pourtant, Madame, que je présume, qu'elles ont droit de paroître devant Votre Majesté. Je sais bien que ce n'est pas avec des paroles qu'on satisfait les Rois, & que notre respect & la soumission que nous leur devons, desirent que nos actions parlent & non pas nos langues, & que ce soit par d'autres services, que nous leur rendions graces de ceux qu'ils ont acceptées de nous. Mais, Madame, puisque ce n'est pas aussi à nous-mêmes de savoir où nous pouvons être utiles à leurs affaires; je prendrai la hardiesse de supplier très-humblement Votre Majesté, de me faire cette grace infinie de me continuer dans l'honneur de son service & de permettre, que je participe aux occurrences où je pourrai mieux persuader V. Majesté que je suis, comme je dois, avec un zèle incroiable.
MADAME
de Votre Majesté
très-humble, très-obéissant & très-fidéle sujèt & serviteur
BENOIT OXENSTIERNA.
de Nuremberg ce 14
d'Octobre 1649.
Swedish translation (my own):
Madam,
Bland de applåder och universella glädjebetygelser som görs i dag över den lyckliga framgången med traktaten om verkställande av fred, och även om alla goda människor erkänner (efter Gud) denna lycka som en effekt av Ers Majestäts härliga vapn, skulle jag verkligen vara ovärdig namnet av Ers undersåtare, om jag inte gav Er något svagt pliktbetygelse, genom att genom dessa linjer få Er att framstå med den livliga glädje som jag känner i min själ vid en sådan lycklig handling som Himlen har låtit lyckas med ära av Era segerrika vapn. Och hur det behagade Ers Majestät att göra mig den tjänst att låta mig ha del i denna förhandling, i vilken handläggningen av Ers Kronans angelägenheter låtit mer heder lysa i mitt namn än jag kommer att kunna förtjäna i hela mitt liv; jag trodde att det inte vore nog att i mitt hjärta behålla all den tacksamhet och tillfredshet som en undersåtare kan ha för sin härskarinnas kungliga ynnest, utan att min plikt ändå förpliktar mig att efter dessa linjer ge Ers Majestät mitt ödmjukaste tack. Det är dock icke, Madam, som jag förmodar att de har rätt att infinna sig inför Ers Majestät. Jag vet mycket väl att det inte är med ord som vi tillfredsställer konungar, och att vår respekt och undergivenhet som vi är skyldiga dem önskar att våra handlingar talar och inte våra tungor, och att det är genom andras tjänster som vi tackar dem för de som de har tagit emot från oss. Men, Madam, eftersom det inte också är för oss själva att veta var vi kan vara till nytta i deras angelägenheter, så vill jag att den djärvhet att bedja Ers Majestät allerödmjukligen att göra mig denna oändliga nåd att fortsätta att låta mig få äran att vara i Er tjänst och att låta mig deltaga i de händelser, i vilka jag bättre kan övertyga Ers Majestät om att jag är, som jag måste, med en otrolig iver,
Madam,
Ers Majestäts
ödmjukaste, lydigaste och trognaste undersåtare och tjänare
Bengt Oxenstierna.
Nürnberg, den 14 oktober 1649.
English translation (my own):
Madame,
Among the applause and universal rejoicings which are made today upon the happy success of the treaty of execution of peace, and while all the good people recognise (after God) this happiness as an effect of the glorious arms of Your Majesty, I would certainly be unworthy of the name of your subject if I did not give you some feeble testimony of my duty, by making appear to you by these lines the lively joy which I feel in my soul at such a happy action, which Heaven has let succeed to the glory of your victorious arms. And how it pleased Your Majesty to do me the favor of allowing me to have had a part in this negotiation, in which the handling of the affairs of your Crown has caused more honour to shine on my name than I will be able to deserve all my life; I believed that it was not enough to keep in my heart all the gratitude and satisfaction that a subject may have for the royal favours of his mistress, but that my duty still obliges me to give Your Majesty by these lines my most humble thanks. It is not, however, Madame, that I presume, that they have the right to appear before Your Majesty. I know very well that it is not with words that we satisfy kings, and that our respect and the submission that we owe them desire that our actions speak and not our tongues, and that it be through others' services that we render them thanks for those they have accepted from us. But, Madame, since it is not also for ourselves to know where we can be of use in their affairs, I will take the boldness to beg Your Majesty very humbly, to do me this infinite grace to continue to let me have the honour of your service and to allow me to participate in the occurrences in which I can better persuade Your Majesty that I am, as I should, with incredible zeal,
Madame,
Your Majesty's
most humble, most obedient and most faithful subject and servant
Bengt Oxenstierna.
Nuremberg, October 14, 1649.
Above: Kristina.
Above: Bengt Oxenstierna.
No comments:
Post a Comment