Source:
Cristina di Svezia e Paolo Giordano II, duca di Bracciano, article written by Baron Carl Bildt for Archivio della R. Società romana di storia patria, vol. XXIX, Rome, page 16, 1906
The letter:
Monsieur mon Cousin,
Je ne répondrai rien à vos excessives civilités qui me font rougir. Mon silence seul vous dira que je n'abuserai jamais de vos abaissements. Je me contenterai de me justifier seulement auprès de vous, vous avertissant que je n'ai jamais eu le bien d'avoir la lettre dont la vôtre fait mention. Je vous reste infiniment obligée de ce que vous m'avez fait connaître la cause à laquelle je dois tant de bonheur dont le Ciel m'a comblée durant le cours de cette année. Il m'a tant favorisée au delà de mon mérite que je n'ai aucune peine de croire que vous vous soyez employé auprès de Lui en ma faveur. Un seul malheur m'est arrivé qui est celui d'avoir été privée dès le commencement de cette bienheureuse année de cet heureux augure. Je vous puis assurer, Monsieur, que s'il eût tombé entre mes mains, je n'aurais pas manqué de vous faire mon remerciment, mais voici l'obstacle qui empêche que ma félicité n'est parfaite. Du reste la Ciel a pourvu jusqu'ici que vous soyez exaucé. Si je pouvais espérer de l'être autant, je Lui demanderais pour vous tout ce que vous désirez. Mais je crois qu'il n'[y] a pas besoin. Il aime trop votre vertu pour ne lui refuser rien. Ainsi je n'ai rien à souhaiter sinon la continuation de votre amitié. C'est de quoi le Ciel ne doit pas être importuné, puisque c'est de votre générosité que je l'espère, et c'est à celle seule que j'en veux être redevable. Après cela, Monsieur, je vous remercie de votre dernier présent, vous priant de croire qu'il a renouvelé la reconnaissance que je vous devais déjà du premier et il m'a redoublé l'envie que j'avais de me revancher envers vous. Je le ferai si tôt que l'occasion se présentera pour vous faire ressentir les effets de ma reconnaissance.
Je vous enverrai par l'ordinaire prochain mon portrait. Souvenez-vous, Monsieur, de l'avoir demandé et croyez que je ne me serais pas hazardée de vous envoyer une copie d'un si méchant original, si vous ne l'eussiez souhaité. Je sais que les défauts de mon visage vous feront connaître ceux de mon esprit et qu'en les connaissant vous condamnerez les présages que vous avez faits à mon avantage. Néanmoins je travaille avec joie à ma propre destruction, et puisque vous la souhaitez, mon intérêt, pour grand qu'il est, ne peut m'empêcher de vous contenter. Lorsque cette heureuse peinture aura l'honneur [d'entrer] dans votre illustre Rome, plaignez avec moi mon grand malheur qui m'a réduite au point de lui porter envie. J'achéterais, s'il était possible, d'une grande partie de mes autres félicités ce bonheur qu'il aura, mais mon destin m'a tellement ôté l'espérance de ce bien qu'il ne me laisse pas seulement la liberté de le souhaiter. Je le désire pourtant malgré lui, et mon esprit malgré lui rendra ses pensées citoyennes en cette glorieuse ville. Pardonnez à mon transport; il m'a fait parler avec plus de liberté qu'il m'est permis. S'il était possible d'ajouter la parole à cette peinture, je la ferais parler afin de pouvoir en secret plaindre auprès de vous mon irrémédiable malheur et afin de protester en public que je suis
Monsieur mon Cousin
Votre très affectionnée Cousine
Christine.
Swedish translation (my own):
Signor min kusin,
Jag kommer inte att svara på Era överdrivna hederligheter, som får mig att rodna. Enbart min tystnad kommer att säga Er att jag aldrig kommer att missbruka Era förnedringar. Jag skall nöja mig med att rättfärdiga mig endast för Er och varna Er för att jag aldrig haft turen att få det brev som Ert nämner. Jag förblir oändligt tacksam mot Er för att Ni har gjort mig känd orsaken till vilken jag så mycket är skyldig den lycka som himlen har överöst mig med under loppet av detta år. Den har gynnat mig så mycket utöver mina förtjänster att jag inte har några svårigheter att tro att Ni har använt Er själv med den till min fördel. Bara en olycka har hänt mig, som är att jag sedan början av detta välsignade år har berövats detta lyckliga järtecken. Jag kan försäkra Er, signor, att om det hade fallit i mina händer, skulle jag inte ha underlåtit att tacka Er, men här är hindret som hindrar min lycka från att vara perfekt. För övrigt har himlen hittills försett Er med att Ni kommer att bli bönhörd.Om jag kunde hoppas på att vara det, skulle jag be till den åt Er vad Ni än önskar. Men jag tror att det inte finns något behov. Den älskar Er dygd för mycket för att inte vägra Er något. Så jag har inget att önska förutom att Er vänskap fortsätter. Detta är vad himlen inte bör bry sig om, eftersom det är av Er generositet som jag hoppas, och det är bara till det som jag vill stå i skuld. Efter det, signor, tackar jag Er för Er sista present, bedjande Er att tro att den har förnyat den tacksamhet jag redan var skyldig Er för den första, och den har fördubblat den önskan jag hade att hämnas på Er. Jag skall göra det så snart att möjligheten kommer att uppstå att få Er att känna effekterna av min tacksamhet.
Jag skickar mitt porträtt till Er med nästa post. Kom ihåg, signor, att Ni har bett om det, och tro att jag inte skulle ha vågat skicka Er en kopia av ett så dåligt original om Ni inte hade önskat det. Jag vet att de defekter i mitt ansikte kommer att göra Er kända för er mina sinnen och att Ni, genom att känna till dem, kommer att fördöma de järtecken som Ni har gjort till min fördel. Ändå arbetar jag med glädje för min egen undergång, och som Ni önskar kan mitt intresse, hur stort det än är, inte hindra mig från att tillfredsställa Er. När denna glada målning har äran att komma in i Ert lysande Rom, beklaga med mig min stora olycka som har reducerat mig till den grad att jag avundas den. Jag skulle köpa, om det var möjligt, från en stor del av mina andra glädjeämnen denna lycka som den kommer att ha, men mitt öde har så berövat mig hoppet om detta goda att det bara lämnar mig friheten att önska det. Ändå önskar jag det trots det, och min ande, trots sig själv, kommer att återvända sina tankar till medborgarskap i denna härliga stad. Ursäkta min transport; det har fått mig att tala med mer frihet än vad jag är tillåten. Om det var möjligt att lägga till ett ord till denna målning, skulle jag få den att tala så att jag i hemlighet kunde klaga till Er över min oåterkalleliga olycka och för att offentligt försäkra att jag är,
signor min kusin,
Er tillgivnaste kusine
Kristina.
English translation (my own):
Signor my cousin,
I will make no reply to your excessive civilities, which make me blush. My silence alone will tell you that I will never abuse your abasements. I will content myself with justifying myself only to you, warning you that I never had the good fortune to have the letter which yours mentions. I remain infinitely grateful to you for having made known to me the cause to which I owe so much the happiness with which Heaven has showered me during the course of this year. It has favoured me so much beyond my merit that I have no difficulty in believing that you have employed yourself with it in my favour. Only one misfortune has happened to me, which is that of having been deprived since the beginning of this blessed year of this happy omen. I can assure you, Signor, that if it had fallen into my hands, I would not have failed to give you my thanks, but here is the obstacle which prevents my happiness from being perfect. For the rest, Heaven has so far provided that you will be heard. If I could hope to be so, I would ask it for you whatever you desire. But I believe there is no need. It loves your virtue too much not to refuse you anything. So I have nothing to wish for except the continuation of your friendship. This is what Heaven should not be bothered about, as it is from your generosity that I hope, and it is to that alone that I want to be indebted. After that, Signor, I thank you for your last present, begging you to believe that it has renewed the gratitude I already owed you for the first, and it has redoubled the desire I had to avenge myself on you. I will do it so soon that the opportunity will arise to make you feel the effects of my gratitude.
I will send you my portrait by the next ordinary. Remember, Signor, your having asked for it, and believe that I would not have ventured to send you a copy of such a bad original if you had not wished it. I know that the defects of my face will make known to you those of my mind and that, by knowing them, you will condemn the omens you have made for my advantage. Nevertheless I work with joy for my own destruction, and as you wish it, my interest, great as it is, cannot prevent me from satisfying you. When this happy painting has the honour of entering your illustrious Rome, lament with me my great misfortune which has reduced me to the point of envying it. I would buy, if it were possible, from a large part of my other felicities this happiness that it will have, but my destiny has so deprived me of the hope of this good that it leaves me only the liberty of wishing for it. Yet I desire it in spite of it, and my spirit, in spite of itself, will return its thoughts to citizenship in this glorious city. Pardon my transport; it has made me speak with more liberty than I am permitted. If it were possible to add a word to this painting, I would make it speak so that I could secretly complain to you about my irremediable misfortune and in order to assure in public that I am,
Signor my cousin,
Your most affectionate cousin
Kristina.
_-_Nationalmuseum_-_18075.tif.jpg)
Above: Kristina.
Above: Paolo Giordano II, Duke of Bracciano.
Note: In accordance with the nobility's ideals in the early modern era, kings and queens considered themselves siblings; when talking to someone of a lower rank than their own, they would refer to that person as "my cousin", regardless of whether or not they were related.
No comments:
Post a Comment