Sources:
Christine de Suède et la cardinal Azzolino. Lettres inédites (1666-1668), Carl Bildt, 1899
The letter:
MONSIEUR MON FRÈRE,
Il pourra peut-être déplaire à Votre Majesté que je vous importune si souvent pour mes affaires, particulièrement dans un temps, où vous ne pouvez songer qu'à vos propres intérêts; mais si vous considérez le sujet qui m'y oblige, vous ne le devez pas trouver mauvais.
Je croyais dans le temps que j'ai tout quitté en Suède, qu'il ne me pourrait rien manquer de ce que je m'étais réservé pour vivre honorablement le reste de mes jours, puisque j'en avais toute l'assurance que je pouvais désirer de vous. Sur cette confiance je me suis éloignée du Royaume afin que ma présence ne fût point à charge ni d'obstacle à Votre Majesté dans ce que vous pouviez trouver bon de faire pour le bien de votre couronne. Au commencement j'avais sujet de me louer du soin que vous preniez pour me faire jouir de ce qui m'appartenait, et en effet j'en tirais toute la satisfaction que je pouvais désirer. Mais dès que le feu d'une nouvelle guerre commença à s'animer dans vos quartiers, je trouvai un grand changement dans mes affaires, et que je n'étais plus tout à fait maîtresse du mien. Car de plus en plus on s'est saisi de mes revenus tant en Suède qu'en Poméranie, et comme je voyais que la nécessité de Votre Majesté était grande, je vous ai accordé de bon cœur tout ce que mes sujets pouvaient contribuer à votre service et à celui de votre couronne, pourvu qu'ils n'en fussent point ruinés ni mes fiefs endommagés. Là-dessus j'ai dépêché vers Votre Majesté mon Intendant pour traiter que je pusse jouir en repos de mes revenus ordinaires, et qu'une modération fut observée dans les contributions dont on commençait déjà trop charger mes paysans. Vous m'en donniez des résolutions assez favorables avec plusieurs ordres aux Ministres de Votre Majesté en Poméranie qu'ils dussent remédier aux abus qu'on y avait déjà faits. Cependant vous aviez ordonné aux dits Ministres d'y mettre une nouvelle contribution sans aucune exception ni égard à personne. Mes gens avaient beau leur montrer les ordres de Votre Majesté pour mes biens: ils ne servaient plus de rien: on se moqua du Recès, et votre protection ne m'en pouvait plus garantir, et afin que la faute n'en fut point imputée à eux, ils se sont avisés d'en donner la charge à certains commissaires de la Noblesse, qui devaient tirer de mes fiefs par violence ce qu'ils ne pouvaient pas par raison. Me voilà moins considérée qu'un sujet: car après avoir épuisé mes paysans, ils ont forcé mes pensionnaires par exécution militaire d'employer pour la subsistance et les payements de vos soldats tous mes revenus ordinaires, sans que j'en puisse tirer un sou, disant que vous m'en payeriez. Mais Votre Majesté sait ce qui en est: à la fin vos ministres voyant que les pensionnaires ne voulaient plus rien avancer outre la pension, ils ont eu assez de hardiesse de vouloir obliger mes gens à leur donner en hypothèque mes fiefs pour jouir des revenus jusqu'à ce qu'ils fussent payés des avances qu'ils feraient encore; et quand on leur a demandé une assurance que j'en serais satisfaite, ils ont refusé. Voilà les traitements qu'on m'a faits en ce pays-là. Je m'en suis plainte à Votre Majesté par plusieurs fois, mais vous dites que mes affaires sont à part, et que vous ne pouvez pas vous en mêler. Cependant vous permettez qu'on m'ôte ce qui est à moi, et puisque vous vous excusez sur l'état présent de vos affaires que vous ne pouvez rien faire pour moi touchant les dernières propositions que mon intendant vous a faites de ma part, je lui ai donné ordre de vous offrir la ville de Norrköping avec ses douanes et principalement celle de Barsund avec toutes les prétentions que j'ai là-dessus, que je veux vous céder pour jamais moyennant une somme de deux cent mille écus, que vous me ferez payer, si cette proposition vous agrée, des subsides que la France vous donnera en vertu de la nouvelle alliance. Au reste, je vous conjure de me tenir la parole que Votre Majesté m'a donnée lorsque je vous transportais tout ce que j'avais de plus précieux au monde. Donnez-moi satisfaction de ce qu'on m'a ôté; car j'en ai besoin à cette heure, et permettez que je puisse jouir paisiblement de mon bien, pour le peu de temps que je pourrai encore avoir à vivre.
C'est tout ce que je puis vous demander, vous assurant que je suis avec autant de passion que je le dois, etc.
Swedish translation (my own):
Min herr bror,
Det kan kanske misshaga Ers Majestät att jag så ofta påtalar Er om mina angelägenheter, särskilt i en tid då Ni bara kan tänka på era egna intressen; men om Ni betänker det ämne som förpliktar mig att göra det, så får Ni inte finna det illa.
Jag trodde på den tiden att jag lämnade allt i Sverige att jag inte kunde sakna något av det jag förbehållit mig att leva hederligt med under resten av mina dagar, eftersom jag hade all den försäkran att jag kunde önska av Er. På detta förtroende har jag flyttat bort från riket för att min närvaro inte skall vara en börda eller ett hinder för Ers Majestät i vad Ni kan finna gott att göra för Er kronas bästa. I början hade jag anledning att berömma mig själv för den omsorg Ni ägnade Er åt att låta mig njuta av det som tillhörde mig, och jag fick verkligen därav all den tillfredsställelse jag kunde önska. Men så snart elden av ett nytt krig började röra sig hos Eder, fann jag en stor förändring i mina affärer, och att jag inte längre var dess egen härskarinna. Ty mer och mer beslagtogs mina inkomster både i Sverige och i Pommern, och då jag såg, att Ers Majestäts nöd var stor, gav jag Eder villigt allt, vad mina undersåtar kunde bidra till Eder och Er kronas tjänst, förutsatt att de ej var förstört eller mina förläningar skadade. Därpå sände jag till Ers Majestät min förvaltare att ordna, att jag i fred kunde njuta av min ordinarie inkomst, och att en måttlighet iakttogs i de bidrag, som redan börjat överbelastas på mina bönder. Ni gav mig tämligen gynnsamma resolutioner med flera order till Ers Majestäts ministrar i Pommern att de skulle avhjälpa de övergrepp som redan hade gjorts där. Ni hade dock beordrat nämnda ministrar att lägga in ett nytt bidrag utan undantag eller hänsyn till någon. Mitt folk visade dem Ers Majestäts order om min egendom förgäves: de var inte längre till någon nytta, Recessen hånades, och ert skydd kunde inte längre garantera mig; och för att felet inte skulle tillräknas dem, har de tagit det i huvudet att ge uppdraget därom åt vissa kommissionärer av adeln, som skulle utvinna ur mina förläningar med våld vad de inte kunde av skäl.
Här får jag mindre hänsyn än ett undersåt: ty efter att ha utmattat mina bönder, tvingade de mina pensionärer genom militär avrättning att för Era soldaters uppehälle och betalningar anställa alla mina vanliga inkomster, utan att jag kunde dra ett öre därav, sägande att Ni skulle betala mig för det. Men Ers Majestät ju vet vad som pågår: när Era ministrar till sist såg att pensionärerna inte längre ville förskottera något annat än pensionen, var de djärva nog att vilja tvinga mitt folk att pantsätta mina förläningar till dem för att kunna njuta av inkomsten tills de skulle få betalt för de förskott de fortfarande skulle göra; och när de bad om en försäkran om att jag skulle vara nöjd, vägrade de.
Det här är de behandlingar jag fick i det landet. Jag har ju flera gånger klagat till Ers Majestät, men Ni säger att mina affärer är åtskilda och att Ni inte kan lägga Er i dem. Hur Ni än tillåter att det som är mitt tas ifrån mig, och eftersom Ni ursäktar Er för det nuvarande tillståndet i Era affärer att Ni inte kan göra något för mig angående de sista förslag som min förvaltare har gjort till Er för min räkning, befallde jag honom att erbjuda Er Norrköpings stad med dess sedvänjor och i huvudsak Barsunds med alla de anspråk, som jag har därpå, att jag för evigt vill avstå åt Er för summan av tvåhundratusen kronor, som Ni får mig att betala, om detta förslag passar Er, de subventioner som Frankrike kommer att giva Er i kraft av den nya alliansen.
I övrigt ber jag Eder att hålla för mig det ord som Ers Majestät gav mig när jag förde till Er allt vad jag hade det dyrbaraste i världen. Ge mig tillfredsställelse för det som har tagits ifrån mig, ty jag behöver det i denna stund; och låt mig njuta av min egendom i fred, för den lilla tid jag kanske har kvar att leva.
Det är allt jag kan begära av Er, försäkrar Er om att jag är med så mycket passion som jag är skyldig, osv.
English translation (my own):
My lord and brother,
It may perhaps displease Your Majesty that I importune you so often about my affairs, particularly at a time when you can only think of your own interests; but if you consider the subject which obliges me to do so, you must not find it bad.
I believed in the time that I left everything in Sweden that I could lack nothing of what I had reserved for myself to live honourably with for the rest of my days, as I had all the assurance that I could want from you. On this confidence I have moved away from the kingdom so that my presence should not be a burden or an obstacle to Your Majesty in what you may find good to do for the good of your crown. In the beginning I had reason to praise myself for the care you took to let me enjoy what belonged to me, and indeed I derived from it all the satisfaction I could desire. But as soon as the fire of a new war began to stir in your quarters, I found a great change in my affairs, and that I was no longer quite mistress of my own. For more and more my revenues were seized both in Sweden and in Pomerania, and as I saw that Your Majesty's need was great, I willingly granted you all that my subjects could contribute to your service and that of your crown, provided that they were not ruined nor my fiefs damaged. Thereupon I sent to Your Majesty my steward to arrange that I could enjoy my ordinary income in peace, and that a moderation be observed in the contributions which were already beginning to be overburdened on my peasants. You gave me fairly favourable resolutions with several orders to Your Majesty's ministers in Pomerania that they should remedy the abuses that had already been made there. However, you had ordered the said Ministers to put in a new contribution without any exception or regard to anyone. My people showed them Your Majesty's orders for my property in vain: they were no longer of any use, the Recess was mocked, and your protection could no longer guarantee me; and so that the fault would not be imputed to them, they have taken it into their heads to give the charge of it to certain commissioners of the nobility, who were to extract from my fiefs by violence what they could not by reason.
Here I am less considered than a subject: for after having exhausted my peasants, they forced my boarders by military execution to employ for the subsistence and the payments of your soldiers all my ordinary income, without my being able to draw a penny from it, saying that you would pay me for it. But Your Majesty knows what is going on: in the end, your ministers seeing that the boarders no longer wanted to advance anything other than the pension, they were bold enough to want to oblige my people to mortgage my fiefs to them to enjoy the income until that they should be paid for the advances they would still make; and when asked for an assurance that I would be satisfied, they refused.
These are the treatments I received in that country. I have complained to Your Majesty about it several times, but you say that my affairs are separate, and that you cannot interfere in them. However you allow what is mine to be taken from me, and since you excuse yourself on the present state of your affairs that you can do nothing for me concerning the last proposals that my steward has made to you on my behalf, I ordered him to offer you the town of Norrköping with its customs and principally that of Barsund with all the claims that I have thereon, that I want to cede to you forever for the sum of two hundred thousand crowns, which you will make me pay, if this proposal suits you, the subsidies that France will give you by virtue of the new alliance.
For the rest, I beg you to keep to me the word which Your Majesty gave me when I transported to you all that I had most precious in the world. Give me satisfaction for what has been taken away from me, for I need it at this hour; and allow me to enjoy my property peacefully, for the little time I may still have to live.
That is all I can ask of you, assuring you that I am with as much passion as I owe, etc.
Above: Kristina.
Above: Karl Gustav.
Note: In accordance with the nobility's ideals in the early modern era, kings and queens considered themselves siblings.
No comments:
Post a Comment