Source:
Lettres secrètes de Christine, Reine de Suède, page 40, published by the Cramer Brothers, 1761
The letter:
MONSIEUR,
Le plus grand Philosophe & le plus vertueux des hommes vient de mourir. Il n'a fait que paroître dans le monde pour le quitter. Plusieurs siécles s'écouleront sans peine avant qu'il naisse un tel personnage. Ce sont des phénomènes extraordinaires, qui éblouissent & passent comme un éclair.
Si j'étois superstitieuse, je pleurerois sa mort comme un enfant, & me repentirois amérement d'avoir dérangé de son cours cet astre lumineux. Mais Descartes, le pere de la Philosophie, devoit mourir couvert de gloire, dans un âge où les autres hommes commencent à peine à se connoître, pour nous laisser un nouveau tableau frappant de la fragilité humaine.
Sa perte m'afflige; elle excitera sans cesse mes justes & inutiles regrets. Qu'on est heureux, quand on a vêcu comme lui. L'avenir nous offre une félicité pure & toujours nouvelle. La mort, qui effraye les méchans & les ames foibles, console le sage, en finissant ses maux. Du sein embaumé de la riante volupté, il l'attend, il la voit qui le menace de sa faux sanglante, & qui s'avance vers lui à grands pas, précédée des ombres plaintives qui errent confusément autour d'elle, & il s'y livre avec confiance, parce qu'il a appris toute sa vie à mourir. La mort lui est presque aussi favorable que la nuit sereine & paisible d'un beau jour de printems l'est à deux tendres amans qui sommeillent tranquillement dans les bras carressans des plaisirs, & que l'amour, témoin agréable de leur bonheur, couronne de nouveau à leur réveil.
Swedish translation (my own):
Monsieur,
Den störste filosofen och den mest dygdiga av människor har rättnu dött. Han dök bara upp i världen för att lämna den. Det kommer lätt att gå flera århundraden innan en sådan karaktär föds. De är extraordinära fenomen, som bländar och passerar som en blixt.
Om jag vore vidskeplig, skulle jag gråta över hans död som ett barn, och bittert ångra mig över att ha stört denna lysande stjärna från dess kurs. Men Descartes, filosofins fader, måste dö täckt av härlighet, i en tid då andra män knappt börjar känna varandra, för att lämna oss en slående ny bild av mänsklig svaghet.
Hans förlust gör mig ledsen; den kommer oupphörligt att väcka mina rättvisa och värdelösa ånger. Vad glada vi är när vi har levt som han. Framtiden erbjuder oss ren och ständigt ny lycka. Döden, som skrämmer onda och svaga själar, tröstar den vise mannen genom att göra slut på hans smärta. Från skrattglädjens balsamerade famn väntar han på den, han ser den hota honom med sin blodiga lie och med långa steg framåt mot honom, föregås av de klagande skuggorna, som förvirrat vandra omkring den, och han överlämnar sig själv till den med tillförsikt, ty han har lärt sig hela sitt liv att dö. Döden är nästan lika gynnsam för honom som den lugna och fridfulla natten på en vacker vårdag är för två ömma älskare som sover fridfullt i njutningens smekande armar, och som kärleken, behagligt vittne om deras lycka, åter kröner när de vakna.
English translation (my own):
Monsieur,
The greatest philosopher and the most virtuous of men has just died. He only appeared in the world to leave it. Several centuries will easily pass before such a character is born. They are extraordinary phenomena, which dazzle and pass like lightning.
If I were superstitious, I would weep over his death like a child, and bitterly repent of having disturbed this luminous star from its course. But Descartes, the father of philosophy, had to die covered in glory, in an age when other men are barely beginning to know each other, to leave us a striking new picture of human frailty.
His loss saddens me; it will incessantly excite my just and useless regrets. How happy we are when we have lived like him. The future offers us pure and ever new bliss. Death, which frightens wicked and weak souls, consoles the wise man by ending his pain. From the embalmed bosom of laughing pleasure, he awaits her, he sees her threatening him with her bloody scythe, and advancing towards him with long strides, preceded by the plaintive shadows who wander confusedly around her, and he delivers himself to her with confidence, because he has learned all his life to die. Death is almost as favourable to him as the serene and peaceful night of a beautiful spring day is to two tender lovers who sleep peacefully in the caressing arms of pleasures, and whom love, pleasant witness to their happiness, crowns again when they awaken.
Above: Kristina.
Above: René Descartes.
No comments:
Post a Comment