Source:
Lettres secrètes de Christine, Reine de Suède, page 32, published by the Cramer Brothers, 1761
The letter:
MESSIEURS,
Le neuf de Février a été un jour plein d'horreur & de cruauté. La mort de Charles votre Roi doit être envisagée comme un de ces événemens sinistres qui annoncent le boulversement du monde & la chute des Empires.
Ce qui ne s'est jamais vu; ce qu'on ne verra jamais, & qu'on croit à peine, c'est l'effroyable nouvelle de la fin tragique de ce Prince, qui consterne l'univers, & qui traîne après elle des malheurs imprévus & sans nombre.
Une chambre de justice, ou, pour mieux dire, une chambre d'iniquité, établie par Cromwel, & toute composée d'hommes obscurs ou de scélérats qui aspiroient comme lui à la souveraine puissance, cite le Roi, le juge coupable de trahison, & sans lui permettre de se défendre, lui fait trancher la tête à la porte de son palais.
On lit la sentence exécrable; Charles, sans s'émouvoir, se prépare à mourir. Mais, avant que de monter sur l'échafaut, il veut embrasser ses enfans. Il prend sur ses genoux le jeune Duc de Glocester; il l'arrose de ses larmes, & le pressant tendrement entre ses bras: "O mon fils!" lui dit-il, "embrasse ton pere pour la derniere fois. Je vais mourir innocent comme j'ai vêcu. Ne souffre jamais, cher enfant, qu'on te fasse Roi, tu serois, ainsi que ton pere, la malheureuse victime de ces effrénés, de ces traitres à la patrie, qui n'ont juré ma perte que pour renverser l'Etat.
"Vous, mes amis fidéles, témoins irréprochables de mon désastre, n'abandonnez point ce fils chéri. Ayez soin de sa tendre enfance. Si vous m'aimez encore, éloignez de lui à jamais la pernicieuse flatterie qui environne les Rois, qui les corrompt, & les perd tôt ou tard. Instruisez-le dans l'art difficile de se vaincre & de se connoître; mais sur-tout faites de mon fils, de ce cher fils que je vous abandonne, un Prince juste & bienfaisant".
Ce spectacle douloureux attendrit toute l'assemblée, & la plongea dans les larmes & dans un affreux désespoir.
O nation plus féroce encore que les tigres, tu viens de te couvrir d'un opprobre éternel! Ton nom, ta mémoire seront en éxécration tant qu'il y aura des hommes sur la terre. Tes forfaits ont allumé le courroux des Dieux.
Juges infames! qui avez osé susciter des crimes à un innocent pour lui arracher la vie, craignez le bras vengeur du Très-haut.
Scélérats! qui avez violé les loix divines & humaines, & qui avez trempé vos mains sacriléges dans le sang de votre Roi, où fuirez-vous? il étoit votre ami; il étoit votre pere, il avoit si souvent exposé ses jours pour défendre les vôtres; il vous aimoit comme ses enfans, & vous l'avez traîné au supplice. Barbares! vous l'avez égorgé sans pitié.
Quel autre sauvage pourra vous dérober à la céleste vengeance? La crainte d'un affreux supplice, & les remords, plus cruels encore, déchireront sans cesse vos entrailles criminelles. Mille bras, prêts à vous frapper, seront levés sur vos têtes. Le désespoir, s'arrachant les cheveux, & se rongeant le poing, mugira nuit & jour à vos côtés. L'infléxible mort, sourde aux cris effroyables des méchans, qui menace & frappe à la fois le juste & le coupable, l'insatiable mort soufflera sans cesse sur vous son haleine empoisonnée. Des ombres plaintives & gémissantes, qui épouvantent même les farouches habitans des enfers, erreront en foule autour de vous.
L'espérance & le sommeil, qui consolent le sage, & qui adoucissent ses maux, seront vos cruels tourmens. Ces monstres, qu'enfantent des songes trompeurs, dans les ténébres de la nuit, croîtront, se multiplieront, & se souleveront à vos yeux égarés comme les flots redoublés d'une mer en courroux. Ils vous précipiteront dans les gouffres enflammés, & rouleront d'abymes en abymes vos cadavres infects & sanglans, sans vous frapper de mort.
Swedish translation (my own; using archaic grammar):
Herrar,
Den nionde februari var en dag full av fasa och grymhet. Döden av Karl, eder konung, måste betraktas som en av dessa olycksbådande händelser som tillkännager världens omvälvning och imperier fall.
Vad som aldrig har setts, vad vi aldrig skola se, och som vi knappt tro, är den fruktansvärda nyheten om det tragiska slutet för denne furste, som förfärar universum och som drar efter sig oförutsedda och otaliga olyckor.
En rättskammare, eller för att uttrycka det bättre, en orättskammare, inrättad av Cromwell, och helt sammansatt av obskyra män eller skurkar som strävade efter suverän makt som han, citerar konungen, domaren skyldig till förräderi, och utan att tillåta honom att försvara sig, får huvudet avhugget vid porten till sitt palats.
Den skräckliga domen läses; Karl, oberörd, förbereder sig på att dö. Men innan han sätter upp ställningen vill han omfamna sina barn. Han tar på knä den unge hertigen av Gloucester; han vattnar honom med sina tårar och trycker honom ömt i hans famn: »Åh, min son!« sade han till honom: »Kyss din fader för sista gången. Jag kommer att dö, så oskyldig som jag har levt. Tillåt aldrig, kära barn, att du blir konung; du vore, som din far, den olyckliga offer för dessa otyglade män, dessa landsförrädare, som svurit min undergång bara för att störta staten.«
»Ni, mina trogna vänner, oklanderliga vittnen till min katastrof, övergiven ej denne älskade son. Tagen hand om hans ömma barndom. Om ni fortfarande älsken mig, tagen bort från honom för alltid det skadliga smicker som omger konungar, som fördärvar och förlorar dem förr eller senare. Instrueren honom i den svåra konsten att erövra sig själv och att känna sig själv, men framför allt gören min son, denne käre son som jag överlåter åt eder, till en rättvis och välgörande prins.«
Detta smärtsamma syn berörde hela församlingen och störtade den i tårar och i en fruktansvärd förtvivlan.
O nation ännu grymmare än tigrar, du har nu täckt dig med en evig förebråelse! Ditt namn, ditt minne skall vara i upprördhet så länge det finns människor på jorden! Dina brott hava upptänt gudarnas vrede!
Ökända domare som vågade anstifta brott mot en oskyldig för att rycka hans liv, frukten den Högstes hämnande arm!
Skumlar som hava brutit mot gudomliga och mänskliga lagar, och som hava doppat edra helgerhelgande händer i eder konungs blod! Vart skolen ni fly? Han var eder vän; han var er fader, han hade så ofta riskerat sitt liv för att försvara edert; han älskade eder som sina barn, och ni släpade honom till hans död. Barbarianer, ni slaktade honom utan medlidande!
Vilken annan vilde kan beröva eder himmelsk hämnd? Rädslan för en fruktansvärd tortyr och ånger, ännu grymmare, kommer oupphörligt att slita sönder edra kriminella inälvor. Tusen armar, beredda att slå eder, skola höjas över edra huvuden. Förtvivlan, slitande i håret och gnagande på näven, skall ryta natt och dag vid eder sida. Oböjlig död, döv för de ogudaktigas fruktansvärda rop och som hotar och slår på samma gång de rättfärdiga och skyldiga; omättlig död skall oupphörligt andas sin giftiga ande på eder. Klagande och stönande skuggor, som skrämma även de häftiga invånarna i underjorden, skola vandra i folkmassor runt eder.
Hopp och sömn, som trösta den vise mannen och mildra hans missförhållanden, bliva edra grymma plågor. Dessa monster, födda av bedrägliga drömmar i nattens mörker, skola växa, föröka sig och resa sig framför edra förvirrade ögon som de fördubblade vågorna i ett ilsket hav. De skola fälla eder in i de flammande avgrunderna och kommer att rulla från avgrund till avgrund över edra infekterade och blodiga lik, utan att slå eder ihjäl.
English translation (my own):
Gentlemen,
The ninth of February was a day full of horror and cruelty. The death of Charles, your King, must be considered as one of those sinister events which announce the upheaval of the world and the fall of empires.
What has never been seen, what we will never see, and which we hardly believe, is the terrible news of the tragic end of this prince, which dismays the universe, and which drags after it unforeseen and numberless misfortunes.
A chamber of justice, or, to put it better, a chamber of iniquity, established by Cromwell, and entirely composed of obscure men or scoundrels who aspired like him to sovereign power, cites the King, the judge guilty of treason, and without allowing him to defend himself, has his head cut off at the gate of his palace.
The execrable sentence is read; Charles, unmoved, prepares to die. But, before mounting the scaffold, he wishes to embrace his children. He takes on his knees the young Duke of Gloucester; he waters him with his tears, and pressing him tenderly in his arms: "Oh, my son!" he said to him, "kiss thy father for the last time. I am going to die, as innocent as I have lived. Never allow, dear child, that thou shouldst be made king, thou wouldst be, like thy father, the unfortunate victim of these unbridled men, these traitors to the country, who have sworn my ruin only to overthrow the State."
"You, my faithful friends, irreproachable witnesses of my disaster, do not abandon this beloved son. Take care of his tender childhood. If you still love me, remove from him forever the pernicious flattery which surrounds kings, which corrupts, and loses them sooner or later. Instruct him in the difficult art of conquering himself and of knowing himself; but above all, make my son, this dear son whom I abandon to you, a just and beneficent prince."
This painful spectacle touched the whole assembly, and plunged it into tears and into a frightful despair.
O nation even more ferocious than tigers, thou hast now covered thyself with an eternal reproach! Thy name, thy memory will be in execration as long as there are men on earth! Thy crimes have kindled the wrath of the gods!
Infamous judges who dared to instigate crimes against an innocent in order to snatch his life, fear the avenging arm of the Most High!
Scoundrels who have violated divine and human laws, and who have dipped your sacrilegious hands in the blood of your king! Where will you flee? He was your friend; he was your father, he had so often risked his life to defend yours; he loved you like his children, and you dragged him to his death. Barbarians, you slaughtered him without pity!
What other savage can rob you of celestial vengeance? The fear of a frightful torture, and remorse, more cruel still, will unceasingly tear your criminal entrails. A thousand arms, ready to strike you, will be raised over your heads. Despair, tearing at its hair and gnawing its fist, will roar night and day by your side. Inflexible death, deaf to the terrible cries of the wicked, and which threatens and strikes at the same time the just and the guilty; insatiable death will ceaselessly breathe its poisonous breath on you. Plaintive and moaning shadows, which frighten even the fierce inhabitants of the underworld, will wander in crowds around you.
Hope and sleep, which console the wise man and soften his ills, will be your cruel torments. These monsters, born of deceptive dreams in the darkness of the night, will grow, multiply, and rise before your bewildered eyes like the redoubled waves of an angry sea. They will precipitate you into the flaming chasms, and will roll from abyss to abyss over your infected and bloody corpses, without striking you dead.
Above: Kristina.
Above: President John Bradshaw.
_-_Charles_I_(1600-1649)_at_his_Trial_-_RCIN_405913_-_Royal_Collection.jpg)
Above: King Charles I of England on trial.
Above: His son Henry, Duke of Gloucester.
Above: The death warrant for King Charles I of England.
Above: The execution of King Charles I of England.
No comments:
Post a Comment