Sources:
Acta Pacis Westphalicæ Publica, volume 5, pages 7 to 8, published by Johann Gottfried von Meiern, 1735
Mémoires concernant Christine, volume 1, pages 127 to 128, Johan Arckenholtz, 1751
Kristina's handwritten letter which Johan mentions is here:
Johan's reply to that letter is here:
The letter:
Stormechtigste Drottningh
Allernådigste Fröcken.
Uthi huad Terminis denne longh och mödesamma Fridz handel nu beror, hafuer till Ew. Kongl. Mayt. Her Salvius och jagh nu conjunctim i underdånighet raporterat, så att jagh anödigt skatter någet à parte der om att tillägia, hällst effter Her Salvius tuifuels uthan Eder[s] Kongl. Mayt. sär skild medh sin Berettelse der om al solito opwarter, och allt så thet samma att giöra intet för migh à propos synes. Allenast hafuer jagh medh fåå Ordh detta måst här beröra, det wy nu här på 5. Weckur liggia, i hopp at bringa handelen till ändskap. Män Franzoserne och Her Salvius under Prætext aff Reflexion på Alliancen och för subsidierne skuldh, draga handelen den ena dagen efter den andra opp, så att jagh intet kan, efter Eder[s] Kongl. Mayt. egenhändige strenge Ordre, medh saken fortkomma, ehuad jagh och ther om giör. Det kommer migh så for[e], att Eder[s] Kongl. Mayt. à parte måste hafwa gifuit Her Salvio någon annan Beskedh om des Intention, än den som i des allernådigste Bref till oß conjunctim är författad. Ty elliest tror jag intet, att så procederades, som nu skeer. Tyden warder allt uthwysandes, och jagh intet underlåtandes att giöra hwadh mögeligest är, till wärcketz aff hielpande. Om Soldatescans Contentement kan fuller intet thenne gången här determineras, efter wy i från Feld-Marschalken neppligen so hastigt skala kunna fåå ther om Beskedh, huilcket högeligen är att beklaga. Ty jagh wäl seer, att wy intet skale kunna undwycka blasmen af wärckets Protraction för Fauten aff Beskedh här på. Detta jagh allenast medh fåå Ordh hafuer måst mentionera til min exculpation in futurum, sö framt migh motta påbördas culpa protracti negotii, som Eder[s] Kongl. Mayt. hafuer behagat uthi deß äfwen berörde egenhendige skrifwelse att giöra. Jagh hafuer lange sädan på samma skrifwelse migh i Underdånigheet förklaret. Män efter Eder[s] Kongl. Mayt. intet hafuer hehagat migh allernådigest att låta wetta, om sådan min förklaringh är Eder[s] Kongl. Mayt. till kommen, måste jagh låta thet wärcket beroo till min hem kompst, will Gudh, den jagh hierteligen effter längtar. Och wil nu här medh hafwa slutit, näst innerligh önskan till Gudh för Eder[s] Kongl. Mayt. långwarige håge wällmågo, och lyckelige Kongl. Regerung, förblifwandes
E. Kongl. Mayt.
underdånigste och trogneste
tienare i döden
Johann Oxenstierna Axelson.
Münster, den 28.
Junii 1647.
Allernådigste Fröcken.
Uthi huad Terminis denne longh och mödesamma Fridz handel nu beror, hafuer till Ew. Kongl. Mayt. Her Salvius och jagh nu conjunctim i underdånighet raporterat, så att jagh anödigt skatter någet à parte der om att tillägia, hällst effter Her Salvius tuifuels uthan Eder[s] Kongl. Mayt. sär skild medh sin Berettelse der om al solito opwarter, och allt så thet samma att giöra intet för migh à propos synes. Allenast hafuer jagh medh fåå Ordh detta måst här beröra, det wy nu här på 5. Weckur liggia, i hopp at bringa handelen till ändskap. Män Franzoserne och Her Salvius under Prætext aff Reflexion på Alliancen och för subsidierne skuldh, draga handelen den ena dagen efter den andra opp, så att jagh intet kan, efter Eder[s] Kongl. Mayt. egenhändige strenge Ordre, medh saken fortkomma, ehuad jagh och ther om giör. Det kommer migh så for[e], att Eder[s] Kongl. Mayt. à parte måste hafwa gifuit Her Salvio någon annan Beskedh om des Intention, än den som i des allernådigste Bref till oß conjunctim är författad. Ty elliest tror jag intet, att så procederades, som nu skeer. Tyden warder allt uthwysandes, och jagh intet underlåtandes att giöra hwadh mögeligest är, till wärcketz aff hielpande. Om Soldatescans Contentement kan fuller intet thenne gången här determineras, efter wy i från Feld-Marschalken neppligen so hastigt skala kunna fåå ther om Beskedh, huilcket högeligen är att beklaga. Ty jagh wäl seer, att wy intet skale kunna undwycka blasmen af wärckets Protraction för Fauten aff Beskedh här på. Detta jagh allenast medh fåå Ordh hafuer måst mentionera til min exculpation in futurum, sö framt migh motta påbördas culpa protracti negotii, som Eder[s] Kongl. Mayt. hafuer behagat uthi deß äfwen berörde egenhendige skrifwelse att giöra. Jagh hafuer lange sädan på samma skrifwelse migh i Underdånigheet förklaret. Män efter Eder[s] Kongl. Mayt. intet hafuer hehagat migh allernådigest att låta wetta, om sådan min förklaringh är Eder[s] Kongl. Mayt. till kommen, måste jagh låta thet wärcket beroo till min hem kompst, will Gudh, den jagh hierteligen effter längtar. Och wil nu här medh hafwa slutit, näst innerligh önskan till Gudh för Eder[s] Kongl. Mayt. långwarige håge wällmågo, och lyckelige Kongl. Regerung, förblifwandes
E. Kongl. Mayt.
underdånigste och trogneste
tienare i döden
Johann Oxenstierna Axelson.
Münster, den 28.
Junii 1647.
With modernised spelling:
Stormäktigste Drottning,
Allernådigste Fröken,
Uti vad terminis denna lång och mödosamma fredshandel nu beror, haver till Eders Kungliga Majestät herr Salvius och jag nu conjunctim i underdånighet rapporterat, så att jag onödigt skatter något à parte därom att tillägga, helst efter herr Salvius tvivels utan Eders Kungliga Majestät särskild med sin berättelse därom al solito uppvarter och alltså detsamma att göra inte för mig à propos synes. Allenast haver jag med få ord detta måst här beröra det vi nu här på 5 veckor ligga i hopp att bringa handeln till ändskap. Men fransoserna och herr Salvius under pretext av reflexion på alliansen och för subsidiernas skull draga handeln den ena dagen efter den andra upp, så att jag inte kan, efter Eders Kungliga Majestäts egenhändiga stränga order, med saken fortkomma, evad jag ock därom gör. Det kommer mig så före att Eders Kungliga Majestät à parte måste hava givit herr Salvio någon annan besked om dess intention än den som i dess allernådigste brev till oss conjunctim är författad; ty eljest tror jag inte att så procederades som nu sker.
Allernådigste Fröken,
Uti vad terminis denna lång och mödosamma fredshandel nu beror, haver till Eders Kungliga Majestät herr Salvius och jag nu conjunctim i underdånighet rapporterat, så att jag onödigt skatter något à parte därom att tillägga, helst efter herr Salvius tvivels utan Eders Kungliga Majestät särskild med sin berättelse därom al solito uppvarter och alltså detsamma att göra inte för mig à propos synes. Allenast haver jag med få ord detta måst här beröra det vi nu här på 5 veckor ligga i hopp att bringa handeln till ändskap. Men fransoserna och herr Salvius under pretext av reflexion på alliansen och för subsidiernas skull draga handeln den ena dagen efter den andra upp, så att jag inte kan, efter Eders Kungliga Majestäts egenhändiga stränga order, med saken fortkomma, evad jag ock därom gör. Det kommer mig så före att Eders Kungliga Majestät à parte måste hava givit herr Salvio någon annan besked om dess intention än den som i dess allernådigste brev till oss conjunctim är författad; ty eljest tror jag inte att så procederades som nu sker.
Tiden varder allt utvisandes, och jag inte underlåtandes att göra vad möjligast är till verkets avhjälpande. Om soldateskans kontentemang kan fuller inte denna gången här determineras, efter vi ifrån fältmarskalken näppligen så hastigt skola kunna få därom besked, vilket högeligen är att beklaga. Ty jag väl ser att vi inte skulle kunna undvika blamen av verkets protraktion för fåten av besked härpå. Detta jag allenast med få ord haver måst mentionera till min exkulpation in futurum, såframt mig måtte påbördas culpa protracti negotii, som Eders Kungliga Majestät haver behagat uti dess även berörda egenhändiga skrivelse att göra. Jag haver länge sedan på samma skrivelse mig i underdånighet förklarat. Men efter Eders Kungliga Majestät inte haver behagat mig allernådigast att låta veta om sådan min förklaring är Eders Kungliga Majestät tillkommen, måste jag låta det verket bero till min hemkomst, vill Gud, den jag hjärtligen efter längtar. Och vill nu härmed hava slutit, näst innerlig önskan till Gud för Eders Kungliga Majestäts långvariga håga välmågo och lyckliga kungliga regering, förblivandes
Eders Kungliga Majestärs
underdånigste och trognaste tjänare i döden
Johan Oxenstierna Axelsson.
Münster, den 28 juni 1647.
French translation (by Arckenholtz):
Très-puissante Reine & très-gracieuse Dame.
Nous avons conjointement, Mr. Salvius & moi, très-humblement rapporté à Votre Majesté en quels termes se trouve à présent cette longue & pénible Négociation de Paix: desorte, que je n'ai pas crû nécessaire d'y rien ajouter en mon particulier, sur-tout Mr. Salvius aïant sans doute l'honneur, selon sa coûtume, d'en informer Votre Majesté & de lui en donner des relations particulières. Ainsi il ne sera pas à propos que je fasse la même chose. Il faut seulement que je dise en peu de mots qu'il y a à présent cinq semaines que nous nous tenons coi dans l'espérance d'amener la Négociation à sa fin. Mais les François & Mr. Salvius trainent d'un jour à l'autre les Traités en longueur sous prétexte de la reflexion qu'on doit faire sur les Alliances, aussi bien qu'à cause des subsides: desorte que non obstant toutes les peines que je me donne dans cette affaire, je ne puis pas l'avancer aussi bien, que l'ordre rigoureux donné de la propre main de V. M. nous le préscrit. Il me semble qu'il faut que V. M. ait donné un autre ordre à part à Mr. Salvius sur ses intentions, lequel ne s'accorde pas avec la minute de la lettre que V. M. nous a addressée conjointement à nous deux: sans cela je ne crois pas qu'il se comportât comme il fait. Le tems fera connoître toutes choses. Cependant je ne manquerai pas de contribuer de tout mon possible pour finir l'ouvrage.
Nous avons conjointement, Mr. Salvius & moi, très-humblement rapporté à Votre Majesté en quels termes se trouve à présent cette longue & pénible Négociation de Paix: desorte, que je n'ai pas crû nécessaire d'y rien ajouter en mon particulier, sur-tout Mr. Salvius aïant sans doute l'honneur, selon sa coûtume, d'en informer Votre Majesté & de lui en donner des relations particulières. Ainsi il ne sera pas à propos que je fasse la même chose. Il faut seulement que je dise en peu de mots qu'il y a à présent cinq semaines que nous nous tenons coi dans l'espérance d'amener la Négociation à sa fin. Mais les François & Mr. Salvius trainent d'un jour à l'autre les Traités en longueur sous prétexte de la reflexion qu'on doit faire sur les Alliances, aussi bien qu'à cause des subsides: desorte que non obstant toutes les peines que je me donne dans cette affaire, je ne puis pas l'avancer aussi bien, que l'ordre rigoureux donné de la propre main de V. M. nous le préscrit. Il me semble qu'il faut que V. M. ait donné un autre ordre à part à Mr. Salvius sur ses intentions, lequel ne s'accorde pas avec la minute de la lettre que V. M. nous a addressée conjointement à nous deux: sans cela je ne crois pas qu'il se comportât comme il fait. Le tems fera connoître toutes choses. Cependant je ne manquerai pas de contribuer de tout mon possible pour finir l'ouvrage.
Touchant le païement des gens de guerre, je ne puis non plus rien déterminer ici, parceque nous ne pouvons recevoir aussitôt là-dessus l'explication du Felt-Maréchal, ce qui est fort facheux, car je prévois que le tems nécessaire qu'il faut pour avoir cette réponse donnera occasion de nous blâmer & de nous charger de la faute de la lenteur de la Négociation.
C'est ce que je crois devoir rapporter pour me disculper dans la suite, si la faute du délai de la Négociation me devoit être imputée, comme il a plû à V. M. de faire dans la Lettre susmentionnée qu'elle nous a écrite de sa propre main: surquoi je me suis déja auparavant très-humblement expliqué. Mais comme il n'a pas plû à Votre Majesté de me faire la grace de me notifier, si ma représentation lui a été renduë, il faut que je laisse cette affaire jusqu'à mon retour en Suède, s'il plait à Dieu, que je souhaite de grand cœur. Je finirai ici, desirant ardemment que Dieu conserve V. M. dans une longue & haute prospérité, & lui donne un règne heureux! Je demeure, &c.
JEAN OXENSTIERNA AXELS-SON.
à Munster le 28.
Juin 1647.
English translation (my own):
Most Powerful Queen,
Most Gracious Lady,
We have jointly, Lord Salvius and I, very humbly reported to Your Majesty in what terms this long and painful peace negotiation is now, so that I have not thought it necessary to add anything in my particular, especially as Lord Salvius undoubtedly has the honour, according to his custom, of informing Your Majesty of this and of giving you special reports. So it will not be appropriate for me to do the same thing. I only must say in a few words that we have been holding back for five weeks now in the hope of bringing the negotiation to a conclusion. But the French and Lord Salvius drag out the treaties from one day to the next under the pretext of the reflection that must be made on the alliances, as well as because of the subsidies, so that, not obviating all the penalties I give myself in this matter, I cannot put it forward as well as the rigorous order given by Your Majesty's own hand prescribes to us. It seems to me that Your Majesty must have given another separate order to Lord Salvius on his intentions, which does not agree with the minute of the letter that Your Majesty addressed to us jointly; without that, I do not believe he would behave as he does. Time will make all things known. In the meantime, I will not fail to contribute everything I can to finish the work.
Most Gracious Lady,
We have jointly, Lord Salvius and I, very humbly reported to Your Majesty in what terms this long and painful peace negotiation is now, so that I have not thought it necessary to add anything in my particular, especially as Lord Salvius undoubtedly has the honour, according to his custom, of informing Your Majesty of this and of giving you special reports. So it will not be appropriate for me to do the same thing. I only must say in a few words that we have been holding back for five weeks now in the hope of bringing the negotiation to a conclusion. But the French and Lord Salvius drag out the treaties from one day to the next under the pretext of the reflection that must be made on the alliances, as well as because of the subsidies, so that, not obviating all the penalties I give myself in this matter, I cannot put it forward as well as the rigorous order given by Your Majesty's own hand prescribes to us. It seems to me that Your Majesty must have given another separate order to Lord Salvius on his intentions, which does not agree with the minute of the letter that Your Majesty addressed to us jointly; without that, I do not believe he would behave as he does. Time will make all things known. In the meantime, I will not fail to contribute everything I can to finish the work.
Concerning the payment of the soldiers, I cannot determine anything here either, because we cannot immediately receive the explanation from the Field Marshal, which is very unfortunate, because I foresee that the time necessary for having this response will give us the opportunity to blame ourselves and take responsibility for the slowness of the negotiation.
This is what I believe I must report to exonerate myself in the future, if the fault of the delay in the negotiation should be attributed to me, as it pleased Your Majesty to do in the above-mentioned letter that you wrote to us from your own hand, which I have already very humbly explained before. But as it has not pleased Your Majesty to do me the favour of notifying me if my representation has been returned to you, I must leave this matter until my return to Sweden, if it pleases God, which I wish for with all my heart. I will end here, ardently desiring that God preserve Your Majesty in long and high prosperity and give you a happy reign! I remain, etc.
Jean Oxenstierna Axelsson.
Münster, June 28, 1647.
Above: Kristina.
Above: Johan Adler Salvius.
Above: Johan Oxenstierna.
No comments:
Post a Comment